Man kan väl inte direkt påstå att tv-historien har kryllat av bra skräckserier (i motsats till bra tv-filmer med skräcktema, som det finns hur många som helst av). Kanske är det för att skräckhistorier är svårare att dra ut över många avsnitt. Det måste finnas ett riktigt hot mot huvudpersonerna och en osäkerhet om dessa kommer att klara sig med livhanken i behåll. Detta är svårt att upprätthålla över flera säsonger. Men kreativa producenter har hittat lösningar på detta. Antologiformen är en modell tex. Detta är mina favoritserier.

Tales from the Crypt

Sju säsonger 1989-1996

Vi börjar med denna klassiker. Tales from the Crypt är den ultimata skräckantologiserien. Avsnitten är fristående och presenteras som historier som berättas av den lite Freddy-skadade Crypt keeper. Många av avsnitten är faktiskt moderniserade versioner av berättelser som gick i gamla EC Comics. Regissörer som Robert Zemeckis, Richard Donner och Tom Holland har alla regisserat avsnitt för serien.

Kolchak: The Night Stalker

En säsong 1974-1975

Efter två framgångsrika tv-filmer om journalisten Carl Kolchak, som konstant springer på övernaturliga fenomen, blev det en tv-serie. Darren McGavin är fantastisk i huvudrollen och serien var lite före sin tid. Det finns ganska starka vibbar av Arkiv X här och jag är övertygad om att Chris Carter är ett fan av den här gamla serien. Tyvärr floppade den rejält och lades ner efter bara en säsong.

Millenium

Tre säsonger 1996-1999

När man talar om trollen. I mitt tycke så är Chris Carters Millenium överlägsen Arkiv X. Historien om den före detta FBI-profilern Frank Black som kommer i kontakt med den mystiska Millenium-gruppen är mörk och jävligt fascinerande. I huvudrollen så har vi en Lance Henriksen som är hur bra som helst. Läbbiga seriemördare och övernaturliga krafter förgyller detta stycke TV-historia.

The Twilight Zone

Fem säsonger 1959-1964

Den ursprungliga antologiserien. Visst kan man diskutera om The Twilight Zone alltid är skräck (det är lika mycket sci-fi), men när serien är läskig så är den läskig. The Twilight Zone kom i nyversion under 80-talets andra hälft (och varade i tre säsonger), men jag föredrar originalet. Det är klassiska moralhistorier, ofta med en väldigt svart och ironisk twist i slutet.

Friday the 13th: The Series

Tre säsonger 1987-1990

Nej, den här serien delar bara namn med Jason-filmerna. Den är även galet mycket bättre än den närbesläktade Freddy`s Nightmares som gick under samma period. John D. LeMay och Louise Robey är två antikhandlare på jakt efter föremål som det vilar en förbannelse över. De får hjälp av den äldre magikern Chris Wiggins. Välgjord och med vissa avsnitt som är riktigt obehagliga.

  —————————————————————————-

En klassiker som måste omnämnas:

Dark Shadows

Sex säsonger 1966-1971

Jag är ett stort fan av Dan Curtis tv-skräck, men just den här serien har jag aldrig sett. Folk brukar tjata på mig att jag borde. Dark Shadows har ett enormt följe och till dem hör Tim Burton som snart kommer ut med sin humortolkning av serien. Om någon betat av den så dela gärna med dig av dina åsikter nedan. Jag ska själv börja kolla på den snart.

Henry och Otis mördar familjen medan de filmar det

Detta är inte bara John McNaughtons absolut bästa film, det är även en av de mest kontroversiella filmer som någonsin gjorts. I alla fall så var den länge betraktad som detta. Ärligt talat så har jag inte sett den sedan högstadiet och har därför svårt att bedöma hur filmen har stått sig över tid. Hur som helst så chockade den sin samtid (i slutet av 80-talet) genom sin extremt realistiska skildring av en seriemördare (fantastiskt obehagligt spelad av Michael Rooker). Filmen spelades in 1986 (med en minimal budget), men blev sedan liggande till 1989. Slutligen gick den upp på några få amerikanska biografer och började sedan cirkulera på olika filmfestivaler. Den blev snabbt en stor kritikerfavorit och hyllad i stora delar av världen. Manuset var starkt influerat av den verkliga seriemördaren Henry Lee Lucas och många händelser som skildras i filmen har hänt i verkligheten (som det grymt tragiska och ångestladdade slutet). Men McNaughton var ännu mer intresserad av de mord Lucas erkände att han utfört när polisen pressade honom i fängelset. Länge ansåg man honom som USA:s allra värsta seriemördare genom tiderna, med över 600 mord på sitt samvete. Det visade sig sedan att Lucas bekännelser grundade sig i att polisen gav honom privilegier om han sa att han utfört de mord som snutarna lade framför honom. För filmen spelar detta ingen roll överhuvudtaget. Henry – Portrait of a Serial Killer är en film som jag aldrig lyckats glömma…

