Man kan väl inte direkt påstå att tv-historien har kryllat av bra skräckserier (i motsats till bra tv-filmer med skräcktema, som det finns hur många som helst av). Kanske är det för att skräckhistorier är svårare att dra ut över många avsnitt. Det måste finnas ett riktigt hot mot huvudpersonerna och en osäkerhet om dessa kommer att klara sig med livhanken i behåll. Detta är svårt att upprätthålla över flera säsonger. Men kreativa producenter har hittat lösningar på detta. Antologiformen är en modell tex. Detta är mina favoritserier.

Tales from the Crypt

Sju säsonger 1989-1996

Vi börjar med denna klassiker. Tales from the Crypt är den ultimata skräckantologiserien. Avsnitten är fristående och presenteras som historier som berättas av den lite Freddy-skadade Crypt keeper. Många av avsnitten är faktiskt moderniserade versioner av berättelser som gick i gamla EC Comics. Regissörer som Robert Zemeckis, Richard Donner och Tom Holland har alla regisserat avsnitt för serien.

Kolchak: The Night Stalker

En säsong 1974-1975

Efter två framgångsrika tv-filmer om journalisten Carl Kolchak, som konstant springer på övernaturliga fenomen, blev det en tv-serie. Darren McGavin är fantastisk i huvudrollen och serien var lite före sin tid. Det finns ganska starka vibbar av Arkiv X här och jag är övertygad om att Chris Carter är ett fan av den här gamla serien. Tyvärr floppade den rejält och lades ner efter bara en säsong.

Millenium

Tre säsonger 1996-1999

När man talar om trollen. I mitt tycke så är Chris Carters Millenium överlägsen Arkiv X. Historien om den före detta FBI-profilern Frank Black som kommer i kontakt med den mystiska Millenium-gruppen är mörk och jävligt fascinerande. I huvudrollen så har vi en Lance Henriksen som är hur bra som helst. Läbbiga seriemördare och övernaturliga krafter förgyller detta stycke TV-historia.

The Twilight Zone

Fem säsonger 1959-1964

Den ursprungliga antologiserien. Visst kan man diskutera om The Twilight Zone alltid är skräck (det är lika mycket sci-fi), men när serien är läskig så är den läskig. The Twilight Zone kom i nyversion under 80-talets andra hälft (och varade i tre säsonger), men jag föredrar originalet. Det är klassiska moralhistorier, ofta med en väldigt svart och ironisk twist i slutet.

Friday the 13th: The Series

Tre säsonger 1987-1990

Nej, den här serien delar bara namn med Jason-filmerna. Den är även galet mycket bättre än den närbesläktade Freddy`s Nightmares som gick under samma period. John D. LeMay och Louise Robey är två antikhandlare på jakt efter föremål som det vilar en förbannelse över. De får hjälp av den äldre magikern Chris Wiggins. Välgjord och med vissa avsnitt som är riktigt obehagliga.

  —————————————————————————-

En klassiker som måste omnämnas:

Dark Shadows

Sex säsonger 1966-1971

Jag är ett stort fan av Dan Curtis tv-skräck, men just den här serien har jag aldrig sett. Folk brukar tjata på mig att jag borde. Dark Shadows har ett enormt följe och till dem hör Tim Burton som snart kommer ut med sin humortolkning av serien. Om någon betat av den så dela gärna med dig av dina åsikter nedan. Jag ska själv börja kolla på den snart.

Forbidden World (1982)

mars 8, 2012

Vadå, Forbidden World? Det står ju Mutant ovan på affischen! säger kanske någon. Den första titeln är absolut den här filmens mest kända namn, men jag valde ändå en affisch med den alternativa titeln. Varför? Eftersom monstret i filmen ser ut som varelsen på affischen ovan och inte som insekten på Forbidden World-affischen. Vad man än väljer att kalla den här rullen så tillhör den Roger Cormans sci-fi-expliotationcykel. Den legendariska b-films producenten började verkligen spotta ur sig rymdfilmer i början av 80-talet och dessa hade två ”inspirationskällor”, nämligen Star Wars och Alien. Det mest kända exemplet på den första kategorin är Battle Beyond the Stars. De mest kända exemplen på Cormans försök till monsterfilm i rymden är Galaxy of Terror och den här filmen. Det fattade ni nog redan. Affischen talar liksom ett ganska tydligt språk. Forbidden World regisserades av Allan Holzman. Det finns lite roliga historier om honom och Corman. Det sägs att Holzman skrev ett brev till Corman där han bad honom att rekommendera Holzman (han var klippare) till Francis Ford Coppola. Istället fick han ett jobb av Corman. När Holzman sedan sa till Corman att han ville regissera så svarade producenten: Det kan du inte eftersom du stammar! Holzman svarade: Men, jag stammar inte när jag bestämmer! Holzman fick sin vilja igenom och Forbidden World blev hans första film. Till sin hjälp fick han mängder med trogna Corman-medarbetare och den vackra, och sorgligt underutnyttjade, Dawn Dunlap. Det blev självklart en helvild exploitationfilm full med tuttar och inte helt övertygande specialeffekter!

