The Sadist (1963)

april 22, 2011

Det var länge sedan jag skrev om någon film utanför skräckgenren. Jag kanske bara har väntat på en bra film att skriva om? Det var ett bra tag sedan jag blev tipsad om The Sadist. Det är en liten lågbudgetrulle med Arch Hall Jr. i huvudrollen. För er som inte känner till honom så är han en b-films legend som varit med i filmer som Eegah och Wild Guitar. Hall Jr. har inte gjort sig känd för sina skådespelartalanger precis. Därför var det väldigt förvånande att folk hävdar att han är helt fantastisk i The Sadist. Filmen är även den första som är influerad av den mordodyssé som genomfördes av de verkliga seriemördarna Charles Starkweather och Caril Ann Fugate (som även skildrades av Terrence Malick i Badlands och Oliver Stone i Natural Born Killers). The Sadist tar sig dock mycket friheter med de riktiga brotten. Regissören James Landis låter sig istället influeras av händelserna för att skapa ett tight och klaustrofobiskt kammarspel. The Sadist är därför i princip en föregångare till terror-filmen (The Last House on the Left).

Tre lärare, som är kollegor, är på väg till en baseballmatch när de behöver stanna vid en bensinmack på landsbygden i Kalifornien för att tanka. Märkligt nog verkar stället övergivet och de börjar ana oråd. Snart dyker ett stört ungt par upp; Charlie Tibbs (Hall Jr.) och hans viskande flickvän Judy Bradshaw (Marilyn Manning). Charlie har en pistol och tvingar en av lärarna (Richard Alden) att reparera deras bil. Lärarna förstår snart att paret är två fullblodspsykopater som mördat ägaren till bensinmacken och hans fru. Antagligen är Charlie och Judy de två seriemördare som terroriserat Arizona och som polisen jagar. De förstår också att de aldrig kommer att lämna bensinmacken levande. De försöker nu vinna tid för att hinna skapa en flyktplan innan den nyckfulle Charlie börjar avrätta dom…

The Sadist utspelar sig endast på en plats med i princip bara fem karaktärer (bortsett från en kort visit av två poliser). Landis försöker att göra ett psykologiskt drama om terrorns mekanismer. Det hade varit så himla lätt att misslyckas med konceptet, men Landis har tre trumfkort. För det första så har filmen en extremt väl avvägd dramaturgi. Historien står aldrig still och det finns ingen som helst utfyllnad för att förlänga filmen. För det andra är den otroligt snyggt filmad vilket gör att den isolerade bensinstationen görs mycket mer intressant än vad den egentligen är. Slutligen så har han en helt jävla fantastisk rollprestation av Hall Jr. Han är fullständigt trovärdig som Charlie Tibbs; en sadistisk bondlurk full med egenheter och som konstant kallar alla för mister. Hade inte The Sadist varit en exploativ liten lågbudgetfilm så hade Hall Jr. varit nominerad till en Oscar (och vunnit den!). I ärlighetens namn så är hans Tibbs en av de mest minnesvärda psykopaterna jag någonsin sett i en amerikansk film. Dessa tre aspekter av The Sadist samspelar till att göra filmen till en ohyggligt spännande liten thriller, en spänning som förstärks av det nihilistiska manuset. Du har absolut ingen aning om vem som kommer att överleva och vem som kommer att dö (särskilt en dödsscen är riktigt överraskande och drabbande). Våldet är oblodigt, men förvånansvärt brutalt. Återigen måste cred ges till kameramännen eftersom våldsscenernas brutalitet förstärks av hur de är filmade. Som ni säkert förstår så gillar jag The Sadist skarpt.

The Sadist är sannerligen en dold lågbudgetpärla. Det är en drabbande film som har åldrats mycket väl tack vare sitt stabila hantverk (som döljer bristerna med den låga budgeten) och en helt outstanding rollprestation av Hall Jr. Jag är helt övertygad om att Tarantino älskar den här filmen och den slår många moderna kriminalthrillers hårt på fingrarna av den enkla anledningen att den har något som de saknar; nämligen nagelbitande jävla spänning!

Först trailern. Spana in Hall Jr:s mimik!

Nu filmen. Den är public domain. Gör dig själv en tjänst och se den. Jag lovar att du inte kommer att ångra dig!

