Tack, ni trogna!

maj 17, 2012

Jag har jobbat, skrivit slutarbete och kollat på blockbusters den senaste tiden. Men sen kom jag ihåg bloggen. Efter inloggning så såg jag att Trash is King! fortfarande snittar på mellan 100 och 150 läsare per dag. Tack! Fan vad glad jag blir. När jag loggade in på mitt wordpress-konto insåg jag att jag verkligen behöver, och vill, skriva om exploitation igen.

Håll utkik efter nya inlägg!

Tyvärr orkar jag inte svara på de kommentarer som kommit in under tiden. Sorry…

Någon gång i vuxen ålder (jag är över 30 bast) så insåg jag att jag nog vill bli en grävande journalist. Min redaktion har gett mig en fet chans att förverkliga detta. Därför bygger jag just nu avancerade Excel-dokument och försöker att ta till mig stora kvantiteter data. Bloggen lider, tyvärr.

Jag kan inte säga annat än att jag uppdaterar när, mitt lite pressade schema, tillåter. Men jag kan i alla fall garantera er att jag älskar varenda stund av det.

Håll utkik efter nya uppdateringar här, när tid ges!

Jesus etc

mars 4, 2012

Planen var att den här bloggen inte skulle handla om musik utanför genrerna. Men jag gör ett undantag idag. Jag älskar Wilco. Jeff Tweedy har förföljt mig ända sedan Uncle Tupelo-tiden. Och Jesus etc är en av 2000-talets absolut bästa poplåtar.

Vad folk inte vet är att den här låten har en helt jävla otrolig svensk cover. Vi tackar David Sandström (ex-trummis i Refused) för detta stycke helt fantastiska musik. Detta är den stora svenska bortglömda covern!

Yo genrefans!

februari 21, 2012

 

Trash is king! har precis börjat på sin praktik och har lite ont om tid just nu. Det tar ett tag innan man kommer in på en ny arbetsplats. Och ett nytt arbete. Jag är därför svintrött på kvällarna och behöver en liten paus.

Surfa tillbaka in på den här bloggen lördagen den 25 februari så kommer ni att mötas av nya inlägg.

Jag såg om…

januari 31, 2012

…den här Stephen King filmatiseringen från 1983. En rabiessmittad Sankt Bernhard jagar E.T:s mamma. Jag kom ihåg filmen som ganska klaustrofobisk och spännande. Tyvärr anser jag inte samma sak nu femton år senare. Hela konceptet med att morsan och sonen är fast i en bil är bra, men regissören Lewis Teague (mannen bakom Alligator, en annan mördardjurfilm) lyckas inte alls skildra karaktärernas utsatthet. Det förekommer knappt någon dialog mellan mamman och sonen och saker händer mest i en rasande fart. För att ett sådant här koncept ska funka så måste man investera tid i både karaktärsuppbyggnad, dialog och detaljer. Till och med Frozen gör detta mycket bättre än den här filmen. Små saker måste kännas viktiga. I Cujo så öppnar huvudpersonen mest dörren, vilket får hunden att attackera, och stänger den igen. Gång på gång. Eftersom filmen är helt beroende av att klaustrofobin ska fungera, så blir det inget annat kvar förutom en jävligt tunn monsterfilm. Att det finns folk som kallar detta extremt rangliga bygge för en halvklassiker är bara sorgligt.

Jag är upptagen fram tills lördagen den fjärde februari, så jag hinner inte uppdatera förrän då. Ha det gött så länge!

Eftersom det är mycket i plugget just nu så får det bli ett kort inlägg idag. För ett tag sedan så såg jag Oxide och Danny Pangs första amerikanska film The Messengers. Jag gillar flera av brödernas Hong Kong-producerade skräckfilmer. The Eye har en cool grundidé och utförandet är kompetent. Även uppföljaren gör mig inte besviken (för ovanlighetens skull). Recycle hade brister, men även mycket originalitet och kreativitet i sitt utförande. Allt det jag nämnt ovan saknas i The Messengers. Det finns EN riktigt bra skräckscen i denna haunted house-film (den när Kristen Stewart håller i sin lillebror i korridoren och spöket närmar sig bakifrån). Annars är det idel tröttsamma klichéer uppgrävda ur genresoptippen. John Corbetts pinsamma Shining-imitation och slutet där kärnfamiljen står starka mot hotet får en bara att vilja spy. Filmen är snygg i alla fall, om nu det skulle vara någon tröst…

Erfarenheten av The Messengers väckte åter liv i en gammal tanke; hur kommer det sig att regissörer som gjort bra filmer i sina hemländer gör bajs när de hamnar i USA? Är det bara de stora studiornas likriktning som är problemet eller beror det även på andra faktorer? The Messengers är tex producerad av Sam Raimi och hans Ghost House Pictures så de borde ju kunna skräck (trots att även de i ärlighetens namn gjort rejält med skit). Har ni några tankar runt detta? Diskutera gärna så ses vi snart igen!

