Henry och Otis mördar familjen medan de filmar det

Detta är inte bara John McNaughtons absolut bästa film, det är även en av de mest kontroversiella filmer som någonsin gjorts. I alla fall så var den länge betraktad som detta. Ärligt talat så har jag inte sett den sedan högstadiet och har därför svårt att bedöma hur filmen har stått sig över tid. Hur som helst så chockade den sin samtid (i slutet av 80-talet) genom sin extremt realistiska skildring av en seriemördare (fantastiskt obehagligt spelad av Michael Rooker). Filmen spelades in 1986 (med en minimal budget), men blev sedan liggande till 1989. Slutligen gick den upp på några få amerikanska biografer och började sedan cirkulera på olika filmfestivaler. Den blev snabbt en stor kritikerfavorit och hyllad i stora delar av världen. Manuset var starkt influerat av den verkliga seriemördaren Henry Lee Lucas och många händelser som skildras i filmen har hänt i verkligheten (som det grymt tragiska och ångestladdade slutet). Men McNaughton var ännu mer intresserad av de mord Lucas erkände att han utfört när polisen pressade honom i fängelset. Länge ansåg man honom som USA:s allra värsta seriemördare genom tiderna, med över 600 mord på sitt samvete. Det visade sig sedan att Lucas bekännelser grundade sig i att polisen gav honom privilegier om han sa att han utfört de mord som snutarna lade framför honom. För filmen spelar detta ingen roll överhuvudtaget. Henry – Portrait of a Serial Killer är en film som jag aldrig lyckats glömma…

Michael Rooker och Tom Towles (som spelar Henrys störda vän Otis) bryter sig in hos en medelklassfamilj. Med sig har de en VHS-kamera och Henry filmar hela scenen. Tidigare så trodde vi att kvinnan kommit undan Henry, men nu ger sig de båda männen på henne när maken inte är där. Otis trycker ner henne i soffan och angriper henne sexuellt. Plötsligt dyker maken upp och han dödas snabbt. Fortfarande är Otis på kvinnan. Det är nu parets son kommer in. Henry dödar honom framför ögonen på den panikslagna mamman. Det absolut värsta med den här scenen är att vi får se den på en tv medan Henry och Otis tittar på inspelningen hemma efter att brottet begåtts. Jag visste absolut inte vad jag gett mig in på när jag såg den här filmen för första gången. Jag konsumerade mycket splatterfilm på den tiden och när jag läste att den här filmen skulle vara ”frånstötande” så trodde jag att den endast var väldigt grafisk. Henry – Portrait of a Serial Killer träffade mig mycket djupare, där det verkligen känns. Att jag aldrig sett om filmen sedan dess är ett bevis på hur starkt den påverkade mig. Jag vill inte utsätta mig för själv för det där igen.

Henry – Portrait of a Serial Killer är inte en skräckfilm. Den är så mycket mer realistisk och skitig än något annat jag sett i skräckgenren. Det är en amerikansk independentfilm som dissekerar de störda relationer som en seriemördare bygger upp med människor i sin omgivning. Den ger en inblick i denna trasiga värld fullständigt utan apati. Trots att jag anser att människors handlingar går att förklara utifrån deras bakgrund, så står jag helt handfallen här. Ibland skapas det riktiga monster. Sådana som är omöjliga att resonera med. Och det är riktigt ångestframkallande…

Scenen med angreppet på familjen är censurerad på youtube, så här kommer istället en samling andra scener. Se dom inte om du inte redan sett filmen.

