Forbidden World (1982)

mars 8, 2012

Vadå, Forbidden World? Det står ju Mutant ovan på affischen! säger kanske någon. Den första titeln är absolut den här filmens mest kända namn, men jag valde ändå en affisch med den alternativa titeln. Varför? Eftersom monstret i filmen ser ut som varelsen på affischen ovan och inte som insekten på Forbidden World-affischen. Vad man än väljer att kalla den här rullen så tillhör den Roger Cormans sci-fi-expliotationcykel. Den legendariska b-films producenten började verkligen spotta ur sig rymdfilmer i början av 80-talet och dessa hade två ”inspirationskällor”, nämligen Star Wars och Alien. Det mest kända exemplet på den första kategorin är Battle Beyond the Stars. De mest kända exemplen på Cormans försök till monsterfilm i rymden är Galaxy of Terror och den här filmen. Det fattade ni nog redan. Affischen talar liksom ett ganska tydligt språk. Forbidden World regisserades av Allan Holzman. Det finns lite roliga historier om honom och Corman. Det sägs att Holzman skrev ett brev till Corman där han bad honom att rekommendera Holzman (han var klippare) till Francis Ford Coppola. Istället fick han ett jobb av Corman. När Holzman sedan sa till Corman att han ville regissera så svarade producenten: Det kan du inte eftersom du stammar! Holzman svarade: Men, jag stammar inte när jag bestämmer! Holzman fick sin vilja igenom och Forbidden World blev hans första film. Till sin hjälp fick han mängder med trogna Corman-medarbetare och den vackra, och sorgligt underutnyttjade, Dawn Dunlap. Det blev självklart en helvild exploitationfilm full med tuttar och inte helt övertygande specialeffekter!

Filmen börjar inte som en rip-off på Alien utan mer på Kubricks 2001. Mike Colby (Jesse Vint från Silent Running) ligger nedsövd i en kapsel medan klassisk musik hörs på sountracket. Han väcks snart ur sin dvala av roboten SAM. Det meditativa lugnet varar dock inte länge (det är ju en Corman-film) och Mikes skepp attackeras (av vem förklaras aldrig) och vi får lite Star Wars-rymdstrider. Självfallet vinner vår hjälte och det är nu nya order kommer. Uppenbarligen är Mike bäst i hela galaxen på det han gör (vad nu det är) och hans tjänster behövs på en forskningsstation belägen på en planet i samma solsystem. Mike landar i den Tatooine-liknande världen och lär sig snart att freaky experiment genomförs på forskningsstationen (suprise!). DNA korsas för att skapa nya mutationer. Självklart så har detta gått fullständigt åt helvete och forskarna har avlat fram en slemklump som mördat alla deras kaniner och sedan förseglat sig i en kokong. Men detta är inte Mikes ända huvudbry. I laboratoriet finns även två kvinnliga forskare i tighta bodys som tröttnat på de få män de varit isolerade med i flera år och är sugna på lite sex med en främling. Dr. Barbara Glaser (June Chadwick från Pete Walkers The Comeback) är den äldre och hon får Mike i säng redan första natten (medan säkerhetsvakten spionerar på dem genom övervakningskamerorna). Den blyga laboratorieassistenten Tracy (Dawn Dunlap) besväras inte över att hennes pojkvän mördats av slemklumpen utan hånglar snart upp Mike naken i en bastu. Corman ser även till att handlingen tvingar de båda töserna att skrubba varandras ryggar i en dusch. Men mutanten då? Jo, den växer snabbt upp och jagar folk genom att köras runt på en vagn i korridorerna. Den dödas även i slutet med världens största tumör…

