Forbidden World (1982)

mars 8, 2012

Vadå, Forbidden World? Det står ju Mutant ovan på affischen! säger kanske någon. Den första titeln är absolut den här filmens mest kända namn, men jag valde ändå en affisch med den alternativa titeln. Varför? Eftersom monstret i filmen ser ut som varelsen på affischen ovan och inte som insekten på Forbidden World-affischen. Vad man än väljer att kalla den här rullen så tillhör den Roger Cormans sci-fi-expliotationcykel. Den legendariska b-films producenten började verkligen spotta ur sig rymdfilmer i början av 80-talet och dessa hade två ”inspirationskällor”, nämligen Star Wars och Alien. Det mest kända exemplet på den första kategorin är Battle Beyond the Stars. De mest kända exemplen på Cormans försök till monsterfilm i rymden är Galaxy of Terror och den här filmen. Det fattade ni nog redan. Affischen talar liksom ett ganska tydligt språk. Forbidden World regisserades av Allan Holzman. Det finns lite roliga historier om honom och Corman. Det sägs att Holzman skrev ett brev till Corman där han bad honom att rekommendera Holzman (han var klippare) till Francis Ford Coppola. Istället fick han ett jobb av Corman. När Holzman sedan sa till Corman att han ville regissera så svarade producenten: Det kan du inte eftersom du stammar! Holzman svarade: Men, jag stammar inte när jag bestämmer! Holzman fick sin vilja igenom och Forbidden World blev hans första film. Till sin hjälp fick han mängder med trogna Corman-medarbetare och den vackra, och sorgligt underutnyttjade, Dawn Dunlap. Det blev självklart en helvild exploitationfilm full med tuttar och inte helt övertygande specialeffekter!

Filmen börjar inte som en rip-off på Alien utan mer på Kubricks 2001. Mike Colby (Jesse Vint från Silent Running) ligger nedsövd i en kapsel medan klassisk musik hörs på sountracket. Han väcks snart ur sin dvala av roboten SAM. Det meditativa lugnet varar dock inte länge (det är ju en Corman-film) och Mikes skepp attackeras (av vem förklaras aldrig) och vi får lite Star Wars-rymdstrider. Självfallet vinner vår hjälte och det är nu nya order kommer. Uppenbarligen är Mike bäst i hela galaxen på det han gör (vad nu det är) och hans tjänster behövs på en forskningsstation belägen på en planet i samma solsystem. Mike landar i den Tatooine-liknande världen och lär sig snart att freaky experiment genomförs på forskningsstationen (suprise!). DNA korsas för att skapa nya mutationer. Självklart så har detta gått fullständigt åt helvete och forskarna har avlat fram en slemklump som mördat alla deras kaniner och sedan förseglat sig i en kokong. Men detta är inte Mikes ända huvudbry. I laboratoriet finns även två kvinnliga forskare i tighta bodys som tröttnat på de få män de varit isolerade med i flera år och är sugna på lite sex med en främling. Dr. Barbara Glaser (June Chadwick från Pete Walkers The Comeback) är den äldre och hon får Mike i säng redan första natten (medan säkerhetsvakten spionerar på dem genom övervakningskamerorna). Den blyga laboratorieassistenten Tracy (Dawn Dunlap) besväras inte över att hennes pojkvän mördats av slemklumpen utan hånglar snart upp Mike naken i en bastu. Corman ser även till att handlingen tvingar de båda töserna att skrubba varandras ryggar i en dusch. Men mutanten då? Jo, den växer snabbt upp och jagar folk genom att köras runt på en vagn i korridorerna. Den dödas även i slutet med världens största tumör…

