Vixens: Danielle Harris

februari 25, 2012

Danielle Harris glöms ofta bort när man pratar om relevanta moderna skräckskådespelerskor. Hennes karriär började som 11-åring när Halloweenvarumärket skulle nystartas (i slutet av 80-talet) med Halloween 4: The Return of Michael Myers. I den filmen, och i uppföljaren, spelade Harris Michael Myers systerdotter Jamie. Den Floridafödda skådespelerskan hade tidigare vunnit en skönhetstävling för barn, vilket givit henne roller i olika reklamfilmer och även en roll i evighetssåpan One Life to Live. Efter de två Halloween-filmerna har Harris rört sig mellan olika genrer, men alltid återkommit till skräckfilmen. Hon var med under ny-slasher vågen i slutet av 90-talet (Urban Legend) och blev sedan castad av Rob Zombie när han skulle göra sin version av Halloween. Harris återkom även i uppföljaren Halloween 2. Harris var sedan med i Left for Dead, Prank, Blood Night och The Black Waters of Echo’s Pond (fyra skräckfilmer av väldigt skiftande kvalité). Vid det här laget så hade hon blivit en kultfigur (trots sin unga ålder) vilket ledde till roller i både undergroundanimationen Godkiller (där hon spelar mot självaste Lance Henriksen) och i Adam Greens Hatchet II. Harris hade även en roll i Jim Mickles intressanta post-apokalyptiska vampyrfilm Stake Land. Den nu 34-åriga skådespelerskan fortsätter att blanda finurliga b-skräckisar med rent trash och det är därför man bara måste älska henne.

Annonser

När jag recenserade Don`t Look in the Basement, så berättade jag om den lite märkliga trenden som fanns inom amerikansk lågbudgetskräck (under ett antal år) som innebar att man slängde in uppmaningar att inte göra saker i titeln. Jag nämnde då även att de här olika filmerna inte hade någonting med varandra att göra (varken när det kommer till tema eller subgenre). Don`t Go in the House är såklart en av dessa filmer. Och den har såklart ingen relation till Don`t Look in the Basement. Istället så representerar den en väldigt speciell period för amerikanska slashers. Efter att Halloween populariserat genren och Fredagen den 13:e visade att det fanns fantasisummor att tjäna på billiga kopior så övermättades marknaden med slashers under de första åren på 80-talet. Bortsett från de större bolagen som försökte att tjäna så mycket pengar som möjligt genom minsta insats (och istället lägga cash på marknadsföring), så fanns det även riskkapitalister som var beredda att lägga till lite pengar till oprövade regissörer som var beredda att göra en slasher. Flera av dessa debuter hade förvånansvärt mycket gemensamt. Ofta buntas de ihop under benämningen gritty. Ordagrant så betyder det kornig, men en bättre svensk definition är nog skitig. Det som knyter dessa slashers samman är en väldigt låg budget, att de är inspelade i riktiga miljöer (inga pengar till kulisser här inte), att de nästan känns dokumentära/naturalistiska, att de är perverterade (våldet är stört och brutalt) och att de fullständigt saknar humor och spelas upp på blodigt allvar. William Lustigs Maniac brukar ofta framhållas som den absolut bästa representanten för denna slashercykel. Nightmare in a Damaged Brain och Unhinged är två andra exempel. Don`t Go in the House tillhör också denna period. Den kom ut samma år som Maniac och har förvånansvärt mycket gemensamt med Lustigs film. Precis som Lustig så fick regissören Joseph Ellison också väldigt mycket kritik för att hans film var störd och manschauvinistisk. Och likt många av sina kollegor från den här perioden inom slasherfilmen så gjorde Ellison knappt några andra filmer överhuvudtaget. Han hade börjat som springpojke på en massa exploitationrullar och skrev manuset ihop med bla Joe Masefield (som sedan skulle jobba med ljudeffekter i Evil Dead). Hur överensstämmer filmen med sitt rykte?

Donny Kohler (Dan Grimaldi) är en märklig arbetarklassgrabb. Han arbetar på en återvinningsstation med att bränna sopor och filmen börjar med att Donnies kollega antänds i en arbetsplatsolycka. Istället för att hjälpa honom tittar Donny istället fascinerat på medan mannen brinner. Vi förstår väldigt snabbt att killen inte haft en så enkel uppväxt. Han har en minst sagt komplicerad relation till sin sadistiska morsa (Ruth Dardick) och hör röster. En dag när Donny kommer hem, så hittar han sin mamma död i en fåtölj. Han blir först glad, men drabbas snart av ett hämndbegär. Aldrig har han satt sig upp emot henne och nu kommer han aldrig att få en möjlighet att göra det heller. Rösterna i Donnies huvud börjar messa. Han ska skada henne. Donny klär ett rum i huset med metall och fäster en kedja i taket. Han hänger upp mamman och bränner sönder henne med den eldkastare han använder på jobbet. Men rösterna i hans huvud är fortfarande inte nöjda. Varenda kvinna representerar hans mor och hämnden tar aldrig slut. Donny börjar nu att kidnappa unga tjejer, klä av dom nakna, hänga upp dom och bränna sönder dom. De förkolnade liken klär han upp fint och förvarar i ett rum tillsammans med sin brända mor. Snart börjar han även hallucinera att de döda kropparna springer runt i huset. Mitt i allt det här glömmer Donny att gå till jobbet och hans arbetskamrat Bobby (Robert Osth) börjar undra vart han tagit vägen. Han är den enda som bryr sig om den märkliga mannen och vill hjälpa honom att leva lite. Bobby tar sig an Donny och ett tag verkar han nästan botad. Men nya incidenter uppstår som leder fram till filmens väldigt väntade final (som förövrigt är exakt samma som i Maniac och otaliga andra liknande filmer).

