Man kan väl inte direkt påstå att tv-historien har kryllat av bra skräckserier (i motsats till bra tv-filmer med skräcktema, som det finns hur många som helst av). Kanske är det för att skräckhistorier är svårare att dra ut över många avsnitt. Det måste finnas ett riktigt hot mot huvudpersonerna och en osäkerhet om dessa kommer att klara sig med livhanken i behåll. Detta är svårt att upprätthålla över flera säsonger. Men kreativa producenter har hittat lösningar på detta. Antologiformen är en modell tex. Detta är mina favoritserier.

Tales from the Crypt

Sju säsonger 1989-1996

Vi börjar med denna klassiker. Tales from the Crypt är den ultimata skräckantologiserien. Avsnitten är fristående och presenteras som historier som berättas av den lite Freddy-skadade Crypt keeper. Många av avsnitten är faktiskt moderniserade versioner av berättelser som gick i gamla EC Comics. Regissörer som Robert Zemeckis, Richard Donner och Tom Holland har alla regisserat avsnitt för serien.

Kolchak: The Night Stalker

En säsong 1974-1975

Efter två framgångsrika tv-filmer om journalisten Carl Kolchak, som konstant springer på övernaturliga fenomen, blev det en tv-serie. Darren McGavin är fantastisk i huvudrollen och serien var lite före sin tid. Det finns ganska starka vibbar av Arkiv X här och jag är övertygad om att Chris Carter är ett fan av den här gamla serien. Tyvärr floppade den rejält och lades ner efter bara en säsong.

Millenium

Tre säsonger 1996-1999

När man talar om trollen. I mitt tycke så är Chris Carters Millenium överlägsen Arkiv X. Historien om den före detta FBI-profilern Frank Black som kommer i kontakt med den mystiska Millenium-gruppen är mörk och jävligt fascinerande. I huvudrollen så har vi en Lance Henriksen som är hur bra som helst. Läbbiga seriemördare och övernaturliga krafter förgyller detta stycke TV-historia.

The Twilight Zone

Fem säsonger 1959-1964

Den ursprungliga antologiserien. Visst kan man diskutera om The Twilight Zone alltid är skräck (det är lika mycket sci-fi), men när serien är läskig så är den läskig. The Twilight Zone kom i nyversion under 80-talets andra hälft (och varade i tre säsonger), men jag föredrar originalet. Det är klassiska moralhistorier, ofta med en väldigt svart och ironisk twist i slutet.

Friday the 13th: The Series

Tre säsonger 1987-1990

Nej, den här serien delar bara namn med Jason-filmerna. Den är även galet mycket bättre än den närbesläktade Freddy`s Nightmares som gick under samma period. John D. LeMay och Louise Robey är två antikhandlare på jakt efter föremål som det vilar en förbannelse över. De får hjälp av den äldre magikern Chris Wiggins. Välgjord och med vissa avsnitt som är riktigt obehagliga.

  —————————————————————————-

En klassiker som måste omnämnas:

Dark Shadows

Sex säsonger 1966-1971

Jag är ett stort fan av Dan Curtis tv-skräck, men just den här serien har jag aldrig sett. Folk brukar tjata på mig att jag borde. Dark Shadows har ett enormt följe och till dem hör Tim Burton som snart kommer ut med sin humortolkning av serien. Om någon betat av den så dela gärna med dig av dina åsikter nedan. Jag ska själv börja kolla på den snart.

Henry och Otis mördar familjen medan de filmar det

Detta är inte bara John McNaughtons absolut bästa film, det är även en av de mest kontroversiella filmer som någonsin gjorts. I alla fall så var den länge betraktad som detta. Ärligt talat så har jag inte sett den sedan högstadiet och har därför svårt att bedöma hur filmen har stått sig över tid. Hur som helst så chockade den sin samtid (i slutet av 80-talet) genom sin extremt realistiska skildring av en seriemördare (fantastiskt obehagligt spelad av Michael Rooker). Filmen spelades in 1986 (med en minimal budget), men blev sedan liggande till 1989. Slutligen gick den upp på några få amerikanska biografer och började sedan cirkulera på olika filmfestivaler. Den blev snabbt en stor kritikerfavorit och hyllad i stora delar av världen. Manuset var starkt influerat av den verkliga seriemördaren Henry Lee Lucas och många händelser som skildras i filmen har hänt i verkligheten (som det grymt tragiska och ångestladdade slutet). Men McNaughton var ännu mer intresserad av de mord Lucas erkände att han utfört när polisen pressade honom i fängelset. Länge ansåg man honom som USA:s allra värsta seriemördare genom tiderna, med över 600 mord på sitt samvete. Det visade sig sedan att Lucas bekännelser grundade sig i att polisen gav honom privilegier om han sa att han utfört de mord som snutarna lade framför honom. För filmen spelar detta ingen roll överhuvudtaget. Henry – Portrait of a Serial Killer är en film som jag aldrig lyckats glömma…