Michael Rooker och Tom Towles (som spelar Henrys störda vän Otis) bryter sig in hos en medelklassfamilj. Med sig har de en VHS-kamera och Henry filmar hela scenen. Tidigare så trodde vi att kvinnan kommit undan Henry, men nu ger sig de båda männen på henne när maken inte är där. Otis trycker ner henne i soffan och angriper henne sexuellt. Plötsligt dyker maken upp och han dödas snabbt. Fortfarande är Otis på kvinnan. Det är nu parets son kommer in. Henry dödar honom framför ögonen på den panikslagna mamman. Det absolut värsta med den här scenen är att vi får se den på en tv medan Henry och Otis tittar på inspelningen hemma efter att brottet begåtts. Jag visste absolut inte vad jag gett mig in på när jag såg den här filmen för första gången. Jag konsumerade mycket splatterfilm på den tiden och när jag läste att den här filmen skulle vara ”frånstötande” så trodde jag att den endast var väldigt grafisk. Henry – Portrait of a Serial Killer träffade mig mycket djupare, där det verkligen känns. Att jag aldrig sett om filmen sedan dess är ett bevis på hur starkt den påverkade mig. Jag vill inte utsätta mig för själv för det där igen.

Henry – Portrait of a Serial Killer är inte en skräckfilm. Den är så mycket mer realistisk och skitig än något annat jag sett i skräckgenren. Det är en amerikansk independentfilm som dissekerar de störda relationer som en seriemördare bygger upp med människor i sin omgivning. Den ger en inblick i denna trasiga värld fullständigt utan apati. Trots att jag anser att människors handlingar går att förklara utifrån deras bakgrund, så står jag helt handfallen här. Ibland skapas det riktiga monster. Sådana som är omöjliga att resonera med. Och det är riktigt ångestframkallande…

Scenen med angreppet på familjen är censurerad på youtube, så här kommer istället en samling andra scener. Se dom inte om du inte redan sett filmen.

Motel Hell (1980)

januari 2, 2012

Det har varit ganska mycket Amicus Productions här på bloggen den senaste tiden och nu kommer ännu en film med anknytning till det brittiska skräckbolaget. Regissören Kevin Connor började sin kariärr med att göra filmer för Amicus i mitten av 70-talet. Han regisserade bla From Beyond the Grave och The Land That Time Forgot. Fast absolut mest känd är han för den här USA-producerade skräckkomedin från 1980. Manuset skrevs av de två bröderna Jaffe: Robert (som tidigare skrivit Donald Cammells Demon Seed utifrån Dean R Koontz förlaga) och Steven-Charles (som var producent och senare skyldig till Flugan 2). Den bisarra historien gick inte riktigt hem hos de stora filmbolagen. Ett tag var Universal intresserade och Tobe Hooper hade tackat ja till att regissera (lustigt, eftersom Motel Hell är starkt influerad av Motorsågsmassakern), men när studion fick kalla fötter så hoppade han av projektet. Efter att manuset bollats runt i tre år mellan olika produktionsbolag hamnade det slutligen hos Connor och vann uppbackning av United Artists. Filmen spelades in med den minimala budgeten 3 miljoner dollar och försvann snabbt i mängden av slashers som kom ut i början av 80-talet. Tiden gick och många år senare började genrefans plötsligt att prata om Motel Hell. Fans av Evil Dead framhöll gärna filmen som en av 80-talets allra bästa bortglömda skräckkomedier. Idag så är Motel Hell väldigt populär i vissa kretsar. Den har bla kallats ”briljant”, ”väldigt rolig” och ”galet underskattad” av sina anhängare och den skaran verkar växa. Nu är det dags för Trash is King! att ta sig an denna kultiga redneck-skräck…