Det finns en väldigt intressant aspekt av Don`t Go in the House. När man tänker tillbaka på filmen så inser man att man faktiskt knappt får se något våld alls. Ändå minns man filmen som extremt sjuk och brutal. Ellison väljer att bara visa oss ett mord, men han gör det så detaljerat att bilden stannar kvar i våra huvuden under resten av filmen. Vi ser Donnies första offer hänga naken i en kedja i det eldsäkra rummet. Hon har har panikångest och skriker. Donny kommer in i sin flamsäkra dräkt och bränner henne med eldkastaren. Kameran klipper inte bort utan vi får se henne brinna och skrika (en enkel men förvånansvärd effektiv specialeffekt). Denna scen är så fullständigt jävla sjuk och frånstötande att den präglar hela resten av filmen. Den gjorde mig rent ut sagt illamående. Det är kombinationen av ”originaliteten” i hans sätt att döda henne, det sexualiserade i att hon är naken, hennes ångest och det faktum att kameran inte klipper bort som gör scenen så fruktansvärt stark. Annars så är Don`t Go in the House inget att hänga i julgranen. Den är kort (runt 80 min) och filmen känns fragmenterad och ofullständig. I grund och botten så är det exakt samma historia som i Maniac, men Ellison saknar Lustigs känsla för märkligt poetiska stämningar och klaustrofobi. Sedan så är Dan Grimaldi ABSOLUT INGEN Joe Spinell (som är den enskilt största anledningen till att Lustigs film är så jävla bra). Det är dock intressant att grundhistorierna är så lika. De båda regissörerna verkar inte ha känt till varandras filmer. Antagligen så var både Ellison och Lustig influerade av mammakomplexen i Psycho fast de försökte skildra dom på mest tänkbara exploativa sätt. Båda filmerna innehåller också Tales from the Crypt-influerade moraliska twists i slutet, som kan ses som varianter på Hitchcocks egna sluttwist. Fast detta är heller inget nytt, likt jag skrivit tidigare.

Ska du bara se en av det tidiga 80-talets gritty slashers så ska du absolut välja Maniac. Men trots att Don`t Go in the House är en mycket sämre film så är den intressant ur ett filmtekniskt perspektiv. Ellison lyckas prägla hela sin film av EN ENDA SCEN och det är en ovanligt nasty sådan. Rekommenderas annars endast för fans av extremt spekulativa och exploativa slashers.

Trailern är ovanligt lam för den här typen av grindhousefilmer…

Jason Voorhees kommer upp ur sjön

Nu är det dags för en riktigt klassisk scen. Jag tänkte först välja något mer originellt, men den här scenen går inte att ignorera. Den skrämde verkligen skiten ur mig som barn! Fredagen den 13:e var den första slashern jag någonsin såg och trots att jag redan då tyckte att filmen var lite småtråkig så var jag inte det minsta beredd på slutet. Jag hade tidigare sett både bilder på och hört talas om Jason. Därför blev jag lite besviken att han inte alls var med i filmen, utan att istället hans morsa var mördaren. Sean S. Cunningham var gammal polare med Wes Craven (de gjorde bla The Last House on the Left ihop) och det är vida känt att han var grymt influerad av Mario Bavas Bay of Blood när han skapade sin Halloween-kopia. Hur som helst så lyckades han ändå skapa skräckhistoria. Trots att seriens största ikon Jason inte dyker upp som antagonist förrän i uppföljaren (och inte börjar bära den beryktade hockeymasken förrän i del tre), så går den här filmens status inte att förneka. Jag tror att det främst beror på slutscenen…

Adrienne King flyter runt på sjön i en kanot. Hon har lyckats överleva massakern vid Crystal Lake och fru Voorhees är död. Alla hennes vänner är också döda. Den galna kvinnan höll dom alla ansvariga för sin sons drunkningsolycka trots att den inträffade för väldigt länge sedan. Nu sprider sig lugnet över den sista överlevaren. Hon flyter runt i båten med fingrarna i vattnet. Någonstans långt borta noterar hon att polisen anländer till kollot och går ur sitt fordon för att se vad det är som guppar ute på sjön. Med snutarna på stranden så är King slutligen lugn. Det finns inga hot kvar. Det är då vi för första gången får se Jason. Han kommer upp ur sjön bakom huvudpersonen. Han är täckt i sjögräs och rutten. Och han sliter ner vår huvudperson i vattnet. När jag såg den här scenen för första gången höll jag på att pissa på mig. Hela filmen så har monstret varit en helt verklig, och mänsklig, seriemördare. En tokig kvinna. Nu var hon död och det kunde inte finns fler hot. Det är då vi får en övernaturlig twist på allting och Fredagen den 13:e förvandlas till en högst obehaglig spökhistoria. Den son som moderns hela sinnessjukdom vilade på finns verkligen. Han har bott i den där jävla sjön sedan han drunknade och drar ner ont anande ungdomar i den. Det är nästan som en urban legend. Trots att jag inte alls är något fan av den här serien så måste jag erkänna att slutet är helt jävla briljant.