Annonser

Snapdragon (1993)

oktober 21, 2010

Visst tillhör jag den generationen snubbar som fick hormonrubbningar av att se Pamela Anderson i Baywatch. Men jag var ett gränsfall eftersom jag är så pass gammal att jag även minns när att Samantha Fox hängde på väggar i pojkrummen. Hur som helst var det bara en tidsfråga innan Pamela Anderson hamnade i en exploitationfilm. Efter de oväntade framgångarna med Paul Verhoevens kvasi-giallo Basic Instinct ville varenda litet b-bolag ha sin egen sexiga thriller som innehöll knullande varvat med våld. Detta gällde även det kortlivade Prism Entertainment Corporation. Under några år producerade de ett tjugotal filmer inom genrerna sleaze, skräck och actionxploitation. Snapdragon blev deras kronjuvel. De drog även det längsta strået bland alla dessa Basic Instinctripoffs, eftersom de trots allt fick med Pamela Anderson på tåget (i sin långfilmsdebut dessutom). Regissör blev Worth Keeter som endast gjort z-trash. Hans mest kända film måste vara LA Bounty som skrevs av Sybil Danning och även hade henne i huvudrollen. Om vi inte räknar hans regiinsatser i Power Rangers

Filmen börjar med att vi ser en liten västerländsk flicka kidnappas i Kina för att tvingas till prostitution (dessa onda kineser!). Sedan hoppas det fram i tiden till en tjock man som har sex med en foxy blondin (som vi självklart inte får se ansiktet på). Precis när han kommer fäller kvinnan ut ett rakblad hon haft under tungan och snittar hans hals. Det visar sig att detta inte var det första mordet och polisen Peckham (Chelsea Field från Dust Devil), som jobbar på fallet, misstänker att mördaren är en prostituerad. Samtidigt träffar hennes pojkvän, kriminalpsykologen David (Steven Bauer), en kvinna vid namn Felicity (Pamela Anderson). Hon har tappat minnet och David tar sig ann henne. Felicity förföljs nämligen av mardrömmar där hon dödar män hon knullar med genom att skära upp dom med ett rakblad hon gömmer under tungan (som vi nu får reda på kallas för en snapdragon). Utan att ägna minsta tanke åt att den unga kvinnan kan vara den psyksjuka mördaren inleder David helt ogenerat en relation med henne. Men självklart är det inte Felicity som snittar torskar utan hennes knäppa tvillingsyra. Detta resulterar i en fight när Pamela Anderson gör upp med sin stunt double.

Låter det lite bekant? Det finns vissa små likheter med Drew Barrymore-fiaskot Doppelganger som kom samma år. Men Avi Neshers film var en renodlad skräckfilm (som försökte vara lite originell) och innehöll åtminstone några scener med underhållande gore. Snapdragon är en straight to video-thriller, som innehåller lite tuttar och absolut inget gore. Det räcker inte att filmen är tråkig och ful; den är grymt förutsägbar också. Hela onda tvilling-twisten är gjord trettiotusen gånger innan och här sköts den inte bättre än de tidigare tjugoniotusenniohundranittionio gångerna. I och med att man sett glimtar av mördaren, ser att det är Pamela och fattar att den goda tjejen inte kan vara psykopaten (filmen är alldeles för feg för att våga sig på något sådant) så leder min genreskadade hjärna mig direkt in på onda tvilling-spår (jag borde kanske bli snut)! Problemet med den här filmen är att den inte ens är så dålig att den blir rolig. Bortsett från scenen i slutet när den onda tvillingen slår ner David lite omotiverat med en kung-fu pinne. De måste ju göra en referens tillbaka till Kina!