Michael Rooker och Tom Towles (som spelar Henrys störda vän Otis) bryter sig in hos en medelklassfamilj. Med sig har de en VHS-kamera och Henry filmar hela scenen. Tidigare så trodde vi att kvinnan kommit undan Henry, men nu ger sig de båda männen på henne när maken inte är där. Otis trycker ner henne i soffan och angriper henne sexuellt. Plötsligt dyker maken upp och han dödas snabbt. Fortfarande är Otis på kvinnan. Det är nu parets son kommer in. Henry dödar honom framför ögonen på den panikslagna mamman. Det absolut värsta med den här scenen är att vi får se den på en tv medan Henry och Otis tittar på inspelningen hemma efter att brottet begåtts. Jag visste absolut inte vad jag gett mig in på när jag såg den här filmen för första gången. Jag konsumerade mycket splatterfilm på den tiden och när jag läste att den här filmen skulle vara ”frånstötande” så trodde jag att den endast var väldigt grafisk. Henry – Portrait of a Serial Killer träffade mig mycket djupare, där det verkligen känns. Att jag aldrig sett om filmen sedan dess är ett bevis på hur starkt den påverkade mig. Jag vill inte utsätta mig för själv för det där igen.

Henry – Portrait of a Serial Killer är inte en skräckfilm. Den är så mycket mer realistisk och skitig än något annat jag sett i skräckgenren. Det är en amerikansk independentfilm som dissekerar de störda relationer som en seriemördare bygger upp med människor i sin omgivning. Den ger en inblick i denna trasiga värld fullständigt utan apati. Trots att jag anser att människors handlingar går att förklara utifrån deras bakgrund, så står jag helt handfallen här. Ibland skapas det riktiga monster. Sådana som är omöjliga att resonera med. Och det är riktigt ångestframkallande…

Scenen med angreppet på familjen är censurerad på youtube, så här kommer istället en samling andra scener. Se dom inte om du inte redan sett filmen.

Forbidden World (1982)

mars 8, 2012

Vadå, Forbidden World? Det står ju Mutant ovan på affischen! säger kanske någon. Den första titeln är absolut den här filmens mest kända namn, men jag valde ändå en affisch med den alternativa titeln. Varför? Eftersom monstret i filmen ser ut som varelsen på affischen ovan och inte som insekten på Forbidden World-affischen. Vad man än väljer att kalla den här rullen så tillhör den Roger Cormans sci-fi-expliotationcykel. Den legendariska b-films producenten började verkligen spotta ur sig rymdfilmer i början av 80-talet och dessa hade två ”inspirationskällor”, nämligen Star Wars och Alien. Det mest kända exemplet på den första kategorin är Battle Beyond the Stars. De mest kända exemplen på Cormans försök till monsterfilm i rymden är Galaxy of Terror och den här filmen. Det fattade ni nog redan. Affischen talar liksom ett ganska tydligt språk. Forbidden World regisserades av Allan Holzman. Det finns lite roliga historier om honom och Corman. Det sägs att Holzman skrev ett brev till Corman där han bad honom att rekommendera Holzman (han var klippare) till Francis Ford Coppola. Istället fick han ett jobb av Corman. När Holzman sedan sa till Corman att han ville regissera så svarade producenten: Det kan du inte eftersom du stammar! Holzman svarade: Men, jag stammar inte när jag bestämmer! Holzman fick sin vilja igenom och Forbidden World blev hans första film. Till sin hjälp fick han mängder med trogna Corman-medarbetare och den vackra, och sorgligt underutnyttjade, Dawn Dunlap. Det blev självklart en helvild exploitationfilm full med tuttar och inte helt övertygande specialeffekter!

Filmen börjar inte som en rip-off på Alien utan mer på Kubricks 2001. Mike Colby (Jesse Vint från Silent Running) ligger nedsövd i en kapsel medan klassisk musik hörs på sountracket. Han väcks snart ur sin dvala av roboten SAM. Det meditativa lugnet varar dock inte länge (det är ju en Corman-film) och Mikes skepp attackeras (av vem förklaras aldrig) och vi får lite Star Wars-rymdstrider. Självfallet vinner vår hjälte och det är nu nya order kommer. Uppenbarligen är Mike bäst i hela galaxen på det han gör (vad nu det är) och hans tjänster behövs på en forskningsstation belägen på en planet i samma solsystem. Mike landar i den Tatooine-liknande världen och lär sig snart att freaky experiment genomförs på forskningsstationen (suprise!). DNA korsas för att skapa nya mutationer. Självklart så har detta gått fullständigt åt helvete och forskarna har avlat fram en slemklump som mördat alla deras kaniner och sedan förseglat sig i en kokong. Men detta är inte Mikes ända huvudbry. I laboratoriet finns även två kvinnliga forskare i tighta bodys som tröttnat på de få män de varit isolerade med i flera år och är sugna på lite sex med en främling. Dr. Barbara Glaser (June Chadwick från Pete Walkers The Comeback) är den äldre och hon får Mike i säng redan första natten (medan säkerhetsvakten spionerar på dem genom övervakningskamerorna). Den blyga laboratorieassistenten Tracy (Dawn Dunlap) besväras inte över att hennes pojkvän mördats av slemklumpen utan hånglar snart upp Mike naken i en bastu. Corman ser även till att handlingen tvingar de båda töserna att skrubba varandras ryggar i en dusch. Men mutanten då? Jo, den växer snabbt upp och jagar folk genom att köras runt på en vagn i korridorerna. Den dödas även i slutet med världens största tumör…