Jag kommer faktiskt inte ihåg exakt hur jag reagerade när jag såg den här scenen för första gången som ung. Antagligen har jag förträngt det. Fortfarande när jag ser om den så får jag rysningar, något som ingen senare del i serien lyckats framkalla hos mig. Det räcker att se slutet på den första Fredagen den 13:e-filmen för att förstå varför serien blev så stor. Cunningham lyckades åtminstone göra något rätt. Han lät en död pojke (klädd i sjögräs) dyka upp när vi trodde att vi var säkra…

Nu tror jag i och för sig att varenda kotte redan sett den här filmen, men om du bott på Mars de senaste trettio åren så kan du lätt hoppa över den och bara se klippet nedan…

Det var skitsvårt att välja mellan den här filmen och Deathdream. Båda är helt fantastiska utifrån sina egna meriter och tillhör regissören Bob Clarks absolut bästa. Slutligen bestämde jag mig dock för Black Christmas (och återkommer till Deathdream igen i något annat sammanhang). Varför då? Kanske för att filmvetare brukar definiera den som världens första slasher. Kanske för att filmen innehåller de absolut läskigaste telefonsamtalen som någonsin hörts i en skräckfilm. Eller så är det kanske bara för att det inte riktigt finns någon annan slasher som liknar den. Det kan verkligen diskuteras om den här filmen skapade genren (och just detta diskuteras mycket). Låt oss bara konstatera att den är unik. Black Christmas är en slasher som lägger de första 45 minuterna på att etablera karaktärerna och deras relationer. Visst gjorde Carpenter något liknade i Halloween fyra år senare, men hans och Debra Hills manus framstår som ytligt bredvid Roy Moores. Clarks film handlar främst om de unga kvinnorna som bor på studentboendet, medan Halloween egentligen handlar om Michael Myers. Mördaren i Black Christmas framstår verkligen som den ultimata ondskan. Vi får höra hans perverterade röst, men vi ser knappt honom. Han har ingen bakgrundshistoria, ingen mask, ingenting. Han representerar helt enkelt alla våra rädslor för mordiska psykopater. Avsaknaden av mänskliga attribut gör honom till ett av filmhistoriens allra mest obehagliga monster och när han ställs mot realistiskt skildrade karaktärer så blir effekten desto större. Samtidigt så skapades en av filmhistoriens allra största skräckklassiker…

Men låt oss återgå till Bob Clark själv. Han föddes i New Orleans och är antagligen mest känd för Porkys-filmerna och A Christmas Story. Men innan han kvalificerade in i Hollywoods b-komedi lag, så gjorde han några helt fantastiska lågbudgetskräckfilmer. Två av dessa har nämnts ovan (båda producerades med kanadensiska pengar). Den tredje är den märkliga (ganska barnvänliga) zombiefilmen Children Shouldn’t Play with Dead Things. Cineaster brukar även hylla honom för Murder by Decree, som är ännu en film där Sherlock Holmes (denna gång spelad av Christopher Plummer) paras ihop med Jack the Ripper. Tragiskt nog omkom Clark i en bilolycka i Kalifornien 2007. Innan hans död så hade dock hans karriär gått ner sig rejält. Från att ha varit en lågbudgetregissör som lyckats i Hollywood blev han istället en föredetting som regisserade skit som tex Superbabies: Baby Geniuses 2. Trots att Porkys har ett kultfölje och trots att A Christmas Story ofta visas i USA runt jul så har Clark aldrig riktigt fått det erkännande han förtjänar. Han är tyvärr mest ihågkommen för sina senare (och kassa) filmer. Jag minns dock helst Clark som mannen som antagligen gjorde den bästa Sherlock Holmes-filmen någonsin och två av de mest intressanta skräckfilmerna som kom från den amerikanska kontinenten under hela 70-talet. Nu ska vi prata om en av dessa…

Black Christmas börjar med en PoV-kamera som närmar sig ett studentboende för kvinnor. Det är juletid och tjejerna ska åka iväg för att fira högtiden med sin släkt. Men en del av studenterna har inte lyckats komma iväg. Jessica (Olivia Hussey) har det struligt med sin pojkvän Peter (Keir Dullea) och måste stanna för att få en möjlighet att träffa honom. Barb (en ung Margot Kidder) har sina egna problem. Hennes mamma förkastar henne och Barb tar därför sin tillflykt till flaskan. Samtidigt så klättrar inkräktaren upp på vinden och snart börjar telefonen att ringa. Tjejerna svarar, men i början så är det tyst i andra ändan av luren. Snart blir samtalen allt mer makabra. När Jessica väl plockar upp den ringande telefonen så möts hon inte av en, utan flera röster som pratar samtidigt. Grisljud blandas med små barn som skriker. Samtalet avsluts med ”jag kommer att döda dig”. Chockad noterar Jess en sak som de störda rösterna sa. Den på andra sidan luren verkar veta att hon är gravid med Peters barn. Samtidigt hittar kommissarie Fuller (legenden John Saxon) en ung flickas lik i en park. Det är dock inte hans enda problem eftersom en av tjejerna från studentboendet också saknas. Jess lyckas träffa Peter och berättar för honom att hon kommer att genomföra en abort. Han tar det inte bra. Så snabbt hon är tillbaka hemma så börjar samtalen igen. Mer barnskrik i luren. Mannen på vinden söker sig allt längre ner i huset och slutligen förstår tjejerna att samtalen kommer från en av studentboendets andra telefoner. Men då är det redan för sent…