Någon som är sur för att jag spoilar slutet? Trodde väl inte det. Ingen människa i hela världen ser Forbidden World för dess handling. Detta är Deathstalker eller Barbarian Queen i rymden. Fast filmen är faktiskt pyttelite tråkigare än dessa båda fantasyepos. Eftersom hela handlingen utspelar sig på en klaustrofobisk rymdstation, och folk inte riktigt har någonstans att ta vägen, så blir Forbidden World ganska pratig i vissa partier. Och det säger en del, eftersom filmen endast är 77 min lång. Det läggs onödigt mycket tid på att förklara genetiken bakom mutanten och vetenskapssnacket får Star Trek att framstå som en serie som lyckas förklara relativitetsteorin. Annars är detta precis så skamlöst som du kan förvänta dig. Scener som är stulna rakt av från Alien (tex hur mutanten fäster sig över folks ansikten) blandas med uuuuuutdragna nakenscener och smältande kroppar. Specialeffekterna går från att se okej ut till riktigt plastiga. Skådespeleriet håller samma nivå. Vint funkar väl som huvudperson, men de repliker han tvingas säga borde få honom att bli röd som en tomat i ansiktet. Chadwick verkar faktiskt ha ganska kul i sin roll, medan stackars Dunlap mest ser pårökt ut här. Hur vi än vänder och vrider på det så är Forbidden World strålande underhållning. Den är så fruktansvärt dum (och så jävla medveten om hur dum den är, trots att den spelas helt allvarligt) att man inte kan låta bli att le. Detta är roligare än majoriteten av alla amerikanska komedier som släppts och en sann trash-pärla.

Cormans skamlösa b-filmer från 80-talet har något otroligt charmigt över sig. Du kan omöjligt ta dem på allvar, men de innehåller precis rätt portion seriositet för att bli hysteriskt roliga. Har du tråkigt en fredagskväll? Plocka fram ett sexpack öl, lite chips och släng i Forbidden World. Du kan dock snabbspola genom de snackiga partierna…

Allt blir roligare på tyska!

Annonser

Vixens: Danielle Harris

februari 25, 2012

Danielle Harris glöms ofta bort när man pratar om relevanta moderna skräckskådespelerskor. Hennes karriär började som 11-åring när Halloweenvarumärket skulle nystartas (i slutet av 80-talet) med Halloween 4: The Return of Michael Myers. I den filmen, och i uppföljaren, spelade Harris Michael Myers systerdotter Jamie. Den Floridafödda skådespelerskan hade tidigare vunnit en skönhetstävling för barn, vilket givit henne roller i olika reklamfilmer och även en roll i evighetssåpan One Life to Live. Efter de två Halloween-filmerna har Harris rört sig mellan olika genrer, men alltid återkommit till skräckfilmen. Hon var med under ny-slasher vågen i slutet av 90-talet (Urban Legend) och blev sedan castad av Rob Zombie när han skulle göra sin version av Halloween. Harris återkom även i uppföljaren Halloween 2. Harris var sedan med i Left for Dead, Prank, Blood Night och The Black Waters of Echo’s Pond (fyra skräckfilmer av väldigt skiftande kvalité). Vid det här laget så hade hon blivit en kultfigur (trots sin unga ålder) vilket ledde till roller i både undergroundanimationen Godkiller (där hon spelar mot självaste Lance Henriksen) och i Adam Greens Hatchet II. Harris hade även en roll i Jim Mickles intressanta post-apokalyptiska vampyrfilm Stake Land. Den nu 34-åriga skådespelerskan fortsätter att blanda finurliga b-skräckisar med rent trash och det är därför man bara måste älska henne.

Necronomicon (1993)

januari 21, 2012

Efter mycket skola och lite tid för film är nu Trash is King! tillbaka med en ny recension. Eftersom det varit ganska mycket brittisk skräck den senaste tiden (jag är inne i en Amicus-period) riktar vi nu blicken över Atlanten och in i 90-talet. Jag har flera gånger tidigare nämnt Stuart Gordons och Brian Yuznas adaptioner av HP Lovecraft, men aldrig fått tummen ur röven att faktiskt recensera någon av filmerna. Nu är det dags för den Yuzna-producerade Necronomicon (aka Necronomicon – Book of the Dead). Denna gång var inte Gordon involverad (vilket ofta betytt att resultatet varit sämre). Necronomicon följer inte heller mönstret från tidigare filmatiseringar av Yuzna och Gordon. Ofta har de valt en novell av den amerikanska skräckförfattare som de moderniserat och filmatiserat ganska löst. Necronomicon är istället en antologifilm där varje novell filmatiserats av en annan regissör, med väldigt olika resultat. De tre Lovecraft-historierna är The Rats in the Walls, Cool Air och The Whisperer in Darkness. Regissörerna är fransmannen Christophe Gans (Vargarnas Pakt och Silent Hill), japanen Shusuke Kaneko (Death Note) och Yuzna själv. Yuzna har även regisserat ramhistorien där Jeffery Combs spelar den legendariska skräckförfattaren. Jag skrev ovan att Yuznas egna Lovecraft-tolkningar ofta varit underlägsna de alster som Gordon regisserat. Stämmer detta in på Necronomicon också? Kanske inte riktigt. Yunza befinner sig i kompetent sällskap här. Necronomicon är nog en film som du antingen gillar eller avskyr som pesten. Det är en riktigt utflippad tolkning av Lovecraft (faktiskt ännu mer utflippad än Gordons filmatiseringar) och jag måste erkänna att det är galet underhållande!

