The Leopard Man (1943)

december 30, 2011

Nu har turen kommit till Jacques Tourneurs sista RKO-skräckis. Efter den enorma succén med Cat People ville Val Lewton göra ännu en film på kattema. Inspiration fann han i författaren Cornell Woolrichs roman Black Alibi (en författare som Hitchcock senare också skulle filmatisera när han gjorde Fönstret åt gården). Lewton anlitade återigen manusförfattaren Ardel Wray (I Walked with a Zombie) för att adaptera denna historia om ett gäng mord i en amerikansk/mexikansk gränsstad för vita duken. Märkligt nog så finner vi även här en ganska stor inspirationskälla för Paul Schraders remake av Cat People från 1982 (trots att den här filmen inte har någonting med de båda ursprungliga Cat People-filmerna att göra). Detta kan tyckas märkligt, men egentligen så sätter Schrader fingret på något centralt. The Leopard Man riktar sig till samma publik som såg Cat People och leker med deras förväntningar. Filmen är mycket mer effektiv om du först sett Tourneurs förra kattfilm och då framstår The Leopard Man nästan som meta. Hela plottwisten spelar på vad vi förväntar oss av en film vid namn The Leopard Man och vänder upp och ner på dessa förväntningar. Och visst finns det en svart panter i den här filmen också. Det är tom samma svarta panter som Lewton och Tourneur använde i Cat People. Hur står sig då The Leopard Man i den stenhårda konkurrensen med Tourneurs båda övriga RKO-skräckfilmer? Ganska bra. Som skräckfilm så känns den nog mest modern av samtliga RKO-rysare. Samtidigt så är filmen mer än skräckthriller än en renodlad skräckfilm. Men jag återkommer till detta. Nu tar vi handlingen…

Kiki Walker (attraktiva Jean Brooks från The Seventh Victim) är en nattklubbssångerska i en liten amerikansk stad som ligger på gränsen till Mexiko. Hennes manager Jerry Manning (Dennis O`Keefe) anser att Kiki behöver krydda sitt uppträdande, så han hyr en svart panter som hon ska uppträda med på scen. Men redan första kvällen går allt åt helvete. Pantern sliter sig från sitt koppel och flyr. Snart dyker liket av en ung flicka upp. Hennes kropp har klösmärken och intill hittar polisen spår av katthår. Hela den lilla staden går ihop för att hitta det förrymda kattdjuret innan det dödar igen, men pantern går inte att finna nånstans. Snart dyker ännu ett lik upp. Och ännu ett. Manning börjar dock tvivla på att det är pantern som är skyldig till dödsfallen. Han konsulterar både indianen som äger pantern och en forskare (James Bell). Morden sker på öppna platser där kattdjuret inte borde känna sig trängt och alla offren är unga kvinnor. Gamla indianlegender talar om att människor kan förvandlas till kattdjur, men är verkligen svaret så enkelt? Eftersom både Manning och Kiki anser sig skyldiga till att pantern flydde (och vill rentvå sina namn) börjar de att gillra en fälla. De vill fånga in den verkliga mördaren…

Jag nämnde ovan att The Leopard Man känns väldigt modern. Detta beror nog mest på att filmen har en hög bodycount. Tourneur lägger mycket kraft på att bygga upp mordscenerna och trots att man inte får se själva morden så hade upplägget fungerat i en modern slasherfilm. Med briljant regi och ett öga för detaljer lyckas Tourneur göra flera av dödsögonblicken minnesvärda. Bäst är scenen med den unga tjejen som blivit utelåst. Medan familjen försöker få upp den låsta dörren angrips hon på andra sidan och vi hör hennes skrik. Sedan flyter blodet in under dörren och in i huset. Överhuvudtaget så delar The Leopard Man mycket stämning med regissörens två tidigare skräckfilmer. Konstraster mellan ljus och mörker används mycket effektfullt (särskilt i filmens slutscener) och öknen runt den lilla staden ser hotfull och extremt ogästvänlig ut. Trots att historien kanske är den minst komplexa av de tre filmerna, så innehåller nog The Leopard Man den enskilt bästa dialogen. Ardel Wray fick hjälp att skriva repliker av Edward Dein (senare regissör av The Leech Woman) och det märks att dialogen är genomarbetad. Den är förvånansvärd befriad från den lite teatraliska sentimentalitet som präglade många av tidens filmer och bidrar nog också till filmens moderna känsla. Tyvärr så tycker jag inte riktigt att upplösningen mäter sig med resten av filmen. Den är absolut inte dålig (och känns helt logisk), men jag hade nog förväntat mig lite mer.