Bonden Vincent (en avdankad, men väldigt bra Rory Calhoun) producerar det absolut bästa torkade köttet i delstaten. Besökare kommer från långväga för att köpa lite kött och bor då på det motell som Vincent också driver på sin gård tillsammans med sin märkliga syster Ida (Nancy Parsons). Motellet heter Motel Hello, men neonlamporna som bildar o:et har lite oroväckande slocknat. Oron är i högsta grad bekräftad. En sen natt råkar unga Terry (väldigt vackra Nina Axelrod från bla Critters 3) och hennes biker-pojkvän ut för en motorcykelolycka. Vincent hittar den unga kvinnan och tar med henne hem. Syskonparet kurerar Terry tills hon är återställd och de är så snälla mot henne att hon tackar ja när de ber henne att stanna kvar på gården (Vincent hävdar att Terrys pojkvän dog i olyckan). Den karismatiska äldre mannen charmar Terry rejält och hon börjar känna en allt starkare attraktion till honom. Slutligen frågar Vincent om Terry vill gifta sig med honom och hon blir överlycklig. Men vad Terry inte vet är att det var Vincent och Ida som orsakade hennes olycka och det är inte första gången de lagt ut spanska ryttare på landsvägen. Självklart så är hennes pojkvän heller inte död. Han ligger nedgrävd upp till halsen i ett grönsaksland med sina stämband avklippta. Vincent och Ida matar sina mänskliga grönsaker genom trattar tills det är dags för skörd (vilket innebär att offrens huvuden knyts till en traktor som drar till deras nackar bryts). Ni kan nog gissa vad som händer med kropparna sedan. Den enda som börjar ana oråd är Vincents töntiga lillebror Bruce (Paul Linke), som även är den lilla stadens sheriff. Han är förälskad i Terry upp över öronen. Men kommer han hinna rädda henne innan det är för sent…

Det finns en ganska tilltalande mörk komisk ton i vissa delar av Motel Hell. Bonden Vincent är otroligt karismatisk och all cred måste här gå till Calhoun för hans fantastisk skådespelarinsats. Vincent representerar en (i USA) idealiserad urbild av en gudfruktig, hårt arbetande, amerikansk lantbo och detta kontrasteras på ett ironiskt vis mot hans sinnessjuka handlingar. Karaktären är verkligen filmens centrum. Resten av ensemblen är absolut inte lika intressant. De är mer eller mindre stereotyper och skådespeleriet haltar ofta rejält. Det finns några roliga repliker (som den berömda dödsrepliken i slutet) och lite utflippade karaktärer (som BDSM-paret som tar in på motellet), men på det stora hela så är Motel Hell faktiskt ganska ordinär redneck-skräck. Hur grym Calhoun än är, så kan han inte bära upp hela filmen själv. Manuset lägger lika mycket fokus på Ida och hon är en ganska traditionell lantispsykopat. Tro absolut inte att jag med detta menar att Motel Hell är dålig, för det tycker jag inte den är. Den är underhållande och väldigt välgjord med tanke på budgeten. Connor slänger in lagom mängder gore och sleaze utan att tjata ut något av det och filmen är även väldigt kompetent filmad (spana tex in motorsågsduellen). Fast någonstans så kan jag inte undvika att känna mig lite besviken. Många hajpar upp den här filmen rejält och jag förväntade mig nog en smart svart komedi. Istället så fick jag en bra Motorsågsmassakern-ripoff med doser av svart humor. Detta tycker jag inte räcker för att klassificera Motel Hell som en klassiker.

Gillar du subgenren (alltså inavlad lantis-skräck) så ska du absolut spana in Motel Hell. Den är som sagt underhållande och lite lagom störd. Men någon Evil Dead 2 är detta absolut inte…

Trailern tar inte alls upp filmens humor, vilket känns lite skumt…

Hammer hade James Bernard och Amicus hade Douglas Gamley. Denna kompositör skrev musiken till alla bolagets bästa filmer. Han debuterade i det brittiska skräckbolagets tjänst redan i deras första genrefilm, Horror Hotel. Gamley fortsatte sedan att skriva musik till Amicus allra bästa antologifilmer: Asylum, Tales from the Crypt och The Vault of Horror. Han komponerade även musiken till den halvlyckade And Now the Screaming Starts!, till den meta-doftande Vincent Price-pärlan Madhouse och till bolagets lyckade deckare/varulvs-hybrid The Beast Must Die. I motsats till Bernard så vände sig Gamley inte till andra sidan Atlanten för inspiration, utan inkorporerade istället ofta stycken från klassiska verk i sina soundtracks. Detta var mycket effektivt. Gamleys soundtracks har något tidslöst och pampigt över sig, men lyckas ändå fullständigt vara i skräckhistoriernas tjänst. Han lyckades helt enkelt skriva några av de allra bästa brittiska skräcksoundtracken genom tiderna!