Det brinnande skeppet anländer

Jag har redan varit inne på att jag anser att Wes Craven är överskattad. I samma vända nämnde jag även att The Serpent and the Rainbow är min personliga favorit bland hans filmer. Det är en moderniserad version av 30- och 40-talets ockulta voodoo-filmer, fast eftersom den är inspelad 1988 (och regisserad av Craven) så blev denna utdöda subgenre uppdaterad med både mer naken hud och mer grafiskt våld. Filmen är faktiskt en av Cravens bäst realiserade visioner rent manusmässigt (kanske för att den bygger på en roman) och är idag tyvärr lite bortglömd. Huvudrollen, som den amerikanska antropologen som reser till Haiti för att studera voodoo, spelas även extremt stabilt av en då ganska okänd Bill Pullman. Och så innehåller den självklart zombies. Fast inte i Romero-tappning utan istället influerat av voodoo-lore (alltså som en besvärjelse över sina fiender för att göra dem till levande döda slavar). Filmen är känd för den minnesvärda repliken: ”Don’t let them bury me! I’m not dead!” (en ganska tydlig referens till Edgar Allan Poes Fakta i fallet Valdemar). Fast det är inte den scenen jag minns bäst.

Istället så kommer jag ihåg när Bill Pullman står på stranden och ser det brinnande skeppet anlända. Uppenbarligen tyckte producenterna och filmbolaget också om scenen eftersom de placerade den på filmaffischen. Det är en drömsekvens och när skeppet kommer fram till strandkanten reser sig ett förruttnat lik ur båten. Scenen är egentligen inte mer komplicerad än så. Vad tittaren inte vet är att Pullman drömmer och fram tills detta ögonblick i filmen så har de övernaturliga aspekterna mest hintats. Scenens styrka är att det är ett väldigt välkomponerat jump scare. Det ligger en mystik över The Serpent and the Rainbow och denna mystik får sitt fulla utlopp i denna surrealistiska sekvens. Man har en känsla att något kommer att förklaras när Pullman får se vad båten fraktar. Uppbyggnaden är långsam och nerverna är därför på helspänn. Istället så får vi en chock. Cravens makeup-avdelning måste även få cred eftersom liket ser rejält skabbigt ut. Scenen gav mig mardrömmar länge efter att filmen var slut och jag får fortfarande gåshud när jag kollar på filmaffischen eller DVD-omslaget.

Det var länge sedan jag såg om The Serpent and the Rainbow senast. Jag känner att det börjar bli dags. Eftersom så många år har gått sedan jag såg filmen sist är jag lite rädd att den är mycket sämre än jag minns den. Men det är väl bara att ta tjuren vid hornen och åter igen sätta mig farmför denna film som gav mig mardrömmar när jag var yngre.

Eftersom jag inte hittade just den här scenen på nätet så får ni trailern istället.

Nazisterna försöker stjäla silverkorsen

Här är ett av mina mer obskyra barndomsminnen; Michael Manns The Keep från 1983. Känd som en av de filmer med sämst ljudmixning i filmhistorien och gjord långt innan Manns genombrott med Miami Vice och Heat, så är The Keep även en extremt märklig filmupplevelse. Det är en surrealistisk skräckhistoria om en nazistbataljon under andra världskriget som får order att försvara ett bergspass i Rumänien. De intar en uråldrig fästing för att använda som bas och snart börjar soldaterna att dö en efter en. I borgen lurar en uråldrig ondska som nu har släppts fri. Nazisterna tar dit en gammal judisk historiker från ett koncentrationsläger (spelad av självaste sir Ian McKellen) för att förklara de ockulta skrifterna som börjar dyka upp på väggarna. Samtidigt anländer också en SS-officer (Gabriel Byrne!) som är övertygad om att det finns en motståndsrörelse i byn nedanför slottet och att det är de som mördar de tyska soldaterna. Detta får honom att börja arkebusera bönder, vilket gör den övernaturliga kraften i borgen allt mer provocerad. Det låter bra på pappret eller hur? Allt snurras dock till av att det anländer ännu en övernaturlig varelse i byn för att göra upp med kraften i borgen. Varken denna varelse (som ser ut som en människa) eller slottets ondska förklaras heller. De har inga motiv, ingen bakgrund; de representerar bara en uråldrig kamp mellan gott och ont. Detta är lite trist. Och jag har inte ens gått in på hur malplacerad Tangerine Dreams musik är…

