Man kan väl inte direkt påstå att tv-historien har kryllat av bra skräckserier (i motsats till bra tv-filmer med skräcktema, som det finns hur många som helst av). Kanske är det för att skräckhistorier är svårare att dra ut över många avsnitt. Det måste finnas ett riktigt hot mot huvudpersonerna och en osäkerhet om dessa kommer att klara sig med livhanken i behåll. Detta är svårt att upprätthålla över flera säsonger. Men kreativa producenter har hittat lösningar på detta. Antologiformen är en modell tex. Detta är mina favoritserier.

Tales from the Crypt

Sju säsonger 1989-1996

Vi börjar med denna klassiker. Tales from the Crypt är den ultimata skräckantologiserien. Avsnitten är fristående och presenteras som historier som berättas av den lite Freddy-skadade Crypt keeper. Många av avsnitten är faktiskt moderniserade versioner av berättelser som gick i gamla EC Comics. Regissörer som Robert Zemeckis, Richard Donner och Tom Holland har alla regisserat avsnitt för serien.

Kolchak: The Night Stalker

En säsong 1974-1975

Efter två framgångsrika tv-filmer om journalisten Carl Kolchak, som konstant springer på övernaturliga fenomen, blev det en tv-serie. Darren McGavin är fantastisk i huvudrollen och serien var lite före sin tid. Det finns ganska starka vibbar av Arkiv X här och jag är övertygad om att Chris Carter är ett fan av den här gamla serien. Tyvärr floppade den rejält och lades ner efter bara en säsong.

Millenium

Tre säsonger 1996-1999

När man talar om trollen. I mitt tycke så är Chris Carters Millenium överlägsen Arkiv X. Historien om den före detta FBI-profilern Frank Black som kommer i kontakt med den mystiska Millenium-gruppen är mörk och jävligt fascinerande. I huvudrollen så har vi en Lance Henriksen som är hur bra som helst. Läbbiga seriemördare och övernaturliga krafter förgyller detta stycke TV-historia.

The Twilight Zone

Fem säsonger 1959-1964

Den ursprungliga antologiserien. Visst kan man diskutera om The Twilight Zone alltid är skräck (det är lika mycket sci-fi), men när serien är läskig så är den läskig. The Twilight Zone kom i nyversion under 80-talets andra hälft (och varade i tre säsonger), men jag föredrar originalet. Det är klassiska moralhistorier, ofta med en väldigt svart och ironisk twist i slutet.

Friday the 13th: The Series

Tre säsonger 1987-1990

Nej, den här serien delar bara namn med Jason-filmerna. Den är även galet mycket bättre än den närbesläktade Freddy`s Nightmares som gick under samma period. John D. LeMay och Louise Robey är två antikhandlare på jakt efter föremål som det vilar en förbannelse över. De får hjälp av den äldre magikern Chris Wiggins. Välgjord och med vissa avsnitt som är riktigt obehagliga.

  —————————————————————————-

En klassiker som måste omnämnas:

Dark Shadows

Sex säsonger 1966-1971

Jag är ett stort fan av Dan Curtis tv-skräck, men just den här serien har jag aldrig sett. Folk brukar tjata på mig att jag borde. Dark Shadows har ett enormt följe och till dem hör Tim Burton som snart kommer ut med sin humortolkning av serien. Om någon betat av den så dela gärna med dig av dina åsikter nedan. Jag ska själv börja kolla på den snart.

Annonser

Death Note is da shit!

januari 8, 2012

Eftersom jag är ett ADHD-barn så håller jag alltid för många bollar i luften samtidigt. Jag försöker alltså att beta av alla (potentiellt) grymma tv-serier på samma gång. Utöver att jag kollar på Buffy just nu, så har jag även lyckats smyga in den japanska animen Death Note i mitt schema. Premissen är helt jävla fantastisk. En gymnasiesnubbe hittar en anteckningsbok. Om du skriver ett namn i den så dör personen. Du kan även specificera deras död. Problemet är att helvetet saknar sin bok och snart så dyker det upp en demon som följer pojken och ser till att han hanterar sin nyfunna makt rätt (vad nu det innebär). Efter fyra avsnitt så är serien grymt intressant och bearbetar förvånansvärt många jävligt seriösa psykologiska och filosofiska frågor. Jag måste återkomma till Death Note!

