The Beast Must Die (1974)

augusti 13, 2011

Jag har kommit på mig själv att hoppa ganska mycket mellan subgenrer och teman här på bloggen. Ofta skriver jag om en specifik regissör eller skådespelerska och passar även på att nämna flera andra filmer dessa gjort. Detta med löfte om att återkomma med mer djuplodande recensioner. Men sedan glömmer jag bort det. Jävla ADHD-beteende. Nu är det ändring på detta! För inte så länge sedan recenserade jag Madhouse och skrev då att jag tyvärr har varit dålig på att skriva om det intressanta brittiska produktionsbolaget Amicus filmer. Sedan skrev jag om den vackra Marlene Clark och nämnde att hon var med i en av det brittiska bolagets filmer. Nu är det dags att knyta ihop säcken och skriva om rullen som är den felande länken. The Beast Must Die är en av Amicus senare filmer. Regissör är Paul Annett som i princip uteslutande jobbat med kvalitets-TV (bla. EastEnders) och manusteamet kommer från samma håll. Amicus har ännu en gång lyckats lura över självaste Peter Cushing från konkurrenten och han bidrar (självklart) med en stabil insats. Och så är The Best Must Die en varulvsfilm, fast en jävligt originell sådan. Låter det intressant? Det är det.

Tom Newcliffe (blaxploitationskådisen Calvin Lockhart) är en karibisk immigrant i Storbritannien som lyckats. Han äger nu ett företagsimperium och bor i en enorm, isolerad herrgård i norra England. Och hans största passion här i livet är jakt. Newcliffe har rest runt jorden och jagat allt som går att jaga. Men det finns en varelse han aldrig fått chansen att skjuta; en varulv. Nu bjuder Newcliffe in sex gäster till sin herrgård. Fem misstänker han för att vara en varulv och den sista är professor Lundgren (Cushing), en expert på lykantropi. Alla förutsättningar är rätt (det kommer bli fullmåne de tre närmsta nätterna) och Newcliffe har installerat ett avancerat övervakningssystem på sina ägor för att inte låta varulven komma undan. Men hans fru Caroline (Clark) tror inte på varulvar och hon börjar misstänka att hennes make blivit sinnessjuk. Så kommer den första natten och varulven slår till. Nu är alla misstänkta inklusive Dr. Lundgren och Caroline…

The Beast Must Die har en lite småjobbig gimmick. Filmen börjar med en text som förklarar att detta är en klassisk whodunit och att publiken uppmanas gissa vem varulven är. När cirka en kvart av filmen återstår pausas handlingen i 30 sekunder och vi får en möjlighet att framföra vår gissning till den som sitter bredvid oss. Det sägs att Annett hatade den här gimmicken (som förts in i filmen av producenterna). Men det går inte att ignorera att den passar The Beast Must Die bra. Filmen är ju trots allt en VÄLDIGT klassisk Agatha Christie-doftande deckare, men med en varulv istället för en mördare som förövare. Denna originella och intressanta idé fungerar faktiskt. Annett lyckas med en ganska imponerande fusion av den klassiska deckarens spänningselement och paranoia och varulvfilmens skräck och tragik. Överhuvudtaget så är det en jävligt fartfylld film han knåpat ihop, rik på ganska spektakulär action. Det blir riktigt spännande framåt slutet när liken staplas på varandra i herrgården och historien närmar sig sin upplösning. Det finns även en twist precis innan avslöjandet som faktiskt är ganska fyndig. Den lurar dig för en kort stund tills du funderat efter. Varulven i filmen går inte på två bakben utan ser istället ut som en stor, svart hund. Personligen har jag inga problem med detta, men jag kan tänka mig att det kan störa folk. Det enda minuset återfinns i när vi väl får se själva förvandlingen från människa till varg. Effekterna är extremt lågbudget och otillfredsställande. Men det är faktiskt en väldigt liten negativ detalj i en annars välfungerande helhet.

The Beast Must Die är en mycket underskattad och extremt underhållande liten film. Amicus lyckas överraska igen med en genrekompott som framstår som lite skum på pappret, men i Annetts händer visar sig fungera väldigt bra. The Beast Must Die kvalar absolut in bland mina top 10 varulvsfilmer genom tiderna!

Filmen marknadsfördes hårt med sin gimmick.