The Leopard Man är ännu en väldigt lyckad skräckthriller av Lewton och Tourneur. Det är faktiskt förvånande hur psykologisk filmen i slutändan är (att säga mer är en spoiler). Den är mer spännande än Cat People, men kan inte riktigt mäta sig med med den mångbottnade och creepy I Walked with a Zombie. För att du ska få ut maximalt ur den kräver den dock att du ser Cat People först…

Trailern gör ett bra jobb med att marknadsföra filmens mysterieaspekter…

Hammer hade James Bernard och Amicus hade Douglas Gamley. Denna kompositör skrev musiken till alla bolagets bästa filmer. Han debuterade i det brittiska skräckbolagets tjänst redan i deras första genrefilm, Horror Hotel. Gamley fortsatte sedan att skriva musik till Amicus allra bästa antologifilmer: Asylum, Tales from the Crypt och The Vault of Horror. Han komponerade även musiken till den halvlyckade And Now the Screaming Starts!, till den meta-doftande Vincent Price-pärlan Madhouse och till bolagets lyckade deckare/varulvs-hybrid The Beast Must Die. I motsats till Bernard så vände sig Gamley inte till andra sidan Atlanten för inspiration, utan inkorporerade istället ofta stycken från klassiska verk i sina soundtracks. Detta var mycket effektivt. Gamleys soundtracks har något tidslöst och pampigt över sig, men lyckas ändå fullständigt vara i skräckhistoriernas tjänst. Han lyckades helt enkelt skriva några av de allra bästa brittiska skräcksoundtracken genom tiderna!

En riktigt jävla god jul!

december 23, 2011

Nu tänkte jag fira lite jul, vilket betyder att jag tar en paus från både uppdateringar och svar i kommentarsfälten.

God jul på er allihopa, så syns vi igen tisdagen den 27 december!

Nazisterna försöker stjäla silverkorsen

Här är ett av mina mer obskyra barndomsminnen; Michael Manns The Keep från 1983. Känd som en av de filmer med sämst ljudmixning i filmhistorien och gjord långt innan Manns genombrott med Miami Vice och Heat, så är The Keep även en extremt märklig filmupplevelse. Det är en surrealistisk skräckhistoria om en nazistbataljon under andra världskriget som får order att försvara ett bergspass i Rumänien. De intar en uråldrig fästing för att använda som bas och snart börjar soldaterna att dö en efter en. I borgen lurar en uråldrig ondska som nu har släppts fri. Nazisterna tar dit en gammal judisk historiker från ett koncentrationsläger (spelad av självaste sir Ian McKellen) för att förklara de ockulta skrifterna som börjar dyka upp på väggarna. Samtidigt anländer också en SS-officer (Gabriel Byrne!) som är övertygad om att det finns en motståndsrörelse i byn nedanför slottet och att det är de som mördar de tyska soldaterna. Detta får honom att börja arkebusera bönder, vilket gör den övernaturliga kraften i borgen allt mer provocerad. Det låter bra på pappret eller hur? Allt snurras dock till av att det anländer ännu en övernaturlig varelse i byn för att göra upp med kraften i borgen. Varken denna varelse (som ser ut som en människa) eller slottets ondska förklaras heller. De har inga motiv, ingen bakgrund; de representerar bara en uråldrig kamp mellan gott och ont. Detta är lite trist. Och jag har inte ens gått in på hur malplacerad Tangerine Dreams musik är…