Någon som är sur för att jag spoilar slutet? Trodde väl inte det. Ingen människa i hela världen ser Forbidden World för dess handling. Detta är Deathstalker eller Barbarian Queen i rymden. Fast filmen är faktiskt pyttelite tråkigare än dessa båda fantasyepos. Eftersom hela handlingen utspelar sig på en klaustrofobisk rymdstation, och folk inte riktigt har någonstans att ta vägen, så blir Forbidden World ganska pratig i vissa partier. Och det säger en del, eftersom filmen endast är 77 min lång. Det läggs onödigt mycket tid på att förklara genetiken bakom mutanten och vetenskapssnacket får Star Trek att framstå som en serie som lyckas förklara relativitetsteorin. Annars är detta precis så skamlöst som du kan förvänta dig. Scener som är stulna rakt av från Alien (tex hur mutanten fäster sig över folks ansikten) blandas med uuuuuutdragna nakenscener och smältande kroppar. Specialeffekterna går från att se okej ut till riktigt plastiga. Skådespeleriet håller samma nivå. Vint funkar väl som huvudperson, men de repliker han tvingas säga borde få honom att bli röd som en tomat i ansiktet. Chadwick verkar faktiskt ha ganska kul i sin roll, medan stackars Dunlap mest ser pårökt ut här. Hur vi än vänder och vrider på det så är Forbidden World strålande underhållning. Den är så fruktansvärt dum (och så jävla medveten om hur dum den är, trots att den spelas helt allvarligt) att man inte kan låta bli att le. Detta är roligare än majoriteten av alla amerikanska komedier som släppts och en sann trash-pärla.

Cormans skamlösa b-filmer från 80-talet har något otroligt charmigt över sig. Du kan omöjligt ta dem på allvar, men de innehåller precis rätt portion seriositet för att bli hysteriskt roliga. Har du tråkigt en fredagskväll? Plocka fram ett sexpack öl, lite chips och släng i Forbidden World. Du kan dock snabbspola genom de snackiga partierna…

Allt blir roligare på tyska!

Vixens: Danielle Harris

februari 25, 2012

Danielle Harris glöms ofta bort när man pratar om relevanta moderna skräckskådespelerskor. Hennes karriär började som 11-åring när Halloweenvarumärket skulle nystartas (i slutet av 80-talet) med Halloween 4: The Return of Michael Myers. I den filmen, och i uppföljaren, spelade Harris Michael Myers systerdotter Jamie. Den Floridafödda skådespelerskan hade tidigare vunnit en skönhetstävling för barn, vilket givit henne roller i olika reklamfilmer och även en roll i evighetssåpan One Life to Live. Efter de två Halloween-filmerna har Harris rört sig mellan olika genrer, men alltid återkommit till skräckfilmen. Hon var med under ny-slasher vågen i slutet av 90-talet (Urban Legend) och blev sedan castad av Rob Zombie när han skulle göra sin version av Halloween. Harris återkom även i uppföljaren Halloween 2. Harris var sedan med i Left for Dead, Prank, Blood Night och The Black Waters of Echo’s Pond (fyra skräckfilmer av väldigt skiftande kvalité). Vid det här laget så hade hon blivit en kultfigur (trots sin unga ålder) vilket ledde till roller i både undergroundanimationen Godkiller (där hon spelar mot självaste Lance Henriksen) och i Adam Greens Hatchet II. Harris hade även en roll i Jim Mickles intressanta post-apokalyptiska vampyrfilm Stake Land. Den nu 34-åriga skådespelerskan fortsätter att blanda finurliga b-skräckisar med rent trash och det är därför man bara måste älska henne.