Filmen börjar inte som en rip-off på Alien utan mer på Kubricks 2001. Mike Colby (Jesse Vint från Silent Running) ligger nedsövd i en kapsel medan klassisk musik hörs på sountracket. Han väcks snart ur sin dvala av roboten SAM. Det meditativa lugnet varar dock inte länge (det är ju en Corman-film) och Mikes skepp attackeras (av vem förklaras aldrig) och vi får lite Star Wars-rymdstrider. Självfallet vinner vår hjälte och det är nu nya order kommer. Uppenbarligen är Mike bäst i hela galaxen på det han gör (vad nu det är) och hans tjänster behövs på en forskningsstation belägen på en planet i samma solsystem. Mike landar i den Tatooine-liknande världen och lär sig snart att freaky experiment genomförs på forskningsstationen (suprise!). DNA korsas för att skapa nya mutationer. Självklart så har detta gått fullständigt åt helvete och forskarna har avlat fram en slemklump som mördat alla deras kaniner och sedan förseglat sig i en kokong. Men detta är inte Mikes ända huvudbry. I laboratoriet finns även två kvinnliga forskare i tighta bodys som tröttnat på de få män de varit isolerade med i flera år och är sugna på lite sex med en främling. Dr. Barbara Glaser (June Chadwick från Pete Walkers The Comeback) är den äldre och hon får Mike i säng redan första natten (medan säkerhetsvakten spionerar på dem genom övervakningskamerorna). Den blyga laboratorieassistenten Tracy (Dawn Dunlap) besväras inte över att hennes pojkvän mördats av slemklumpen utan hånglar snart upp Mike naken i en bastu. Corman ser även till att handlingen tvingar de båda töserna att skrubba varandras ryggar i en dusch. Men mutanten då? Jo, den växer snabbt upp och jagar folk genom att köras runt på en vagn i korridorerna. Den dödas även i slutet med världens största tumör…

Någon som är sur för att jag spoilar slutet? Trodde väl inte det. Ingen människa i hela världen ser Forbidden World för dess handling. Detta är Deathstalker eller Barbarian Queen i rymden. Fast filmen är faktiskt pyttelite tråkigare än dessa båda fantasyepos. Eftersom hela handlingen utspelar sig på en klaustrofobisk rymdstation, och folk inte riktigt har någonstans att ta vägen, så blir Forbidden World ganska pratig i vissa partier. Och det säger en del, eftersom filmen endast är 77 min lång. Det läggs onödigt mycket tid på att förklara genetiken bakom mutanten och vetenskapssnacket får Star Trek att framstå som en serie som lyckas förklara relativitetsteorin. Annars är detta precis så skamlöst som du kan förvänta dig. Scener som är stulna rakt av från Alien (tex hur mutanten fäster sig över folks ansikten) blandas med uuuuuutdragna nakenscener och smältande kroppar. Specialeffekterna går från att se okej ut till riktigt plastiga. Skådespeleriet håller samma nivå. Vint funkar väl som huvudperson, men de repliker han tvingas säga borde få honom att bli röd som en tomat i ansiktet. Chadwick verkar faktiskt ha ganska kul i sin roll, medan stackars Dunlap mest ser pårökt ut här. Hur vi än vänder och vrider på det så är Forbidden World strålande underhållning. Den är så fruktansvärt dum (och så jävla medveten om hur dum den är, trots att den spelas helt allvarligt) att man inte kan låta bli att le. Detta är roligare än majoriteten av alla amerikanska komedier som släppts och en sann trash-pärla.

Cormans skamlösa b-filmer från 80-talet har något otroligt charmigt över sig. Du kan omöjligt ta dem på allvar, men de innehåller precis rätt portion seriositet för att bli hysteriskt roliga. Har du tråkigt en fredagskväll? Plocka fram ett sexpack öl, lite chips och släng i Forbidden World. Du kan dock snabbspola genom de snackiga partierna…

Allt blir roligare på tyska!

Hardware (1990)

november 7, 2011

När Richard Stanley lämnade sitt hemland Sydafrika och hamnade i ett regnigt London i mitten av 80-talet styrdes hans steg en natt mot King`s Cross. Där låg biografen The Scala Cinema och den kvällen visade de ett maraton med Dario Argentos filmer. Stanley gick in och satt kvar hela natten tills den sista filmen, Tenebre, var slut. Man kan lätt påstå att Argentos filmer förändrade Stanleys liv. Han hade tidigare regisserat några kortfilmer, men kände sig nu redo att skriva sin första långfilm. Den filmen blev Hardware. Denna märkliga och starka debut gick inte förbi ouppmärksammat. Palace Pictures (som varit med och producerat Hardware) gav Stanley två år senare en större budget så att han kunde realisera sitt drömprojekt; Dust Devil. Den filmen var dels influerad av Stanleys egna mardrömmar som ung och dels av en verklig seriemördare som härjade i Namibia; en mördare som polisen inte kunde gripa och som skapade lokala legender. Dust Devils amerikanska distributör, Miramax, var inte nöjada med Stanleys två timmars film utan klippte ner den till under 90 min. Stanley blev rasande, men samtidigt gick den brittiska finansiären Palace Pictures under och det dröjde många år innan Stanley själv, och med hjälp av egna pengar, lyckades släppa filmen som den var tänkt från början. Trots sina konflikter med Hollywood så blev han ändå erbjuden att filmatisera 1996 års version av H.G Wells The Island of Dr. Moreau. Men snart uppstod problem igen. Efter bara fyra dagar så tröttande New Line Cinema på att bråka med Stanley (som vägrade att kompromissa sin vision) och sparkade honom. John Frankenheimer togs istället in för att avsluta jobbet och Stanleys manus skrevs om. Resten av fiaskot är känt. Stanley bestämde sig nu för att aldrig mera arbeta i Hollywood. Han tackade nej till nya filmer som han erbjöds och återgick till att göra kortfilm, märkliga ockulta dokumentärer och konstfilm. Hur står sig då hans mest kända film idag?