Trots stora brister och en rejäl portion flum så lyckas ändå Mann att klämma fram några väldigt stämningsfulla och märkliga skräckscener. Den jag minns allra starkast är nazisternas första möte med de ockulta krafterna i slottet. Två vakter är ensamma vid ingången till fästingen mitt i natten. En av vakterna är övertygad att de kors som sitter i stenväggarna är gjorda av silver och plötsligt börjar ett av dessa kors att lysa. Vakterna lyckas pilla ut det ur väggen och innanför muren finns ett utrymme. Den ena nazisten knyter nu fast den andra och han klättrar ner i håligheten. Där hittar han ännu ett kors. Men snart rasar väggen in och han beskådar en enorm sal innanför murarna. Långt nere på marken finns ett gäng stavar och plötsligt är det som om de alstrar någon form av energi. Vakten som hänger ner i utrymmet börjar skrika och hans kumpan börjar att dra upp honom. När kroppen dras ut genom hålet inser mannen att hans kumpan blivit kapad på mitten. En dimma drar förbi honom ner i salen. Detta är vårt första möte med de övernaturliga krafterna i The Keep och Mann lyckas använda sig av mystiken för att förstärka scenen. Vad var det egentligen nazistsoldaten såg där innanför muren? Eftersom vi inte förstår vad som händer så fyller vår fantasi i luckorna. Mann använder även gore på ett effektivt sätt. Jag förväntade mig inte alls den brutala behandling soldaten skulle få av kraften i slottet och det kommer som en mindre chock. Det är här i början The Keep fungerar allra bäst, när vi inte riktigt förstår vad som händer och kraften i skottet är mystisk. Senare i filmen så antar kraften skepnaden av ett monster och det ser ärligt talat ganska töntigt ut. Det tyckte jag redan när jag såg filmen för första gången.

The Keep är absolut inte lika bra som jag minns den. Den är i ärlighetens namn ganska skum och inte helt kompetent utförd. Men i filmens början, när vi inte riktigt vet vad hotet är, så är den fortfarande rejält creepy.

Eftersom den här scenen kommer så tidigt i filmen, så kan du med gott samvete se den…

I Walked with a Zombie (1943)

december 19, 2011

Redan året efter Cat People gjorde Jacques Tourneur sin nästa skräckfilm. RKO sparade verkligen inte på tiden och Val Lewtons skräckdivision sket ur sig filmer i en rasande fart. Och då blev ändå inspelningen av I Walked with a Zombie försenad pga Cat Peoples oväntade popularitet. Det sägs att Val Lewton ogillade Inez Wallace ursprungliga utkast till manuset och därför bad han de båda manusförfattarna Curt Siodmak och Ardel Wray (som jobbade i skift och aldrig träffades) att föra in element från Charlotte Brontes klassiska roman Jane Eyre i handlingen. Och visst finns det likheter mellan I Walked with a Zombie och Brontes roman. Guvernanten (här sjuksköterskan) som kommer till en överklassfamilj, som ruvar på hemligheter som omfattar en sinnessjuk hustru (här eventuellt en zombie), och blir kär i maken. Det går dock inte att kalla Tourneurs film för en filmatisering av Brontes roman. Det är bara vissa trådar som lånas och skillnaderna är alldeles för stora. I Walked with a Zombie följer den tradition inom skräckfilmen som startades på 30-talet av White Zombie och dess informella uppföljare Revolt of the Zombies. Likt jag varit inne på tidigare så definieras pre-Romero zombiegenren av ockultism och exotisering av livet i kolonierna i Karibien. Flera av dessa filmer bär även rasistiska drag där häxkonster kopplas till de svarta slavarna och där dessa utgör en hotbild mot den vita mannen. Därför är det så otroligt befriande att se en film ur den här (utdöda) genren som är så intelligent. I Walked with a Zombie är inte bara Tourneurs allra bästa RKO-film, utan antagligen min favoritskräckfilm bland de som kom ut innan 1950.