Roy Moores manus ger lätt intrycket av att Black Christmas är en klassisk whodunit, men låt dig inte luras av detta. Filmen innehåller inte några enkla lösningar. Det är främst Jess som är huvudpersonen och den enorma psykologiska påfrestning hon upplever runt den oönskade graviditeten samspelar med hotet mot hennes eget liv. Psykopaten på vinden riskerar att bli den ultimata aborten. Men det är Margot Kidder som stjäl showen genom sin gestaltning av en tragisk ung tjej. Hon växlar mellan att vara omotiverat aggressiv och fyllepatetisk på ett jävligt trovärdigt sätt. Dessa två karaktärer och deras brustna psyken är navet i Black Christmas. Lägg också till Keir Dullea som den känslokalla esteten Peter och du får en strålande ensemble. Detta är verkligen filmens styrka. I motsatts till sina senare genresyskon från 80-talet så är Black Christmas lika mycket ett drama som det är en slasher. Filmen är långsam och morden är ganska få. Men när inkräktaren från vinden slutligen slår till så blir effekten desto större. Det finns ett gäng grymt minnesvärda (och obehagliga) scener i Black Christmas. Den mördade tjejen (med en plastpåse över huvudet) som inkräktaren förvarar i en gungstol på vinden är en sådan scen. Mordet i sängen, med glassfigurerna bredvid, är en annan. Men Black Christmas behöver egentligen inte någon imponerande estetik för att vara läskig. Det räcker med de där jävla telefonsamtalen. Herregud, vilken sjuk jävel kom på dom egentligen? Om du har hört dom en gång så kan du ALDRIG glömma dom igen!

Det fanns en historia som Bob Clark älskade att berätta. Efter att han regisserat Black Christmas så träffade han en ung John Carpenter:

Carpenter: Jag älskar verkligen din film! Ska du inte göra en uppföljare?

Clark: Nä, jag tror inte det.

Carpenter: Men om du hade gjort en uppföljare vad hade den då handlat om?

Clark: Jag vet inte riktigt. Kanske att mördaren blev gripen och inlåst på en mentalinstitution. Flera år senare flyr han och återvänder till studentboendet på halloween…

Vi kan verkligen diskutera sanningshalten i Clarks historia, men den om något borde vara nog övertalning för att folk ska se den här filmen…

Och för helvete; se INTE remaken från 2006!

The Dead Pit (1989)

juli 2, 2011

Brett Leonard är en lustig man. Han skapade sig en karriär genom att göra skräckthrillers om datorrädslor. Leonards mest kända film är utan tvekan The Lawnmower Man. Den blev hyllad för sina (för tiden) revolutionerande special effekter, men inte så mycket annat. Sedan regisserade han den digitala seriemördarrullen Virtuosity med Denzel Washington och behandlade ännu en gång rädslor kopplade datorteknologins utveckling. Efter Dean R. Koontz-filmatiseringen Hideaway blev Leonard snabbt en föredetting. Att han på senare år gjort filmer som Man-Thing och Highlander: The Source talar sitt tydliga språk; Leonard är en b-films regissör och inte en speciellt kompetent sådan. Men innan han fick jobba med Hollywoodstjärnor så gjorde han en liten film vid namn The Dead Pit. Det är nu vi riktar våra blickar mot denna debut. The Dead Pit är lite av en hybrid. Ta en del mentalsjukhusskräckis, två delar slasher och en del zombiefilm, rör ihop allt och toppa med lite haunted house-klyschor, tuttar och gore. Hur smakar det då? Ganska unket…

Filmen börjar med en flashback. Den briljante Dr. Colin Ramzi (Danny Gochnauer) genomför groteska experiment på patienter som är intagna på den mentalinstitution där han jobbar. Hans kollega, Dr. Swan (Jeremy Slate), bestämmer sig för att stoppa den galna doktorn och tar sig därför ner till den håla under sjukhuset där Dr. Ramzi huserar beväpnad med en revolver. Efter att han skjutit knäppskallen förseglar Swan det underjordiska rummet så att ingen någonsin ska hitta det. Vi hoppar nu framåt i tiden och en ny patient (stuntkvinnan Cheryl Lawson) anländer till kliniken. Den unga kvinnan har drabbats av minnesförlust och kallas därför kort och gott för Jane Doe. Redan samma dag som hon går in genom sjukhusgrindarna sker en jordbävning som självklart river murbruket som täcker den håla där Dr. Ramzi mördades. Den galna kirurgen återuppstår och börjar att ha ihjäl både personal och patienter på sjukhuset. Samtidigt uppvisar han en väldigt speciell dragning till Jane. Filmen kulminerar med att alla de personer som Ramzi mördat återuppstår och övertar sjukhuset. Det är nu upp till Jane och en annan patient att stoppa zombieinvasionen och Ramzi innan det är för sent…