Någon som är sur för att jag spoilar slutet? Trodde väl inte det. Ingen människa i hela världen ser Forbidden World för dess handling. Detta är Deathstalker eller Barbarian Queen i rymden. Fast filmen är faktiskt pyttelite tråkigare än dessa båda fantasyepos. Eftersom hela handlingen utspelar sig på en klaustrofobisk rymdstation, och folk inte riktigt har någonstans att ta vägen, så blir Forbidden World ganska pratig i vissa partier. Och det säger en del, eftersom filmen endast är 77 min lång. Det läggs onödigt mycket tid på att förklara genetiken bakom mutanten och vetenskapssnacket får Star Trek att framstå som en serie som lyckas förklara relativitetsteorin. Annars är detta precis så skamlöst som du kan förvänta dig. Scener som är stulna rakt av från Alien (tex hur mutanten fäster sig över folks ansikten) blandas med uuuuuutdragna nakenscener och smältande kroppar. Specialeffekterna går från att se okej ut till riktigt plastiga. Skådespeleriet håller samma nivå. Vint funkar väl som huvudperson, men de repliker han tvingas säga borde få honom att bli röd som en tomat i ansiktet. Chadwick verkar faktiskt ha ganska kul i sin roll, medan stackars Dunlap mest ser pårökt ut här. Hur vi än vänder och vrider på det så är Forbidden World strålande underhållning. Den är så fruktansvärt dum (och så jävla medveten om hur dum den är, trots att den spelas helt allvarligt) att man inte kan låta bli att le. Detta är roligare än majoriteten av alla amerikanska komedier som släppts och en sann trash-pärla.

Cormans skamlösa b-filmer från 80-talet har något otroligt charmigt över sig. Du kan omöjligt ta dem på allvar, men de innehåller precis rätt portion seriositet för att bli hysteriskt roliga. Har du tråkigt en fredagskväll? Plocka fram ett sexpack öl, lite chips och släng i Forbidden World. Du kan dock snabbspola genom de snackiga partierna…

Allt blir roligare på tyska!

Annonser

Lovecrafts inflytande på skräckkultur är fullständigt odiskutabelt (läs min recension av Fallet Charles Dexter Ward för mer utsvävningar på detta ämne). Filmatiseringarna av den amerikanska skräckförfattarens noveller följer dock väldigt sällan originalmanuskripten. Regissörer och manusförfattare låter sig istället ofta influeras av historierna. Ingen värdering läggs här i hur lika filmerna är originalhistorierna. Jag är istället intresserad av hur bra de är på att fånga Lovecrafts stämningar och teman (och jag har läst majoriteten av hans verk, så jag borde ha koll på vad jag snackar om).

From Beyond (1986)

När man tänker på Lovecraft-filmatiseringar så tänker man oundvikligen på Brian Yuzna och Stuart Gordon. Paret tar sig extremt stora friheter med novellerna, men likt jag nämnt tidigare så tycker jag att de fångar en central aspekt hos Lovecraft. Den amerikanska författarens verk är faktiskt spektakulär trash. Yuzna och Gordon kryddar historierna med naket och gore vilket uppdaterar dom för vår tid. Jag hade svårt att välja mellan den här filmen och Dagon (alternativt Necronomicon). Slutligen bestämde jag mig för Gordons film, eftersom den helt enkelt är mer intressant och han är en bättre regissör.

The Call of Cthulhu (2005)

Andrew Lemans film skiljer sig från Yuzna och Gordons tolkningar av Lovecraft. Han försöker istället filmatisera novellen som om den hade filmatiserats när den skrevs, alltså 1926. Detta är därför en stumfilm och Leman fångar tidsandans estetik på ett helt fantastiskt sätt. Lovecraft-fans anser ofta detta vara den bästa filmatiseringen som någonsin gjorts av författarens verk.

The Haunted Palace (1963)

Roger Cormans filmatisering av Fallet Charles Dexter Ward åt American International Pictures marknadsfördes som om det var Edgar Allan Poe som skrivit ursprungskällan. Marknadsföringsknepet kom till pga Cormans framgångsrika Poe-adaptioner med Vincent Price. Även den här gången slog han ihop sig med den karismatiska skådespelaren och Price är riktigt bra i de dubbla rollerna som Ward och förfadern Joseph Curwen. En väldigt underhållande och rolig film!