Jag har redan varit inne och nosat på handlingen. Betsy Connell (Frances Dee) är en ung kanadensisk sjuksköterska som svarar på en jobbannons. En plantageägare i Karibien vill ha en privat sjukvårdare åt sin fru. Betsy beger sig till ön och möter redan på båten dit sin blivande arbetsgivare; Paul Holland (Tom Conway igen). Han är en tungsint och ångestfylld man. På plantaget bor även Pauls yngre halvbror Wesley (James Ellison) som är raka motsatsen till den tungsinte äldre mannen. Men Betty inser snart att även Wesley döljer ett inre mörker; ett mörker som han konstant försöker dränka i alkohol. Vad är det egentligen som hänt de båda bröderna? Redan första natten på plantaget får dock Betsy annat att tänka på. En kvinna i vit klänning drar runt på godset och försvinner upp i ett torn. Betsy följer efter vålnaden och blir inträngd i ett hörn när kvinnan plötsligt dyker upp ur skuggorna bakom henne. Den vackra vålnaden är blek och okontaktbar. Bröderna dyker dock upp till Betsys räddning och hon har blivit introducerad till sin patient. Husläkaren är övertygad om att fru Holland fått en hjärnskada efter en tropisk sjukdom, men bland tjänstefolket tisslas och tasslas det om att frun i huset dog och återuppstod. Betsy får en idé om ett kontroversiellt botemedel. Om magi verkligen har skapat fru Hollands tillstånd, så kanske den även kan bota henne? Driven av en osjälvisk kärlek till Paul, och med instruktioner från tjänstefolket, beger sig sjuksköterskan ut på jakt efter voodoo-kulten. Direktiven leder henne till en vägkorsning mitt i natten. Där möter hon korsningarnas väktare…

Hur ska jag egentligen kunna hitta rätt ord för att beskriva denna fantastiska film? I vilken ände ska jag börja? Vi kan starta med handlingen. I Walked with a Zombie är lika mycket en ockult thriller som det är en skräckfilm. Tourneur behärskar mysterieformen väldigt bra, vilket pekar framåt mot hans senare film-noirs (som tex den fantastiska Out of the Past). Det finns inte heller några enkla lösningar i den här filmen. Tourneur skriver dig inte på näsan och mycket av tolkningen hur allt hänger ihop i slutändan lämnas åt tittaren. Trots att filmen är under 70 minuter så känns ändå historien galet mer mångbottnad än många moderna Hollywood-filmer som klockar in på två timmar. En annan aspekt som är viktig att ta upp är hur intelligent I Walked with a Zombie undviker genrens traditionella rasistiska fallgropar. Brödernas moder (som är starkt troende kristen) ser ner på den svarta befolkningen på ön och försöker att kontrollera dem med okonventionella metoder. Detta slår tillbaka på hennes familj och henne själv. Annars så är Betsys relation till sina svarta arbetskamrater skildrad med väldigt mycket värme, vilket var mycket ovanligt för tidsperioden. Men hur fungerar I Walked with a Zombie som skräckfilm då? Förvånansvärt bra om vi betänker hur välfungerande övriga delar är. Visuellt är den riktigt creepy (vilket nog bilderna vittnar om). Tre skräckscener sticker ut som extremt effektiva; Betsys första möte med fru Holland uppe i tornet, när Betsy beger sig för att hitta voodookulten och när väktaren kommer till plantaget för att hämta fru Holland. Tourneur väljer, smart nog, att inte använda sig av jump scares här (som han uppfann i Cat People), utan anstränger sig istället för att skapa en obehaglig atmosfär. Filmen är full oroväckande bilder och ockult symbolik och visuellt så har Tourneur överträffat sin förra film med hästlängder. I Walked with a Zombie har en ganska säregen stämning som suger dig in i dess värld; en värld fylld av voodoo och förbjuden kärlek…

Jag tror ni förstår min poäng: I Walked with a Zombie är en odiskutabel skräckklassiker och har hyllats som en sådan med all rätt! RKO spöade Universal med hästlängder och lyckades göra en film som inte bara är konstnärligt intressant, utan även mer mystisk och gåtfull än något konkurrenterna hade spottat ur sig (undantaget skulle eventuellt vara The Old Dark House). Dessa styrkor medför att I Walked with a Zombie fortfarande känns ganska modern idag. En väldigt unik film, som du som skräckintresserad inte har råd att missa!

Trailern spoilar tyvärr lite för mycket av handlingen, men är värd att se om du främst vill se filmen för dess stämning…

Vixens: Hayley Mills

december 16, 2011

Hayley Catherine Rose Vivien Mills är absolut mest känd för de filmer hon gjorde åt Disney när hon var ung. Mills hade ett femårigt kontrakt med studion och hon spelade bla de dubbla rollerna som tvillingarna Susan och Sharon i originalversionen av Föräldrafällan (1961). Men självklart är det inte därför Mills figurerar här på Trash is King! I 20-års åldern gjorde hon även några väldigt intressanta skräckfilmer. En av dessa är Sidney Gilliats läbbiga Endless Night, en filmatisering av en Agatha Christie-roman om ett ungt par som bygger sitt drömhus på mark som eventuellt kan ha en förbannelse vilande över sig. Mills var även med i Deadly Strangers, där hon spelar en ung kvinna som tvingas lifta med en man som antagligen är en rymling från en mentalklinik. Men hennes absolut bästa film är Boulting-brödernas enda skräckfilm; Twisted Nerve från 1968. Mills spelar här den attraktiva Susan Harper som börjar umgås med den märklige Martin vilket får förödande konsekvenser för alla. Mills träffade regissören Roy Boulting under inspelningen av brödernas The Family Way (1966) och chockade sin omgivning med att inleda en relation (och sedan gifta sig) med den 33 år äldre mannen. Trots att det ofta hävdas att den äldre regissören sabbade Mills karriär, så lyckades paret i alla fall skapa filmhistoria genom att göra en av de mest intressanta skräckfilmerna som någonsin kommit ur England. En stor anledning till att Twisted Nerve fungerar så bra är Mills extremt stabila (och sympatiska) skådespelarinsats.

Cat People (1942)

december 13, 2011

Den första lågbudgetfilmen Jacques Tourneur gjorde åt RKO Radio Pictures skräckdivision blev även deras mest kända. Val Lewton och Tourneur hade träffats på inspelningen av den David O Selznick-producerade I skuggan av giljotinen (där Lewton ansvarade för vissa scener, medan Tourneur tillhörde andra teamet). Lewton (som precis fått jobbet att dra igång skräckproduktion som kunde konkurrera med Universal) värvade Tourneur som sin första regissör. Manuset skrevs av DeWitt Bodeen och det var hans första. Bodeen skulle skriva manus till flera av RKO-rysarna, som den grymma The Seventh Victim och uppföljaren The Curse of the Cat People. Historien är originell och helt uppenbart inspirationen för True Bloods werepanthers. Vi snackar alltså om ett släkte som kan förvandla sig till större kattdjur. Likt många andra så är min bild av mytologin väldigt präglad av Paul Schraders remake från 1982 med Nastassja Kinski och Malcolm McDowell. Det var den av de båda filmerna jag såg först och 80-tals inkarnationen tog verkligen tillvara på historiens sexuella undertoner (till överdrift, vill vissa hävda). Alan Ormsbys och Schraders manus var inte bara influerat av Tourneurs film utan tog även in vissa (få) element från uppföljaren. Filmitch skrev i sin dubbelrecension av originalet och remaken att han förväntade sig sex och spänning av Tourneurs film, men att han inte fick något av det. Visst ter sig Cat People väldigt lam med dagens mått mätt, men jag tror faktiskt inte det var så den sågs när den kom. Det finns ju tom en nakenscen i filmen (när huvudpersonen sitter i badkaret) och detta var 1942! Den behandlar även kvinnlig sexualitet på ett förvånansvärt öppet sätt vilket nog fick både en och annan amerikansk sedlighetspolis att sätta popcornen i vrångstrupen. Men mer om det sedan. Jag tror att alla åtminstone har ett hum om handlingen…

Simone Simon spelar Irena Dubrovna, en serbisk immigrant i New York. Hon är en ensam kvinna som har en märklig fascination för en svart panter i stadens zoo. Irena besöker den dagligen och ofta målar hon tavlor med pantern som motiv. En dag träffar hon Oliver (Kent Smith från The Spiral Staircase) vid kattburen och han blir blixtförälskad i den vackra serbiskan. Men så snabbt Oliver försöker komma närmare Irena så stöter hon bort honom. Det visar sig tidigt att hon tror att hennes hemby fick en förbannelse lagd över sig, en förbannelse som kan förvandla henne till ett kattdjur. Enligt legenderna så händer metamorfosen när hon känner avundsjuka, när hon känner sig hotad eller om någon närmar sig henne sexuellt. Irena vågar därför inte släppa in Oliver in på livet. Trots detta (och eftersom han är galet förälskad i henne) gifter sig paret. Problem börjar dock hopa sig när Oliver umgås allt mer med sin snygga arbetskamrat Alice (Jane Randolph). Avundsjukan gror i Irena och Alice börjar känna sig allt mer förföljd. Oliver är övertygad om att hans hustru har psykiska problem och övertalar henne att börja gå till en psykolog (Tom Conway från I Walked With a Zombie), men snart blir doktorn också förälskad i den mystiska kvinnan. Självklart så förvandlas Irena verkligen till ett kattdjur och i filmens slut beger hon sig ut efter de som sårat henne….

Det finns ett stort problem när jag ser Cat People. Eftersom jag redan sett Schraders remake så är det ingen överraskning att Irena verkligen tillhör det mytomspunna kattfolket. Tourneur håller på det avslöjandet till filmens absolut sista akter och självklart så fråntar mina kunskaper om manuset väldigt mycket av spänningen. Utöver detta faktum så fokuserar Cat People förvånansvärt mycket på karaktärernas relationer. Filmen är mer ett övernaturligt drama än en renodlad skräckfilm. Att manuset är en metafor för förtryckt kvinnlig sexualitet är omöjligt att undvika att läsa in och i dessa skildringar så är den förvånansvärt modern. Irena har full kontroll över sin sexualitet och låter inte någon man att bestämma villkoren. Konsekvensen för de som försöker blir förödande. Samtidigt uppvisar Tourneur en märkligt poetisk ådra i skildringen av relationen mellan kattkvinnan och den inburade pantern. Dessa scener är återkommande genom filmen och får sin utdelning i det tragiska och mångbottnade slutet. Det finns alltså flera styrkor i både manusets mångsidighet och regins kompetens. Men samtidigt så känns filmen mycket längre än sina 73 min. Det finns flera (långa) scener där Oliver och Irena försöker få bukt på sin frostiga relation och dessa scener börjar slutligen att kännas som deja vu. De bidrar inte nödvändigtvis till att handlingen förs framåt och känns smått överdramatiska ibland. Detta är synd eftersom grundhistorien både är unik och intressant.

Jag förstår varför Cat People är så populär. Som kvinnoskildring så var den långt före sin tid och historien är bra. Samtidigt så tar den lite för lång tid på sig att komma igång och plottwisten har blivit rejält spoilad av tidens gång. Detta är absolut inte min favorit bland Jacques Tourneurs RKO-filmer.

Majoriteten av scenerna kommer från filmens slut…

Den franskfödda regissören Jacques Tourneur gjorde inte så många skräckfilmer, men de han regisserade var alla väldigt intressanta. Jag har redan skrivit en lång hyllning till hans grymma MR James-filmatisering Night of the Demon. Här recenserar jag de tre filmer han gjorde åt RKO:s skräckavdelning (som alla hade Val Lewton som producent). Dessa är Cat People (1942), I Walked with a Zombie och The Leopard Man (båda 1943).

Cat People

I Walked with a Zombie

The Leopard Man

När skräckfans brukar snacka om om bra amerikanska lågbudgetfilmer från början av 70-talet så nämns självklart Messiah of Evil, Let`s Scare Jessica to Death, Silent Night, Bloody Night och ofta Lemora: A Child`s Tale of the Supernatural. Richard Blackburns sagoaktiga skräckfilm hyllas för sin stämning och sina konstnärliga ambitioner. Likt flera a hans kollegor från 70-talets lågbudgetscen så har Blackburn varit märkligt improduktiv. Hans absolut största stund måste varit som manusförfattare till kultklassikern Eating Raul (som han även hade en roll i). Annars så har han skådespelat lite (Threshold) och även regisserat något avsnitt av Tales from the Darkside. Inte så mycket att hänga i julgranen alltså. Blackburn har lagt avsevärt mycket mer tid på att skriva artiklar till olika magasin och på att spela musik, än att göra film. Någon som däremot blev en exploitationstjärna efter Lemora var söta Cheryl Smith. Hon var med i otaliga b-filmer under hela 70-talet och början av 80-talet (bla den Corman-producerade Caged Heat, The Incredible Melting Man, Vice Squad och Laserblast). Blackburns film fick inte riktigt någon större uppmärksamhet när den kom, men har omvärderats med tiden. Lemora har idag ett starkt följe som både försöker framhålla den som en av de mest skrämmande filmer som gjorts och hyllar regissörens visuella stil. Men hur står den sig egentligen i den stenhårda konkurrensen med andra pärlor från denna guldålder i amerikansk skräck?

Historien är förvånansvärt simpel. Lila Lee (en 18-årig Smith som spelar en 13-åring) är den lilla församlingens ängel. Hon sjunger vackert som få och alla älskar henne. Pastorn (Blackburn själv) har tagit emot henne under sitt tak eftersom flickans hemförhållanden inte är de bästa. Filmen börjar med att Lilas pappa (William Whitton), som är en ökänd gangster, mördar hennes mamma och den man som mamman är otrogen med. Under sin flykt springer han in i ett märkligt sällskap, klädda i svart kåpor, som angriper honom. Kort efteråt erhåller Lila ett brev som tillkännager att pappan är sjuk och vill träffa henne. Flickan packar en väska och beger sig nu genom den amerikanska södern för att hitta destinationen som angivits i brevet. På sin väg möter hon en massa äldre män som vill förföra henne och även märkliga zombielikande varelser som bor i en skog och i flock angriper människor. När hon flyr från dessa hamnar Lila slutligen i ett isolerat hus som styrs av en kvinna vid namn Lemora (en väldigt bra Lesley Taplin). Hon berättar för flickan att det är hon som skickat brevet och att Lila snart ska få träffa sin far. Men Lemora har även ett förslag till Lila; hon vill erbjuda henne evigt liv. Det framkommer snart att Lemora är ledaren för en grupp vampyrer och att zombievarelserna i skogen är människor som de misslyckats att omvända. Samtidigt beger sig pastorn iväg för att hitta flickan. Men är det för sent?