Vixens: Hayley Mills

december 16, 2011

Hayley Catherine Rose Vivien Mills är absolut mest känd för de filmer hon gjorde åt Disney när hon var ung. Mills hade ett femårigt kontrakt med studion och hon spelade bla de dubbla rollerna som tvillingarna Susan och Sharon i originalversionen av Föräldrafällan (1961). Men självklart är det inte därför Mills figurerar här på Trash is King! I 20-års åldern gjorde hon även några väldigt intressanta skräckfilmer. En av dessa är Sidney Gilliats läbbiga Endless Night, en filmatisering av en Agatha Christie-roman om ett ungt par som bygger sitt drömhus på mark som eventuellt kan ha en förbannelse vilande över sig. Mills var även med i Deadly Strangers, där hon spelar en ung kvinna som tvingas lifta med en man som antagligen är en rymling från en mentalklinik. Men hennes absolut bästa film är Boulting-brödernas enda skräckfilm; Twisted Nerve från 1968. Mills spelar här den attraktiva Susan Harper som börjar umgås med den märklige Martin vilket får förödande konsekvenser för alla. Mills träffade regissören Roy Boulting under inspelningen av brödernas The Family Way (1966) och chockade sin omgivning med att inleda en relation (och sedan gifta sig) med den 33 år äldre mannen. Trots att det ofta hävdas att den äldre regissören sabbade Mills karriär, så lyckades paret i alla fall skapa filmhistoria genom att göra en av de mest intressanta skräckfilmerna som någonsin kommit ur England. En stor anledning till att Twisted Nerve fungerar så bra är Mills extremt stabila (och sympatiska) skådespelarinsats.

När man tänker på äldre spansk skräckfilm så tänker man oundvikligen på Paul Naschys filmer. Men vad folk ofta glömmer bort är att Spanien hade en stor skräckfilmsvåg under 60- och 70-talet. En sorgligt bortglömd talang från denna era är Narciso Ibáñez Serrador. Han ses nog som en doldis eftersom han endast regisserade två långfilmer. Annars har han mest jobbat med TV. Han har gjort TV-filmer (skräck som tex El Trapero och La Pesadilla) plus en jävla massa TV-serier. Ibáñez Serrador är absolut mest känd för den fantastiska (och kontroversiella) onda barn-rullen Who Can Kill a Child? från 1976. Har ni inte sett den så måste ni leta upp den. Det finns liksom ingen annan film som riktigt liknar den (och jag känner att jag måste skriva en ordentlig recension på den nån gång snart). The House That Screamed (La Residencia på spanska) var Ibáñez Serradors första biofilm och den har fått en del uppmärksamhet eftersom det ryktas att Dario Argento sagt att han gillar den. Vad som är ännu mer intressant är att det finns vissa (ytliga) kopplingar mellan Ibáñez Serradors film och Argentos egna Suspiria. Båda utspelar sig på internatskolor för flickor och i båda filmerna tvingas karaktärer att utreda ett gäng mystiska mord vilket får dem att avslöja skolornas hemligheter. Men där slutar likheterna. Ibáñez Serradors film är mycket mer jordnära än den operainfluerade och surrealistiska Suspiria. Om The House That Screamed verkligen influerat Argento eller inte låter jag därför vara osagt. Men det borde åtminstone (helt rättfärdigat) öka intresset för denna väldigt välgjorda film.