Cult of the Cobra (1955)

februari 11, 2012

Jag har märkt att 50-talet varit lite av ett svart hål här på bloggen. Detta kanske inte är så konstigt eftersom majoriteten av mina favofilmer gjordes under 70- och 80-talet. Dock betyder det inte att det inte gjordes några obskyra rullar (som passar Trash is King!) under detta årtionde. Cult of the Cobra kanske inte tillhör de allra mest udda genreyttringarna från 50-talet, men filmen är sannerligen bortglömd. Den fungerade lite som konstgjord andning för Universals skräckdivision. Under 50-talet så hade studion tappat sin forna glans. Universal var en gång i tiden bidragande till att forma den moderna skräckgenren (genom filmer som tex Tod Brownings Dracula, James Whales Frankenstein och Karl Freunds The Mummy), men framåt 40-talet så började bolaget långsamt att tappa flås (George Waggners epokavgörande varulvsfilm är undantaget). De grävde ner sig i allt mer spekulativa uppföljare ju längre tiden gick och blev omsprungna av sina kreativa efterföljare. I ett sista desperat försök att återvinna sin skräck-cred så sneglade Universal på just dom som sprang ifrån dem från första början; Val Lewton och RKO Pictures. Cat People hade ju varit en succé och Universal försökte sig nu på en ganska skamlös kopia. Som regissör satte de Francis D. Lyon, en ganska tråkig gun for hire. Målet var att göra en lite sexig skräckfilm om exotism och förbjuden kärlek. Och om en vacker kvinna som kan förvandla sig till ett djur…

Sex amerikanska soldater, som varit stationerade i Stilla havet, har permission i Indien. Andra världskriget är slut och de har lite tid att roa sig innan det är dags att resa hem. De drar runt och beter sig allmänt svinigt mot befolkningen. När de träffar en ormtjusare, får de höra talas om en hemlig sekt som dyrkar kvinnor som kan förvandla sig till ormar. Soldaterna försöker övertala ormtjusaren att ta med dem på en av sektens ritualer, men han vågar inte. Slutligen erbjuder de honom en massa pengar (the american way!) och den fattiga mannen viker sig. Men soldaterna måste lova att vara väldigt diskreta. Detta skiter de såklart fullständigt i. Så snabbt en kvinna i helkroppsstrumpa dansar upp ur en korg börjar en av soldaterna att fotografera allting från under sin kåpa. Sekten kommer på amerikanerna och soldaternas lösning är att de misshandlar alla som är där och sätter fyr på templet! Innan de lyckas fly skriker dock sektledaren att de är förbannade och att de alla kommer dö. Redan natten efter så kommer en orm in i en av soldaternas rum och biter ihjäl honom. De övriga fem åker tillbaka till USA och börjar leva civila liv. Historien kretsar nu runt två av dem; Paul (Richard Long från House on Haunted Hill) och Tom (Marshall Thompson från bla Fiend Without a Face). Dessa är rumskamrater och snart flyttar en mystisk kvinna in i lägenheten mittemot. Hon heter Lisa Moya (genreaktrisen Faith Domergue) och Tom blir störtförälskad i henne. Men Lisa stöter bort honom och självklart ruvar hon på en ganska uppenbar hemlighet. Hon är utsänd av sekten och kan förvandla sig själv till en orm. Snart börjar de återstående soldaterna att dö och Paul (den enda sympatiska karaktären i hela filmen) börjar misstänka att Lisa har en koppling till dödsfallen. Tom vägrar dock att lyssna och Lisa själv börjar få tvivel eftersom hon förälskat sig i honom…

Rent tekniskt så är Cult of the Cobra välgjord. Den är snyggt filmad och har några imponerande scener för sin tid (som bilkraschen). Filmen är även ganska fartfylld och historien rör sig i ett bra tempo. Men manuset är en stor jävla klyscha. Hela filmens grundkoncept är stulet rakt av från Cat People och allting blir därför väldigt förutsägbart. Där Jacques Tourneur lyckades utvinna märklig poesi ur det här konceptet och säga någonting om kvinnlig sexualitet i 40-talets USA, så har Lyon inga sådana intressen överhuvudtaget. Istället så fläskar han på rejält med sentimentalitet. Det finns även andra stora skillnader. I Cat People så är Simone Simons kattkvinna filmens huvudperson, medan det i Cult of the Cobra istället är de grymt osympatiska soldaterna. Detta skapar ganska stora problem med identifikationen. Du bryr dig helt enkelt inte om de lever eller dör. Det finns inte heller samma ambivalens runt de övernaturliga elementen. Vi vet i princip omedelbart att Faith Domergue kan förvandla sig till en orm och att det bara är en tidsfråga innan huvudpersonerna förstår detta. Trots att filmen har en större budget och är mer tekniskt imponerande så känns den ändå som en fattigmanskopia av en bättre film. Framförallt så förstår jag hur bra Tourneurs film faktiskt är när jag tvingas jämföra de båda. Det finns dock ändå ett underhållningsvärde i Cult of the Cobra. Den fungerar som tidsfördriv och är absolut inte tråkig. Men den är även ett sorgligt monument över hur fattiga Universal var på idéer under 50-talet…

Det är svårt att rekommendera Cult of the Cobra. Vi du se någon av Universals gamla skräckfilmer så hade jag nog tipsat om James Whales The Old Dark House från 1932. Den har något som Cult of the Cobra saknar, nämligen originalitet…