Snapdragon är en halvobskyr rippoff som borde falla i glömska. Jag fick den av en polare som hade köpt den BARA för att glo på Pamela Andersons sexscener (kom ihåg att detta var före internet) och jag fick ärva den i egenskap av konnässör av dålig film. Och dålig är den. Se den inte utan se om Basic Instinct istället. Eller varför inte random giallo…

Lusigt nog så var den enda scenen jag hittade filmens upplösning. Bortsett från kung-fu slaget så måste ni även notera den stora dramatiken som uttrycks genom filmens eminenta skådespelare. Och ja det finns en twist till efter den här scenen…

Det finns några få filmer som nästan kan jämställas med en naturkraft. De träffar dig i ansiktet som ett knytnävsslag och lämnar dig helt desorienterad. Du undrar precis vad det var du såg och ser om det igen. Oftast tappar filmen sin punch nästa gång du ser den. Men i extrema undantagsfall lyckas en film att återskapa samma känsla gång på gång. Bad Lieutenant är en sådan film. Det spelar ingen roll hur många gånger jag sett den. Alltid känner jag samma äckel, samma ångest, samma helt otroliga fascination. Filmen är regisserad av den amerikanska auteuren Abel Ferrara. Jag måste erkänna att jag inte är ett av hans största fans. Många av hans filmer är knarkiga och pretentiösa. Jag har försökt se New Rose Hotel flera gånger och aldrig pallat till slutet. Jag är inget fan av The Driller Killer (som jag vet har ett väldigt stort följe). Hans gangsterfilmer med Christopher Walken har jag knappt något över för (King of New York, The Funeral). The Addiction gillade jag som fan när jag såg den första gången, men den har tappat lite med varje gång jag sett om den. Vi kan i alla fall konstatera att Ferrara har en ganska udda repertoar och att han fullständigt verkar skita i vad folk tycker om honom. Detta måste beundras.

Abel Ferrara föddes i Bronx, New York, och träffade redan i skolan en man vid namn Nicholas St. John. Dessa två började tidigt göra film med en Super 8-kamera. Ferrara och St. John fortsatte jobba ihop och den gamla skolkompisen har skrivit majoriteten av regissörens manus. De började med exploitationfilmer med en twist (The Driller Killer, Ms. 45) och gick sedan vidare till allt mer tunghänta teman. Nicholas St. John var inte med i manusarbetet runt Bad Lieutenant. Dock så var en annan god vän till Ferrara med; Zoe Lund. Rykten säger även att majoriteten av manuset var hennes verk. Lund är själv med i filmen. Hon spelar Harvey Keitels dealer och knarkar på riktigt framför kameran. Detta är tragiskt eftersom Lund dog i en överdos 7 år senare (endast 37 år gammal). Men kanske så behövdes det en narkoman för att skriva den råa och fantastiska historien som Bad Lieutenant är.

Väldigt få karaktärer i Bad Lieutenant har några namn. Detta gäller även Keitels snut. Likt man kan utläsa ur titeln så spelar han en jävligt korrumperad snut. Eller att kalla honom endast för korrumperad gör inte honom rättvisa; han är nog en av de mest sabbade människorna jag någonsin sett på film (och så tragiskt nära sabbade människor i det verkliga livet). Keitel pundar, snor droger från brottsplatser, är ett fullblodssvin och jävlas med folk i tid och otid. I en av filmens absolut mest provocerande scener stoppar han två tonårstjejer som kör sina föräldrars bil utan körkort. Keitel lovar att inte ringa deras föräldrar om den ena tjejen stimulerar att hon suger kuk medan den andra tar på henne. Samtidigt onanerar han framför dom. Scenen är så utdragen att du knappt pallar kolla på den. Samtidigt är Keitel så trovärdig att du knappt kan slita ögonen från honom. Filmens handling tar fart när en ung nunna blir brutalt våldtagen i en kyrka. Till och med Keitels sabbade snut tycker att detta är för mycket och undrar om nunnan vill ha hämnd. När hon säger att hon förlåter förstår han inte. Det är nu Keitels snut börjar sin egna resa mot förlåtelse. Problemet är att hans spelberoende har lett honom på kollisionskurs med maffian…

Som ni säkert förstått så är katolsk skuld ett starkt tema i Bad Lieutenant. Dessa religiösa skuldkänslor är återkommande i flera av Ferraras filmer. Jag är själv döpt i katolska kyrkan, sen utskriven av min farsa för att han inte ville att jag skulle betala kyrkoskatt till asen. Trots detta så har jag svårt att relatera till den katolska skulden. Krystad spiritualistisk moral är helt enkelt inget för mig. Men när jag ser Bad Lieutenant så förstår jag plötsligt. Vem har inte gjort dumma grejer i sitt liv som man ångrar och som man vill göra upp med och lämna bakom sig? För Keitels snut så leder dessa skuldkänslor honom in på en så pass psykotisk väg att han i sitt nerpundade sinne tror att han träffar Jesus (som faktiskt har en liten biroll i den här filmen!). Jag har aldrig träffat Jesus, men visst förstår jag att han ser katolicismen som utvägen. Det är ju trots allt en religion som förlåter ALLT med tio ave Maria (antagligen likadant som vissa präster resonerar när de pillar småpojkar på snoppen). I filmens kontext blir det ett andligt uppvaknande för huvudpersonen, men samtidigt djupt tragiskt…