The House That Screamed utspelar sig på ett flickinternat i Frankrike någon gång under 1800-talet. Skolan riktar in sig på ”besvärliga” flickor (ni kan nog tänka er hur detta definierades under denna tid) och dit anländer unga Teresa (Cristina Galbó) tillsammans med en rik välgörare. Hon är faderslös och mamman är prostituerad. Den äldre mannen tycker synd om flickan och betalar internatavgiften så att hon kan få någonstans att bo och en utbildning. Men vad Teresa inte vet är att internatet får Lundsberg att framstå som en spa-semester! Skolan drivs av fru Fourneau (duktiga Lilli Palmer från bla The Boys from Brazil) och hon har utvecklat starkt auktoritära uppfostringsmetoder som omfattar grov pennalism. Isolering och piskstraff är vanliga vid överträdelser av skolans regler. Vid sin sida har hon Irene (Mary Maude från bla Crucible of Terror), en av eleverna som tagit begreppet kamratuppfostran till nya höjder. Fru Fourneau har även en tonårsson vid namn Luis (John Moulder-Brown) som bor på internatet och som hon inte låter träffa någon av flickorna eftersom ” de är dåliga för honom”. Han tillbringar sin tid med att spionera på tjejerna och även att inleda relationer med vissa av dem i smyg. Den hårda pennalismen ledder till att flera av tjejerna gör ansträngningar att fly från internatet. Men alla som försöker mördas brutalt. Mördaren städar sedan snabbt undan sina spår. När Teresa blir utsedd till Irenes nya hackkyckling tvingas även hon att göra ett försök att sticka…

Om man läser min beskrivning av handlingen ovan så låter det som ganska välkänt territorium, men den gör inte filmen rättvisa. Under den första timmen av The House That Screamed förekommer knappt några skräckscener alls. Istället så skildras livet, karaktärerna och relationerna på internatet med stor omsorg. Filmen framstår som en 1800-tals variant av Ondskan, fast med bara tjejer i rollerna. Detta känns som Ibáñez Serradors främste syfte med filmen. När skräcken börjar smyga sig på är den också fasligt kompetent utförd (och sker framför allt i perfekt lagom doser). Morden är extremt stiliserade och nästan vackra. Ibáñez Serrador använder klippning och slowmotion på innovativa sätt och fläskar inte på med gore, utan anstränger sig istället för att skapa ett rejält jävla obehag hos tittaren. Och de långa kameratagningarna längst mörka korridorer och in i kolsvarta dörrar fungerar. Det finns ett enormt krypande obehag i The House That Screamed som dels kommer från det faktum att vi bryr oss om den sympatiska Teresa och dels från regissörens extremt skickliga scenkompositioner. När ungefär en halvtimme återstår av filmen gör Ibáñez Serrador ett grymt vågat drag med handlingen. Det är inte unikt, men få som försökt sig på det har lyckats. Spanjoren tillhör den lyckade kategorin och allt i filmen omkullkastas. Scenen är en brygga till förklaringen bakom vad som faktiskt pågår på internatet och trots att filmen både har drag av en pre-giallo och en pre-slasher så är inte själva mördarens identitet det mest intressanta. Istället så är det motivet. Förklaringen är enkel, men blir ändå i Ibáñez Serradors händer riktigt jävla obehaglig. The House That Screamed är på flera plan det perfekta äktenskapet mellan drama och skräck. Allt från kameraarbete och musik till skådespeleri och iscensättande skriker kompetens och kvalité (om ni ursäktar ordvitsen).

The House That Screamed är en otroligt sevärd långfilm från en regissör som tyvärr regisserade alldeles för få. Det är även en film som borde tilltala folk som inte är genrefans. Den är tragisk och rörande, men lyckas också vara ordentligt läbbig. Jag tycker dock att Who Can Kill a Child? är ännu bättre!

Den amerikanska trailern försöker få filmen att se ut som en grindhouserulle. Det är den inte…

Vixens: Elsa Pataky

september 10, 2011

Den spanska aktrisen Elsa Pataky trädde fram som en habil genreaktris på 2000-talet. Hon föddes i Madrid 1976 och började med småroller i TV. Sedan var hon med i The Art of Dying, en seriemördarthriller från år 2000 som föregick den spanska skräckfilmsvågen. Efter flera roller i dramer och komedier så hamnade Pataky slutligen i Brian Yuznas spanskproducerade återupplivning av Re-Animator-varumärket; Beyond Re-Animator. Hon har även varit med i Panco Plazas misslyckade varulvs/drama-hybrid Romasanta. Och så var hon Emmanuelle Seigners lillasyster i Dario Argentos återkomst, Giallo. Pataky har på senare tid passat på att göra en hel del Hollywood-film och tyvärr så är dessa riktigt tråkiga. Vi får se om den här vackra spanjorskan återkommer till skräckgenren inom en överskådlig framtid.