Annonser

Madhouse (1974)

juli 27, 2011

Nu var det dags för lite brittisk skräck igen. Jag kom på mig själv med att ha recenserat alldeles för få filmer från den fantastiska Hammer-konkurrenten Amicus Productions (endast Horror Hotel har hittills fått den äran). Bolaget är mest kända för sina antologifilmer (tex The House That Dripped Blood, Asylum och The Vault of Horror för att nämna några), men denna gång ska vi titta närmare på en av deras reguljära långfilmer. Och den har Vincent Price i huvudrollen! Madhouse är en samproduktion mellan Amicus och American International Pictures och jag kan redan avslöja att den är bra. Regissören Jim Clark är egentligen klippare och är fortfarande verksam i Hollywood. Han har jobbat med filmer som The World is Not Enough, The Killing Fields och den där dåliga versionen av Schakalen med Bruce Willis och Richard Gere. Egentligen så har Clark inte alls regisserat speciellt många rullar själv. Madhouse blev visst ingen större hit, vilket nog satte käppar i hjulet för hans regikarriär. Detta är synd eftersom det är en både underhållande och förvånansvärt modern film som bärs upp av en helt fantastisk skådespelarensemble. Price backas av snygga Linda Hayden och självaste Peter Cushing. Självklart kan denna kombination inte bli dålig.

Vincent Price spelar en åldrande skräckskådespelare vid namn Paul Toombes (fyndigt!). Vi får tidigt bekanta oss med Madhouse meta-ambitioner eftersom Toombes är mest känd för att spela en rollfigur vid namn Dr. Death. Detta är en självklar referens till Price karaktär Dr. Phibes som han spelade i två filmer signerade Robert Fuest. Toombes har varit borta från rampljuset ett tag och spenderat tid på en mentalinstitution. Nu ska han dock vara frisk och får ett erbjudande att en sista gång spela karaktären som gjorde honom känd. Toombes beger sig till sitt hemland England för att börja inspelningen och träffar snart sin gamla vän (och tillika manusförfattaren bakom Dr. Death-filmerna) Herbert Fley (Cushing). Vännen oroar sig för Toombes. Han verkar fortfarande labil och det var ju hans blivande frus död som knäckte hans psyke; ett dödsfall som inte är fullt utrett än. Allt förvärras av att en figur i Dr. Death-utstyrsel plötsligt dyker upp och börjar mörda folk som är involverade i filmproduktionen. Dödsfallen är även kopior av morden i hans gamla filmer. Fleys oro är inte obefogad eftersom Toombs börjar misstänka att han har drabbats av en personlighetsklyvning efter traumat och därför själv är mördaren. Men är svaret verkligen så enkelt?

På flera plan lyckas Madhouse bli den film som Scream försökte vara, men aldrig blev. Vi pratar alltså om en meta-skräckfilm med en stor portion ironi och diskret humor. I motsats till Scream så går dock Madhouse inte vilse i den postmodernistiska labyrinten. Detta är är en riktig skräckfilm, fast den är lite mer medveten och lite fyndigare än genomsnittet. Skådespeleriet håller (såklart!) en genomgående hög klass och Price spelar ut hela sitt ångestfyllda känsloregister. Cushing fungerar också mycket bra i sin vanliga roll som förnuftets röst. Hayden spelar ett av mördarens offer och har inte så mycket screen time, men är som vanligt trevlig att titta på. Överhuvudtaget så är Madhouse ett väldigt stabilt hantverk och Clark framstår som värsta proffset (vilket han absolut inte var). Han navigerar sig igenom den självrefererande histoirien med van hand och lyckas tom ge oss ett småsorgligt slut. Madhouse är ännu en film som kan räknas till kategorin proto-slashers (alltså en slasher gjord innan slashergenren var född), men det är en charmigt ärkebrittisk sådan.

Madhouse visar exakt hur hög kvalité Amicus höll på sina produktioner. Medan Hammer fastnade lite i ett fack, så lyckades deras konkurrent konstant överraska med oväntade grepp och experimentlusta. Här har de lyckats göra den första meta-skräckisen jag känner till och de gjorde den 22 år innan Kevin Williamson blev hyllad som en postmodernistisk pionjär.