Trots stora brister och en rejäl portion flum så lyckas ändå Mann att klämma fram några väldigt stämningsfulla och märkliga skräckscener. Den jag minns allra starkast är nazisternas första möte med de ockulta krafterna i slottet. Två vakter är ensamma vid ingången till fästingen mitt i natten. En av vakterna är övertygad att de kors som sitter i stenväggarna är gjorda av silver och plötsligt börjar ett av dessa kors att lysa. Vakterna lyckas pilla ut det ur väggen och innanför muren finns ett utrymme. Den ena nazisten knyter nu fast den andra och han klättrar ner i håligheten. Där hittar han ännu ett kors. Men snart rasar väggen in och han beskådar en enorm sal innanför murarna. Långt nere på marken finns ett gäng stavar och plötsligt är det som om de alstrar någon form av energi. Vakten som hänger ner i utrymmet börjar skrika och hans kumpan börjar att dra upp honom. När kroppen dras ut genom hålet inser mannen att hans kumpan blivit kapad på mitten. En dimma drar förbi honom ner i salen. Detta är vårt första möte med de övernaturliga krafterna i The Keep och Mann lyckas använda sig av mystiken för att förstärka scenen. Vad var det egentligen nazistsoldaten såg där innanför muren? Eftersom vi inte förstår vad som händer så fyller vår fantasi i luckorna. Mann använder även gore på ett effektivt sätt. Jag förväntade mig inte alls den brutala behandling soldaten skulle få av kraften i slottet och det kommer som en mindre chock. Det är här i början The Keep fungerar allra bäst, när vi inte riktigt förstår vad som händer och kraften i skottet är mystisk. Senare i filmen så antar kraften skepnaden av ett monster och det ser ärligt talat ganska töntigt ut. Det tyckte jag redan när jag såg filmen för första gången.

The Keep är absolut inte lika bra som jag minns den. Den är i ärlighetens namn ganska skum och inte helt kompetent utförd. Men i filmens början, när vi inte riktigt vet vad hotet är, så är den fortfarande rejält creepy.

Eftersom den här scenen kommer så tidigt i filmen, så kan du med gott samvete se den…

Sjuksköterskan i korridoren

Det är helt oundvikligt att jag skriver om den här klassiska scenen. Kolla vilken lista som helst över bästa skräckscenerna genom tiderna och du inser att sjukhussekvensen från William Peter Blattys The Exorcist III nästan alltid är med. Det är intressant att en film som var jävligt utskrattad på sin tid, bidragit med antagligen ett av filmhistoriens bästa jump scares. Men The Exorcist III är absolut inte så dålig som kritikerna hävdade när den kom ut och har fått ganska mycket återupprättelse på senare år. Eftersom William Friedkins första film var en sådan kritikerfavorit, sågades konsekvent alla uppföljare. Men det är inte den enda anledningen. Samtliga uppföljare till The Exorcist har även drabbats av konflikter mellan regissörer och filmbolag (oftast Warner Bros) som starkt påverkat slutresultaten. Att The Exorcist III överhuvudtaget blev av grundade sig i att William Peter Blatty (författaren till den ursprungliga romanen) hatade John Boormans Exorcist II: The Heretic så mycket. Nu skulle han filmatisera den riktiga litterära uppföljaren till sin roman från 1971, nämligen Legion (som han skrev 1983). Men snart hamnade han på kollisionskurs med Morgan Creek Productions. Först ändrade dom titeln på filmen till The Exorcist III, sedan krävde de en scen som faktiskt visade exorcism. Slutligen klippte de om delar av filmen. Blatty var inte nöjd och protesterade och det gjorde kritikerna också. Idag kan man tydligt se att filmen har brister, men när den samtidigt fungerar så fungerar den jävligt bra.