Red State (2011)

september 5, 2011

Trash is King! fortsätter sitt utforskande av nyare skräckfilm, med förhoppningen att hitta den där riktiga pärlan. Nu har turen kommit till en ganska otippad regissör i sammanhanget. Kevin Smith är mest känd för Clerks, Mallrats, Chasing Amy, Dogma och otaliga andra Jay and Silent Bob-inkarnationer. Jag tillhör inte hans största fans, men erkänner att Smith är ganska duktig på att skriva småfyndig och putslustig dialog. Tyvärr har han blivit allt sämre på den förmågan ju mer åren gått. Red State sägs vara Smiths sista långfilm, men om det blir så eller inte får framtiden utvisa. Titeln syftar på de delstater i USA där republikanerna vunnit lokalvalen (de kallas visst så av amerikansk media av någon konstig anledning) och när jag först läste om filmen så lät den fascinerande; en skräckfilm om den radikala, kristna nyhögern i USA. Visst låter det både ganska originellt och småintressant? Orosmoln spred sig dock på horisonten. Kan Smith verkligen göra skräckfilm? Det kan han inte. Red State har marknadsförts helt felaktigt. Det här är absolut inte en skräckfilm. Dock är det en ganska rå och skitig exploitationfilm som (delvis) handlar om en mordisk och homofobisk republikansk sekt. Smith hade enorma problem att få något filmbolag att nappa på idén och slutligen finansierade han den själv. Men är anledningen till detta att filmen är kontroversiell (vilket de som gillar den hävdar) eller bara för att den är dålig?

Tre high school-killar (som spelas av Michael Angarano, Nicholas Braun och Ronnie Connell) bor i en red state där protesterande sekter vid homosexuellas begravningar är vardagsmat. Särskilt en liten militant baptistkyrka, som leds av pastor Abin Cooper (en riktigt bra Michael Parks), är ökänd i trakten. De tre vännerna bryr sig dock inte så mycket om politik utan är mer intresserade av öl och knull. Genom en dejtingsajt kommer de i kontakt med en kvinna som hävdar att hon tillfredsställer grabbarnas vildaste fantasier. De bestämmer träff med henne via mejl och åker ut på landet för sitt tilltänkta sexuella äventyr. Kvinnan (Melissa Leo) beter sig dock reserverat och insisterar att grabbarna ska dricka ett gäng öl innan hon är beredd att rulla i sänghalmen med dom. Men något är fel. För sent inser vännerna att ölen är fullproppad med sömnmedel och de vaknar upp i händerna på pastor Coopers sekt. Det blir nu tydligt för killarna att kyrkan systematiskt kidnappat och avrättat homosexuella i delstaten. Snart anländer en federal agent vid namn Joseph Keenan (John Goodman) för att genomföra en husrannsakan hos sekten. Allt utvecklas till en Waco-likande belägringssituation och full skottlossning mellan sekten och polisen utbryter. Kommer våra tre huvudpersoner att överleva både den mordiska sekten och de skjutglada poliserna?

Red State spelades in på en väldigt liten budget och det märks. Det är en ganska ful film (inspelad på digital video) och den har flera uppenbara budgetlösningar (slutet som återberättas känns som en sådan sak). Men detta är absolut inte Red States största problem. Kevin Smith verkar inte ha någon aning om vilken typ av film han egentligen vill göra. Den börjar som en skräckfilm med lite influenser från Motorsågsmassakern. Sedan, helt plötsligt, förlorar den fokus från de tre tonårskillarna och Goodmans agent dyker på platsen. Hela belägringssituationen förvandlar Red State till en actionfilm. Vi får nu en halvtimmes skottlossning mellan sekten och snuten. I slutet så känns det nästan som om Smith försöker skoja bort allting och det blir ett antiklimax utan dess like. Det ryktas att han klippte ner filmen med tio minuter och jag är jävligt nyfiken på vilken av filmens (alldeles för många) trådar som fick stryka på foten. Red State fungerar inte som en skräckfilm. Den fungerar heller inte som en thriller eller ett drama. Och den fungerar absolut inte som en svart komedi. Det är en jävligt märklig film som är omöjlig att definiera. Framför allt så är det svårt att förstå vad Smith egentligen vill ha sagt med hela detta våldsamma spektakel. Det känns mest som om han rökte ett kilo gräs och tänkte; ”hade det inte varit fett att ha med en scen där en person skjuts genom ögat så blodet sprutar upp över en vit vägg?” Red State är inte en exploitationfilm. Det är någon som leker exploitation. Den är helt enkelt fel.