Filmens bästa scen är absolut själva ritualen i början. Den lyckas vara både absurd och ganska stämningsfull…

Jag såg om…

januari 31, 2012

…den här Stephen King filmatiseringen från 1983. En rabiessmittad Sankt Bernhard jagar E.T:s mamma. Jag kom ihåg filmen som ganska klaustrofobisk och spännande. Tyvärr anser jag inte samma sak nu femton år senare. Hela konceptet med att morsan och sonen är fast i en bil är bra, men regissören Lewis Teague (mannen bakom Alligator, en annan mördardjurfilm) lyckas inte alls skildra karaktärernas utsatthet. Det förekommer knappt någon dialog mellan mamman och sonen och saker händer mest i en rasande fart. För att ett sådant här koncept ska funka så måste man investera tid i både karaktärsuppbyggnad, dialog och detaljer. Till och med Frozen gör detta mycket bättre än den här filmen. Små saker måste kännas viktiga. I Cujo så öppnar huvudpersonen mest dörren, vilket får hunden att attackera, och stänger den igen. Gång på gång. Eftersom filmen är helt beroende av att klaustrofobin ska fungera, så blir det inget annat kvar förutom en jävligt tunn monsterfilm. Att det finns folk som kallar detta extremt rangliga bygge för en halvklassiker är bara sorgligt.

Jag är upptagen fram tills lördagen den fjärde februari, så jag hinner inte uppdatera förrän då. Ha det gött så länge!

Det brinnande skeppet anländer

Jag har redan varit inne på att jag anser att Wes Craven är överskattad. I samma vända nämnde jag även att The Serpent and the Rainbow är min personliga favorit bland hans filmer. Det är en moderniserad version av 30- och 40-talets ockulta voodoo-filmer, fast eftersom den är inspelad 1988 (och regisserad av Craven) så blev denna utdöda subgenre uppdaterad med både mer naken hud och mer grafiskt våld. Filmen är faktiskt en av Cravens bäst realiserade visioner rent manusmässigt (kanske för att den bygger på en roman) och är idag tyvärr lite bortglömd. Huvudrollen, som den amerikanska antropologen som reser till Haiti för att studera voodoo, spelas även extremt stabilt av en då ganska okänd Bill Pullman. Och så innehåller den självklart zombies. Fast inte i Romero-tappning utan istället influerat av voodoo-lore (alltså som en besvärjelse över sina fiender för att göra dem till levande döda slavar). Filmen är känd för den minnesvärda repliken: ”Don’t let them bury me! I’m not dead!” (en ganska tydlig referens till Edgar Allan Poes Fakta i fallet Valdemar). Fast det är inte den scenen jag minns bäst.

Istället så kommer jag ihåg när Bill Pullman står på stranden och ser det brinnande skeppet anlända. Uppenbarligen tyckte producenterna och filmbolaget också om scenen eftersom de placerade den på filmaffischen. Det är en drömsekvens och när skeppet kommer fram till strandkanten reser sig ett förruttnat lik ur båten. Scenen är egentligen inte mer komplicerad än så. Vad tittaren inte vet är att Pullman drömmer och fram tills detta ögonblick i filmen så har de övernaturliga aspekterna mest hintats. Scenens styrka är att det är ett väldigt välkomponerat jump scare. Det ligger en mystik över The Serpent and the Rainbow och denna mystik får sitt fulla utlopp i denna surrealistiska sekvens. Man har en känsla att något kommer att förklaras när Pullman får se vad båten fraktar. Uppbyggnaden är långsam och nerverna är därför på helspänn. Istället så får vi en chock. Cravens makeup-avdelning måste även få cred eftersom liket ser rejält skabbigt ut. Scenen gav mig mardrömmar länge efter att filmen var slut och jag får fortfarande gåshud när jag kollar på filmaffischen eller DVD-omslaget.

Det var länge sedan jag såg om The Serpent and the Rainbow senast. Jag känner att det börjar bli dags. Eftersom så många år har gått sedan jag såg filmen sist är jag lite rädd att den är mycket sämre än jag minns den. Men det är väl bara att ta tjuren vid hornen och åter igen sätta mig farmför denna film som gav mig mardrömmar när jag var yngre.

Eftersom jag inte hittade just den här scenen på nätet så får ni trailern istället.