Vad mer finns det att säga om denna orkan till film? Likt många av Ferraras andra filmer så är Bad Lieutenant en helt fantastisk skildring av New York. Det märks att regissören älskar sin hemstad. Precis som tex. Spike Lee fokuserar Ferrara på New Yorks smutsiga baksidor. Det är EXTREMT trovärdigt och jävligt drabbande. Att filmen är väldigt lågbudget bidrar till dess råhet och realism. Vi måste även nämna Harvey Keitel. Han är (likt vi alla vet) en helt fantastisk skådis. Det är hädelse att han inte har fått någon Oscar än. Är det någon film som han borde fått det för så är det fan den här. Keitel är inte bara helt outstanding utan han bär hela Bad Lieutenant på sina axlar. Jag tror det knappt finns en scen i den här filmen som han inte är med i. Hela tiden är han ett svin, men efterhand blir han ett allt mer tragiskt svin. Allt kulminerar när han slänger sig på kyrkgolvet och skriker efter Jesus. Bara den scenen (helt lösryckt ur filmens sammanhang) borde fått Oscarkommittén att reagera. Men Bad Lieutenant är en alldeles för trashig, för störd, för provocerande och för mörk film för att de skulle bry sig om att uppmärksamma den (såklart!).

Känner du dig lite för glad och för nöjd med livet? Då har jag receptet! Se Bad Lieutenant och köp dig själv en enkel biljett rakt ner i helvetet. Detta är helt överlägset Ferraras bästa film och en helt unik filmupplevelse. Det fascinerande är att, när man tänker på det, så har filmen knappt någon handling alls. Vad den vinner på är sin känsla av trovärdighet och sin skildring av ett EXTREMT trasigt psyke. Detta är ett av filmhistoriens mest nattsvarta hål. Och när du besökt den platsen kommer du aldrig riktigt att vara samma person igen…

Obs! Innehåller spoilers om du inte sett Female Convict Scorpion: Jailhouse 41!

Insåg precis att jag kommit av mig. Jag gav ju ett löfte att recensera de fyra filmerna i den första Female Prisoner Scorpion-cykeln (de med Meiko Kaji som Matsu the Scorpion). Men sedan låg bloggen nere och jag glömde bort hela affären. Nu är det bättring som gäller och vi ska därför kolla närmare på den tredje filmen i serien; Female Prisoner Scorpion: Beast Stable. Detta var den sista Female Prisoner Scorpion-filmen som regissören Shunya Ito gjorde (som även var mannen som skapade serien). Likt jag nämnt tidigare så kom de första två filmerna (Female Prisoner #701: Scorpion och Female Convict Scorpion: Jailhouse 41) samma år; 1972. Beast Stable kom året efter.

Jag hade kunnat hävda att det märks, men om jag säger det så glömmer jag bort vilka enorma skillnader det redan fanns mellan de två första filmerna. Den första var en fantastisk women in prison-film med en twist. Uppföljaren var en fartfylld och psykedelisk road movie som låg väldigt nära den rena actionfilmen. I Beast Stable tonar Ito ner surrealismen och sänker tempot rejält. Därför är den här filmen den mest omdebatterade; folk verkar anse att det antingen är den bästa av Itos Scorpion-filmer eller den sämsta.  Hur som helst betyder det inte att Beast Stable saknar stil…

Nami Matsushima, även kallad Matsu the Scorpion (den fantastiska Meiko Kaji, vem annars?), är ju som bekant fri från finkan. Men detta betyder inte att hon är säker. Snuten har efterlyst henne i hela Tokyo. I filmens början sitter hon på tunnelbanan och blir påhoppad av två poliser som försöker gripa henne. Hon dödar den ena och försöker fly, men polis nummer två lyckas kedja fast sig vid henne med handbojor precis när Matsu ska lämna tunnelbanevagnen. Detta leder till att vår hjältinna måste hugga av polisens arm med en kökskniv! Vad som följer är en helt fantastisk scen där Meiko Kaji springer genom Tokyos innerstad med polisens arm fastkedjad vid sin vrist samtidigt som vi får Beast Stables intro. Efter denna tour de force så sänker Ito tempot drastiskt.