Jag fick frågan idag vad jag egentligen tyckte om Red State. Mitt svar var att jag inte visste. Är den bra? Är den dålig? Någonting som jag kan säga om den är att dramaturgin inte fungerar alls. På många sätt så är det en av de märkligaste filmer jag någonsin sett (och jag har sett MÅNGA väldigt märkliga filmer). Fungerar den som en exploitationfilm då? Nej, det gör den inte. Fungerar den som en politisk kommentar? Kanske. Kan jag rekommendera den till någon? Absolut inte.

Trailern marknadsför filmen som en blandning av Kevin Smith-komedi, skräck och action. Den är inte något av det. Filmens enda behållning är att ett gäng kristna fundamentalister i USA har blivit jävligt sura på den.

För ett tag sedan så fick jag en förfrågan av Sofia om jag inte kunde göra en topplista med Jack the Ripper-skildringar. Nu är det dags! Eftersom igen någonsin gripits för Jack the Rippers brott (som begicks i Whitechapel, London, 1888) så har det skapats utrymme för manusförfattare och regissörer att spekulera hej vilt om vad det faktiskt var som drev denna kändisseriemördare. Jag kommer här inte att gå in på filmskaparnas förklaringar till våldsdåden (sparar det till framtida recensioner) utan listar istället de fem mest underhållande filmerna på temat Jack the Ripper.

Jack the Ripper (1976)

Exploitationlegendaren Jess Franco har såklart gjort en egen tolkning av Englands mest kända seriemördare genom tiderna. Han jobbade denna gång med en helt okej budget och fick självaste Klaus Kinski att spela mördaren. Franco slängde in rikligt med gore, men Kinski ser halvt uttråkad ut i huvudrollen. Dock en pärla för fans av trash.

From Hell (2001)

Hughes-brödernas filmatisering av Alan Moores grafiska roman är en katastrof som adaption. Om vi släpper Moore för en stund och betraktar filmen för sig själv, så tycker jag att den fått oförtjänt mycket skit. Johnny Deep gör det han ska (i en väldigt typisk roll), Heather Graham fungerar bra (och är grymt attraktiv) som horan Mary och filmen är så far out att den faktiskt blir kul. Mycket bättre än ryktet säger.

Man in the Attic (1953)

Här får vi självaste Jack Palance som den legendariska seriemördaren (i en väldigt kompetent prestation). Inga riktiga överraskningar, men en välgjord film och London skildras snyggt i svart-vitt.

Ripper (2001)

Nä, den här filmen utspelar sig inte i London i slutet av 1800-talet. Istället får vi en copycat som springer runt och mördar ungdomar på ett campus i USA. Egentligen inte speciellt bra alls och rejält skadad av Kevin Williamson-ironi. Det gore som visas är också väldigt lamt. Vad gör den på den här listan då? Filmen är så jävla dum att den faktiskt blir lite lustig.

A Study in Terror (1965)

I James Hills revisionistiska film jagar John Nevilles Sherlock Holmes självaste Jack the Ripper. Väldigt lam (om vi tänker på temat), men samtidigt en förvånansvärt välgjord och kul film.

————————————————-

Hedersomnämnande:

The New York Ripper (1982)

Lucio Fulcis film har egentligen inget alls gemensamt med Jack the Rippers brott. Filmen utspelar sig i 80-talets New York, seriemördaren pratar med Kalle Anka-röst och Jack the Ripper refereras knappt. Men i fråga om rent kvinnoförakt och brutalitet så är det nog den film som kommer närmast hans brott.