The Resurrected (1992)

Ännu en filmatisering av Fallet Charles Dexter Ward. Denna gång regisserad av Dan O`Bannon och vi får Chris Sarandon i den dubbla rollen som Ward/Curwen. Det finns egentligen inte så mycket mer att skriva om den här filmen. I mitt tycke den absolut bästa Lovecraft-filmatiseringen någonsin. Se omedelbart (men läs romanen först)!

The Dunwich Horror (1970)

Svårt att undvika att ha med ytterligare en Lovecraft-filmatisering från American International Pictures på den här listan. Skillnaderna mellan Daniel Hallers film och Cormans från 1963 hade inte kunnat vara större. Det lustiga är att den är ganska trogen novellen, men alla utsvävningar är galet exploativa. Den felande länken mellan The Haunted Palace och Yuzna och Gordon.

———————————————————

Det bästa och det sämsta:

Re-Animator (1985)

Det är omöjligt att skriva om Lovecraft-filmatiseringar (hur inkorrekta de än må vara) utan att nämna Gordons och Yuznas splatterklassiker. Denna film går helt enkelt bortom sin inspirationskälla och blir en av de mest inflytelserika gorefilmerna genom tiderna. Lovecraft hade varit stolt. Och Jeffrey Combs for president!

Cthulhu (2007)

Om vi bortser från att Dan Gildarks film har Tori Spelling i en liten biroll, så uppvisar den totalt motsatt inställning till Lovecraft jämfört med Re-Animator. Visst är filmen snygg och smått mystisk, men LOVECRAFT VAR FAN OCH MED INTE PRETENTIÖS! Gildark har totalt missförstått den stora skräckförfattaren och därför blir det ganska pinsamt.

Självklart var Roger Corman tvungen att skita ur sig ytterligare en barbarfilm med snyggot Lana Clarkson i huvudrollen. Howard R. Cohen återkom ännu en gång som manusförfattare (det sista manus han någonsin skrev) och som regissör valde Corman den gamle medarbetaren Joe Finley. Barbarian Queen II blev hans enda erfarenhet i registolen, men Finley gick vidare till att färglägga film i en massa storproduktioner (wow, vilken bedrift!). Trots att sju år har gått mellan filmerna så verkar Lana Clarkson inte ha åldrats en dag (hon var 30 när uppföljaren spelades in). Kommer ni förövrigt ihåg vad jag skrev om Clarksons karaktär i den första Barbarian Queen? Eftersom Clarkson dog i Deathstalker, så skapade Corman bara en ny karaktär åt henne som var exakt likadan i spin-offen. Det lustiga är att samma sak händer igen (Spoiler: trots att Amethea överlevde den förra filmen)! Varför inte bara göra en direkt uppföljare? Filmerna är ju ändå i princip likadana. Eller så var det knappt någon jävel som såg den första Barbarian Queen så Corman och Cohen kanske inte tyckte det spelade någon roll. Men varför då göra en uppföljare överhuvudtaget?

Clarkson är denna gång prinsessan Athalia. Hennes far är ute i krig och rykten går att han är död. Kungens rådgivare Ankaris (Alejandro Bracho) tar tillfället i akt och genomför en stadskupp. Han fängslar Athalia och planerar att göra sin bortskämda och sadistiska dotter Tamis (Cecilia Tijerina) till tronarvinge. I ett tornrum finns också en magisk spira och om Ankaris har den i sin ägo så kommer ingen kunna stoppa honom. Dock är det bara Athalia som vet den hemliga trollformeln som måste rabblas innan man kan röra vid artefakten. Den ondskefulla kuppmakaren försöker få prinsessan att avslöja orden, men hon vägrar. Slutligen bestämmer sig dock Ankaris att skita i spiran och avrätta Athalia. Men hon lyckas fly och möter snart en motståndsrörelse ute i skogen bestående av en massa amazonkvinnor. Samtidigt så drabbas befälhavare Aurion (Greg Wrangler) av kval. Han har alltid varit förälskad i Athalia, men har nu blivit lovad av Tamis att bli kung om han väntar på henne tills hon växt upp. Samtidigt använder den onda flickan sig av magi för att förändra sitt utseende och beger sig iväg efter Athalia för att lönnmörda henne…