The Innkeepers (2011)

januari 24, 2012

Nu har jag äntligen sett den! Vi pratar såklart om Ti Wests nya film The Innkeepers. Som ni säkert känner till vid det här laget så är jag ett stort fan av herr Wests The House of the Devil. Jag har tom gått så långt att jag kallat den för en av de absolut bästa amerikanska skräckfilmerna som kommit ut på denna sidan av millennieskiftet (något som jag helhjärtat står för). I den filmen lyckades West inte bara att återskapa den visuella stilen från en amerikansk skräckfilm från sent 70-tal, han lyckades även fånga stämningen från denna guldålder perfekt. Men vad är det egentligen mer som gjorde The House of the Devil så jävla bra? West har förstått en väldigt central aspekt i skräckfilmshantverket, nämligen att uppbyggnaden är allt. Tänk på din absoluta favoritrysare och jag garanterar dig att den lägger väldigt mycket tid på uppbyggnad under filmens första del. Den etablerar karaktärerna. Den sätter dom i helt vardagliga situationer. Den skapar en känsla av att något fruktansvärt kommer att hända. Ofta är detta parti filmens allra bästa del. Väntan på att helvetet ska braka loss är oftast mycket värre än själva helvetet (tänk förhörsteknik eller tortyr). Ti West är något av en uppbyggnadsfundamentalist. I House of the Devil visste han att förklaringen bakom varför det läbbiga paret lurat Samantha till huset aldrig kunde mäta sig med det som vi i publiken fantiserat ihop i våra huvuden. Därför avklarade han denna förklaring väldigt snabbt och korthugget i filmens sista tio minuter. The Innkeepers fortsätter detta stora fokus på uppbyggnad och att med små medel få oss att fatta att allt kommer att gå åt helvete. Men West spelar även ett annat lite oväntat kort den här gången. Han kör mycket på humor. The Innkeepers är en skräckkomedi. I alla fall i början. Det är en subgenre som är galet svårt att behärska. Oftast blir det inte speciellt kul och det sabbar skräcken. Att West sätter Sara Paxton (Last House on the Left remaken) och Pat Healy (Ghost World) i dessa roller är inte heller så betryggande. Hur fan blev det då i slutändan?

Claire (Paxton) och Luke (Healy) arbetar på det gamla hotellet Yankee Pedlar Inn. Jobbet är tråkigt och de roar sig bäst de kan. Luke har byggt en hemsida tillägnad hotellets eventuella övernaturliga fenomen och Claire sticker ut och handlar kaffe när hon har tråkigt. Arbetsmoralen förbättras inte av att duon fått reda på att de snart blir arbetslösa. Yankee Pedlar Inn ska stängas och tomten ska bli parkeringsplats. Ägaren har stuckit till Barbados och de två uttråkade hotellarbetarna är tvungna att ensamma arbeta den sista helgen hotellet någonsin kommer att ta emot gäster. Dessa är dock få. En gammal alkoholiserad såpastjärna (den förre detta 80-tals baben Kelly McGillis i en fantastisk roll) har tagit ett rum och en småbarnsmamma som stuckit från sin make (och som personalen stör sig på) har tagit ett annat. För att få tiden att gå beslutar sig Claire och Luke för att genomföra en paranormal utredning av Yankee Pedlar Inn. Det är ju trots allt sista chansen. Skrönor har länge cirkulerat om att hotellet är hemsökt och Luke hävdar tom att han sett saker. Claire är avundsjuk och vill också springa på ett spöke. Ska man tro vandringssägnerna så heter gasten Madeline O’Malley. När hennes make aldrig dök upp på deras bröllop hängde sig Madeline i ett rum på tredje våningen. För att undvika dålig publicitet gömde den dåvarande hotellägaren hennes lik i källaren för att sedan smuggla ut det. Affären uppdagades och sedan dess så sägs en vålnad i bröllopsklänning vandra korridorerna på Yankee Pedlar Inn. Eftersom ingen övernaturlig incident någonsin inträffat när folk är i närheten, så bestämmer sig arbetskamraterna att sova i pass. Den som är vaken genomför EVP-sessioner (electronic voice phenomena för er som inte kollar på Ghost Hunters). Claire är grymt peppad och tar första passet. Tyvärr hör hon mest brus. Vad hon inte vet är att detta är början på en helg som kommer att förända hennes liv…