The Exorcist III var den första filmen i serien som jag såg. Jag kände till den första filmens rykte, men hade ingen aning vad jag skulle förvänta mig av den här uppföljaren. Ung som jag var tyckte jag mest att den var pratig och konstig. Ärligt talat så var handlingen lite smått förvirrande och jag hade nog börjat tänka på annat. Då flyger jag plötsligt upp ur soffan. I en enda tagning (och med en perfekt bildkomposition) lyckades Blatty ge mig mardrömmar i månader efteråt. Geminimördaren dyker upp (insvept i lakan) ur det rum som sjuksköterskan precis var inne i. Han håller en häcksax i höjd med hennes hals och vi vet att när Blatty klipper bort, då har hennes huvud redan rullat. Jag har funderat mycket på vad som gör den här scenen så fruktansvärt effektiv. Det finns en central faktor. Allt utspelar sig i en enda tagning. I bakgrunden kallas en säkerhetsvakt in genom svängdörren och lämnar sedan bild. Kameran är placerad långt ner i korridoren och därför hör vi inte dialogen. Allt detta bidrar till att skapa en känsla av autenticitet. När den groteska, lakan-insvepta gestalten dyker upp (ackompanjerad av ett högt ljud) känns det nästan som om vi betraktar scenen genom en övervakningskamera. Det är oväntat, chockerande och mycket skickligt utfört. Och vi behöver inte ens se när han hugger till med häcksaxen…

Blattys film är värd att se bara för att få se den här scenen i sitt sammanhang. Den blir så mycket mer effektiv då. Därför rekommenderar jag alla som inte sett The Exorcist III att göra det (trots att slutet är ett riktigt bottennapp)…

Spoila absolut inte denna fantastiska jump scare för dig själv om du inte redan sett filmen!

Mötet med Dr. Freudstein i källaren

Den första italienska skräckfilmen jag minns att jag såg var Lucio Fulcis The House by the Cemetery. Jag var max tretton år och egentligen alldeles för ung för att titta på film av den här kalibern. Min farsa skulle åka iväg någonstans och jag skulle vara kvar hos min mormor på den polska landsbygden. För att sysselsätta mig åkte farsan och jag in till Olawa (som är närmsta stad) för att hyra några filmer. Jag valde ut The House by the Cemetery endast utifrån omslaget. Mitt skräckintresse hade börjat frodas det senaste året och jag slukade allt jag kom över. En kväll satte jag mig med filmen (mormor ville inte kolla) och tryckte play på videon. Introt var repigt, men filmen var totalt oklippt. Efter lite under 90 min så var den slut. Jag satt med gapande mun. Aldrig hade jag sett något liknande i hela mitt liv. Jag var äcklad och kände mig på något märkligt vis smutsig. Samma natt sov jag med lampan på.

På många sätt så var det Fulcis märkliga blandning av slasher, Lovecraft-influenser, haunted house-film, sjukt magstarkt gore och surrealism som fick mig att bli en skräckfilmsmissbrukare på riktigt. Min första tanke var att jag aldrig ville se den här filmen igen så länge jag levde. Jag har sett om den många gånger efter det. Det är särskilt slutet som jag minns allra starkast. Hela filmen förstår vi att mördaren gömmer sig nere i källaren någonstans och många karaktärer dödas precis när de är på väg ner i den. I slutet tar sig dock familjen Boyle så långt ner i källaren som de bara kan. Det är då de hittar Dr. Freudsteins makabra arbetsrum. Styckade lik ligger överallt i det mörka källarutrymmet. Vi har tidigare i filmen bara sett doktorns händer. Nu står han där plötsligt framför dom. Han är klädd i en gammaldags skjorta och hans ansikte är helt mumifierat, en konsekvens av hans experiment att ge sig själv evigt liv. Föräldrarna kämpar emot honom och sticker en kniv i hans mage. Genom det öppna såret väller det ut larver. Freudstein är odödlig och har snabbt ihjäl föräldrarna, brutalt. Nu är sonen Bob (Giovanni Frezza) ensam kvar med monstret i källaren. Han försöker fly upp genom en lucka i taket medan doktorn får tag i hans ben. Vi är övertygade om att pojken också kommer bli slaktad, men i sista stund dras han upp och räddas av doktorns spöklika dotter (Silvia Collatina). De två barnen förenas med Mary Freudstein som leder ut dom i skogen och vi förstår att Bob nu för alltid kommer leva kvar i den märkliga limbovärld där huset vid kyrkogården ligger.

Scenen är inte bara slagkraftig för att den är grotesk. Fulci har verkligen sparat alla de mest makabra elementen till filmens slut; rummet fullt med slaktade lik, att vi slutligen får se hur själva doktorn ser ut, scenen med larverna som väller ur honom och spökena som tar sig ann pojken och behåller honom i sin värld. En mardrömslik avslutning värdig en mardrömslik film.

Självklart så börjar inte klippet som finns på youtube förrän efter allt gore. Se hela filmen istället, om du inte redan gjort det…

Cyklisten på den mörka vägen

Nu var det dags för en ny sektion här på bloggen. Precis som titeln antyder så kommer jag här att lista scener som verkligen fick mig att hoppa till, fick mina nackhår att resa sig eller bara framkallade ett rejält jävla äckel. Eftersom det inte är så mycket i skräckfilmsväg som skrämmer mig nu för tiden så kommer de flesta scener att vara tagna från filmer jag såg under mina yngre år. Men för att de ska kvala in i den här kategorin så måste de fortfarande framkalla ett obehag när jag ser dom i dag. De måste alltså verkligen etsat sig fast. Vi börjar med den absolut bästa scenen från det som kanske är John Carpenters sista bra film; den Lovecraft-doftande In the Mouth of Madness från 1994.

Sam Niell och Julie Carmen är påväg till Hobb`s End på jakt efter den försvunne författaren Sutter Cane. På en öde sträcka ser Carmens karaktär en ung kille cykla förbi. Hon börjar nästan somna vid ratten. Plötsligt får hon en känsla av deja vu. Längre fram på den mörka vägen ser hon en cykels reflexer igen. När cyklisten kommer närmare upptäcker hon att klädseln är samma som pojkens, men allt annat är fel. Hans ansikte är en likblek gammal mans. Hon skakar av sig obehaget och tar fram en karta för att se om de är på rätt väg. När hon fäster blicken på vägen igen är cyklisten precis framför motorhuven och hon kör rakt in i honom. Paret stannar bilen och springer fram till den skadade mannen. Han öppnar munnen och pratar med en pojkes röst. Carmens karaktär blir distraherad av ett ljud längre bort som låter precis som flärparna på mannens cykelhjul. När hon vänder sig om så står cyklisten upp och stirrar på henne, för att sedan cykla iväg.

Carpenter blandar i den här scenen två känslolägen som fungerar väldigt bra ihop; känslan av igenkännande och känslan av mardröm. Jag minns när jag var liten och vi åkte på ringlande vägar i Polen mitt i natten. Man kunde köra på en plats som var helt öde och plötsligt dök det upp en ensam cyklist eller fotgängare. När jag tittade på dessa genom bilfönstret så tyckte jag alltid att de såg obehagliga ut. Vad gjorde den här människan på en plats som denna egentligen? Fantasin börjde skena iväg. Carpenter tar dessa barndomsminnen och lägger en mardrömstwist på dom. Tänk om man var tvungen att stanna och ta kontakt med den där personen? Tänk om allting inte stod rätt till, men du ändå inte kunde sätta fingret på vad felet var? Det behöver inte hända något mer i den här scenen för att den ska fungera. Skräcken kommer från att något MÅSTE hända trots att det inte gör det. En fantastiskt välgjord skräcksekvens som fortfarande får nackhåren att resa sig på mig.

Likt alla sådana här sekvenser så fungerar de sämre när de är ryckta ur sitt sammanhang. Har ni inte sett filmen så ska ni nog avstå från att se klippet nedan.