Som ni säkert hör så är det lite mer handling den här gången. Barbarian Queen II verkar förövrigt även marginellt mer påkostad om man jämför med den första filmen (dock väldigt marginellt). Det finns i alla fall några få (tattiga) specialeffekter den här gången. Samtidigt så verkar antalet statister vara färre (så det går nog på ett ut). Våldtäkterna är inte lika frekventa som i den första filmen, vilket dock inte betyder att den här filmen är mindre sleazy. Clarksons topp åker av i tid och otid (en gyttjebrottningsscen fastnar i minnet) och Barbarian Queen II innehåller en exakt likadan scen som i den förra filmen; där Clarkson hänger fängslad, barbystad och plågas av fienden. Den absolut störigaste aspekten med Barbarian Queen II (bortsett från dess grymt töntiga undertitel) är karaktären Noki som spelas av Elizabeth A. Jaeger. Hon räddas från en våldtäkt av Athalia och hennes amazonkvinnor och slår sedan följe med dom. Nokis roll är att vara comic relief och man vill bara strypa henne. Hon ramlar och slår sig, springer in i saker, härmar de andra karaktärernas miner för att verka cool och dödar folk av misstag när de attackerar henne bakifrån eftersom hon inte kan hantera vapen. Noki är med alldeles för mycket vilket i princip gör filmen outhärdlig. Annars så är Barbarian Queen II i princip samma film som sin föregångare; trashig, corny, billig, med mycket tuttar och fullständigt inkompetent regi. Ganska kul alltså. 😉

Om den första filmen är din guilty pleasure så kan du med fördel se uppföljaren med. Det är faktiskt en lite snällare film Corman skiter ur sig den här gången. Dock är jag inte helt säker på att det något större fokuset på manus är till filmens fördel, eftersom historien i slutändan framstår som fullständigt osammanhängande och idiotisk. Fans av Cormans sword and sorcery-bedrifter och Lana Clarkson kommer dock att ha en fest när de ser den.

Eftersom trailern i vanlig ordning innehåller en massa bröst (och råkade vara flaggad på youtube av den anledningen) så får ni hålla till godo med den censurerade versionen…

Barbarian Queen (1985)

februari 21, 2011

Efter Deathstalker så fick Roger Corman mersmak på sword and sorcery-genren. En av den filmens mest populära aspekter var Lana Clarksons barbystade amazonkvinna Kaira. Corman ville exploatera Clarksons popularitet ytterligare, men det fanns ett problem. Kaira dog ju i Deathstalker. Inga problem för Corman! Han skapade bara en ny serie där Clarkson återigen spelar en exakt likadan karaktär fast nu med ett annat namn. Som regissör valde Corman denna gång argentinaren Hector Olivera. Han hade tidigare gjort actionxploitation-rullen Cocaine Wars och den mer barnvänliga fantasyfilmen Wizards of the Lost Kingdom åt producenten plus att Olivera även hade varit medproducent till Deathstalker. Han verkade helt enkelt vara ganska lämpad för jobbet. Clarkson parades nu ihop med flera fotomodeller (alla beredda att klä av sig) som tillsammans fick utgöra en klan av amazonkvinnor. Söta Dawn Dunlap fick spela hennes lillasyster (som en kontrast mot tuttbrudarna, kan man misstänka). Som ni förstår så skulle Barbarian Queen bli ännu mer exploativ än Deathstalker.