Death Note is da shit!

januari 8, 2012

Eftersom jag är ett ADHD-barn så håller jag alltid för många bollar i luften samtidigt. Jag försöker alltså att beta av alla (potentiellt) grymma tv-serier på samma gång. Utöver att jag kollar på Buffy just nu, så har jag även lyckats smyga in den japanska animen Death Note i mitt schema. Premissen är helt jävla fantastisk. En gymnasiesnubbe hittar en anteckningsbok. Om du skriver ett namn i den så dör personen. Du kan även specificera deras död. Problemet är att helvetet saknar sin bok och snart så dyker det upp en demon som följer pojken och ser till att han hanterar sin nyfunna makt rätt (vad nu det innebär). Efter fyra avsnitt så är serien grymt intressant och bearbetar förvånansvärt många jävligt seriösa psykologiska och filosofiska frågor. Jag måste återkomma till Death Note!

En riktigt jävla god jul!

december 23, 2011

Nu tänkte jag fira lite jul, vilket betyder att jag tar en paus från både uppdateringar och svar i kommentarsfälten.

God jul på er allihopa, så syns vi igen tisdagen den 27 december!

Jag kan inte påstå att jag går mycket på teater. Har aldrig haft någon vana att göra det och är inte alls uppvuxen med scenkonst. Men år 2008 förändrades min bild av teater. Den Malmöbaserade teatergruppen Farozonen satte upp sin Blodvemberfest på Teatr Weimar över Halloween och jag blev intresserad. Föreställningen bestod av två enaktare; den nyskrivna Väntar på dig och Grand Guignol-stycket Fyrvaktaren (som hade urpremiär på den mytomspunna teatern i Paris 1905). Farozonen förändrade min bild av teater för alltid. Vi leddes in i den kolsvarta salen fem och fem av en person med ficklampa. Sedan satt vi där i mörkret. Länge. Slutligen började Väntar på dig. Det enda ljuset i hela pjäsen kom från huvudpersonens ficklampa. Väntar på dig är en spökhistoria med endast två personer på scenen och den är genuint läbbig. Därefter blev det dags för Fyrvaktaren. Uppsättningen hade moderniserats avsevärt och spelades upp som en modern splatterkomedi i Evil Deads och Re-animators anda. Jag älskade varje sekund av det.

År 2010 åkerstiftade jag min bekantskap med Farozonen. På hemlig plats i Malmö satte de upp sin nya egenskrivna pjäs Figlia della Morte (Dödens dotter på svenska). Man bokade biljett via en hemsida och skulle sedan dyka upp kl 22 vid en busshållplats på Riseberga (ett område med radhus och villor och något av det närmsta vi kan komma ett suburbia i Malmö). Man leddes nu till ett radhus och placerades på bänkar längst ena väggen i vardagsrummet (bara åtta personer per föreställning). Vad vi sedan fick var en otroligt välskriven historia om ett par som förlorat sin dotter och återkommer hem efter en semester. Samtidigt drar några mystiska människor runt i kvarteret med sikte på det hus vi befinner oss i. Farozonen använde ljud från husets övervåning och den mörka trädgården utanför på ett fruktansvärt effektivt sätt. Historien har drag av både giallo, slasher och spökhistoria. Det vilade en högst obehaglig känsla av autenticitet över Figlia della Morte, mycket tack vare den originella uppsättningsplatsen.

Det jag undrar nu är vad som egentligen hände med Farozonen? De skulle ju sätta upp både Lovecraft och mer Grand Guignol. Någon som vet?

Se även dessa intervjuer med Rikard Lekander, Farozonens konstnärliga vägledare och manusförfattare.

Min tid flyter iväg…

november 16, 2011

Jag har svinmycket att göra i skolan för tillfället och är galet trött när jag kommer hem. Tiden flyter helt enkelt iväg (ursäkta den dåliga Salvador Dali-vitsen) och därför behöver jag en paus för att ladda batterierna.

Ny uppdatering kommer kommer lördagen den 19 november. Håll till godo.