Fy fan, vad jag är sen!

oktober 17, 2011

Jag har varit upptagen. Alldeles för sent så har jag börjat glo på Buffy the Vampire Slayer. När serien först gick på tv så såg jag ett avsnitt här och ett avsnitt där. Några av mina vänner var riktiga Buffy-fans och tvingade på mig sina favoritavsnitt. Men jag fattade aldrig grejen. Förra veckan så hade jag tråkigt och bestämde mig för att slutligen ge serien en ärlig chans. Ett rent tidsfördriv alltså. Så jag fixade första säsongen. Och vet ni vad? Det är faktiskt jävligt underhållande (på ett campy och töntigt sätt). Det tog inte lång tid innan jag insåg att jag höll på att bli ganska hooked. Mycket mer Buffy för mig framöver alltså…

Förvänta er bara inte några recensioner för de kommer aldrig. Jag lovar. 🙂

Vixens: Florinda Bolkan

oktober 10, 2011

Denna brasilianska skådespelerska slog stort i den italienska filmindustrin. Florinda Soares Bulcão föddes 1941 i Uruburetama. Innan sitt genombrott jobbade hon för ett brasilianskt flygbolag och bodde även en tid i New York. År 1968 begav hon sig till Italien för att göra film (och överkomma sin blyghet). Bolkan började i sexualiserade komedier (Candy) och dramer av samma stuk (Metti, una sera a cena) innan hon gick vidare till tidiga italienska kriminalthrillers som tex Machine Gun McCain och Detective Belli (där Bolkan spelade mot Franco Nero) Dessa roller ledde henne till en huvudroll i den hyllade Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar (som vann Oscar för bästa utländska film 1970). Hennes korta period som en A-klass skådis gav henne även en roll i Kärlek i Venedig. Snart hamnade hon dock i den framväxande giallovågen i början av 70-talet genom att spela i Lucio Fulcis två (tidiga) amitiösa giallos; A Lizard in a Woman`s Skin och Don`t Torture a Duckling. Bolkan gjorde en kort A-klass comeback i Vittorio De Sicas A Brief Vacation, innan hon återvände till exploitationträsket genom Flavia the Heretic. Efter denna nunsploitationklassiker var brasilianskan med i Luigi Bazzonis grymt underskattade Footprints. Hon fortsatte sedan att blanda ambitiösa lågbudgetfilmer med trash (som tex terrorfilmen The Last House on the Beach). Under 80-talet blev Bolkan känd för den svenska publiken som baronessan Olga Camastra i den grymma italienska maffiaserien Bläckfisken (som var en stor hit på SVT). Denna vackra skådespelerska visade på stor talang och rörde sig ledigt mellan högt och lågt, alltid med samma passion.

Marc Wilkinson är inte speciellt känd. Han rörde i utkanterna av av den brittiska filmindustrin och skrev musik till genrefilmer och märkliga independentprojekt. Wilkinson debuterade genom att komponera soundtracket till Lindsay Andersons fantastisk If… (1968), en film som inte bara är en revolutionär våldsfantasi utan även fångar tidsandan i England under perioden på ett mycket imponerande sätt. Han har också skrivit musiken till den kultförklarade Sci-Fi-serien Quatermass. Och så samarbetade han med produktionsbolaget Tigon i The Blood on Satan`s Claw (en av mina favoritskräckfilmer från England). Wilkinsons musik är välgjord, spännande och alltid jävligt stämningsfull.

En snutt från det allra första avsnittet av Quatermass. Wilkinsons musik hörs i introt.

Wilkinsons fantastiska titellåt till The Blood on Satan`s Claw.

Stephen King på TV

april 24, 2011

När jag slökollade på TV igår natt så såg jag att Kanal 5 visade Desperation. Jag har verken läst boken eller sett miniserien innan, men den fick mig att börja fundera lite på alla dessa Stephen King-filmatiseringar gjorda för TV. När jag var yngre så var jag ett stort King-fan och slukade majoriteten av hans äldre böcker. Någonstans runt Sömnlös eller Rose Madder tröttnade jag och har aldrig plockat upp någon av hans romaner igen. Däremot så har jag väldigt positiva minnen av filmatiseringarna gjorda för TV. Flera av dessa måste räknas som höjdpunkter i Mick Garris karriär (även skaparen av Masters of Horror, för er som inte vet) och min generella uppfattning är att Kings omständiga småstadsskildringar gör sig avsevärt bättre i tv-serieform än som långfilmer. Favoriten bland dessa kan dock inte tillskrivas Garris, utan Tommy Lee Wallace som var regissören till Det. Jag älskade den miniserien när jag var yngre. När jag nu glodde på Desperation så fick jag ett stort sug efter att se om flera av de gamla miniserierna/tv-filmerna; Pestens Tid, Knackarna, Langoljärerna, The Shining och Det såklart.