Barbarian Queen sätter tonen direkt. Dunlaps karaktär Taramis är ute i skogen och plockar blommor till sin systers bröllop när hon angrips av den onde kung Arrakurs (Armando Capos) trupper och våldtas. Sedan angriper soldaterna byn, mördar majoriteten, trashar Ametheas (Clarksons) bröllop och tar till fånga överlevarna plus barbarprinsessans krigarpojkvän Argan (Frank Zagarino). Tillsammans med två överlevande kvinnor beger sig nu Amethea mot huvudstaden för att befria det som återstår av hennes folk. På vägen lyckas de hitta Taramis som nu är helt traumatiserad av den behandlingen hon fått utstå. Våra amazonkvinnor kommer snart i kontakt med en motståndsrörelse som bekämpar kung Arrakur. De är dock försvagade efter upprepade attacker från armén. Dock så hjälper de våra hjältinnor in i huvudstaden genom de hemliga tunnlar de känner till. Väl där får Amethea reda på att Argan lever och tvingats till ett liv som gladiator. Men problem uppstår eftersom Taramis får syn på kung Arrakur och frivilligt ger sig till honom. Detta leder till att de andra kvinnorna tillfångatas. Kommer de kunna utstå tortyren och befria de andra?

Trots att Barbarian Queen har samma manusförfattare som Deathstalker (Howard R Cohen), så är det en mycket mer sammanhängande historia som presenteras den här gången. Detta är i ärlighetens namn lite tråkigt. Mycket av underhållningen i Deathstalker kom från det faktum att den var så galet osammanhängande och knäpp. Barbarian Queen försöker istället vara en b-kopia av en seriös sword and sorcery-film. Detta betyder dock inte att den saknar underhållande stunder. Clarkson och hennes amazonkvinnor kivas ofta som brudar i en amerikansk high school-komedi. Överhuvudtaget köper man inte alls att de är krigarkvinnor från någon svunnen tid. Jämfört med Deathstalker så saknar den här filmen mycket av den förras gore och specialeffekter. Budgeten var antagligen lägre. Detta tar dock Corman och Olivera igen med att höja sleazefaktorn rejält. Så snabbt någon av kvinnorna hamnar i en strid så slits deras topp av och ofta slutar striden med en våldtäkt. Detta är så frekvent förekommande att det blir helt omöjligt att ta på allvar. Antagligen så är den extremt banala historien skriven som en transportsträcka mellan dessa scener. Självklart blir det också ganska tråkigt i slutändan…

Jämfört med Deathstalker så faller Barbarian Queen lite platt. Den är inte lika utflippad och försöker kompensera detta med ännu mer naket och ännu mer sexualiserat våld. Självklart så har inte detta samma underhållningsvärde. Filmen är dock helt omöjlig att ta på allvar och är på många sätt en typisk Corman-produkt från 80-talet. Har du inte sett någon av dessa så kan du lika gärna börja med den här. Och visst finns det en uppföljare…

Trailern visar EXAKT vad det är för typ av film…

Dementia 13 (1963)

januari 29, 2011

När man definierar kultfilmer så brukar man leta efter vissa karakteristika. Om filmerna inte är tillräckligt knäppa eller originella så brukar de definieras av andra faktorer, som tex att en framtida kändis debuterade i den (som Jason Alexander i The Burning) eller att det var en känd regissörs första film. Det senare är fallet med Dementia 13. Regissören är den man som många påstår har gjort världens bästa film; Gudfadern. Vi pratar såklart om Francis Ford Coppola. Och vem var det som gav den unge talangen en chans att regissera sin första film? Roger Corman såklart. Precis som med Martin Scorsese, James Cameron, Oliver Stone och Jack Nicholson så visade Corman här igen sitt öga för talang. Han parade ihop Coppola med sin evige medarbetare Jack Hill för att skriva manuset till Dementia 13. Hur blev då själva filmen? Förtjänar den sin kultstatus? Ser man några glimtar av Coppolas senare briljans? Det är lite tveksamt.