Då var det åter dags för det tidiga amerikanska 70-talets lågbudgetträsk. Som ni säkert känner till vid det här laget så fostrades både storheter där (Let`s Scare Jessica to Death, Messiah of Evil) och riktiga tabbar (Don`t Look In the Basement, Devil Times Five). Denna film ska inte blandas ihop med My Brother Has Bad Dreams från året innan (som den delar alternativtitel med); en liten rulle som antagligen influerade William Lustig till hans grymma 80-tals slasher Maniac. Det märkliga är dock att de båda filmerna delar mycket likheter; psykotiska unga män med ett traumatiskt förflutet (grundad i föräldraproblem), sjukliga kärlekshistorier baserade på besatthet, bristande verklighetsuppfattning och hallucinationer. Kanske båda filmerna influerade Lustig? Vem vet? Scream Bloody Murder har i alla fall drag av en proto-slasher. Den regisserades av Marc B. Ray vars största (icke)bedrifter är att han sedan skrev manus till The Severed Arm och Stepfather 3. Imponerande. Den innehåller idel (icke)goda amatörer som inte setts till i någon annan film överhuvudtaget. Bortsett från en. Angus Scrimm (The Tall Man från Phantasm) är med i en liten, tidig roll som läkare. Tyvärr mördas han efter typ en minut…

Scream Bloody Murder börjar med en av de mest hysteriska dödsscenerna i filmhistorien. En pojke vid namn Matthew dödar sin pappa genom att köra över honom med en traktor (så han blir platt) för att sedan klanta till det rejält och råka köra över sin egna arm också! Pojken skickas till en mentalinstitution och vi träffar honom några år senare när han är en ung man (spelad av Fred Holbert) och har fått handen ersatt av en krok. Matthew anses nu rehabiliterad och beger sig till sin hemby. Hans mor välkomnar honom, men Matthew är inte nöjd. Mamman har träffat en ny snubbe och pojken vill ha henne för sig själv. Så han mördar styvfadern med en yxa och när modern upptäcker brottet råkar Matthew döda henne också. Nu brister hans psyke fullständigt och så snabbt han ser kvinnor i sexuella situationer (eller situationer som han uppfattar som sexuella) så är det sin mor han ser. Tyvärr slutar det också alltid med att han dödar kvinnan han möter (och alla dom som råkar befinna sig i närheten). Matthew springer snart på horan Vera (rödtoppen Leigh Mitchell) och hon verkar inte riktigt vara som andra kvinnor. Vera har ett ledigt sätt och accepterar pojken trots hans egenheter. Matthew börjar nu planera hur han ska leva resten av sitt liv med horan. Han tvingar sig in i en herrgård och mördar brackan som äger huset och hennes hushållerska. Sedan kidnappar han Vera och håller henne fängslad i herrgården. För eller senare lär hon sig nog uppskatta honom…

Som jag nämnt tidigare så finns det drag av slasher i den här filmen. Bodycounten är tex förvånansvärt hög för en skräckthriller från 70-talet. Överhuvudtaget så finns det stora likheter med Maniac i hur huvudpersonen/psykopaten skildras. Vi får se allt ur Matthews perspektiv och hur han tappar verklighetsuppfattningen allt mer. Även slutet påminner om Lustigs film. Men där slutar likheterna. Skådespeleriet i Scream Bloody Murder har inget att sätta upp mot Joe Spinell. Det är rent ut sagt fruktansvärt. Där Lustig lät sig influeras av italienska genrefilmer och visade upp en väldigt egen bild av New York full av märkliga detaljer, så är Rays skildring av Los Angeles icke-existerande. Överhuvudtaget så är Scream Bloody Murder en billig film som inte lyckas dölja att den är billig, vilket bara gör den galet ful. Och trots att blodet sprutar åt höger och vänster och Matthew blir allt märkligare och märkligare så lyckas Scream Bloody Murder med något som är helt förbjudet för exploitationfilmer; den lyckas vara jävligt tråkig. I slutändan så är det en film som gjorts om flera gånger efter och galet mycket bättre i princip varenda gång. Jag är inte det minsta förvånad över att Ray i princip blev bannlyst från filmindustrin efter det här jävla skräpet. Med all rätt…

Scream Bloody Murder är slöseri med din tid. Filmen är public domain men jag tänker inte länka till den. Jag vill inte uppmuntra någon att se den. Om du tvunget måste se skräpet så ska du dock veta den fira versionen av filmen är klippt (det är lite gore här och där som är bortplockat). Men du kommer aldrig att se den, eller hur?

Trailer med alternativtiteln The Captive Female. Spana in boom micken i scenen där Mitchell klär av sig. Snyggt att ha med det i en trailer….