Vad är era minnen/åsikter om av dessa tv-filmatiseringar? Har ni någon favorit?

Efter att filmitch tipsade mig om MR James noveller började jag att läsa lite om författaren. Det var då jag upptäckte att en av mina absoluta favoritskräckfilmer från 50-talet (Night of the Demon) bygger på en av hans noveller! Nu insåg jag att jag verkligen måste läsa James. Det har jag tyvärr inte hunnit än. Däremot så hittade jag en annan filmatisering som jag bara var tvungen att se. Under 60-talet började BBC att visa ett program för avant-garde dokumentärer kallat Omnibus. Lite förvånande dök en filmatisering av James upp som ett avsnitt i programmet 1968. Jonathan Miller regisserade novellen Oh, Whistle, And I’ll Come To You, My Lad nu kallad endast Whistle and I`ll Come to You. Filmatiseringen var endast 42 min lång, men fick en otrolig respons. Den var så väl mottagen att BBC några år senare skapade en hel serie som endast bestod av James-filmatiseringar kallad A Ghost Story for Christmas. Förra året fick Whistle and I`ll Come to You en remake på BBC Two med John Hurt i huvudrollen. Många britter kallar kortfilmen för TV-historia och dess genomslag går alltså inte att ignorera. Jag är den sista person som ifrågasätter brittisk TV:s förmåga att filma spökhistorier. Som ni kanske känner till så är en av mina absoluta favoritfilmer på spöktemat en brittisk TV-film; The Women In Black. Hur skulle då en kortfilm från slutet av 60-talet kunna mäta sig med denna?

Det finns egentligen inte så mycket att säga om handlingen. Det är en väldigt rak och enkel historia som Miller berättar. Duktiga karaktärsskådespelaren Michael Hordern (Örnnästet och mycket annat) spelar en äldre professor som beger sig ensam på en semester vid den brittiska östkusten. Han tar in på ett värdshus och är inte nämnvärt intresserad av att socialisera med de andra gästerna. Professorn verkar något egen och när en man börjar konversera med honom vid frukosten får vi ett smakprov på hans hemmasnickrade filosofier och självgoda sätt. Den äldre mannen tror att han kan rationalisera bort allt som han inte kan förklara. Efter frukost börjar professorn lägga till sig med en vana som omfattar långa promenader längst med stranden. En dag hittar han en gammal förvuxen kyrkogård. Den ligger ut mot en ravin som sluttar ner mot havet. Längst ute ligger en ensam grav. Professorn upptäcker att halva graven rasat ner för ravinen och längst med den raserade sidan sticker lite ben ut. Men där finns även något annat. En flöjt. Nöjd med sitt fynd stoppar professorn ner den i fickan och återvänder till värdshuset. Väl på sitt rum betraktar han den murkna gamla träflöjten. Något verkar vara ingraverat på den. Med en penna stencilerar han över texten på ett papper. Den lyder kort; whistle and I`ll come. Utan en eftertanke blåser professorn i flöjten. Samma natt drabbas han av fruktansvärda mardrömmar…

Whistle and I`ll Come to You är en kort, enkel och fruktansvärd effektiv liten film. Trots sin korta speltid så är historien väldigt långsam (de första 20 minuterna) och överhuvudtaget så är dialogen sparsam. Trots detta så kunde jag inte slita blicken från vad jag såg. En stor anledning till detta är Horderns förtjänst. Sällan ser man en så intressant karaktär när det ges så lite material att jobba med till skådespelaren. Med sitt märkliga kroppsspråk och konstanta mummel ger Hordern den gamla professorn liv. Det är en helt galet bra skådespelarinsats. Under filmens sista halva så ville jag dock slita bort blicken, men kunde samtidigt inte (nu av helt andra anledningar). Miller fyller här den korta historien med knäppa phantasmagoriska bilder och spänningen blir i princip outhärdlig fram tills det ofrånkomliga slutet. Jag får gåshud bara när jag skriver detta! Filmens absolut största tillgång är det originella spöket. Jag har aldrig sett något liknande. Det är enkelt, helt sjukt fantasieggande och hur jävla effektivt som helst. Så mycket värre än något som några sminkörer eller specialeffektmakare hade kunnat skapa. Jag överdriver inte när jag säger att det känns som en mardröm; en lite sliten jämförelse som brukar slängas ut om både det ena och det andra. Fast om någon film förtjänar epitetet så är det Whistle and I`ll Come to You. David Lynch har inte knäppare fantasi. Det absolut märkligaste i sammanhanget (om man ska tro imdb) är att Miller aldrig gjorde någon annan film; verken före eller efter den här kortfilmen. Det känns som en mindre skandal!