Matsu flyttar in med en prostituerad, Yuki (Yayoi Watanabe), i ett underklassområde. Hon lyckas få jobb som sömmerska på en sweatshop och försöker leva ett så vanligt liv hon bara kan. Allt försvåras av att Yukis förståndshandikappade bror (som hon håller inlåst) kåtar upp sig över Matsu och vill knulla henne. Hon låter honom göra det och inser ganska snart att syster och bror har ett något komplicerat och incestuöst förhållande. Hur som helst hamnar Yuki i konflikt med yakuzan i och med att hon prostituerar sig och snart blir även Matsu indragen. Bossens flickvän visar sig nämligen vara en gammal medfånge som hatar henne. Allt försvåras ytterligare eftersom polisen som blev av med sin arm (Mikio Narita) har blivit helt fixerad vid Matsu…

Jag skrev tidigare att Ito i den första filmen använde sin speciella stil för att förstärka dramatiken i vissa scener och att han i den andra lät den ta över helt. I Beast Stable bantar han symbolismen rejält. Filmen fungerar först som ett relationsdrama och sedan som en kriminalare. Tempot är lågt och Meiko Kaji får åter utrymme att utveckla sin karaktär. Matsu försöker här leva ett civilt liv och framstår åter igen som mer mänsklig i sina relationer till andra människor (jämfört med den förra filmen). Detta medför att Beast Stable fokuserar mer på drama än någon av de tidigare filmerna. Under de första 30 min byggs karaktärerna upp. Vad som händer sen är att snuten får vittring på Matsu och jagar ner henne i Tokyos kloaker. Detta öppnar upp för en av filmens vackraste scener där Yuki försöker få kontakt med rymlingen genom att kasta ner brinnande tändstickor i avloppsbrunnar.

Beast Stable är absolut den långsammaste filmen i serien. Jag beundrar Itos mod att åter försöka göra något nytt, men måste tyvärr hävda att det inte riktigt funkar. Enligt min åsikt är detta den svagaste av filmerna i serien. Det betyder absolut inte att den är dålig. Kom ihåg att de två första filmerna har satt ribban jävligt högt. Beast Stable är en helt fantastisk japansk kriminalare med alla de ingredienser man förväntar sig. Men om du jämför med de tidigare filmerna i serien så finns det risk att du blir besviken…

Läs om den första filmen.

Läs om den andra, och den bästa, filmen.

Läs om den helt otroliga Meiko Kaji.

Läs om (och lyssna på) seriens musik.

Kolla in trailern (har ni inte varit sugna tidigare så kommer ni bli det)!

Giallo (2009)

maj 19, 2010

Varför skriver du aldrig om nya filmer? Kommer det inga balla filmer nuförtiden? Jag fick den frågan för inte så länge sedan av en polare som var inne på bloggen för första gången. Klart det kommer balla filmer hela tiden, men jag är egentligen intresserad av filmer som av olika anledningar glömts bort. Kanske beror det på manlig samlarmani (att hitta udda filmer för att bevisa för någon, sig själv, att man åstadkommer något). Mer troligt är att det kommer ur min starka fascination för populärkultur. Många av de filmer jag skrivit om har ju faktiskt påverkat den popkulturella sfären på olika sätt (under en viss period). Sedan har de försvunnit från radarn. Det är även mycket lättare att skriva om äldre film eftersom man har sammanhanget klart för sig under vilka former de skapades och vad de representerar. Detta är mycket svårare att göra med ny film. Plus då att nya filmer inte är bortglömda. Även om de är udda och försvinner i mängden så har ofta folk åtminstone hört talas om dom. Och det är väl inget kul att skriva om sådana filmer? 😉

En annan fråga jag fått är varför jag inte skrivit om Dario Argentos filmer. Det är en mycket bra fråga! Det har bara inte blivit av. Varje gång jag tänkt skriva om en Argento-rulle så har något annat dykt upp istället; en bra amerikansk lågbudgetskräckis, en udda och kontroversiell italiensk gorefilm eller whatever. De som följt bloggen fattar att jag älskar Argentos filmer. Det var ju för fan Suspiria som fick in mig på italiensk skräck från början! Och visst kommer det komma en Il Maestro-post om Deep Red. Det är ju helt oundvikligt.