Hur fungerar The Dead Pits subgenrekompott egentligen? Ganska dåligt. Det stora problemet är att INGENTING förklaras. Varför återuppstår Ramzis gamla försökskaniner som zombies? Varför återuppstår Ramzi själv före alla andra? Vad fan var det för jävla experiment han höll på med egentligen? Manusförfattarna var helt enkelt jävligt lata. Filmen blir därför ganska tråkig. Folk jagas av Ramzi. Folk jagas av zombies. VARFÖR? Ingen vet! Filmens gore är väl okej. Det ser bättre ut i vissa scener än i andra. Men nästa stora problem visar sig med skådespeleriet (som ofta blir riktigt pinsamt). Gochnauer som Ramzi är riktigt kass (men så har han också mycket pinsamma one liners att jobba med). Sämst är dock Joan Betchel som spelar en av sjuksköterskorna. Det gör ont när man hör henne försöka säga sina repliker. Vad är kontentan av allt det här? Jo, The Dead Pit är en dum, tråkig, ful och smått förvirrande film. Den har inga intressanta kvalitéer överhuvudtaget. Om något så bevisar den hur jävla ointressant Leonard är…

På pappret hade väl The Dead Pit kunnat vara okej, men Leonard är så kass att han lyckas sabba det lilla som finns där (alltså den småvågade genreblandningen). Denna filmen begår ett misstag som ingen exploitationfilm får göra. Den lyckas vara tråkig…

Placebohoe har också recenserat den här filmen.

Trailern är mycket mer intressant än filmen! Det enda positiva med The Dead Pit är miljöskildringen. Inte så konstigt kanske eftersom den spelades in i Agnew State Hospital, en riktig klinik med extremt utåtagerande patienter…

För ett tag sedan så fick jag en förfrågan av Sofia om jag inte kunde göra en topplista med Jack the Ripper-skildringar. Nu är det dags! Eftersom igen någonsin gripits för Jack the Rippers brott (som begicks i Whitechapel, London, 1888) så har det skapats utrymme för manusförfattare och regissörer att spekulera hej vilt om vad det faktiskt var som drev denna kändisseriemördare. Jag kommer här inte att gå in på filmskaparnas förklaringar till våldsdåden (sparar det till framtida recensioner) utan listar istället de fem mest underhållande filmerna på temat Jack the Ripper.

Jack the Ripper (1976)

Exploitationlegendaren Jess Franco har såklart gjort en egen tolkning av Englands mest kända seriemördare genom tiderna. Han jobbade denna gång med en helt okej budget och fick självaste Klaus Kinski att spela mördaren. Franco slängde in rikligt med gore, men Kinski ser halvt uttråkad ut i huvudrollen. Dock en pärla för fans av trash.

From Hell (2001)

Hughes-brödernas filmatisering av Alan Moores grafiska roman är en katastrof som adaption. Om vi släpper Moore för en stund och betraktar filmen för sig själv, så tycker jag att den fått oförtjänt mycket skit. Johnny Deep gör det han ska (i en väldigt typisk roll), Heather Graham fungerar bra (och är grymt attraktiv) som horan Mary och filmen är så far out att den faktiskt blir kul. Mycket bättre än ryktet säger.

Man in the Attic (1953)

Här får vi självaste Jack Palance som den legendariska seriemördaren (i en väldigt kompetent prestation). Inga riktiga överraskningar, men en välgjord film och London skildras snyggt i svart-vitt.

Ripper (2001)

Nä, den här filmen utspelar sig inte i London i slutet av 1800-talet. Istället får vi en copycat som springer runt och mördar ungdomar på ett campus i USA. Egentligen inte speciellt bra alls och rejält skadad av Kevin Williamson-ironi. Det gore som visas är också väldigt lamt. Vad gör den på den här listan då? Filmen är så jävla dum att den faktiskt blir lite lustig.

A Study in Terror (1965)

I James Hills revisionistiska film jagar John Nevilles Sherlock Holmes självaste Jack the Ripper. Väldigt lam (om vi tänker på temat), men samtidigt en förvånansvärt välgjord och kul film.

————————————————-

Hedersomnämnande:

The New York Ripper (1982)

Lucio Fulcis film har egentligen inget alls gemensamt med Jack the Rippers brott. Filmen utspelar sig i 80-talets New York, seriemördaren pratar med Kalle Anka-röst och Jack the Ripper refereras knappt. Men i fråga om rent kvinnoförakt och brutalitet så är det nog den film som kommer närmast hans brott.