I ramhistorien försöker HP Lovecraft (en, som vanligt, fantastisk Combs) att hitta den legendariska boken Necronomicon. Denna ockulta bibel skrevs av den ”galna araben” Abdul Alhazred under inflytande av De äldre (gudomliga varelser i Lovecrafts universum som en gång styrde världen). Lovecraft hittar boken i ett hemligt innerrum i ett ockult bibliotek och lyckas att skriva av delar av den. Hans anteckningar utgör de tre kortfilmerna som ryms i Necronomicon. Den första historien är The Drowned signerad Christophe Gans. Den handlar om Edward De Lapoer (Bruce Payne från bla Howling VI: The Freaks) som förlorat sin fru och son i en drunkningsolycka. Kort efter får han ärva ett hotell som oroväckande ligger ute på en klippa över havet. Han flyttar in där och snart börjar övernaturliga incidenter att hända. Om nätterna vandrar hans döda hustru in i hans sovrum och Edward är övertygad om att han håller på att bli galen. Sanningen är att hans nedbrutna psyke påverkas av en monstruös äldre som sover i havet under hotellet. Nästa historia (The Cold) är regisserad av Shusuke Kaneko och skildrar när Emily (Bess Meyer) återberättar för en reporter vad som hände när hon flyttade in i ett nedgånget hyreshus i Boston. Hennes fastighetsägare uppmanade henne att inte störa den professor (genrelegenden David Warner) som bodde i vindslägenheten. Men Bess kommer i kontakt med honom och lär sig snart hans hemlighet. Han måste döda för att få evigt liv. Yuzna själv har regisserat den sista historien i antologin som heter Whispers. Här jagar den unga polisen Sarah (Signy Coleman) en seriemördare som kallas The Butcher. Efter att hon och hennes partner (som även är hennes älskare) kraschar sin bil blir partnern indragen i ett övergivet hus. Sarah tar sig in och upptäcker snart att seriemördaren inte riktigt är vad hon trott…

Om jag börjar med det som är dåligt så finns det enorma skillnader i kvalitén på skådespeleriet i Necronomicon. Riktiga veteraner (Combs och Warner) paras ihop med folk som nästan verkar vara amatörer. Detta är dock en aspekt som jag kan bortse ifrån om filmen ändå underhåller. Ett annat (mindre) problem är att specialeffekterna växlar mellan att vara helt jävla fantastiska och småtattiga. Detta är inte heller så konstigt eftersom budgeten var väldigt begränsad. Vad är bra då? De tre regissörerna ger sina egna väldigt olika tolkningar av Lovecraft. Gans The Drowned är nog den av kortfilmerna som är mest trogen den amerikanska skräckförfattaren. Fransmannen fångar skickligt Lovecrafts stämning och det finns en mörk, lätt poetisk ådra i hans avsnitt. Tyvärr innehåller också detta segment de sämsta specialeffekterna (och de som är mest överambitiösa). Yuzna gör det han brukar göra i sin del och ger oss en extremt utflippad tolkning av Lovecraft. Det är rikligt med spektakulärt gore och kul (men inte helt troget källmaterialet). Överlägset bäst är Shusuke Kaneko. Hans blandning av mysterium, splatter och märkligt vemodig stämning kanske inte känns så Lovecraft, men gör The Cold till en riktigt intressant liten skräckhistoria. Något som alla tre historierna har gemensamt är dock att de är riktigt underhållande. Samtliga regissörer håller ett högt tempo och lyckas lämna sitt personliga avtryck på Lovecrafts noveller. Det är (totalt sett) mycket gore, sleaze och och många utflippade infall. Och hur kan du inte älska en film där Jeffery Combs spelar den den mytomspunne författaren från Rhode Island?