I alla fall så tänkte jag nu göra det som båda dessa frågor siktar mot och skriva om en ny Argento-film. Föreläsningen om Argento sparar jag till en annan gång (och där kan vi verkligen konstatera att det finns galet mycket att säga!). Vad vi antagligen alla är överens om är att den gamla italienska skräckmästaren inte har varit sig lik de senaste årtiondena. Någonting har försvunnit. Fansen tvistar när det hände och jag är helt övertygad om att de flesta anser att Opera är hans sista stora film. Jag gillar Opera, men inte skitmycket. Själv hade jag sagt att Tenebre är den sista filmen från hans kreativa period. Och nä; jag är inget fan av Phenomena.

Däremot så tycker jag (håll i hatten) att han har blivit bättre och bättre de senaste åren igen. Sleepless tycker jag är en av hans mest underskattade filmer, någonsin. Visst är det en best of-giallo med mycket återanvända teman, men den är samtidigt både grymt underhållande och har några riktigt minnesvärda scener. Mother of Tears (håll i hatten igen!) gillade jag mycket. Visst funkar den inte alls som en uppföljare till Suspiria och Inferno. Klart att den hade sina brister (ärligt; vilken Argento-film har inte det?). Men ser man den för vad den är (en helt fristående film) så tycker jag att den är schysst. Var VÄLDIGT förtjust i hela slutet nere i katakomberna. Det kunde nästan mäta sig med de två tidigare delarna i serien! Gillade även hans del i Masters of Horror säsong 2; Pelts. Den var riktigt knäpp och absurd. Hade dock svårt för Jenifer från första säsongen (har läst serien den bygger på och den är så jävla mycket mer läskig) och The Card Player (som känns som CSI: Rom). Jag tror man bara måste acceptera att Argento gör andra typer av filmer i dag än han gjorde på 70- och början på 80-talet. Gör man det så kan man ha kul.

Nog raljerat om Darios ”andra period”. Nu ska vi hugga tänderna i Giallo! För det första så är titeln galet missvisande eftersom detta inte är någon giallo. Istället ska titeln tas ordagrant; alltså italienska för gul. Denna självrefererande smarthet är nog inte Argentos fel utan beror snarare på de två yankees som skrivit manuset åt honom (Jim Agnew och Sean Keller). Dock så har filmen en ganska imponerande rollista; Adrien Brody (hur coolt är inte det?), Emmanuelle Seigner (Polanskis fru) och Elsa Pataky (som mer och mer börjar framstå som en modern europeisk exploitationstjärna). Ännu mer imponerande skulle det varit eftersom mördaren skulle spelats av Vincent Gallo! Denna backade dock ur eftersom Dario, i vanlig ordning, erbjöd huvudrollen till Asia. Anledningen var visst att Gallo och Asia knullat någon gång för länge sedan. Synd, eftersom Gallo verkligen hade varit klippt och skuren för rollen. Asia hoppade sedan också av pga. graviditet.

Handlingen då? En seriemördare härjar i Milano. Han plockar upp unga, snygga kvinnor i sin taxi och håller de sedan fångna samtidigt som han torterar ihjäl dom. Linda (Seigner) är en flygvärdinna som återvänder hem för att umgås med sin syster; modellen Celine (Pataky). Efter att Celine deltagit i en modevisning tar hon en taxi och blir kidnappad av mördaren samtidigt som hon pratar med syrran i mobil. Linda agerar direkt och försöker ta reda på vad som har hänt. Hon kommer snart i kontakt med inspektör Avolfi (Brody), en excentrisk profiler som dedikerat sitt liv åt att jaga seriemördare. Självklart har han även ett mörkt förflutet. Nu börjar en kamp mot klockan för att hitta Celine innan hon blir nästa offer…