Familjen Haloran verkar smått dysfunktionell. När de samlas med sina respektive på sitt irländska gods så haglar anklagelser åt höger och vänster. Redan i filmens första scen inträffar ett dödsfall. John Haloran (Peter Read) är ute och ror med sin fru Louise (Luana Anders) när han drabbas av en hjärtattack. Louise som är rädd för att familjen kommer att stöta bort henne och utesluta henne från arvet (nu när maken är död), kastar honom överbord och fabricerar ihop en lögn om att han var tvungen att åka på en affärsresa. Samtidigt så plågas Lady Haloran (Eithne Dunne) av att det är årsdagen av hennes dotters död. Lillasystern till Haloran-bröderna drunknade under lite oklara omständigheter när hon var barn. Louise kommer på att hon kan intala Lady Haloran att hon har kontakt med flickans ande. Med den åldrande kvinnan på sin sida måste hennes del av arvet vara tryggat? Men snart stöter Louise på problem. Hon blir nedhuggen av någon beväpnad med en yxa. Och yxpsykopaten fortsätter att attackera medlemmar ur Haloran-familjen. Har morden någon koppling till den drunknande flickan? Har de någon koppling till arvet? Eller har de koppling till båda?

Visst låter det lite som en giallo? Tyvärr så saknar Dementia 13 den italienska genrens stil och finess. Det är nästan mer av en proto-slasher Coppola och Hill knåpat ihop. Dock så är deras mordscener knappast minnesvärda. Endast en av dessa sticker ut; mordet på Louise. Det sker när hon försöker klättra upp ur en sjö (endast iklädd i underkläder) och är lagom utdraget och exploativt (för att vara början på 60-talet). Annars så är filmen främst en deckare. Allt byggs upp mot avslöjandet i slutet vem mördaren är. När den scenen väl kommer så är det inte bra förutsägbart, utan även fruktansvärt ointressant. Det saknas en twist på hela historien. Bakgrunden till att mördaren flippar ut är också väldigt lam. Överhuvudtaget så är Dementia 13 ofta en jävligt långsam, pratig och tråkig film. Finns det några förmildrande omständigheter? Det svartvita fotot är ganska snyggt (särskilt undervattenscenerna) och skådespeleriet är helt ok. Filmens största styrka är dock hur smart den maskerat sin låga budget (en Corman-specialitet) genom att låta hela manuset utspela sig på en plats. Sådant gör dock inte en bra film…

Det är inte ofta jag känner att jag har svårt att skriva om en film. Man kan nästan alltid hitta någon kul aspekt att gräva ner sig i. Med Dementia 13 är det dock svårt. Filmen är så ointressant att jag faktiskt somnade när jag såg den första gången. Bör undvikas av alla förutom masochister och fanatiska Coppola-fans (finns dom fortfarande?)…

Typiskt spekulativ (och underhållande) tidig Corman-trailer…

Piranha: Dante vs Aja

januari 23, 2011

För inte så länge sedan såg jag Alexandre Ajas remake av Piranha. Jag är inte världens största fan av Joe Dantes originalfilm (ingen annan av hans filmer kan riktigt mäta sig med The Howling) och måste därför erkänna att det här är galet mycket mer underhållande! Seriöst. Dante använde stock footage av fiskar och försökte synkronisera detta med blodet på vattenytan. Det blev skit. För mig har Aja gjort den filmen gänget Corman/Dante egentligen ville göra! Piranha (3D) är lika mycket en flört med grindhouse-genrerna som Tarantino och Rodriguez flörtar för något år sedan. Skillnaden är bara att den här filmen gör det rätt! Ingen poststrukturalistisk meta-ironi. Inga ”självmedvetna karaktärer i ett slashersammanhang”. Ingen akademi helt enkelt. Och det är jävligt kul! Visst anstränger sig Aja ibland för mycket. Filmens gore blir fan distanserande! Jag hade hellre sett ny Haute Tension från honom (vilken är en av 2000-talets bästa skräckrullar). Trots detta uppskattar jag ändå hans passion för b-filmen. Piranha är en film gjord rätt. Och jag tror att både Corman och Dante är jävligt stolta…