Gillar du någon av Yuzna/Gordons övriga Lovecraft-filmatiseringar så måste du absolut se Necronomicon. Är du nyfiken på dom så är den här filmen en bra början. Du får tre unika visioner och om du inte gillar någon av dom så kan du bara hoppa till nästa! Dock tror jag inte den här filmen är för alla. Stör du dig på låga produktionskostnader och blir provocerad av dåligt skådespeleri så ska du nog se dig om efter något annat.

Filmen var straight to video och trailern är kort och koncis. Ganska lustig dock…

Vixens: Sue Bernard

januari 16, 2012

Russ Meyer hävdade ofta att han hade ett öga för kvinnor. Den åsikten kan man tycka vad man vill om, men fakta kvarstår: många av hans upptäckta skådespelerskor blev sedan stabila genreaktriser. Sue Bernard började sin karriär som 27-åring tillsammans med Tura Satana i Meyers Faster, Pussycat! Kill! Kill! Hennes far var förintelseöverlevaren och kändisfotografen Bruno Bernard och hennes mor Ruth Brand, en teaterskådespelerska. Rollen i Meyers kultfilm gav henne både en karriär som utvikningstjej och exploitationaktris. Bernard var med i skräckthrillern The Witchmaker och den lesbiska sexploitationrullen That Tender Touch. Efter den bisarra musikalen The Phyx hamnade Bernard i Paul Hunts stenhårda western Machismo: 40 Graves for 40 Guns och Bert I. Gordons legendariska trashfest Necromancy (aka The Witching) där hon spelade mot både Orson Welles och duktiga Pamela Franklin. Bernard hann med en till väldigt intressant genrefilm innan hon 1974 gick i extremt tidig pension. År 1973 gjorde den underskattade skräckregissören Curtis Harrington The Killing Kind, som hon hade en roll i. Efter drygt 10 år inom b-filmssvängen tröttnade dock den karismatiska och söta Bernard på filmbranschen.

Motel Hell (1980)

januari 2, 2012

Det har varit ganska mycket Amicus Productions här på bloggen den senaste tiden och nu kommer ännu en film med anknytning till det brittiska skräckbolaget. Regissören Kevin Connor började sin kariärr med att göra filmer för Amicus i mitten av 70-talet. Han regisserade bla From Beyond the Grave och The Land That Time Forgot. Fast absolut mest känd är han för den här USA-producerade skräckkomedin från 1980. Manuset skrevs av de två bröderna Jaffe: Robert (som tidigare skrivit Donald Cammells Demon Seed utifrån Dean R Koontz förlaga) och Steven-Charles (som var producent och senare skyldig till Flugan 2). Den bisarra historien gick inte riktigt hem hos de stora filmbolagen. Ett tag var Universal intresserade och Tobe Hooper hade tackat ja till att regissera (lustigt, eftersom Motel Hell är starkt influerad av Motorsågsmassakern), men när studion fick kalla fötter så hoppade han av projektet. Efter att manuset bollats runt i tre år mellan olika produktionsbolag hamnade det slutligen hos Connor och vann uppbackning av United Artists. Filmen spelades in med den minimala budgeten 3 miljoner dollar och försvann snabbt i mängden av slashers som kom ut i början av 80-talet. Tiden gick och många år senare började genrefans plötsligt att prata om Motel Hell. Fans av Evil Dead framhöll gärna filmen som en av 80-talets allra bästa bortglömda skräckkomedier. Idag så är Motel Hell väldigt populär i vissa kretsar. Den har bla kallats ”briljant”, ”väldigt rolig” och ”galet underskattad” av sina anhängare och den skaran verkar växa. Nu är det dags för Trash is King! att ta sig an denna kultiga redneck-skräck…

Bonden Vincent (en avdankad, men väldigt bra Rory Calhoun) producerar det absolut bästa torkade köttet i delstaten. Besökare kommer från långväga för att köpa lite kött och bor då på det motell som Vincent också driver på sin gård tillsammans med sin märkliga syster Ida (Nancy Parsons). Motellet heter Motel Hello, men neonlamporna som bildar o:et har lite oroväckande slocknat. Oron är i högsta grad bekräftad. En sen natt råkar unga Terry (väldigt vackra Nina Axelrod från bla Critters 3) och hennes biker-pojkvän ut för en motorcykelolycka. Vincent hittar den unga kvinnan och tar med henne hem. Syskonparet kurerar Terry tills hon är återställd och de är så snälla mot henne att hon tackar ja när de ber henne att stanna kvar på gården (Vincent hävdar att Terrys pojkvän dog i olyckan). Den karismatiska äldre mannen charmar Terry rejält och hon börjar känna en allt starkare attraktion till honom. Slutligen frågar Vincent om Terry vill gifta sig med honom och hon blir överlycklig. Men vad Terry inte vet är att det var Vincent och Ida som orsakade hennes olycka och det är inte första gången de lagt ut spanska ryttare på landsvägen. Självklart så är hennes pojkvän heller inte död. Han ligger nedgrävd upp till halsen i ett grönsaksland med sina stämband avklippta. Vincent och Ida matar sina mänskliga grönsaker genom trattar tills det är dags för skörd (vilket innebär att offrens huvuden knyts till en traktor som drar till deras nackar bryts). Ni kan nog gissa vad som händer med kropparna sedan. Den enda som börjar ana oråd är Vincents töntiga lillebror Bruce (Paul Linke), som även är den lilla stadens sheriff. Han är förälskad i Terry upp över öronen. Men kommer han hinna rädda henne innan det är för sent…

Det finns en ganska tilltalande mörk komisk ton i vissa delar av Motel Hell. Bonden Vincent är otroligt karismatisk och all cred måste här gå till Calhoun för hans fantastisk skådespelarinsats. Vincent representerar en (i USA) idealiserad urbild av en gudfruktig, hårt arbetande, amerikansk lantbo och detta kontrasteras på ett ironiskt vis mot hans sinnessjuka handlingar. Karaktären är verkligen filmens centrum. Resten av ensemblen är absolut inte lika intressant. De är mer eller mindre stereotyper och skådespeleriet haltar ofta rejält. Det finns några roliga repliker (som den berömda dödsrepliken i slutet) och lite utflippade karaktärer (som BDSM-paret som tar in på motellet), men på det stora hela så är Motel Hell faktiskt ganska ordinär redneck-skräck. Hur grym Calhoun än är, så kan han inte bära upp hela filmen själv. Manuset lägger lika mycket fokus på Ida och hon är en ganska traditionell lantispsykopat. Tro absolut inte att jag med detta menar att Motel Hell är dålig, för det tycker jag inte den är. Den är underhållande och väldigt välgjord med tanke på budgeten. Connor slänger in lagom mängder gore och sleaze utan att tjata ut något av det och filmen är även väldigt kompetent filmad (spana tex in motorsågsduellen). Fast någonstans så kan jag inte undvika att känna mig lite besviken. Många hajpar upp den här filmen rejält och jag förväntade mig nog en smart svart komedi. Istället så fick jag en bra Motorsågsmassakern-ripoff med doser av svart humor. Detta tycker jag inte räcker för att klassificera Motel Hell som en klassiker.

Gillar du subgenren (alltså inavlad lantis-skräck) så ska du absolut spana in Motel Hell. Den är som sagt underhållande och lite lagom störd. Men någon Evil Dead 2 är detta absolut inte…

Trailern tar inte alls upp filmens humor, vilket känns lite skumt…

Hammer hade James Bernard och Amicus hade Douglas Gamley. Denna kompositör skrev musiken till alla bolagets bästa filmer. Han debuterade i det brittiska skräckbolagets tjänst redan i deras första genrefilm, Horror Hotel. Gamley fortsatte sedan att skriva musik till Amicus allra bästa antologifilmer: Asylum, Tales from the Crypt och The Vault of Horror. Han komponerade även musiken till den halvlyckade And Now the Screaming Starts!, till den meta-doftande Vincent Price-pärlan Madhouse och till bolagets lyckade deckare/varulvs-hybrid The Beast Must Die. I motsats till Bernard så vände sig Gamley inte till andra sidan Atlanten för inspiration, utan inkorporerade istället ofta stycken från klassiska verk i sina soundtracks. Detta var mycket effektivt. Gamleys soundtracks har något tidslöst och pampigt över sig, men lyckas ändå fullständigt vara i skräckhistoriernas tjänst. Han lyckades helt enkelt skriva några av de allra bästa brittiska skräcksoundtracken genom tiderna!

Nazisterna försöker stjäla silverkorsen

Här är ett av mina mer obskyra barndomsminnen; Michael Manns The Keep från 1983. Känd som en av de filmer med sämst ljudmixning i filmhistorien och gjord långt innan Manns genombrott med Miami Vice och Heat, så är The Keep även en extremt märklig filmupplevelse. Det är en surrealistisk skräckhistoria om en nazistbataljon under andra världskriget som får order att försvara ett bergspass i Rumänien. De intar en uråldrig fästing för att använda som bas och snart börjar soldaterna att dö en efter en. I borgen lurar en uråldrig ondska som nu har släppts fri. Nazisterna tar dit en gammal judisk historiker från ett koncentrationsläger (spelad av självaste sir Ian McKellen) för att förklara de ockulta skrifterna som börjar dyka upp på väggarna. Samtidigt anländer också en SS-officer (Gabriel Byrne!) som är övertygad om att det finns en motståndsrörelse i byn nedanför slottet och att det är de som mördar de tyska soldaterna. Detta får honom att börja arkebusera bönder, vilket gör den övernaturliga kraften i borgen allt mer provocerad. Det låter bra på pappret eller hur? Allt snurras dock till av att det anländer ännu en övernaturlig varelse i byn för att göra upp med kraften i borgen. Varken denna varelse (som ser ut som en människa) eller slottets ondska förklaras heller. De har inga motiv, ingen bakgrund; de representerar bara en uråldrig kamp mellan gott och ont. Detta är lite trist. Och jag har inte ens gått in på hur malplacerad Tangerine Dreams musik är…

Trots stora brister och en rejäl portion flum så lyckas ändå Mann att klämma fram några väldigt stämningsfulla och märkliga skräckscener. Den jag minns allra starkast är nazisternas första möte med de ockulta krafterna i slottet. Två vakter är ensamma vid ingången till fästingen mitt i natten. En av vakterna är övertygad att de kors som sitter i stenväggarna är gjorda av silver och plötsligt börjar ett av dessa kors att lysa. Vakterna lyckas pilla ut det ur väggen och innanför muren finns ett utrymme. Den ena nazisten knyter nu fast den andra och han klättrar ner i håligheten. Där hittar han ännu ett kors. Men snart rasar väggen in och han beskådar en enorm sal innanför murarna. Långt nere på marken finns ett gäng stavar och plötsligt är det som om de alstrar någon form av energi. Vakten som hänger ner i utrymmet börjar skrika och hans kumpan börjar att dra upp honom. När kroppen dras ut genom hålet inser mannen att hans kumpan blivit kapad på mitten. En dimma drar förbi honom ner i salen. Detta är vårt första möte med de övernaturliga krafterna i The Keep och Mann lyckas använda sig av mystiken för att förstärka scenen. Vad var det egentligen nazistsoldaten såg där innanför muren? Eftersom vi inte förstår vad som händer så fyller vår fantasi i luckorna. Mann använder även gore på ett effektivt sätt. Jag förväntade mig inte alls den brutala behandling soldaten skulle få av kraften i slottet och det kommer som en mindre chock. Det är här i början The Keep fungerar allra bäst, när vi inte riktigt förstår vad som händer och kraften i skottet är mystisk. Senare i filmen så antar kraften skepnaden av ett monster och det ser ärligt talat ganska töntigt ut. Det tyckte jag redan när jag såg filmen för första gången.

The Keep är absolut inte lika bra som jag minns den. Den är i ärlighetens namn ganska skum och inte helt kompetent utförd. Men i filmens början, när vi inte riktigt vet vad hotet är, så är den fortfarande rejält creepy.

Eftersom den här scenen kommer så tidigt i filmen, så kan du med gott samvete se den…

Richard Band är inte bara bror till b-films regissören/producenten Charles Band, han är även kompositören bakom soundtracken i flera av Stuart Gordon och Brian Yuznas äldre filmer. Band skrev musiken till Re-Animator, Bride of Re-Animator, From Beyond och Castle Freak (för att nämna några). Men detta är inte hans enda bedrifter. Han komponerade också soundtrack till den legendariska kalkonen Laserblast, Puppet Master-serien och Dan O`Bannons grymma Lovecraft-filmatisering The Resurrected. Utöver dessa filmer så jobbade han även som kompositör i nästan varenda film som hans brorsa var involverad i. Bands musik har i princip varit synonym med en stor del av den amerikanska lågbudgetskräcken sedan slutet av 70-talet och han är fortfarande verksam idag. Enjoy!

Hardware (1990)

november 7, 2011

När Richard Stanley lämnade sitt hemland Sydafrika och hamnade i ett regnigt London i mitten av 80-talet styrdes hans steg en natt mot King`s Cross. Där låg biografen The Scala Cinema och den kvällen visade de ett maraton med Dario Argentos filmer. Stanley gick in och satt kvar hela natten tills den sista filmen, Tenebre, var slut. Man kan lätt påstå att Argentos filmer förändrade Stanleys liv. Han hade tidigare regisserat några kortfilmer, men kände sig nu redo att skriva sin första långfilm. Den filmen blev Hardware. Denna märkliga och starka debut gick inte förbi ouppmärksammat. Palace Pictures (som varit med och producerat Hardware) gav Stanley två år senare en större budget så att han kunde realisera sitt drömprojekt; Dust Devil. Den filmen var dels influerad av Stanleys egna mardrömmar som ung och dels av en verklig seriemördare som härjade i Namibia; en mördare som polisen inte kunde gripa och som skapade lokala legender. Dust Devils amerikanska distributör, Miramax, var inte nöjada med Stanleys två timmars film utan klippte ner den till under 90 min. Stanley blev rasande, men samtidigt gick den brittiska finansiären Palace Pictures under och det dröjde många år innan Stanley själv, och med hjälp av egna pengar, lyckades släppa filmen som den var tänkt från början. Trots sina konflikter med Hollywood så blev han ändå erbjuden att filmatisera 1996 års version av H.G Wells The Island of Dr. Moreau. Men snart uppstod problem igen. Efter bara fyra dagar så tröttande New Line Cinema på att bråka med Stanley (som vägrade att kompromissa sin vision) och sparkade honom. John Frankenheimer togs istället in för att avsluta jobbet och Stanleys manus skrevs om. Resten av fiaskot är känt. Stanley bestämde sig nu för att aldrig mera arbeta i Hollywood. Han tackade nej till nya filmer som han erbjöds och återgick till att göra kortfilm, märkliga ockulta dokumentärer och konstfilm. Hur står sig då hans mest kända film idag?

Vi befinner oss i en post-apokalyptisk framtid. Jorden är förstörd av kärnvapenkrig, men civilisationen består. Folk trängs i enorma megastäder för att skydda sig mot radioaktiviteten från öknarna runt omkring. Filmen börjar med att en ökenvandrande nomad hittar söndersprängda delar av en maskin i ödemarken. Han tar med sig delarna in i storstaden för att sälja till en skrothandlare. Där möter han Moe (Dylan McDermott från The Messengers), en annan skrotsamlare, som köper komponenterna av honom. Moes flickvän Jill (Stacey Travis från bla Dracula Rising) är skulptör och han tänker ge dom till henne i julklapp. Jill bor i ett enormt höghus som är skyddat som en bunker. Alla dörrar är av stål och kontrolleras elektroniskt. Mitt emot henne bor en pervers granne (William Hootkins) som spionerar på den unga kvinnan med en nattkikare när hon knullar. Han avlyssnar även Jills lägenhet och ringer snuskiga samtal till henne. Men detta är Jills minsta problem. Efter att hon svetsat fast skrotet hon fick av Moe på en skulptur inser han snart att det inte är vilka metalldelar som helst. De tillhör en myndighetsframställd stridsrobot; en robot som har en förmåga att återuppbygga sig själv och hitta el för att ladda upp sina batterier. Snart finner sig Jill isolerad i lägenheten tillsammans med mördarroboten som övertagit elnätet och låst alla dörrar. Det blir en kamp för överlevnad samtidigt som roboten går bärsärkagång och slaktar alla som försöker ta sig in till henne…

På beskrivningen ovan så är det lätt att få intrycket att Hardware är din typiska mördarrobotfilm; typ som den sista kvarten i Terminator utdragen i 90 min. Och det stämmer till viss del, men det finns mycket mer här. Stanley investerar sjukt mycket mer i bakgrunden till sin framtidsvärld än vad som är nödvändigt i den här typen av film. Han jobbar även mycket med detaljer och miljöer. Detta är en förvånande styrka. Filmen är faktiskt också mycket vacker visuellt. Det märks att Stanley älskar Argento. Han arbetar mycket med färgfilter och spektakulär ljussättning. Men det är inte bara dessa aspekter som förvånar med Hardware. Filmen är en väldigt märklig blandning av trash och konstnärliga ambitioner. Sexet är sleazy, våldet är otroligt brutal och utdraget. Samtidigt så filosoferar Stanley över den malthusianska fällan, döden och människa kontra maskin. Ofta känns Hardware som en konstfilm för att i nästa scen låta en karaktär kapas på mitten av en elektrisk dörr. Den något märkliga relationen mellan Jill och mördarroboten är inget nytt. Liknande relationer har redan skildrats på film bättre (tex i Donald Cammells Demon Seed). Men Stanleys film är så utflippad och så märklig att den ändå blir underhållande. Regissören är rent ut sagt galen och det är en galenskap man gärna dyker ner i. Jill skildras även som en jävligt stark kvinna vilket är befriande. Finns det brister då? Visst finns det sådana. Skådespeleriet är rejält haltande och Stanley har en förmåga att försöka skriva dialog som han tror låter cool (vilket den inte riktigt gör). Några få scener blir därför riktigt töntiga med krystade poser och överdrivet mycket svordomar. Men dessa brister hindrar inte Hardware från att vara en stark och förvånansvärd visionär debut. Som en skräckdoftande sci-fi fungerar den absolut och med sin trashkonstnärliga ådra sticker den ut ur mängden. Både fans av cyberpunk och av ambitiösa lågbudgetskräckisar borde därför absolut ge den en chans.

Hardware blev Stanleys väg in i Hollywood, en väg som nästan direkt ledde till en återvändsgränd. Tyvärr ledde detta också till att denna lovande regissör nästan helt drog sig bort från långfilmen som medium. Hans största bedrift på senare år har varit att han hjälpte Nacho Cerda och Karim Hussain med manuset till den grymma The Abandoned. Nu verkar det dock som om Stanley eventuellt kan vara på väg tillbaka. Han har två filmer på gång; The Bones of the Earth (efter ett manus av ovan nämnda, och bortgångna, Cammell) och Vacation. Kommer dessa att bli av då? Vem vet?

Filmen marknadsfördes som en actionfilm, vilket den absolut inte är. Glömde att berätta att både Iggy Pop och Lemmy har små biroller!

Mark of the Devil är en sann exploitationklassiker. Det var en trashig västtysk rip-off på Tigons mer sofistikerade Witchfinder General. Om den brittiska filmen var en skräckfilm om häxprocesserna så är Mark of the Devil sleazy tortyrporr om samma tragiska historiska epok. Vad folk ofta inte känner till är att duon bakom filmen, österrikaren Adrian Hoven (Castle of Bloody Lust) och britten Michael Armstrong (som jobbat med både ovan nämnda Tigon och självaste Pete Walker), även gjorde en inofficiell ”uppföljare”. Den hette Hexen geschändet und zu Tode gequält aka Mark of the Devil II. Huvudrollen spelas av den vackra exploitationdonnan Erika Blanc. Den filmen är dock jävligt svår att få tag på och jag har tyvärr inte haft äran att se den än. Musiken till båda filmerna skrevs hur som helst av Lothar Bernhard Walter (som tog artistnamnet Michael Holm). Han föddes i Szczecin i Polen, men var tysk. Han har knappt skrivit några andra soundtracks förutom de till Mark of the Devil-filmerna, men dessa är minnesvärda. Kanske till och med så minnesvärda att självaste Riz Ortolani lät sig influeras av Walters musik när han komponerade sountracket till Cannibal Holocaust? Lyssna själva!

Som en bonus kommer här en trailer för den försvunna uppföljaren (tyvärr i mycket dålig kvalité)…