Vi befinner oss i en post-apokalyptisk framtid. Jorden är förstörd av kärnvapenkrig, men civilisationen består. Folk trängs i enorma megastäder för att skydda sig mot radioaktiviteten från öknarna runt omkring. Filmen börjar med att en ökenvandrande nomad hittar söndersprängda delar av en maskin i ödemarken. Han tar med sig delarna in i storstaden för att sälja till en skrothandlare. Där möter han Moe (Dylan McDermott från The Messengers), en annan skrotsamlare, som köper komponenterna av honom. Moes flickvän Jill (Stacey Travis från bla Dracula Rising) är skulptör och han tänker ge dom till henne i julklapp. Jill bor i ett enormt höghus som är skyddat som en bunker. Alla dörrar är av stål och kontrolleras elektroniskt. Mitt emot henne bor en pervers granne (William Hootkins) som spionerar på den unga kvinnan med en nattkikare när hon knullar. Han avlyssnar även Jills lägenhet och ringer snuskiga samtal till henne. Men detta är Jills minsta problem. Efter att hon svetsat fast skrotet hon fick av Moe på en skulptur inser han snart att det inte är vilka metalldelar som helst. De tillhör en myndighetsframställd stridsrobot; en robot som har en förmåga att återuppbygga sig själv och hitta el för att ladda upp sina batterier. Snart finner sig Jill isolerad i lägenheten tillsammans med mördarroboten som övertagit elnätet och låst alla dörrar. Det blir en kamp för överlevnad samtidigt som roboten går bärsärkagång och slaktar alla som försöker ta sig in till henne…

På beskrivningen ovan så är det lätt att få intrycket att Hardware är din typiska mördarrobotfilm; typ som den sista kvarten i Terminator utdragen i 90 min. Och det stämmer till viss del, men det finns mycket mer här. Stanley investerar sjukt mycket mer i bakgrunden till sin framtidsvärld än vad som är nödvändigt i den här typen av film. Han jobbar även mycket med detaljer och miljöer. Detta är en förvånande styrka. Filmen är faktiskt också mycket vacker visuellt. Det märks att Stanley älskar Argento. Han arbetar mycket med färgfilter och spektakulär ljussättning. Men det är inte bara dessa aspekter som förvånar med Hardware. Filmen är en väldigt märklig blandning av trash och konstnärliga ambitioner. Sexet är sleazy, våldet är otroligt brutal och utdraget. Samtidigt så filosoferar Stanley över den malthusianska fällan, döden och människa kontra maskin. Ofta känns Hardware som en konstfilm för att i nästa scen låta en karaktär kapas på mitten av en elektrisk dörr. Den något märkliga relationen mellan Jill och mördarroboten är inget nytt. Liknande relationer har redan skildrats på film bättre (tex i Donald Cammells Demon Seed). Men Stanleys film är så utflippad och så märklig att den ändå blir underhållande. Regissören är rent ut sagt galen och det är en galenskap man gärna dyker ner i. Jill skildras även som en jävligt stark kvinna vilket är befriande. Finns det brister då? Visst finns det sådana. Skådespeleriet är rejält haltande och Stanley har en förmåga att försöka skriva dialog som han tror låter cool (vilket den inte riktigt gör). Några få scener blir därför riktigt töntiga med krystade poser och överdrivet mycket svordomar. Men dessa brister hindrar inte Hardware från att vara en stark och förvånansvärd visionär debut. Som en skräckdoftande sci-fi fungerar den absolut och med sin trashkonstnärliga ådra sticker den ut ur mängden. Både fans av cyberpunk och av ambitiösa lågbudgetskräckisar borde därför absolut ge den en chans.

Hardware blev Stanleys väg in i Hollywood, en väg som nästan direkt ledde till en återvändsgränd. Tyvärr ledde detta också till att denna lovande regissör nästan helt drog sig bort från långfilmen som medium. Hans största bedrift på senare år har varit att han hjälpte Nacho Cerda och Karim Hussain med manuset till den grymma The Abandoned. Nu verkar det dock som om Stanley eventuellt kan vara på väg tillbaka. Han har två filmer på gång; The Bones of the Earth (efter ett manus av ovan nämnda, och bortgångna, Cammell) och Vacation. Kommer dessa att bli av då? Vem vet?

Filmen marknadsfördes som en actionfilm, vilket den absolut inte är. Glömde att berätta att både Iggy Pop och Lemmy har små biroller!

Vi vet alla att uppföljare ofta suger getpung. Låt oss därför dedicera en lista till de mest meningslösa uppföljarna i filmhistorien, Trash is king-style! Skräck/exploitation/b-filmer har dock ofta paketerats om och sålts igen med mängder med alternativa titlar (som ofta just hävdar att de är uppföljare till storfilmer). För att en film ska kvala in på den här listan SÅ MÅSTE FILMENS MEST KÄNDA TITEL ANSPELA PÅ ATT DET ÄR EN MENINGSLÖS UPPFÖLJARE! Självklart kan det även diskuteras vad som faktiskt är vissa filmers mest kända titlar (och det får ni gärna göra i kommentatorfunktionen). För en gångs skull var det inte alls svårt att klämma fram fem stycken (istället fick jag begränsa mig själv galet mycket). Kom med egna favoriter!