Välgjord och underhållande trailer. Se den nu och se sedan filmen! Jag måste även nämna att trots att filmen är PG så är den ganska brutal och innehåller förvånansvärt mycket gore…

Horror Express (1972)

januari 6, 2011

Det är få skräckfilmer som kan skryta med en så här bra cast; Christopher Lee, Peter Cushing, Telly Savalas plus den italienska exploitationbaben Helga Line. Visst skriker kombinationen Lee och Cushing både Hammer och Amicus, men det är helt okej eftersom det är dessa produktionsbolags filmer som den spanska regissören Eugenio Martín vill hylla. Denna spansk/engelska samproduktion kan mycket väl anses som slutet på den skräckvåg som Hammer startade, trots att de inte alls var involverade i Horror Express. Filmen fångar helt enkelt bolagets sätt att närma sig skräck på ett mycket bra sätt och förstärker detta genom att placera två av deras allra största galjonsfigurer i huvudrollerna. Martín gjorde länge mer eller mindre bra skräck (bla Psykomania), men Horror Express är antagligen hans kronjuvel. Det är en sällsam film som faktiskt lyckas vara brobyggare mellan två generationer. Den första generationen jag syftar på är självklart Hammer-generationen och den andra är den italienska exploitationgenerationen som vill se ALLT (och då menar jag verkligen ALLT) visualiserat. Horror Express lyckas tillfredsställa båda dessa grupper utan att verken vara för lik Hammers filmer eller bli en en manifestation i gore och snusk.

Professor Alexander Saxton (Lee) har gjort utgrävningar i Kina och hittat en märklig förfrusen kropp. Han packar ner den i en låda som han ska transportera med sig på transsibiriska järnvägen för att föra kroppen till London. Redan på tågstationen i Peking går allt åt helvete eftersom en tjuv försöker bryta upp kedjorna och dör när han får se lådans innehåll. Tjuvens ögon är uppspärrade och pupillerna helt vita. Självklart blir polisen intresserad av vad det är som händer och bestämmer sig för att åka med tåget till Moskva. Saxton träffar en brittisk läkare vid namn Wells (Cushing) som delar kupé med den märkliga Natasha (Line). Samtidigt börjar en snygg, ung grevinna (Silvia Tortosa) att flörta med honom. Snart kommer det här gänget att få stora problem eftersom den mumifierade kroppen lyckas fly från sitt fängelse och fortsätter sin mordturné på tåget. Att skjuta ner den verkar inte heller hjälpa eftersom döda människor med vita pupiller fortsätter att dyka upp i kupéerna…

Visst låter det lite banalt? I början så verkar detta vara en typisk monsterfilm från slutet av 50-talet (stämplad med Hammers logga). Men allt förändras jävligt snabbt och fortsätter konstant att förändras tills den här 90 minuters filmen är över. Detta är Horror Express stora styrka; manusets alla vändningar och historiens intensitet. Ena stunden är det en monsterfilm, för att i nästa ögonblick bli en whodunit, för att växla ännu en gång och få en sci-fi bakgrund och för att slutligen landa i en zombiefilm. Det fascinerande är att övergångarna inte känns det minsta krystade och tempot är helt galet högt (utan att det blir förvirrande heller). Men visst är förklaringen till var själva monstret kommer ifrån jävligt corny och visst haltar skådespeleriet ibland ganska rejält. Detta spelar dock ingen roll eftersom Horror Express vinner i det långa loppet på sitt snillrika manus och sitt helt fantastiska utförande. Ingen kan tycka att den här filmen är tråkig! Mycket creed måste ges till Martíns helt fantastiska regi, som både lyckas få den här löjliga historien att bli ganska spännande och engagerande. Det intressanta är att han inte heller använder någon flashig visuell stil, utan endast förlitar sig på klassiskt historieberättande och väl utförda manusvändningar. Därför är Horror Express i slutändan så jävla lyckad. Den tar inte bara det bästa från Hammers rebots av klassiska monsterhistorier, utan även en stor del från American International Pictures skräck/melodram-hybrider och kryddar det med lagom mycket 70-tals modernt gore!

Jag läser ofta att Horror Express är en bortglömd skräckklassiker och jag förstår verkligen varför folk tycker det. Själv hade jag kanske inte kallat den för klassiker, men det är en konstant underhållande film som är utförd på ett ganska imponerande sätt. Den perfekta skräckfilmen att visa för en filmälskare som inte gillar skräckfilm!

Trailern avslöjar den första vändningen i manus, men det är den första bland många…

Även denna film är public domain (förvånansvärt många intressanta skräckfilmer är det) och kan ses här: