The Red Tree av Caitlin R. Kiernan

Kolla omslaget på boken ovan. Galet fult, va? Det ska visst vara ett ganska generiskt dark fantasy-omslag, men för mig hade det lika gärna kunnat vara en Harlequin-roman. Jag blev grymt avtänd när jag fick den här boken i present. Hade heller aldrig hört talas om författarinnan Caitlin R. Kiernan. Men efter bara en snabb koll på nätet så fattade jag att hon var kompis med Neil Gaiman. Han hade kontaktat henne för att hon skulle börja skriva manus till The Dreaming; en serie som var en spin-off på Gaimans egna The Sandman (som jag nämnt i min recension av Death – The High Cost of Living). Med Kiernan (och hennes medförfattare Peter Hogan) lyfte The Dreaming och vann mycket i fråga om cred och popularitet.

Samtidigt hade Kiernan redan etablerat sig som novellförfattarinna inom sci-fi. Med sina romaner Silk och Threshold slog hon även igenom inom dark fantasy-genren. Till hennes andra framstående verk räknas också Murder of Angels och The Daughter of Hounds. Flera av hennes romaner och noveller har vunnit sci-fi/fantasy/skräck-priser. När jag läste allt detta så ökade mitt intresse för The Red Tree. Detta var tills jag fick syn på en intervju med Kiernan. Där säger hon att hon absolut INTE är en skräckförfattarinna! Jag hade fått The Red Tree beskriven för mig som en skräckroman. Dark fantasy har aldrig lockat mig (är inte alls förtjust i Gaimans romaner) och sci-fi tröttnade jag på redan i slutet av tonåren. Nu var jag ju på jakt efter bra moderna skräckromaner och jag var helt övertygad om att The Red Tree skulle göra mig besviken.

Om vi tittar på min jakt efter bra nyare skräckromaner så har mycket som jag läst varit grava besvikelser. Vissa moderna klassiker (som Ghost Story) var inget vidare och hajpade nya böcker (En hjärtformad ask) gav mig bara en dålig smak i flabben. Vad skulle då en roman från 2009, skriven av en författarinna som säger sig inte skriva skräck, kunna erbjuda? Om jakten på bra modern skräcklitteratur hade ett mål, en slutpunkt, då hade jag kunnat sluta leta nu. The Red Tree är inte bara en av de mest skrämmande böcker jag någonsin läst, det är helt enkelt en av de bästa skräckromaner jag läst i hela mitt liv. Det finns en replik mellan de två huvudkaraktärerna i boken som ger mig seriösa kalla kårar när jag tänker på den, varenda jävla gång (här i min lite fria översättning):
– Vem gjorde detta mot dig?
– Det var männen. Männen som hade hammare…

The Red Tree är meta och samtidigt en hyllning till de mest klassiska skräckförfattarna. Likt hos Edgar Allan Poe så är den helt och hållet ett byggd runt ett subjektivt berättande och likt hos H.P Lovecraft så är det en nedskriven journal. The Red Tree (får vi reda på i bokens förord av förläggaren) är den sista bok skriven av författarinnan Sarah Crowe innan (vad vi antas tro) hon dog. Boken består av den dagbok som hon började föra när hon flyttade från Atlanta (efter att ett längre förhållande tagit slut) till en isolerad farm ute i skogen i Rhode Island. Redan tidigt hittar Sarah både en gammal skrivmaskin och ett manuskript i källaren. Manuskriptet är en ofärdig avhandling som husets förra hyresgäst skrev på när han tragiskt nog tog livet av sig. Denna professor i folklore valde just den här farmen pga ett stort träd som växer på tomtens utkanter. Trädet är omspunnet av vandringssägner och ju mer Sarah läser desto mer fixerad blir hon vid trädet. Hon börjar lägga in hans manuskript i sin dagbok (vilket medför att han står som medförfattare till The Red Tree). Men det är ju trots allt ett helt vanligt gammalt träd Sarah ser genom sitt köksfönster. Oväntat hyr ägaren till gården plötsligt ut vinden till en ung konstnärinna; Constance. Denna unga kvinna pendlar mellan en öppenhet mot Sarah och en total slutenhet där hon låser in sig i sin vindsvåning och målar. Constance verkar även hysa en stark fascination för trädet. De två inleder en sexuell relation. Samtidigt börjar Sarah att plågas av allt märkligare och mer skrämmande mardrömmar, likt beskrivet i den oavslutade avhandlingen…

The Red Tree är i främsta hand en psykologisk skräckhistoria och mil från tex. Stephen Kings eller Dean R. Koontz berättande. Sarahs psyke väs ihop med läst folklore och eventuella övernaturliga incidenter. Kiernan använder verkligen bokens metaaspekt till fullo. Hon avbryter till exempel dagbokinlägg hastigt och mystiskt, vilket får oss att undra vad som får Sarah att sluta skriva. Detta skapar en enorm spänning. Boken är även fylld till bredden med litterära referenser till Kiernans inspirationskällor; redan nämnda Poe och Lovecraft är bara två bland många. Det blir dock aldrig överbelastat. Historien är alltid i fokus. Jag störs inte heller av det, eftersom det trots allt är en författarinnas dagbok jag läser.

En djupdykning i ett extremt trasigt psyke. En lesbisk kärlekshistoria. En spökhistoria som verkligen är less is more. Och en av de absolut mest skrämmande böcker jag någonsin läst. The Red Tree är allt detta. Du får absolut inte missa den!