Exorcist II: The Heretic (1977)

Mytomspunnen meningslös uppföljare som fick William Peter Blatty att gå i taket. Inspelningen kantades av enorma problem (i ärlighetens namn; vilken uppföljare till Exorcisten har inte drabbats av problem?) och tittarna förväntade sig exorcism, men fick……ehm….insekter. Stora som små. Jag måste erkänna att jag inte tycker den är så dålig som ryktet säger…


Day of the Dead 2: Contagium (2005)

Det här är så jävla dumt att jag egentligen inte alls är sugen på att kommentera det, men okej då. Romero släppte rättigheterna till producenterna James Glenn Dudelson och Robert Franklin Dudelson så att de kunde skita ur sig den tattiga ”remaken” 2008. Men the Dudelsons slutade inte där. Sedan sket dom ur sig en prequel/uppföljare (???) till Steve Miners film som verken har något med den eller Romeros original att göra (den spelades in innan remaken). Och så finns det knappt några zombies i den här filmen! Förvirrande…

Howling II: Stirba – Werewolf Bitch (1985)

Sug på den titeln. Howling II är även känd med undertiteln ”…Your Sister Is a Werewolf”, men jag tycker den ovan är både roligare och mer talande för filmen. Joe Dante gjorde en av de bästa varulvsfilmerna någonsin och vad får vi i uppföljaren? En uråldrig varulvssekt i Transylvanien! Sybil Danning som springer runt med tuttarna i vädret och är titelns bitch! Och Christopher Lee. Skumt. Fan vad han måste behövt pengar…

Terminator 2 (1990)

Detta är på allvar den här filmens mest kända titel. Kolla in affischen. Man måste bara älska det italienska exploitationmaskineriets gränslösa pengatörst och totala avsaknad av skam i kroppen! Bruno Mattei (här med regissöralias Vincent Dawn) och parhästen Claudio Fragasso sket ur sig den här filmen ETT ÅR innan Cameron släppte T2. Även känd som Shocking Dark och lustigt nog inte alls en rip-off på Terminator utan på Aliens. Fel Cameron-rulle, grabbar…

Game of Death II (1981)

Den första Game of Death har ett visst kuriosavärde eftersom det var det sista materialet som fanns med Bruce Lee efter hans död (som inte hade blivit släppt). Det blev även en underhållande kampsportsfilm. Game of Death II (även känd som Tower of Death) är däremot exakt samma sak igen; alltså återanvända klipp med Lee och en massa body doubles som inte alls liknar honom. Fast denna gång är det en katastrofal kampsportsfilm. Skamlös och pervers exploitation som sedan kopierades gång på gång i hela bruceploitation-genren som växte fram i Hong Kong.

——————————————-

Väldigt särskilt omnämnande:

Troll 2 (1990)

Denna film platsar inte på listan eftersom uppföljaren inte är meningslös, eller i alla fall inte mer meningslös än den första Troll. Claudio Fragasso hann alltså inte bara skriva Terminator II under 1990 utan han hann även regissera och skriva detta fenomen. Det lustiga är att MGM marknadsförde detta absurda stycke italiensk diarré till film som den officiella uppföljaren till deras Troll. Men jag ska inte uppehålla mig här. Har ni inte sett dokumentären Best Worst Movie så gör det genast!

Här har ni en hysteriskt rolig teaser för dokumentären:

Long live the new flesh!

Jag måste börja med en bekännelse. Jag är inget fan av den nya finkultur-Cronenberg. Spider, A History of Violence och Eastern Promises är alla jävligt tråkiga och ointressanta filmer (Spider är absolut mest intressant om jag måste välja någon av dom). Men det som stör mig mest är dessa jävla revisionistiska kritiker som dissade Cronenbergs gamla filmer när de först kom ut, nu hyllar desamma som mästerverk. Videodrome är en av de filmer som genomgått denna metamorfos; först utskrattad av mainstreamkritikerna och sedan hyllad som profetisk, visionär och egen. Det blir väl så när man blir gullegris på alla filmfestivaler över hela världen. Men låt oss börja med att säga några ord om mannen bakom kameran. David Cronenberg föddes in i en medelklassfamilj i Toronto (Kanada). Pappan var bokhandlare och journalist och mamman var pianist. Den unge David sägs ha haft en småmanisk fixering vid insekter och började först plugga naturvetenskap. Han bytte snart till litteraturvetenskap och tog sin examen i ämnet. Det var nu Cronenberg begav sig ut i lite knarkutsvävningar och började intressera sig för film. Han regisserade två säregna lågbudgetskräckisar; Shivers och Rabid. Det var två väldigt originella och moderniserade varianter av vampyr- och zombietemat. Efter dessa gjorde Cronenberg den väldigt underskattade The Brood.

Det var nu han fick epitetet The King of Venereal Horror (pga av att alla hans filmer behandlar ett hot som kommer inifrån själva den mänskliga kroppen och hans märkliga fixering vid förändringar densamma). Efter att Scanners blev en mindre hit i skräck/Sci-Fi-kretsar så blev Cronenberg ett välkänt genrenamn. Hans tidiga filmer var ganska rättfram historier och ingen kunde förvänta sig vad den småknäppa kanadensaren skulle göra härnäst. Videodrome liknade inget annat han gjort tidigare (inte något någon annan gjort heller, för den delen). Det var en cyberpunkdoftande thriller. Det var en skräckfilm om videovåldsdebatten. Det var en hallucinatorisk och masochistisk våldsfantasi. Men framför allt var/är filmen ett surrealistiskt mästerverk. Cronenberg fick den här gången tillgång till lite kändare namn att fylla sin rollista med; James Woods och Debbie Harry (från Blondie). Särskilt Harry gör ett förvånansvärt starkt intryck som en masochistisk radiopraterska. Filmen är även fylld av ganska imponerande, organiska specialeffekter (trots sin ganska låga budget). Men framförallt så är Videodrome en märkligt skrämmande och obehaglig film som stannar i dina tankar långt efter att den är slut.

Max Renn (Woods) driver en kabelkanal vid namn Civic TV. Den specialiserar sig på sex, våld och allmänt chockerande program och Max har en anställd pirat som konstant försöker fånga upp satellitsignaler i jakt på nya program de kan visa. En dag fångar de upp en märklig sändning vid namn Videodrome. Det är ren snuff; en kvinna torteras ihjäl av två maskerade män i ett orange rum. Max tror först att sändningen kommer någonstans från Asien, men det visar sig snart att källan till signalen är Pittsburgh. Samtidigt inleder han en relation med radiopraterskan Nicki Brand (Harry) efter att de varit med i en talkshow ihop. Hon är en masochist och vill att Max ska skada henne när de knullar. Max begår misstaget att visa Videodrome för Nicki. Hon blir nu helt fixerad vid programmet och vill inget hellre än att vara med i det. Men någonting mer är fel. Max börjar få märkliga hallucinationer och i dessa börjar både hans TV och hans egen kropp att förändras. Det verkar som om alla som ser Videodrome börjar uppleva samma bristande verklighetsuppfattning. Max börjar misstänka att allt kan ha en koppling till den märklige mediaprofeten Brian O’Blivion (som alltid uppträder i en TV-apparat och aldrig i verkligheten). Han beger sig på jakt efter honom och lyckas lokalisera hans dotter (Sonja Smits). Max kommer nu en enorm konspiration på spåren och hamnar mittemellan två stridande fraktioner som slåss om mänsklighetens hela verklighetsuppfattning…

Att beskriva handlingen i Videodrome på det sätt jag gjort ovan gör inte filmen rättvisa. Om vi bortser från alla psykedeliska och mardrömslika bilder så framstår Videodrome nästan som ett manifest. Cronenbergs märkliga kritik av TV-kulten kanske vid en första anblick kan uppfattas som väldigt förlegad och 80-tal, men filmen handlar egentligen inte om det. Som Brian O’Blivion uttrycker det; i framtiden så kommer vi alla ha verkliga namn och TV-namn. Detta kan mycket väl överföras till vår tid och folks beteenden på internet. Det är här vi närmar oss det som är Videodromes kärnfråga; hur påverkar det människor att ha två olika personligheter (som tex en personlighet på nätet och en i verkligheten)? Hur påverkar det våra psyken? Är det som händer på nätet verkligare än det som händer i verkligheten? På Videodromes tid så fastnade folk främst framför TV:n istället för att socialisera med människor i det verkliga livet. Nu fastnar folk istället framför datorn (och socialiserar med människor som kanske inte riktigt är som vi tror). I Cronenbergs värld representeras utvecklingen av de två stridande fraktionerna; en som vill bejaka utvecklingen och en som vill förinta den (och dess konsumenter). Det är lätt att uppfatta Cronenbergs kritik som teknikfientlig, men jag tror inte att det är hans poäng. Istället riktar sig kritiken mot vilka som faktiskt har kontrollen över den tekniska utvecklingen. Max blir ju bara en maktlös bricka i ett spel (likt alla andra som kommer i kontakt med antingen O’Blivion eller Videodrome). Kritiken är därför radikal och extremt samhällskritisk. Men detta är självklart min personliga tolkning. Videodrome är en så mångfacetterad film att det finns gott om utrymme för alternativa tolkningar. Jag har tex inte alls gått in på hur den konkurrerande verkligheten påverkar sexualiteter (som är filmens andra stora tema)…

Videodrome är en helt unik film. Den är å ena sidan märkligt filosofisk och profetisk. Samtidigt är det en mardrömslik, brutal och surrealistisk berg och dalbana. Cronenberg visar här prov på stor och originell filmkonst, långt bortom genrefilmens begränsningar…

Filmens trailer som skapades på en Commodore 64. 🙂

Vixens: Linnea Quigley

mars 16, 2011

Linnea Quigley kallas ofta ”Queen of the Bs”. Hon flyttade från Davenport (Iowa) till Kalifornien och började först som modell. Snart kom hon in i b-films industrin och blev den absolut största amerikanska exploitationstjärnan under 80- och början på 90-talet. Hennes första lite större roll kom i kalkonen Don`t Go Near the Park 1981. Sedan var hon med i slashern Graduation Day, lägenhetsskräckisen The Black Room och den fantastiskt underhållande vigilante-rullen Savage Streets. Quigley gjorde även en minnesvärd insats i Silent Night, Deadly Night där hon med tuttarna i vädret spetsas på renhorn av den psykotiska tomten. Efter det gjorde hon en av sina mest kända roller (som Trash) i Dan O`Bannons humoristiska zombieklassiker Return of the Living Dead. Det var den rollen som gjorde Quigley till en riktig b-films stjärna och hon började få allt större roller i allt mer trashiga filmer; Creepozoids, Sorority Babes in the Slimeball Bowl-O-Rama, Hollywood Chainsaw Hookers, Vice Academy och Witchtrap för att nämna några. En annan mer uppmärksammad roll Quigley hann med var som Suzanne i Night of the Demons. Jag tror jag nöjer mig där eftersom tösen verkligen varit med i hur mycket skit som helst och fortfarande dyker upp i straight to DVD-produktioner. Utöver sin filmkarriär har Quigley hunnit med att skriva några böcker om b-films industrin och engagera sig i djurrättsfrågor.