BBC släppte denna eminenta lilla spökhistoria på DVD för några år sedan. Den utgåvan är utgången, så det enda sätt att se filmen är på nätet. Själv såg jag den på youtube, men den finns säkert även på andra ställen (så man slipper klicka var tionde minut) om man letar lite. Lägg 40 min av ditt liv på att se denna pärla. Jag är nu i alla fall helt övertygad om att brittiska spökhistorier som är filmade för TV aldrig kan vara dåliga.

Först strul med WordPress. Nu har jag så galet mycket i skolan att jag inte hinner uppdatera bloggen på ett tag. Återkom igen efter tisdagen 23 nov, då kommer jag ha mer tid och lovar att det dyker upp något ball.

Ett tips på vägen: Jag såg precis första avsnittet av AMC:s nya serie The Walking Dead. För er som inte känner till den så bygger den på en jävligt hypad serietidning som handlar om några överlevare under en zombieapokalyps. Jag har inte läst serien (trots att jag tänkt det typ 30 000 gånger). Hur som helst så är tv-serien skapad av Frank Darabont (Nyckeln till Frihet, The Mist, Gröna Milen) och det första avsnittet var SÅ JÄVLA BRA! Det var länge sedan piloten av en tv-serie greppade mig så mycket som The Walking Dead. Jag tror att detta kan bli hur grymt som helst!

Se den och så syns vi snart.

När jag först fick höra att Alan Ball, som skapade Six Feet Under, gjort en ny serie som handlar om vampyrer i den amerikanska södern blev jag lite till mig. När jag sedan fick reda på att Anna Paquin skulle spela huvudrollen så blev det ännu bättre! Jag träffade även folk som hävdade att Charlaine Harris Sookie Stackhouse-romaner (som serien bygger på) är grymt underhållande. Detta kunde ju inte gå fel, tänkte jag. Tillslut bänkade jag mig med hela första säsongen, grymt förväntansfull. Vad tyckte jag? JAG HATADE DET! Jag har inget emot sex på film eller i tv. Det kan vara ganska kul. Men knullandet i True Blood blev bara för mycket. Det kastades in hela tiden och fyllde igen större funktion förutom att visa naket. Även karaktärerna var endimensionella stereotyper; den ädla vampyren Bill, den naiva och oskuldsfulla Sookie, den vampyrhatande och dumma brorsan Jason. Ni fattar poängen. Ingen karaktär var nyanserad. Alls.  Jag störde mig på allihopa. Jag tragglade mig igenom de sex eller sju första avsnitten och tog sedan paus. Pallade inte mer.

När jag kom tillbaka till serien någon månad senare hände något. I första avsnittet jag såg i denna andra vända började det plötsligt lossna. Bill var inte så jävla nobel utan hade ett mörkt förflutet. Sookie var inte madonnan utan fick omotiverade och dryga utbrott på Bill. Jason började jag nästan tycka synd om, eftersom han egentligen är en schysst kille men fruktansvärt lättpåverkad. Mordhistorien började få allt större utrymme och plötsligt börjades fler övernaturliga varelser introduceras. Världen i True Blood växte. Jag började gilla vad jag såg, mer och mer. När jag kom till andra säsongen och den högerextrema vampyrhatande kyrkan kom in i handlingen var jag helt såld.

True Blood är helt enkelt en av de bästa serierna på mycket länge.


Thundercats och jag

april 26, 2010

Jag är uppväxt på 80-talet och glodde på mycket tecknat när jag var liten. Jag såg He-Man and the Masters of the Universe och Robotech. Men min favoritserie var utan tvekan Thundercats. Kanske blev det så eftersom den inte gick på TV utan jag endast fick se den när farsan hyrde film på Kungsvideo (vissa barnfilmer var då gratis). Kanske är det pga att Kungsvideo endast hade de första avsnitten och jag aldrig fick reda på vad som hände sedan, trots att jag suktade efter det galet mycket. Kanske var det för att Thundercatflickan Wily Kit var det närmsta jag kom en första förälskelse. Jag har verkligen byggt upp en bild av Thundercats  som en animerad serie av grymt mycket högre kvalité än allt annat under den tiden. Nu ska jag slutligen se HELA. Jag kan knappt vänta…