En vanlig kritik mot den här filmen som jag läst på flera ställen är att Argento här ska ha hoppat på den tortyr-trend som var populär i amerikansk skräckfilm för några år sedan (Saw och Hostel). Lustig kritik eftersom den här filmen, efter Argentos mått, innehåller ganska lite gore! Tyckte det här mer kändes som en tv-kriminalare, fast med lite sedvanligt knäppa Argento-flashbacks (det är även de som är mest våldsamma). Brody och Seigner är bra utifrån vad de har att jobba med (alltså trist dialog och endimensionella karaktärer). Pataky gör det hon ska göra (alltså vara snygg och skrika mycket). Filmen håller intresset uppe och Argento har ett bra tempo (rutinerad som han är). Det stora problemet ligger på manusfronten. Slutet är katastrof! Det finns ingen egentlig twist i filmen, men framåt slutet så får man intrycket att det kommer komma en sådan. Jag blev faktiskt lite förvånad och väntade mig nu något riktigt intressant. Istället löser sig allt av en slump! Detta känns verkligen grymt otillfredsställande och gjorde mig förbannad. Varför sjabbla bort en sådan uppbyggnad? Nu kanske du lär dig Argento att du ska skriva dina egna manus i fortsättningen…

Är du inget Argento-fan kommer du nog mest ryka på axlarna åt Giallo. Men om du är ett fan, så tycker jag absolut att du ska se filmen. Var bara beredd på att bli jävligt besviken i den sista scenen…

Freeway (1996)

april 21, 2010

Jag brukar ofta gnälla om hur lite roliga filmer det kom på 90-talet (jämför med 2000-talet då också). Speciellt inom alternativ/exploitation och skräck var det mesta ganska tråkigt. Kollar vi på vad som släpptes från USA så är det i princip öken. Men inga regler utan undantag, eller hur? Det krävdes ett gäng halvavdankade Hollywoodstjärnor, två flicksnärtor som sen blev rising stars (varav en av dom hastigt och lustigt dog) och en ganska knäpp manusförfattare/regissör för att fånga mitt intresse. Vi ska inte heller glömma att hela inramningen är tagen från den klassiska sagan om rödluvan och vargen. Välkomna till Freeway! Matthew Brights film är verkligen unik och toppas bara av dess egen uppföljare; Freeway 2 – Confessions of a Trickbaby. Hur som helst är detta fantastisk underhållning.

Vem är då mannen bakom två av de bästa filmerna från USA under hela 90-talet? Bright började som manusförfattare till, och skådespelare i, den något trippade musikalen Forbidden Zone. Denna film var regisserad av Richard Elfman som Bright var barndomskompis med (om ni gissar att Richard är bror till Danny så stämmer det!). Forbidden Zone byggde upp ett sant kultfölje och att hävda att den är obskyr är nog bara förnamnet. Efter det har Bright knappt gjort något alls. Förutom pärlorna Freeway och Freeway 2! Det hade varit jävligt intressant att veta under vilka omständigheter dessa två filmer kom till och varför Bright knappt gjort några fler. Han har ju dragit ihop en inte helt kass ensemble till Freeway; Kiefer Sutherland, Brooke Sheilds, Amanda Plummer plus en då 20-årig Reese Witherspoon och en 19-årig Brittany Murphy! De två sistnämnda var inte speciellt kända alls då, men visst är det imponerande? Och hur fan blev Oliver Stone involverad som producent av en så här pass obskyr rulle? Frågorna är många.

Som jag redan nämnt är Freeway en extremt skruvad, modern variant av rödluvan och vargen. Vanessa (Witherspoon) är en 15-årig white trash-tjej som bor med sin pundande morsa (Plummer) som gång på gång grips av snuten. Som om inte det räcker våldför sig morsans snubbe på henne och när hennes pojkvän blir mördad får Vanessa spel. Hon hatar den liberala socialarbetarkärringen som springer henne i hälarna och bestämmer därför för att åka och bo med sin mormor. På motorvägen går hennes bil sönder och hon plockas upp av en man vid namn Bob (Sutherland), en kurator som gör ett bra intryck på Vanessa. Hans efternamn är dock Wolverton (wolf någon???) och vad flickan inte vet är att han är den pedofil och seriemördare som härjar på motorvägen och som media skriver om. Kommer Vanessa att komma fram till mormors hus?