Som läsare av bloggen säkert känner till så började jag plugga på universitetet i höstas. Det innebär att jag har jävligt lite tid att läsa annat än kurslitteratur. Därför har mina bokrecensioner blivit lite lidande här på bloggen. Men trots detta har jag lyckats ta mig igenom en roman (som i och för sig inte är så tjock). Jag plockade upp den här boken på en loppmarknad ute på Österlen för ett tag sedan och blev ganska peppad när jag hittade den. Boken är Fruarna i Stepford. Den är skriven av Ira Levin (1929-2007) som är absolut mest känd som författaren bakom Rosemarys Baby. Han har även skrivit The Boys from Brazil och Sliver (som också filmats) plus en hel del pjäser. Jag har inte läst någon av hans andra böcker, men gick igång lite på Fruarna i Stepford eftersom folk brukar hävda att det är en ganska bra skräckroman. Boken har (som ni säkert känner till) filmatiserats två gånger; en gång 1975 och igen 2004. Jag har faktiskt lyckats undvika båda filmerna så jag hade inga förutfattade meningar om boken innan jag började läsa den. Det enda jag visste var att den typ handlade om hemmafruar i suburbia som ersätts med robotar. Eller nåt…

Joanna är en ung fotograf som flyttar med sin man Walter och deras två barn till det perfekta medelklassområdet Stepford. De har knappt fått in flyttkartongerna förrän nyfikna hemmafruar kommer och ringer på. Joanna och Walter stör sig på dom eftersom de är ett modernt och jämställt par som delar på hushållssysslor. Övriga kvinnor i kvarteret lägger all sin tid på att pedantiskt hålla hemmen fläckfria. Joanna träffar snart Bobbie som också flyttat till Stepford med sin man och stör sig på idealen. Hon är impulsiv och rapp i käften. Samtidigt blir Walter inbjuden till områdets herrklubb. Joanna hatar konceptet, men Walter går dit för att kolla läget och säger att om han inte får någon behållning av det så kan de i alla fall skratta sedan åt frimurarnas bravader. Samtidigt börjar Bobbie bli mer och mer paranoid. Hon börjar misstänka att kvinnorna i Stepford drogas genom vattnet för att bli lydiga hustrur. Joanna tycker självklart att det låter helt absurt. Men så en dag slutar Bobbie att ringa henne. När Joanna träffar sin vän så är hon helt förändrad och lägger ner all sin tid på hemarbete. Samtidigt så börjar Walter att besöka klubben allt oftare. Joanna börjar nu misstänka att herrklubben har något att göra med kvinnornas förändrade beteende…

Fruarna i Stepford är ganska klassisk kritik riktad mot medelklassens suburbia; hur folk tvingas in i dess inskränkta mallar och dess patriarkala strukturer. Detta känns inte speciellt fräscht och har gjorts många gånger förr (Revolutionary Road, någon?) Som skräckhistoria så är boken ganska ambivalent. Allt skildras ur Joannas perspektiv och historien lämnar det ganska öppet om allting är en konsekvens av sinnessjukdom eller om det verkligen finns en konspiration. Även slutet är ganska tillfredsställande (fast lite abrupt) eftersom det inte ger några enkla förklaringar. Som läsare har man svårt att tro på den väldigt fantastiska konspirationsteorin, men samtidigt så händer vissa saker som är svåra att förklara endast med att Joanna håller på att bli knäpp. Det är en helt okej realiserad paranoia-thriller som delar ganska mycket med Rosemarys Baby (filmen i alla fall). Dock så blir boken aldrig riktigt spännande utan lunkar mest på i en stilla takt. Som karaktärsskildring är den också i tunnaste laget. Joanna är lite av en schablon; en ung, medveten och handlingskraftig kvinna. Jag fattar att Levins syfte inte var att göra några psykologiska djupdykningar utan att skriva spänningslitteratur. Lite mer kött på benen hade jag dock förväntat mig, eftersom Joannas eventuella psykiska ohälsa får stor plats i handlingen.

Fruarna i Stepford är helt okej spänningslitteratur med drag av skräckroman. Visst är historien och karaktärsskildringarna ganska tunna, men det tar inte bort det faktum att boken är ganska kul. Ett varningens finger måste dock resas för den utgåva jag läste (Wahlström & Widstrands från 1973). Översättningen är helt fruktansvärd! Man märker att det är en jävla budgetutgåva som inte korrekturlästs ordentligt. Undvik den.

Folk vill gärna tillskriva Wes Craven en status som en av USA:s stora skräckmästare. Jag håller inte med. Jag tycker ofta att hans idéer är bättre än hans utförande när han väl ska realisera dom till filmer. Därför blir det en riktig utmaning att nu försöka vaska fram hans fem bästa filmer. Det finns ingen inbördes ordning.

Deadly Blessing (1981)

En ung Sharon Stone och en hel del kreativ imput gör denna film (trots enorma brister) ganska underhållande. Att den utspelar sig i en Amish-liknande sekt gör bara allt roligare.

The Last House on the Left (1972)

Det går inte att göra en lista över Cravens bästa filmer utan att ha med denna rape and revange-klassiker. Om man bortser från kling och klang-snutarna och det något överkonstruerade slutet, så är det faktiskt fortfarande en jävligt stark film.