Ojojoj. När jag satte mig ner med The Innkeepers så var jag verkligen nervös. Förväntningarna var skyhöga och jag var helt övertygad om att jag skulle bli besviken. Herregud vad fel jag hade. Jag fullständigt älskar den här filmen! För mig så är The Innkeepers en näst intill perfekt mix av komedi, arbetsplatsrelationer, karaktärer och skräck. Jag är nästan chockad över hur rolig filmen är i början. Humorn grundar sig i karaktärernas personligheter och deras relationer. Den är väldigt jordnära. Sara Paxton framstår som värsta komiska talangen här! Hon gör även en hel del väldigt rolig fysisk komik och förstärker sin karaktärer med diskreta miner och små ljud. Även Healy är otroligt charmig och paret har en strålande kemi. Det är väldigt uppenbart varför West väljer att skildra karaktärerna på det här sättet i början. Humorn och charmen gör att vi bryr oss om dom. Därför framstår filmens sista hälft som så himla mycket mer tragisk. Här skiljer sig The Innkeepers väldigt mycket från The House of the Devil. West har investerat mycket tid i att skriva karaktärerna och de är (hör och häpna) realistiska. Det fascinerande med filmen är att vi endast får se spökena i några få scener. De figurerar knappt i bild överhuvudtaget. Åter igen så triumferar Wests fundamentalistiska inställning till uppbyggnad. Effekten av dessa få scener i slutet blir extremt stark. Jag skrek faktiskt rakt ut i luften under den sista scenen i källaren (och det gör jag otroligt sällan). Ett långt tag förväntade jag mig knappt att få se några spöken alls. Det blir nästan traumatiskt när vi väl står öga mot öga med dom. En kommentar om filmen som jag läst på flera ställen, och som är en anledning till att många ogillar den, är att folk anser att inget runt hemsökelsen förklaras. Jag hade samma känsla precis när The Innkeepers var slut: ”Shit va coolt, men de sista scenerna säger ju nada!” Sedan började jag fundera på det och insåg långsamt vilken briljant liten spökhistoria West skrivit. The Innkeepers fördummar inte sina tittare utan presenterar sin handling med små medel. Det är som ett litet pussel och ingen av pusselbitarna saknas såvitt jag kan se. Det finns egentligen bara en liten sak jag stör mig på i detta annars mycket solida bygge. En handling som utförs framåt slutet känns kanske inte helt trovärdig. Men detta är en mindre petitess i sammanhanget.

På nästan alla punkter så är The Innkeepers en mer välgjord film än The House of The Devil. Den har mer realistiska karaktärer, mer trovärdiga relationer och ett bättre manus. Samtidigt så är det två väldigt olika filmer. Syftet med den förra filmen var att fånga en tidsanda och en stämning. Nu har West istället skapat en hypermodern och nästan socialrealistisk spökhistoria. Ett fascinerande möte mellan en amerikansk independenttradition och skräckgenren. Resultatet är helt jävla fantastiskt! Detta är absolut en av de allra bästa moderna amerikanska skräckfilmerna och en av de bästa skräckkomedierna på jag vet inte hur länge…

Trailern har legat uppe här på bloggen tidigare och den får filmen att se galet mycket mer generisk ut än vad den är. Den borde mer marknadsförts som en independentfilm med spöken!

Necronomicon (1993)

januari 21, 2012

Efter mycket skola och lite tid för film är nu Trash is King! tillbaka med en ny recension. Eftersom det varit ganska mycket brittisk skräck den senaste tiden (jag är inne i en Amicus-period) riktar vi nu blicken över Atlanten och in i 90-talet. Jag har flera gånger tidigare nämnt Stuart Gordons och Brian Yuznas adaptioner av HP Lovecraft, men aldrig fått tummen ur röven att faktiskt recensera någon av filmerna. Nu är det dags för den Yuzna-producerade Necronomicon (aka Necronomicon – Book of the Dead). Denna gång var inte Gordon involverad (vilket ofta betytt att resultatet varit sämre). Necronomicon följer inte heller mönstret från tidigare filmatiseringar av Yuzna och Gordon. Ofta har de valt en novell av den amerikanska skräckförfattare som de moderniserat och filmatiserat ganska löst. Necronomicon är istället en antologifilm där varje novell filmatiserats av en annan regissör, med väldigt olika resultat. De tre Lovecraft-historierna är The Rats in the Walls, Cool Air och The Whisperer in Darkness. Regissörerna är fransmannen Christophe Gans (Vargarnas Pakt och Silent Hill), japanen Shusuke Kaneko (Death Note) och Yuzna själv. Yuzna har även regisserat ramhistorien där Jeffery Combs spelar den legendariska skräckförfattaren. Jag skrev ovan att Yuznas egna Lovecraft-tolkningar ofta varit underlägsna de alster som Gordon regisserat. Stämmer detta in på Necronomicon också? Kanske inte riktigt. Yunza befinner sig i kompetent sällskap här. Necronomicon är nog en film som du antingen gillar eller avskyr som pesten. Det är en riktigt utflippad tolkning av Lovecraft (faktiskt ännu mer utflippad än Gordons filmatiseringar) och jag måste erkänna att det är galet underhållande!