När jag recenserade Schock så skrev jag att jag ansåg Mario Bava vara smått överskattad. Visst var hans tekniska kunnande helt enormt. Mannen kunde ju skapa väldigt övertygande special effekter endast användande sig av en damsugare, en spegel och lite krut (eller något annat sådant MacGyver-aktigt)! Hans öga för det visuella är också inget att diskutera. Bavas filmer är alltid otroligt snyggt filmade, med en helt fantastisk känsla för färger och bildkompositioner. Men samtidigt så är han en typisk regissör som prioriterar det visuella spektaklet på innehållets bekostnad. Flera av hans filmer är helt enkelt lite tomma. En känsla infinner sig ofta; var det inte mer än såhär? Vad Bava verkligen behövde var originella koncept att jobba med. Visst kan detta sägas om alla regissörer, men få är nog så dåliga på dussinprodukter som han. Trots att han i princip uppfann den italienska gotiska skräckfilmen (med den fantastiska Black Sunday) och utvecklade genren genom flera följande filmer (tex Black Sabbath, Whip and the Body och Kill, Baby… Kill!), så blev det inte alls lyckat när han återkom till den här typen av film 1972 med Baron Blood. På samma sätt så uppfann Bava giallo-genren, men hans senare försök i genren (som tex Five Dolls for an August Moon) var inte något vidare. Att han hoppade så mycket mellan genrer kan faktiskt vara ett bevis på att han var medveten om sina begränsningar.

Bay of Blood (aka Twitch of the Death Nerve) är ett av Bavas originella koncept. Filmen bygger på en historia av Dardano Sacchetti (The Beyond) och manuset skrevs av regissören själv tillsammans med Filippo Ottoni (The Night Before Christmas) och Giuseppe Zaccariello (Tough to Kill). Filmen kallas ofta av filmvetare för den allra första slashern. Bay of Bloods status som filmen som startade en genre förstärktes ytterligare 1980 när Sean S. Cunningham tydligt lät sig influeras av Bavas film i Fredagen den 13:e och även Steve Miner kopierade några dödsscener rakt av i uppföljaren (utöver att han snodde Jasons maskering från en annan tidig italiensk slasher; Sergio Martinos Torso). Och visst är det tydligt att Bay of Blood är en slasher. Det finns inget mysterium att lösa runt mördarens (???) identitet, filmen har en hög body count och själva morden är originella och helt uppenbart själva filmens syfte. Dock kan det vara den slasher som skiljer sig allra mest från genren. Notera mina frågetecken ovan. Det är nämligen så att Bay of Blood inte innehåller en mördare utan flera stycken. Filmen känns ibland som en hypervåldsam och sleazy italiensk såpopera och är lika mycket ett drama som en renodlad slasherfilm. Överhuvudtaget så är filmen smått kryptisk i sina motiv. Bava-fans har länge diskuterat om filmen inte ska tolkas både övernaturligt och ekologiskt. Men mer om det sedan. Först den papperstunna handlingen…

Egentligen finns det inte så mycket att säga här. Bay of Blood börjar med att den äldre, rullstolsbundna baronessan Federica Donati (Isa Miranda) mördas på ett ovanligt brutalt sätt (med en hängsnara) i sin herrgård. Vi förstår snart att mördaren är hennes make (Giovanni Nuvoletti) och att han försökte få dådet att se ut som ett självmord. Baronen blir dock själv mördad av Simon (Claudio Camaso), baronessans bastard till son som bor på ägorna, eftersom han bevittnade sin mors död. Samtidigt anländer Renata (Claudine Auger) och Albert (Luigi Pistilli) och deras två barn. Renata är baronens dotter och hon tror att hon är ensam arvtagerska till ägorna. Även en arkitekt (Chris Avram) och hans älskarinna (Anna Maria Rosati) dyker upp vid viken och dessa har en egen agenda (eller kanske flera?). Alla de här individerna (plus några till) blir involverade i blodiga dåd om ägornas framtid. Vissa vill exploatera viken och bygga ett modernt hotellkomplex där, medan andra vill bevara miljön som den är. Karaktärerna mördar varandra åt höger och vänster och hemliga allianser avslöjas hela tiden. När liken snabbt börjar staplas så undrar man hur Bava kommer klara av att fylla speltiden på lite under 90 min. Det finns ju knappt några karaktärer kvar! Då dyker det upp ett gäng tonåringar på semester (med den snygga Brigitte Skay i spetsen). De råkar springa rakt in i maktkampen om vikens framtid och blir själva lovligt byte. Denna märkliga såpaintrig spetsar Bava med riklig svart humor där filmens slut sticker ut som särskilt bisarrt.

Tretton karaktärer hinner mördas innan Bay of Blood är slut (vilket är ett imponerande tempo på dödandet). Mellan dödsscenerna pressar Bava in en del sleaze (där Brigitte Skays skinny dipping är särskilt minnesvärd). Relationerna mellan karaktärerna (deras allianser med varandra och förräderi) är så invecklade att man går helt vilse i handlingen innan filmen är slut. Men det spelar ingen roll påstår många Bava-fans, eftersom relationerna inte är filmens poäng. En av filmens alternativa titlar är Ecology of a Crime och den uppskattas extra mycket av fansen. Dessa hävdar ofta att Bay of Blood egentligen har en övernaturlig twist. Det är viken själv som skapar konflikter mellan karaktärerna och får helt vanliga människor att bli mördare, eftersom den vill förhindra byggandet av hotellkomplext. Och visst har den här tolkningen poänger. Bava klipper in mycket omotiverade naturbilder innan morden och djur dyker ofta upp i samband med dom. Fansen tycker även att tolkningen förklarar filmens märkliga slut. Jag vet dock inte om jag köper den rakt av. Filmens italienska originaltitel är Reazione a catena vilket kort och gott betyder kedjereaktion. Därför tolkar jag Bavas makabra såpa som främst en svart komedi om hur människors girighet får konsekvenser som hela tiden slår tillbaka mot dom själva. Ingen som begår brott för att tillskansa sig ägorna skonas och jag tycker Bava understryker detta med sitt ironiska slut. Våldet blir som en kedjereaktion där en handling hela tiden leder till nästa.