The Serpent and the Rainbow (1988)

Antagligen min personliga favorit av alla Cravens filmer. Det är Haiti och det är voodoo och framförallt är det väldigt många minnesvärda scener. När det brinnande skeppet anländer i drömmen så är det bara toppen på isberget (en mycket bra jumpscare!)

New Nightmare (1994)

Kanske lite förvånande, men jag tycker att detta är Cravens bäst utförda Freddy Krueger-film. Visst la A Nightmare on Elm Street grunden, men den hade också galet många brister. Plus att den här filmens koncept kändes jävligt fräscht när den kom…

Deadly Friend (1986)

Lite väl mycket ”deadly” i Cravens titlar kanske, men jag kommer alltid ge den här filmen cred. Jag vet att den inte är bra, men den skrämde skiten ur mig när jag var liten. Ville aldrig ha några robotleksaker efter att jag sett den!

———————————————————————

Bubblare:

Summer of Fear (1978)

Denna tv-film är även känd som Stranger in Our House. Visst har den också brister (börjar fan bli trött på att säga det nu), men den är även ännu ett bevis på den höga kvalitén som amerikansk tv-skräck höll under 70-talet. Plus att jag är lite svag för Linda Blair…

The Asphyx (1973)

februari 7, 2011

Det var inte bara Hammer och Amicus som gjorde gotisk skräck i England på 60- och 70-talet. Självklart medförde dessa två studios succéer en massa avyngling. Tigon gjorde några försök där de mest lyckade blev Piers Haggards grymt underskattade Blood on Satan`s Claw och Michael Reeves klassiker Witchfinder General. Ungefär samtidigt gav sig även Glendale in i leken. Deras första film, Crucible of Terror, blev ingen hit. Den lånade en del från både House of Wax och A Bucket of Blood (dock utan den förras stämning eller den senares humor) och kryddade allt med lite satanism. Med sitt andra försök i skräckgenren beslutade producenterna på Glendale att de behövde en mer originell historia. Som regissör valdes Peter Newbrook. Han filmade Crucible of Terror och hade en jävligt imponerande meritlista som kameraman. Förutom ett långt samarbete med David Lean, så jobbade han både på Lawrence of Arabia och The Bridge on the River Kwai. Newbrook kunde alltså det där med snygga bilder (vilket även Crucible of Terror vittnade om). Dock så blev den här filmen som han regisserade åt Glendale hans första och sista i registolen. Filmens namn är The Asphyx

Lyckades då det orutinerade manuscrewet (bortsett från Brian Comport, som tidigare bla skrivit Mumsy, Nanny, Sonny & Girly, men aldrig något igen efter den här filmen) leverera någon originalitet? Visst. The Asphyx är en ganska fräsch take på ”galna vetenskapsman”-historien. Robert Stephens (från bla Afraid of the Dark och mycket annat) spelar Sir Hugo Cunnigham, en vetenskapsman som i slutet av 1800-talet lyckas uppfinna en väldigt primitiv filmkamera. Under en båttur händer en fruktansvärd olycka och tragiskt nog drunknar Cunninghams blivande fru (Fiona Walker) och hans son (Ralph Arliss). Vetenskapsmannen lyckades dock av en slump filma händelsen. När Cunningham sedan tittar på bilderna ser han att något närmar sig de döende. Kan det vara den dödsande som finns beskriven i grekisk mytologi? Vad händer om Cunningham lyckas fängsla den? Erhåller man då evigt liv? Han upptäcker snart att när människor befinner sig i nära döden-situationer så dyker anden upp. Cunningham börjar nu organisera allt mer våghalsiga experiment i sitt labb för att hitta ett sätt att fängsla anden, bla genom att iscensätta halshuggningar med giljotin. Eftersom människan måste vara i verklig dödsfara för att anden ska visa sig (men såklart inte dö), så går inte dessa experiment alltid så bra. Problem uppstår när Cunnigham försöker ge sin dotter (Jane Lapotaire) evigt liv…

The Asphyx är den klassiska historien om vetenskapsmannen som leker gud och det straff han får betala för det. Filmen är väldigt välgjord, med trovärdiga tidstypiska kostymer och miljöer. Den är också ganska långsam och tar sig själv på allra största allvar. Men just dessa sista aspekter är nog anledningen till att The Asphyx fungerar så fruktansvärt bra. Manuset bygger verkligen upp Sir Cunnighams allt större besatthet på ett välgrundat sätt och de (mestadels) trovärdiga skådespelarna bidrar till att göra denna bisarra historia ganska trovärdig och logisk. Vi förstår verkligen det revolutionerande i hans upptäckt. Vem fan vill inte ha evigt liv? Samtidigt lider man med hans misslyckanden och är övertygad att om han bara prövar en gång till (precis som Cunningham själv tror) så kommer han att lyckas. Själva anden ser lite billig ut, men dess design (och framför allt skrik!) gör den tillräckligt makaber för att det ska funka. Filmen har även ett riktigt tillfredsställande (och jävligt ångestladdat) slut. Som tittare ångrar vi gravt att vi hoppades att Cunningham skulle kunna överkomma döden…

The Asphyx är kvalitativ, makaber och väldigt välgjord gotisk skräck. Den är mycket sparsmakad med sitt våld vilket medför att när det väl kommer träffar det tittaren så mycket hårdare (och The Asphyx räds inte det visuella våldet). Det finns ett mörker och en ångest i den här historien som är jävligt positiv för filmen och lite överraskande. The Asphyx hade lätt kunnat bli en dussinvara, men Newbrooks eleganta utförande och Comports välgrundade manus gör verkligen den här filmen till något speciellt. Sjukt att igen av dom någonsin gjorde en enda film igen…