I ramhistorien försöker HP Lovecraft (en, som vanligt, fantastisk Combs) att hitta den legendariska boken Necronomicon. Denna ockulta bibel skrevs av den ”galna araben” Abdul Alhazred under inflytande av De äldre (gudomliga varelser i Lovecrafts universum som en gång styrde världen). Lovecraft hittar boken i ett hemligt innerrum i ett ockult bibliotek och lyckas att skriva av delar av den. Hans anteckningar utgör de tre kortfilmerna som ryms i Necronomicon. Den första historien är The Drowned signerad Christophe Gans. Den handlar om Edward De Lapoer (Bruce Payne från bla Howling VI: The Freaks) som förlorat sin fru och son i en drunkningsolycka. Kort efter får han ärva ett hotell som oroväckande ligger ute på en klippa över havet. Han flyttar in där och snart börjar övernaturliga incidenter att hända. Om nätterna vandrar hans döda hustru in i hans sovrum och Edward är övertygad om att han håller på att bli galen. Sanningen är att hans nedbrutna psyke påverkas av en monstruös äldre som sover i havet under hotellet. Nästa historia (The Cold) är regisserad av Shusuke Kaneko och skildrar när Emily (Bess Meyer) återberättar för en reporter vad som hände när hon flyttade in i ett nedgånget hyreshus i Boston. Hennes fastighetsägare uppmanade henne att inte störa den professor (genrelegenden David Warner) som bodde i vindslägenheten. Men Bess kommer i kontakt med honom och lär sig snart hans hemlighet. Han måste döda för att få evigt liv. Yuzna själv har regisserat den sista historien i antologin som heter Whispers. Här jagar den unga polisen Sarah (Signy Coleman) en seriemördare som kallas The Butcher. Efter att hon och hennes partner (som även är hennes älskare) kraschar sin bil blir partnern indragen i ett övergivet hus. Sarah tar sig in och upptäcker snart att seriemördaren inte riktigt är vad hon trott…

Om jag börjar med det som är dåligt så finns det enorma skillnader i kvalitén på skådespeleriet i Necronomicon. Riktiga veteraner (Combs och Warner) paras ihop med folk som nästan verkar vara amatörer. Detta är dock en aspekt som jag kan bortse ifrån om filmen ändå underhåller. Ett annat (mindre) problem är att specialeffekterna växlar mellan att vara helt jävla fantastiska och småtattiga. Detta är inte heller så konstigt eftersom budgeten var väldigt begränsad. Vad är bra då? De tre regissörerna ger sina egna väldigt olika tolkningar av Lovecraft. Gans The Drowned är nog den av kortfilmerna som är mest trogen den amerikanska skräckförfattaren. Fransmannen fångar skickligt Lovecrafts stämning och det finns en mörk, lätt poetisk ådra i hans avsnitt. Tyvärr innehåller också detta segment de sämsta specialeffekterna (och de som är mest överambitiösa). Yuzna gör det han brukar göra i sin del och ger oss en extremt utflippad tolkning av Lovecraft. Det är rikligt med spektakulärt gore och kul (men inte helt troget källmaterialet). Överlägset bäst är Shusuke Kaneko. Hans blandning av mysterium, splatter och märkligt vemodig stämning kanske inte känns så Lovecraft, men gör The Cold till en riktigt intressant liten skräckhistoria. Något som alla tre historierna har gemensamt är dock att de är riktigt underhållande. Samtliga regissörer håller ett högt tempo och lyckas lämna sitt personliga avtryck på Lovecrafts noveller. Det är (totalt sett) mycket gore, sleaze och och många utflippade infall. Och hur kan du inte älska en film där Jeffery Combs spelar den den mytomspunne författaren från Rhode Island?

Gillar du någon av Yuzna/Gordons övriga Lovecraft-filmatiseringar så måste du absolut se Necronomicon. Är du nyfiken på dom så är den här filmen en bra början. Du får tre unika visioner och om du inte gillar någon av dom så kan du bara hoppa till nästa! Dock tror jag inte den här filmen är för alla. Stör du dig på låga produktionskostnader och blir provocerad av dåligt skådespeleri så ska du nog se dig om efter något annat.

Filmen var straight to video och trailern är kort och koncis. Ganska lustig dock…

Eftersom det är mycket i plugget just nu så får det bli ett kort inlägg idag. För ett tag sedan så såg jag Oxide och Danny Pangs första amerikanska film The Messengers. Jag gillar flera av brödernas Hong Kong-producerade skräckfilmer. The Eye har en cool grundidé och utförandet är kompetent. Även uppföljaren gör mig inte besviken (för ovanlighetens skull). Recycle hade brister, men även mycket originalitet och kreativitet i sitt utförande. Allt det jag nämnt ovan saknas i The Messengers. Det finns EN riktigt bra skräckscen i denna haunted house-film (den när Kristen Stewart håller i sin lillebror i korridoren och spöket närmar sig bakifrån). Annars är det idel tröttsamma klichéer uppgrävda ur genresoptippen. John Corbetts pinsamma Shining-imitation och slutet där kärnfamiljen står starka mot hotet får en bara att vilja spy. Filmen är snygg i alla fall, om nu det skulle vara någon tröst…

Erfarenheten av The Messengers väckte åter liv i en gammal tanke; hur kommer det sig att regissörer som gjort bra filmer i sina hemländer gör bajs när de hamnar i USA? Är det bara de stora studiornas likriktning som är problemet eller beror det även på andra faktorer? The Messengers är tex producerad av Sam Raimi och hans Ghost House Pictures så de borde ju kunna skräck (trots att även de i ärlighetens namn gjort rejält med skit). Har ni några tankar runt detta? Diskutera gärna så ses vi snart igen!