Vixens: Dawn Dunlap

januari 22, 2011

Vem är då den här coola donnan som bastar i svarta solglasögon? Dawn Dunlap är svaret! Hon hade en kort, men intensiv, exploitationkarriär. När Dunlap (vi måste älska det namnet eller hur?) var 17 år så medverkade hon i snuskfotografen David Hamiltons andra film; Laura. Kort efteråt träffade hon Roger Corman som såg potential i den unga skönheten. Dunlap hann medverka i två Corman-produktioner, nämligen den hysteriskt underhållande Alien rip-offen Forbidden World (aka Mutant) och i en av Deathstalkers spin-offs som hette Barbarian Queen (där hon spelade Lana Clarksons lillasyster). Däremellan fick hon även en liten roll i Ron Howards Night Shift. År 1985 tröttnade Dunlap på att alltid behöva klä av sig på Hollywoods bakgator, tog sitt förnuft till fånga och flyttade tillbaka hem till Texas. Smart tjej!

Deathstalker (1983)

december 30, 2010

Fulci regisserade Conquest, men det var inte bara italienarna som red på den sword and sorcery-våg som skapades efter Conan Barbaren. Roger Corman såg också sin möjlighet att tjäna lite stålar. Redan tre år innan hade han fattat att tuttar kombinerat med omotiverat våld säljer på VHS-marknaden (se Humanoids From the Deep). Nu ville Corman producera den b-fantasy rulle som skulle få John Milius film att gå och kamma sig. Han anställde James Sbardellati (som sedan skulle bli en ganska framgångsrik assisterande regissör i Hollywood) och Howard R. Cohen (som bla skrivit och regisserat Saturday the 14th). Planen var att skapa en ännu drygare huvudperson än Schwarzeneggers Conan. Det lyckades. Rick Hill som Deathstalker beter sig inte bara som en surf-snubbe från Kalifornien; han våldtar även brudar på rullande band! Och detta är vår hjälte. Uppenbarligen så tjänade Deathstalker in så pass mycket pengar att Corman gav klartecken åt tre filmer till. Utöver dessa fick Lana Clarkson (som spelar Deathstalkers kvinnliga kompanjon) en helt egen spin-off serie kallad Barbarian Queen och som varade i två filmer (eller kanske tills hon blev mördad av Phil Spector?). Om det är något Corman kan (förutom att göra inkorrekta Edgar Allen Poe-tolkningar) så är det att tjäna pengar…

Att beskriva handlingen i den här filmen är ganska svårt eftersom Deathstalker består av en timme och sjutton minuter ganska osammanhängande scener. Om du tyckte Conquest var tunn på plot, så är det ingenting jämfört med den här filmen. Rick Hills barbar dödar skurkar och knullar kvinnor. I en av sina räder får han höra talas om ett mytologiskt svärd. Den som besitter detta blir i princip oövervinnerlig (typ). En ond trollkarl (Bernard Erhard) håller i en tävling där krigare ska slåss till döden. Syftet med denna tävling är lite oklart, men Deathstalker bestämmer sig trots allt för att delta. På vägen dit träffar han Lana Clarksons grymt heta krigarkvinna vars dräkt, bestående av läderremmar, blottar hennes bröst (ni hör själva hur det låter). Den mest farliga deltagaren i trollkarlen Munkars tävling verkar vara en enorm grisman. Vi vet att han är hård eftersom han misshandlar folk med deras egna armar efter att han slitit av dom! Deathstalker ställs såklart mot grismannen i turneringen och…han gör i princip inget motstånd alls… Samtidigt så finns en märklig ”sidohistoria” om en snubbe som befrias från en förbannelse (där han var ett troll) och följer med Deathstalker på resan. Snubben verkar vara tänkt att fungera som comic relief, men glöms snabbt bort i manuset. Överhuvudtaget så är manuset till Deathstalker helt galet osammanhängande. Det är inte ofta jag säger detta, men det finns ABSOLUT INGEN HISTORIA I DEN HÄR FILMEN. Och det är fan en bedrift att lyckas åstadkomma detta!