Trailern fokuserar alldeles för mycket på själva anden och får filmen att se ut som en monsterfilm. Tro inte på den…

Visst kan man diskutera hur mycket en ”mästare” Don Coscarelli egentligen är. Förutom Phantasm-serien och (den i och för sig underhållande) b-films hyllningen BubbaHo-Tep, så är inte hans repertoar så mycket att hänga i julgranen. The Beastmaster? Survival Quest? Ni förstår min poäng. Samtidigt så har Coscarellis Phantasm-filmer byggt upp ett fanatiskt kultfölje och det kan inte ignoreras att de varit väldigt inflytelserika på amerikansk skräckfilm. Scarecrows (som jag skrev om för inte så länge sedan) känns tex verkligen som en film i Phantasms anda. Samtidigt så måste jag erkänna att när jag för första gången såg de fyra filmerna (Phantasm, Phantasm II, Phantasm III: Lord of the Dead och Phantasm IV: Oblivion), så var jag inte jätteimponerad. Visst tyckte jag att de var underhållande och visst anser jag att de är väldigt konsekventa uppföljare (att de börjar direkt efter den förra filmen och att skådespelarna återkommer i sina roller), men samtidigt så tyckte jag att Coscarelli komplicerade sin historia allt mer och mer vilket medförde att den i slutet var fullständigt oförståelig. Serien som helhet makes no fucking sense. Men ju fler av uppföljarna jag såg desto mer började jag längta tillbaka till den första filmen. När jag slutligen såg om den så började jag plötsligt känna att jag uppskattade den mer. När jag såg den tredje gången så växte den ytterligare. Idag tycker jag att Phantasm är en av de bästa amerikanska skräckfilmer som gjorts under 70-talet. Och då måste vi komma ihåg att den har hård konkurrens…

Innan vi fortsätter så måste jag dra filmens handling i korthet. Mike (A. Michael Baldwin) och Jody (Bill Thornbury) är två föräldralösa syskon som bor i en sömnig amerikansk småstad. Lillebrorsan Mike är livrädd att förlora Jody (precis som de båda förlorade sina föräldrar). Samtidigt plågas han av märkliga mardrömmar. När Jody ska besöka en väns begravning (som vi ser bli dödad i filmens början), följer Mike efter. Han stannar kvar på kyrkogården (kallad Morningside) efter ceremonin och blir vittne till en märklig incident. Begravningsentreprenören (den legendariska Angus Scrimm i en helt fantastisk roll) plockar upp kistan som om den vore gjord av papper och kastar den i en likbil. Detta blir början på en märklig historia som omfattar resor mellan dimensioner, reanimerade lik som återvänder som dvärgar i kåpor, mordiska robotsfärer (som borrar sig in i folks huvuden) och allt kan knytas till den bisarre begravningsentreprenören; kort och gott kallad The Tall Man. Mike och Jody hamnar i livsfara när de lyckas avslöja de märkliga händelserna i och runt Morningside. Tillsammans med sin vän Reggie (karismatiska Reggie Bannister) så måste de nu stoppa The Tall Man innan han kommer åt dom. Men händer verkligen allt det här på riktigt?

I motsats till de senare filmerna i serien (som är mer actionfyllda), så är Phantasm en ganska långsam historia. Den förlitar sig mer på snygga bilder och en drömsk stämning än den faktiska handlingen. Detta är verkligen filmens styrka. Historien är så lekfull, och full av märkliga infall, att Phantasm verkligen känns som en dröm. Jag skiter i vad Coscarelli säger; jag är helt övertygad om att den här filmen aldrig hade någon påtänkt uppföljare (det tog ju trots allt nio år innan Phantasm II kom ut). Det är just så jag tror man ska se den; som en helt fristående film som slutar där med The Tall Man i spegeln. Om du ser den på detta sätt framkommer filmens styrkor mycket tydligare. Den är faktiskt helt unik i sin atmosfär och gränsar nästan ibland till konstfilm. En konstfilm som körts genom en grindhouse-kvarn. Det är även en märkligt vacker film, där relationen mellan de två bröderna får mycket kött på benen genom väldigt enkla medel. Av någon anledning så är scenen där Mike springer efter Jody (när han åker iväg på sin moped) både minnesvärd och stark. Det är en kombination av bilder, musik och bra skådespeleri som gör scenen drabbande (och att man vet att Mikes rädslor att brodern ska lämna honom inte är obefogade). Phantasm är (lite märkligt nog) fylld av sådana här emotionella scener som fungerar. Lika mycket som det är en surrealistisk skräckfilm influerad av sci-fi, så är det en film om rädslan att bli lämnad ensam och hur man hanterar denna rädsla. Det blir en väldigt konstig och unik kompott.

Jag tycker gott du kan skippa uppföljarna, men den första Phantasm är en så pass unik film att den verkligen borde ses. Och har du redan sett den så tycker jag att den förtjänar att ses om. Om det är någon film som växer för varje gång man ser om den så är det den här. Don Coscarelli lyckades (endast 25 år gammal) att skapa en sällsam och känslomässigt drabbande liten lågbudgetskräckfilm; full av fantastiska bilder, unika infall och otrolig stämning.

Filmens trailer är faktiskt ganska bra och fokuserar mycket både på känslan av dröm och på mystiken…