Som ni förstår av de skilda analyserna ovan, så är Bay of Blood en förvånansvärt mångsidig film. Det är även en galet originell och fartfylld slasher med många minnesvärda scener. Därför står filmen starkt som en sann klassiker som du helt enkelt inte får missa!

Lyssna även på Stelvio Ciprianis fantastiska musik.

Njutafilms har släppt filmen i en schysst utgåva.

Väldigt tipstypisk, psykedelisk trailer under ytterligare en av filmens alla alternativtitlar; Carnage…

Inget år gjordes det så många slashers som 1981, kanske endast överträffat av 1982. Dessa första år på 80-talet var de amerikanska slasherfilmernas gyllene era. Stora studios gav sig in i leken för att de såg att genren alstrade en rejäl profit (som Paramount Pictures och deras Fredagen den 13:e) och varenda amatör gjorde en egen slasherrulle eftersom det var ett säkert kort för att få uppmärksamhet (och eventuellt fler regijobb). Amy Holden Jones var en av dessa amatörer och hennes karriär tog faktiskt fart efter The Slumber Party Massacre. Inte som regissör, men som manusförfattare (hon skrev bla remaken av The Getaway, Beethoven, Ett oanständigt förslag och The Relic). The Slumber Party Massacre var dock inte Jones manus utan skrevs av Rita Mae Brown. Titeln var ursprungligen Sleepless Nights och manuset var en tidig parodi på slashergenren (i Student Bodies anda). Det ryktas dock att producenterna inte var jätteförtjusta i humoraspekterna och sa åt Jones att tona ner dom. Jones hade tidigare jobbat som klippare på några Roger Corman-producerade filmer, men slapp det i fortsättningen eftersom The Slumber Party Massacre blev en mindre hit (det ryktas även att Corman såg till att den här filmen blev gjord). Filmen definieras ofta (märkligt nog) som en ”feministisk slasher”. Jag har lite svårt att förstå varför. Är det för att den är skriven och regisserad av två kvinnor? Jag kommer att återkomma till detta…

Handlingen är slasherminimalism. Trish (Michelle Michaels) är 18 år, med i dambasketlaget och hänger med de coola brudarna. Hennes föräldrar ska åka bort över helgen och Trish ska ordna ett pyjamasparty för sina väninnor. Hon bjuder även sin halvutstötta granne och lagkamrat Valerie (attraktiva Robin Stille/Rochelle från Sorority Babes in the Slimeball Bowl-O-Rama), men hon vägrar komma eftersom Trish kompisar är taskiga mot henne. Tjejerna röker gräs, dricker öl och har två manliga klasskompisar som spionerar på dom genom fönstret. Låter som en helkväll! Problemet är dock att en psykopat (Michael Villella) har rymt från en mentalinstitution och springer runt tjejernas skola och mördar folk med en borrmaskin. Och han har förstått att Trish och tjejerna är ensamma hemma. Snart börjar töserna bete sig dumt, traska iväg själva till mörka platser (som garaget eller ut i trädgården) och borras ner av psykopaten. Valerie börjar snart misstänka att något är fel i grannhuset och beger sig dit med sin lillasyster Courtney (Jennifer Meyers). Men kommer de att lyckas stoppa pyjamaspartymassakern?

Som ni hör så hålls handlingen i The Slumber Party Massacre på en miniminivå (och är en ganska skamlös rip-off på Halloween). Ingen förklaring ges till varför psykopaten stalkar tjejerna eller varför han mördar överhuvudtaget. Jag tror det första mordet redan sker fem minuter in i filmen! Att allt går så snabbt medför att The Slumber Party Massacre bara är 77 minuter. Det märks att filmen var tänkt som en komedi från början eftersom den är lätt överlastad med ganska misslyckad svart humor. Det är nog även den film jag sett som har flest fejk-jump scares (ni vet sådana där man tror det är mördaren, men det visar vara någon annan). Särskilt Trish manliga granne finns bara med i handlingen så att han kan dyka upp inne i huset i tid och otid (helt oförståeligt). Filmens gore hålls på en mellannivå, inte lamt men heller inte något spektakulärt. På den fronten märks det att budgeten var ganska låg. En sak som sabbade ganska mycket för mig var att man DIREKT får se Michael Villellas ansikte. Han bär ingen mask utan ser ut som en helt vanlig snubbe i jeanskläder med en borrmaskin. Tyvärr blir han aldrig (pga detta) särskilt läskig heller. Vi måste även diskutera det där om filmens eventuella status som en ”feministisk salsher”. Man undrar om dom som hävdat det går på crack. Jones tar varenda chans hon kan att filma tösernas tuttar och i scenen där basketlaget duschar i idrottshallen låter hon kameran sänkas ner till Michaels nakna röv mitt under diskussionen! Ofta beter sig brudarna som dumma våp och gör helt orealistiska saker. Visst överkommer dom sina rädslor i slutet, men tyvärr är det alldeles för sent. The Slumber Party Massacre tillhör faktiskt den övre delen av sleazeskalan och ingen brud med en machete kan rädda detta.