Lemora: A Child`s Tale of the Supernatural är på det ytliga planet en ganska ordinär vampyrhistoria. Vad som höjer den några snäpp över mittfåran är att det verkar som om Blackburn medvetet valt att hålla historien enkel för att få filmen att kännas som en saga. En flicka beger sig ut på en resa för att träffa sin far och på vägen möter hon varelser som ger sken av att vara vänliga, men egentligen vill henne lilla. Känns det igen? Hela upplägget osar av en restprodukt från bröderna Grimm, fast förlagt till ett 40-talets americana. Även visuellt så är Lemora ofta fin att titta på. Den är kompetent filmad och både färger och dekor används på ganska kreativa sätt. Filmen ser mycket dyrare ut än vad den antagligen kostade. Men nu kommer vi till problemen. Historien framstår i slutändan som alldeles FÖR enkel. Trots att filmen endast är 85 minuter lång så känns den ibland smått utdragen. Det händer helt enkelt för lite och den visuella kreativiteten överförs inte riktigt till manuset. Det absolut största problemet med Lemora kommer dock varken från bristen på hantverksmässig kompetens eller fantasi. Filmen har obehagliga sexualiserade undertoner. Jag brukar inte moralisera, men Smiths karaktär ska bara vara 13 år. Ändå vill flera av filmens (vuxna) män typ ligga med henne. Värst är hennes relation till pastorn som tagit in henne under sitt tak (som spelas av Blackburn själv!). Han kämpar konstant med sin lust till den 13-åriga flickan och vi får tom en scen där de båda hånglar. Detta ger mig en jävligt äcklig smak i käften och jag undrar vad Blackburns psykolog hade sagt om det hela. Att denna aspekt av filmen knappt är relaterad till resten av handlingen gör den ännu mer knäpp.

Så vad tycker jag egentligen om Lemora: A Child`s Tale of the Supernatural? Speciellt skrämmande anser jag inte att den är i alla fall. Tyvärr, så måste jag nog sammanfatta min intryck med att den är överskattad. Visst finns det kompetens här, men historien är helt enkelt inte tillräckligt intressant. Och så skyms min bild av de skumma sexualiserade undertonerna.

Någon trailer hittade jag inte, men här får ni några hopklippta scener…

Jag kan inte påstå att jag går mycket på teater. Har aldrig haft någon vana att göra det och är inte alls uppvuxen med scenkonst. Men år 2008 förändrades min bild av teater. Den Malmöbaserade teatergruppen Farozonen satte upp sin Blodvemberfest på Teatr Weimar över Halloween och jag blev intresserad. Föreställningen bestod av två enaktare; den nyskrivna Väntar på dig och Grand Guignol-stycket Fyrvaktaren (som hade urpremiär på den mytomspunna teatern i Paris 1905). Farozonen förändrade min bild av teater för alltid. Vi leddes in i den kolsvarta salen fem och fem av en person med ficklampa. Sedan satt vi där i mörkret. Länge. Slutligen började Väntar på dig. Det enda ljuset i hela pjäsen kom från huvudpersonens ficklampa. Väntar på dig är en spökhistoria med endast två personer på scenen och den är genuint läbbig. Därefter blev det dags för Fyrvaktaren. Uppsättningen hade moderniserats avsevärt och spelades upp som en modern splatterkomedi i Evil Deads och Re-animators anda. Jag älskade varje sekund av det.

År 2010 åkerstiftade jag min bekantskap med Farozonen. På hemlig plats i Malmö satte de upp sin nya egenskrivna pjäs Figlia della Morte (Dödens dotter på svenska). Man bokade biljett via en hemsida och skulle sedan dyka upp kl 22 vid en busshållplats på Riseberga (ett område med radhus och villor och något av det närmsta vi kan komma ett suburbia i Malmö). Man leddes nu till ett radhus och placerades på bänkar längst ena väggen i vardagsrummet (bara åtta personer per föreställning). Vad vi sedan fick var en otroligt välskriven historia om ett par som förlorat sin dotter och återkommer hem efter en semester. Samtidigt drar några mystiska människor runt i kvarteret med sikte på det hus vi befinner oss i. Farozonen använde ljud från husets övervåning och den mörka trädgården utanför på ett fruktansvärt effektivt sätt. Historien har drag av både giallo, slasher och spökhistoria. Det vilade en högst obehaglig känsla av autenticitet över Figlia della Morte, mycket tack vare den originella uppsättningsplatsen.

Det jag undrar nu är vad som egentligen hände med Farozonen? De skulle ju sätta upp både Lovecraft och mer Grand Guignol. Någon som vet?

Se även dessa intervjuer med Rikard Lekander, Farozonens konstnärliga vägledare och manusförfattare.