Deathstalker är helt sinnessjukt stympad. Det verkar fattas hur många scener som helst, vilket gör historien helt jävla obegriplig. Men vad är poängen med Deathstalker då, kanske någon undrar? Att visa tuttar och sexualiserat våld såklart! På den fronten ”lyckas” filmen. Detta är ren exploitation. Visst verkar stora delar av handlingen fattas, men vad spelar det för roll? Deathstalker är en jävligt självmedveten film. Corman tvingade Sbardellati och Cohen att skära bort all barlast och leverera den mest exploativa tolkningen av sword and sorcery jag sett. I jämförelse med sina italienska genresyskon så lyckas den här filmen dock aldrig bli tråkig. Deathstalker är helt enkelt ren underhållning. Ingen historia. Inget sammanhang. Ingen poäng. Bara barbarvåld och sex. Det är helt omöjligt att tycka detta är bra, men det är i alla fall ärligt. Tempot är skyhögt och jag lovar att ni får exakt allt som ni förväntar er av den här filmen. Jämfört med de italienska inkarnationerna i samma genre så är Deathstalker grymt mycket mer underhållande. Den behöver helt enkelt inga ursäkter för att vara en exploaterande b-fantasy…

På många sätt är detta den typiska b-filmen som man inte kan göra annat än skratta åt. Men samtidigt så har den en sådan fart och energi vilket medför att det är svårt att värja sig mot den. Deathstalker är helt enkelt jävligt osammanhängande, jävligt dum och hur jävla kul som helst!

Trailern får den (såklart!) att se ut som en grymt seriös fantasy-film, förutom att de säger ”awsome magic” …

Vixens: Pam Grier

oktober 30, 2010

Pam Grier var den mesta och hetaste blaxploitationstjärnan. Vid 21 års ålder fick hon en liten roll i Russ Meyers Beyond the Valley of the Dolls. Det var här hon blev upptäckt av Roger Corman och blev castad i de women in prison-rullar som han producerade; The Big Doll House, Women in Cages och The Big Bird Cage. Två av dessa filmer regisserades av Jack Hill och när han hakade på blaxploitation-trenden tog han Grier med sig och gav henne en mängd minnesvärda huvudroller. Hon blev legendarisk som Coffy och Foxy Brown; två av de coolaste kvinnliga karaktärerna någonsin. Under sin blaxploitation-karriär jobbade hon med flera andra legendarer, som tex Fred Williamson i Bucktown. Grier hann även vara med i uppföljaren till den första svarta Dracula-filmen; Scream Blacula Scream. Under 80- och 90-talet varvade hon b-film med mindre roller i större filmer tills Tim Burton gav henne en hyllningsroll i Mars Attack och Quentin Tarantino gav henne huvudrollen i Jackie Brown. Ett grymt avslut på en grym karriär!

Vixens: Mary Woronov

september 14, 2010

Mary Woronov började som en hangaround åt Andy Warhol på The Factory. Hon var med i några konstfilmer och var go-go dansare åt Velvet Underground när de spelade live. Hon råkade även bli hooked på metaamfetamin och behövde ett ganska tidigt besök på rehab. Mary gifte sig sedan med regissören/producenten Theodore Gershuny och var med i tre av hans filmer, bla. pre-slashern Silent Night, Bloody Night. Sedan var hon även med i Oliver Stones debutfilm; skräckisen Seizure. Mary blev nu hett bytte i den amerikanska b-films världen. Hennes repertoar är imponerande. Vad sägs som om tex. de Corman-producerade Death Race 2000 och The Lady in Red (som John Sayles skrev)? Hon var sedan även med i Rock n Roll High School (tillsammans med The Ramones), den svarta komedin Eating Raul, Rick Sloanes Blood Theatre, den kultiga Night of the Comet, Ted Nicolaous TerrorVision och John McTiernans suggestiva skräckfilm Nomads. Listan kan göras lång eftersom Mary även hann med Chopping Mall och Warlock! En sådan karriär måste hyllas och det var precis vad Ti West gjorde när han castade Mary Woronov som mrs Ulman i sin fantastiska The House of the Devil år 2009.