Jag kom precis på att jag inte skrivit en enda rad om vad jag egentligen tycker om filmen. The Slumber Party Massacre är faktiskt ganska underhållande för vad den är; alltså en exploativ och ganska dum slasher. Det finns absolut mycket sämre val du kan göra om du vill se en slasher från det tidiga 80-talet. Men den är även mil ifrån genrens bästa uttryck.

Trailern är faktiskt ganska lustig. Filmen följdes (såklart) också av flera uppföljare.

Slökollar på film…

maj 12, 2011

Jag har känt mig lite vissen de senaste dagarna och inte haft så mycket ork. Håller eventuellt på att bli sjuk. Därför pallar jag inte skriva någon seriös recension idag, utan det får bli ett kortare inlägg. Eftersom jag bara legat i soffan de senaste dagarna så har jag hunnit se en del film. Det har blivit två nyare skräckfilmer (som jag varit sugen på att se ett tag) och en halvklassiker. Det slog mig att det är jävligt sällan jag ser nyare skräckfilm och (tyvärr) vad anledningen att jag inte gör det är.

The Midnight Meat Train – Att Versus-regissören Ryuhei Kitamura filmar en Clive Barker-novell med Vinnie Jones i en av rollerna låter som en ganska oortodox blandning. Och visst blir det flummigt. Slutet har gjorts mängder med gånger innan och mycket bättre. Men det som stör mig mest är de tattiga CGI-effekterna. Det är okej att ha sämre datoreffekter i din film om den inte ska tas på blodigt allvar (som tex i Ichi The Killer). Men Kitamura försöker att filma coolt, stiliserat gore och då blir det ett jävla hinder. The Midnight Meat Train var precis som jag tänkte mig att den skulle vara, vilket är trist.

Case 39 – Denna film hade jag hört mycket gott om. Och det är klart jag var intresserad av den. Christian Alvart har tidigare regisserat den fantastiska tyska seriemördarthrillern Antikörper (se den!). Detta är hans första Hollywood-film. Renée Zellweger spelar en socialarbetare som räddar en liten flicka från föräldrar som vill mörda henne. Flickan blir fosterhemsplacerad hos socialarbetaren och då börjar helvetet. Början är intensiv, chockerande och väldigt intressant (du har ingen aning om vart filmen är på väg). Men sedan svävar den ut i trötta klichéer av bästa Omen/onda barn-typ. Zellweger funkar inte alls och Jodelle Ferland (från Tideland) som flickan är bra, men har sinnessjukt löjlig dialog att jobba med. Undvik smörjan.

Halloween II (1981, inte Rob Zombies) – Denna film har jag faktiskt aldrig sett innan. Eftersom jag är ett stort fan av Carpenters Halloween (trots att den kanske inte åldrats jättebra) så har jag inte tyckt att det behövs en uppföljare. Den slutar ju perfekt. Men det är ju faktiskt Carpenter och Debra Hill som skrivit uppföljaren också, så den borde ha något som talar till dess fördel. Och visst har den det. Det hade lika gärna kunnat vara Carpenter som regisserat den här filmen (och det sägs att han faktiskt stod bakom kameran i vissa scener). Den känns helt och hållet som en fortsättning på den första Halloween (visuellt, stämningsmässigt osv). Dock (likt brukligt för uppföljare) är det mer av allt; gore, naket och spektakulära scener. En väldigt stabil uppföljare och klart sevärd om du gillar den första filmen (och vem gör inte det?).

Thats all folks. Nästa gång är jag nog lite piggare och pallar att skriva lite mer detaljerat om något som är lite mer udda.

Vixens: Linnea Quigley

mars 16, 2011

Linnea Quigley kallas ofta ”Queen of the Bs”. Hon flyttade från Davenport (Iowa) till Kalifornien och började först som modell. Snart kom hon in i b-films industrin och blev den absolut största amerikanska exploitationstjärnan under 80- och början på 90-talet. Hennes första lite större roll kom i kalkonen Don`t Go Near the Park 1981. Sedan var hon med i slashern Graduation Day, lägenhetsskräckisen The Black Room och den fantastiskt underhållande vigilante-rullen Savage Streets. Quigley gjorde även en minnesvärd insats i Silent Night, Deadly Night där hon med tuttarna i vädret spetsas på renhorn av den psykotiska tomten. Efter det gjorde hon en av sina mest kända roller (som Trash) i Dan O`Bannons humoristiska zombieklassiker Return of the Living Dead. Det var den rollen som gjorde Quigley till en riktig b-films stjärna och hon började få allt större roller i allt mer trashiga filmer; Creepozoids, Sorority Babes in the Slimeball Bowl-O-Rama, Hollywood Chainsaw Hookers, Vice Academy och Witchtrap för att nämna några. En annan mer uppmärksammad roll Quigley hann med var som Suzanne i Night of the Demons. Jag tror jag nöjer mig där eftersom tösen verkligen varit med i hur mycket skit som helst och fortfarande dyker upp i straight to DVD-produktioner. Utöver sin filmkarriär har Quigley hunnit med att skriva några böcker om b-films industrin och engagera sig i djurrättsfrågor.