Freeway är en grov, våldsam och väldigt oförutsägbar film med helt fantastiska rollprestationer. Witherspoon lyser i huvudrollen som den extremt handlingskraftiga underklasstjejen som ser igenom alla medelklassmuppars lögner. Hon är helt enkelt hård som stryk! Sutherland går från att spela en känslig, välartikulerad akademiker till värsta fullblodspsykopaten på ett mycket övertygande sätt. Brittany Murphys rollprestation är också värd att nämna; hon spelar en mordisk flata som är helt väck i huvudet och verkar ha galet kul medan hon gör det. Freeway är en blandning av obskyr thriller, women in prison och saga. Bright slänger in fler svordomar i manuset än vad du hinner räkna och toppar det med explosioner av riktigt brutalt våld som överaskar dig. Den röda tråden i berättelsen är hans kärlek till karaktären Vanessa som han skildrar med en inte så liten del klassperspektiv.

När jag såg Freeway första gången garvade jag, chockades, garvade igen, blev berörd och höll stenhårt på Vanessa. Jag hoppas att du inser att du under inga omständigheter får missa den här filmen! Jag återkommer med en recension av Freeway 2

Varning utfärdas: Åter igen en jävla trailer som avslöjar alldeles för mycket (dock en ganska bra sådan)…

Jag hade varit på jakt efter denna småobskyra amerikanska crime-rulle ett tag. The Candy Snatchers har ett ganska stort följe och folk brukar ofta nämna den när de skriver om bra amerikansk exploitation. Visst har filmen ett bra driv och är kompetent utförd, men den faller också platt som en pannkaka på flera punkter. Den är nog mest känd pga. att Tiffany Bolling var med i den (som hade en liten exploitationkarriär vid den här tidpunkten).

Hon spelar Jessie, en av tre outcasts som bestämmer sig för att kidnappa en juvelerares dotter och kräva lösensumma. Dotterns namn är Candy (där av den fyndiga titeln) och hon spelas av den väldigt söta 20-åriga Susan Sennett. Snart inser kidnappartrion att styvpappan inte alls vill ha Candy tillbaka, eftersom han också är low på cash och får en miljon om dottern dör innan hon fyller 21 år! Jessies brorsa Alan (Brad David) är en riktig psykopat som nu vill våldta och mörda flickan, medan den tredje kidnapparen, Eddy (Vince Martorano), har fattat tycke för Candy och vill skydda henne till varje pris. Som pricken över i:et spelar en autistisk pojke, som bor granne med kidnapparna, en väldigt stor roll i handlingen.

Filmen är ganska sleazy och det stod antagligen i kontraktet för samtliga kvinnliga skådespelerskor att de måste uppträda nakna. Den är även lite sådär lagom blodig och innehåller två (??) våldtäktsscener som båda är lite svåra att ta på allvar. Skådespelarinsatserna är förvånansvärt bra och hela filmen känns lite sådär lagom absurd och edgy. Hela konceptet med att kidnapparna begraver Candy levande med ett luftrör som sticker upp ur marken är också minnesvärt och det är en bild som fastnar som ganska obehaglig. Men det finns ett stort problem. Jävla buskis humor. Kidnapparna har på sig lösnäsor med roliga glasögon. De fastnar i dörrar när de ska jaga folk. Det finns en riktigt löjlig slagsmålsscen med en telefonreperatör. Och den autistiska ungen busringer och tramsar sig. Dessa scener tar tyvärr helt udden av filmen. Det var som om regissören Guerdon Trueblood tyckte att manuset var FÖR edgy och därför bestämde sig för att säga; …men titta! Det är ju inte helt på allvar!

Trots att slutet faktiskt är riktigt bra (det lyckas både vara obehagligt och hysteriskt roligt, på ett bra sätt denna gång!) så faller ändå The Candy Snatchers platt som alldeles för mycket trams. Tyvärr så måste jag säga att jag anser denna film vara fruktansvärt överskattad. Jag kan lätt tänka mig att Quentin Taratino gillar det här, men han gör faktiskt samma sak så mycket bättre.

Trailer: