Man kan väl inte direkt påstå att tv-historien har kryllat av bra skräckserier (i motsats till bra tv-filmer med skräcktema, som det finns hur många som helst av). Kanske är det för att skräckhistorier är svårare att dra ut över många avsnitt. Det måste finnas ett riktigt hot mot huvudpersonerna och en osäkerhet om dessa kommer att klara sig med livhanken i behåll. Detta är svårt att upprätthålla över flera säsonger. Men kreativa producenter har hittat lösningar på detta. Antologiformen är en modell tex. Detta är mina favoritserier.

Tales from the Crypt

Sju säsonger 1989-1996

Vi börjar med denna klassiker. Tales from the Crypt är den ultimata skräckantologiserien. Avsnitten är fristående och presenteras som historier som berättas av den lite Freddy-skadade Crypt keeper. Många av avsnitten är faktiskt moderniserade versioner av berättelser som gick i gamla EC Comics. Regissörer som Robert Zemeckis, Richard Donner och Tom Holland har alla regisserat avsnitt för serien.

Kolchak: The Night Stalker

En säsong 1974-1975

Efter två framgångsrika tv-filmer om journalisten Carl Kolchak, som konstant springer på övernaturliga fenomen, blev det en tv-serie. Darren McGavin är fantastisk i huvudrollen och serien var lite före sin tid. Det finns ganska starka vibbar av Arkiv X här och jag är övertygad om att Chris Carter är ett fan av den här gamla serien. Tyvärr floppade den rejält och lades ner efter bara en säsong.

Millenium

Tre säsonger 1996-1999

När man talar om trollen. I mitt tycke så är Chris Carters Millenium överlägsen Arkiv X. Historien om den före detta FBI-profilern Frank Black som kommer i kontakt med den mystiska Millenium-gruppen är mörk och jävligt fascinerande. I huvudrollen så har vi en Lance Henriksen som är hur bra som helst. Läbbiga seriemördare och övernaturliga krafter förgyller detta stycke TV-historia.

The Twilight Zone

Fem säsonger 1959-1964

Den ursprungliga antologiserien. Visst kan man diskutera om The Twilight Zone alltid är skräck (det är lika mycket sci-fi), men när serien är läskig så är den läskig. The Twilight Zone kom i nyversion under 80-talets andra hälft (och varade i tre säsonger), men jag föredrar originalet. Det är klassiska moralhistorier, ofta med en väldigt svart och ironisk twist i slutet.

Friday the 13th: The Series

Tre säsonger 1987-1990

Nej, den här serien delar bara namn med Jason-filmerna. Den är även galet mycket bättre än den närbesläktade Freddy`s Nightmares som gick under samma period. John D. LeMay och Louise Robey är två antikhandlare på jakt efter föremål som det vilar en förbannelse över. De får hjälp av den äldre magikern Chris Wiggins. Välgjord och med vissa avsnitt som är riktigt obehagliga.

  —————————————————————————-

En klassiker som måste omnämnas:

Dark Shadows

Sex säsonger 1966-1971

Jag är ett stort fan av Dan Curtis tv-skräck, men just den här serien har jag aldrig sett. Folk brukar tjata på mig att jag borde. Dark Shadows har ett enormt följe och till dem hör Tim Burton som snart kommer ut med sin humortolkning av serien. Om någon betat av den så dela gärna med dig av dina åsikter nedan. Jag ska själv börja kolla på den snart.

James Bernard var Hammer Films hovkompositör. Han skrev musiken till majoriteten av bolagets stora satsningar, som tex Terence Fishers Horror of Dracula (och fortsatte skriva soundtracken till flera av uppföljarna), The Curse of Frankenstein (även här var han involverad i uppföljarna), The Gorgon och The Devil Rides Out. Han komponerade även musiken till John Gillings The Plauge of the Zombies och Robert Days She. Bernard hann också hora lite hos konkurrenten Amicus Productions genom att skriva musik till deras Torture Garden. Den brittiska kompositören var duktig på att kopiera grandiosa tongångar från soundtracks i Hollywood-filmer och visade därför att den engelska skräckfilmen lätt kunde mäta sig med sina amerikanska motsvarigheter i fråga om episk skala.

Lovecrafts inflytande på skräckkultur är fullständigt odiskutabelt (läs min recension av Fallet Charles Dexter Ward för mer utsvävningar på detta ämne). Filmatiseringarna av den amerikanska skräckförfattarens noveller följer dock väldigt sällan originalmanuskripten. Regissörer och manusförfattare låter sig istället ofta influeras av historierna. Ingen värdering läggs här i hur lika filmerna är originalhistorierna. Jag är istället intresserad av hur bra de är på att fånga Lovecrafts stämningar och teman (och jag har läst majoriteten av hans verk, så jag borde ha koll på vad jag snackar om).

From Beyond (1986)

När man tänker på Lovecraft-filmatiseringar så tänker man oundvikligen på Brian Yuzna och Stuart Gordon. Paret tar sig extremt stora friheter med novellerna, men likt jag nämnt tidigare så tycker jag att de fångar en central aspekt hos Lovecraft. Den amerikanska författarens verk är faktiskt spektakulär trash. Yuzna och Gordon kryddar historierna med naket och gore vilket uppdaterar dom för vår tid. Jag hade svårt att välja mellan den här filmen och Dagon (alternativt Necronomicon). Slutligen bestämde jag mig för Gordons film, eftersom den helt enkelt är mer intressant och han är en bättre regissör.

The Call of Cthulhu (2005)

Andrew Lemans film skiljer sig från Yuzna och Gordons tolkningar av Lovecraft. Han försöker istället filmatisera novellen som om den hade filmatiserats när den skrevs, alltså 1926. Detta är därför en stumfilm och Leman fångar tidsandans estetik på ett helt fantastiskt sätt. Lovecraft-fans anser ofta detta vara den bästa filmatiseringen som någonsin gjorts av författarens verk.

The Haunted Palace (1963)

Roger Cormans filmatisering av Fallet Charles Dexter Ward åt American International Pictures marknadsfördes som om det var Edgar Allan Poe som skrivit ursprungskällan. Marknadsföringsknepet kom till pga Cormans framgångsrika Poe-adaptioner med Vincent Price. Även den här gången slog han ihop sig med den karismatiska skådespelaren och Price är riktigt bra i de dubbla rollerna som Ward och förfadern Joseph Curwen. En väldigt underhållande och rolig film!

The Resurrected (1992)

Ännu en filmatisering av Fallet Charles Dexter Ward. Denna gång regisserad av Dan O`Bannon och vi får Chris Sarandon i den dubbla rollen som Ward/Curwen. Det finns egentligen inte så mycket mer att skriva om den här filmen. I mitt tycke den absolut bästa Lovecraft-filmatiseringen någonsin. Se omedelbart (men läs romanen först)!

The Dunwich Horror (1970)

Svårt att undvika att ha med ytterligare en Lovecraft-filmatisering från American International Pictures på den här listan. Skillnaderna mellan Daniel Hallers film och Cormans från 1963 hade inte kunnat vara större. Det lustiga är att den är ganska trogen novellen, men alla utsvävningar är galet exploativa. Den felande länken mellan The Haunted Palace och Yuzna och Gordon.

———————————————————

Det bästa och det sämsta:

Re-Animator (1985)

Det är omöjligt att skriva om Lovecraft-filmatiseringar (hur inkorrekta de än må vara) utan att nämna Gordons och Yuznas splatterklassiker. Denna film går helt enkelt bortom sin inspirationskälla och blir en av de mest inflytelserika gorefilmerna genom tiderna. Lovecraft hade varit stolt. Och Jeffrey Combs for president!

Cthulhu (2007)

Om vi bortser från att Dan Gildarks film har Tori Spelling i en liten biroll, så uppvisar den totalt motsatt inställning till Lovecraft jämfört med Re-Animator. Visst är filmen snygg och smått mystisk, men LOVECRAFT VAR FAN OCH MED INTE PRETENTIÖS! Gildark har totalt missförstått den stora skräckförfattaren och därför blir det ganska pinsamt.

Vixens: Helga Liné

juni 29, 2011

Den vackra rödtoppen Helga Liné föddes i Berlin den 14e juli 1932. Under andra världskriget skickades hon till Portugal (likt många andra tyska barn) och där inledde hon först en karriär som dansare och akrobat på en cirkus. Liné blev sedan rekryterad till modellsvängen vilket medförde att hon även kom i kontakt med filmbranschen. Hon började skådespela på 40-talet och fick först mindre roller. En stor vändpunkt i Linés karriär kom inte förrän 1961 när hon var med i Eugenio Martins Conqueror of Maracaibo. Tillsammans med den spanska regissören så skulle tyskan göra några av sin mest minnesvärda roller. Efter ytterligare några äventyrsfilmer blev Liné slutligen castad i Alberto De Martinos The Blancheville Monster (aka Horror). Den italienska filmindustrin hade under denna period mycket samarbete med den spanska. Många italienare valde att spela in sina filmer i grannlandet. Martinos skräckfilm förde fram den rödhåriga tyskan som en potentiell italiensk genreikon. Och så blev det. Liné gjorde nu ett gäng sword and sandals (bla Triumph of the Ten Gladiators och Hercules and the Tyrants of Babylon för att nämna några) och följde upp dessa med en hel drös spion- och äventyrsfilmer (där Umberto Lenzis fumetti-filmatisering Kriminal kan ha varit höjdpunkten). Men Liné kommer att bli bäst ihågkommen för sina roller i skräckgenren. Hon spelade mot Barbara Steele i The Faceless Monster och mot Carroll Baker i So Sweet… So Perverse. Liné gjorde även My Dear Killer och den spanska The Dracula Saga genom vilken hon mötte legendaren Paul Naschy (som hon sedan passade på att göra två filmer med). Liné jobbade även med den duktige Amando de Ossorio i When the Screaming Stops. Ju mer åren gick desto mer trashiga filmer började Liné medverka i. Jag nöjer mig med att nämna Exorcism’s Daughter, The Vampires’ Night Orgy och Black Candles. Nu får det räcka med namedropping! Som ni förstår så har fröken Liné haft en galet imponerande karriär och vi kommer självklart att återkomma till denna donna. Vi avslutar med att konstatera att när hon 1972 återförenades med Eugenio Martin, så gjorde hon den antagligen bästa filmen i hela sin karriär; Horror Express. I alla fall av de jag sett hittills…

Vi vet alla att uppföljare ofta suger getpung. Låt oss därför dedicera en lista till de mest meningslösa uppföljarna i filmhistorien, Trash is king-style! Skräck/exploitation/b-filmer har dock ofta paketerats om och sålts igen med mängder med alternativa titlar (som ofta just hävdar att de är uppföljare till storfilmer). För att en film ska kvala in på den här listan SÅ MÅSTE FILMENS MEST KÄNDA TITEL ANSPELA PÅ ATT DET ÄR EN MENINGSLÖS UPPFÖLJARE! Självklart kan det även diskuteras vad som faktiskt är vissa filmers mest kända titlar (och det får ni gärna göra i kommentatorfunktionen). För en gångs skull var det inte alls svårt att klämma fram fem stycken (istället fick jag begränsa mig själv galet mycket). Kom med egna favoriter!

Exorcist II: The Heretic (1977)

Mytomspunnen meningslös uppföljare som fick William Peter Blatty att gå i taket. Inspelningen kantades av enorma problem (i ärlighetens namn; vilken uppföljare till Exorcisten har inte drabbats av problem?) och tittarna förväntade sig exorcism, men fick……ehm….insekter. Stora som små. Jag måste erkänna att jag inte tycker den är så dålig som ryktet säger…


Day of the Dead 2: Contagium (2005)

Det här är så jävla dumt att jag egentligen inte alls är sugen på att kommentera det, men okej då. Romero släppte rättigheterna till producenterna James Glenn Dudelson och Robert Franklin Dudelson så att de kunde skita ur sig den tattiga ”remaken” 2008. Men the Dudelsons slutade inte där. Sedan sket dom ur sig en prequel/uppföljare (???) till Steve Miners film som verken har något med den eller Romeros original att göra (den spelades in innan remaken). Och så finns det knappt några zombies i den här filmen! Förvirrande…

Howling II: Stirba – Werewolf Bitch (1985)

Sug på den titeln. Howling II är även känd med undertiteln ”…Your Sister Is a Werewolf”, men jag tycker den ovan är både roligare och mer talande för filmen. Joe Dante gjorde en av de bästa varulvsfilmerna någonsin och vad får vi i uppföljaren? En uråldrig varulvssekt i Transylvanien! Sybil Danning som springer runt med tuttarna i vädret och är titelns bitch! Och Christopher Lee. Skumt. Fan vad han måste behövt pengar…

Terminator 2 (1990)

Detta är på allvar den här filmens mest kända titel. Kolla in affischen. Man måste bara älska det italienska exploitationmaskineriets gränslösa pengatörst och totala avsaknad av skam i kroppen! Bruno Mattei (här med regissöralias Vincent Dawn) och parhästen Claudio Fragasso sket ur sig den här filmen ETT ÅR innan Cameron släppte T2. Även känd som Shocking Dark och lustigt nog inte alls en rip-off på Terminator utan på Aliens. Fel Cameron-rulle, grabbar…

Game of Death II (1981)

Den första Game of Death har ett visst kuriosavärde eftersom det var det sista materialet som fanns med Bruce Lee efter hans död (som inte hade blivit släppt). Det blev även en underhållande kampsportsfilm. Game of Death II (även känd som Tower of Death) är däremot exakt samma sak igen; alltså återanvända klipp med Lee och en massa body doubles som inte alls liknar honom. Fast denna gång är det en katastrofal kampsportsfilm. Skamlös och pervers exploitation som sedan kopierades gång på gång i hela bruceploitation-genren som växte fram i Hong Kong.

——————————————-

Väldigt särskilt omnämnande:

Troll 2 (1990)

Denna film platsar inte på listan eftersom uppföljaren inte är meningslös, eller i alla fall inte mer meningslös än den första Troll. Claudio Fragasso hann alltså inte bara skriva Terminator II under 1990 utan han hann även regissera och skriva detta fenomen. Det lustiga är att MGM marknadsförde detta absurda stycke italiensk diarré till film som den officiella uppföljaren till deras Troll. Men jag ska inte uppehålla mig här. Har ni inte sett dokumentären Best Worst Movie så gör det genast!

Här har ni en hysteriskt rolig teaser för dokumentären:

Vixens: Pamela Franklin

februari 17, 2011

Söta Pamela Franklin slog igenom som den eventuellt hemsökta flickan Flora i Jack Claytons klassiker The Innocents. Hon genomlevde sedan några år som barnskådespelerska innan hon 18 år gammal (kanske lite förvånande) valde att spela den kidnappade tjejen i Natt utan Nåd; en jävligt krävande rollprestation där hon förnedrades av självaste Marlon Brando. Denna något exploativa roll ledde Franklin vidare till Robert Fuests fantastiska skräckthriller And Soon the Darkness två år senare. Nu spenderade den unga skådespelerskan ett gäng år i skräckgenren. Hon medverkade i Bert I. Gordons trashiga ockulta skräckfilm Necromancy (aka The Witching) där hon spelade mot Orson Welles. Sedan var hon mediet Florence i John Houghs originella haunted house-rulle The Legend of Hell House. Efter den klassikern parades hon ihop med Gordon igen i den konstiga monsterfilmen The Food of the Gods. Resten av sin karriär arbetade Franklin med TV. Vi lyfter på hatten för denna skådespelerska som visade oss att en märklig skräckfilm inte behöver innebära en dålig rollprestation! Men egentligen är det synd att duktiga Franklins karriär aldrig lyfte mer än vad den gjorde…

Piranha: Dante vs Aja

januari 23, 2011

För inte så länge sedan såg jag Alexandre Ajas remake av Piranha. Jag är inte världens största fan av Joe Dantes originalfilm (ingen annan av hans filmer kan riktigt mäta sig med The Howling) och måste därför erkänna att det här är galet mycket mer underhållande! Seriöst. Dante använde stock footage av fiskar och försökte synkronisera detta med blodet på vattenytan. Det blev skit. För mig har Aja gjort den filmen gänget Corman/Dante egentligen ville göra! Piranha (3D) är lika mycket en flört med grindhouse-genrerna som Tarantino och Rodriguez flörtar för något år sedan. Skillnaden är bara att den här filmen gör det rätt! Ingen poststrukturalistisk meta-ironi. Inga ”självmedvetna karaktärer i ett slashersammanhang”. Ingen akademi helt enkelt. Och det är jävligt kul! Visst anstränger sig Aja ibland för mycket. Filmens gore blir fan distanserande! Jag hade hellre sett ny Haute Tension från honom (vilken är en av 2000-talets bästa skräckrullar). Trots detta uppskattar jag ändå hans passion för b-filmen. Piranha är en film gjord rätt. Och jag tror att både Corman och Dante är jävligt stolta…

Horror Express (1972)

januari 6, 2011

Det är få skräckfilmer som kan skryta med en så här bra cast; Christopher Lee, Peter Cushing, Telly Savalas plus den italienska exploitationbaben Helga Line. Visst skriker kombinationen Lee och Cushing både Hammer och Amicus, men det är helt okej eftersom det är dessa produktionsbolags filmer som den spanska regissören Eugenio Martín vill hylla. Denna spansk/engelska samproduktion kan mycket väl anses som slutet på den skräckvåg som Hammer startade, trots att de inte alls var involverade i Horror Express. Filmen fångar helt enkelt bolagets sätt att närma sig skräck på ett mycket bra sätt och förstärker detta genom att placera två av deras allra största galjonsfigurer i huvudrollerna. Martín gjorde länge mer eller mindre bra skräck (bla Psykomania), men Horror Express är antagligen hans kronjuvel. Det är en sällsam film som faktiskt lyckas vara brobyggare mellan två generationer. Den första generationen jag syftar på är självklart Hammer-generationen och den andra är den italienska exploitationgenerationen som vill se ALLT (och då menar jag verkligen ALLT) visualiserat. Horror Express lyckas tillfredsställa båda dessa grupper utan att verken vara för lik Hammers filmer eller bli en en manifestation i gore och snusk.

Professor Alexander Saxton (Lee) har gjort utgrävningar i Kina och hittat en märklig förfrusen kropp. Han packar ner den i en låda som han ska transportera med sig på transsibiriska järnvägen för att föra kroppen till London. Redan på tågstationen i Peking går allt åt helvete eftersom en tjuv försöker bryta upp kedjorna och dör när han får se lådans innehåll. Tjuvens ögon är uppspärrade och pupillerna helt vita. Självklart blir polisen intresserad av vad det är som händer och bestämmer sig för att åka med tåget till Moskva. Saxton träffar en brittisk läkare vid namn Wells (Cushing) som delar kupé med den märkliga Natasha (Line). Samtidigt börjar en snygg, ung grevinna (Silvia Tortosa) att flörta med honom. Snart kommer det här gänget att få stora problem eftersom den mumifierade kroppen lyckas fly från sitt fängelse och fortsätter sin mordturné på tåget. Att skjuta ner den verkar inte heller hjälpa eftersom döda människor med vita pupiller fortsätter att dyka upp i kupéerna…

Visst låter det lite banalt? I början så verkar detta vara en typisk monsterfilm från slutet av 50-talet (stämplad med Hammers logga). Men allt förändras jävligt snabbt och fortsätter konstant att förändras tills den här 90 minuters filmen är över. Detta är Horror Express stora styrka; manusets alla vändningar och historiens intensitet. Ena stunden är det en monsterfilm, för att i nästa ögonblick bli en whodunit, för att växla ännu en gång och få en sci-fi bakgrund och för att slutligen landa i en zombiefilm. Det fascinerande är att övergångarna inte känns det minsta krystade och tempot är helt galet högt (utan att det blir förvirrande heller). Men visst är förklaringen till var själva monstret kommer ifrån jävligt corny och visst haltar skådespeleriet ibland ganska rejält. Detta spelar dock ingen roll eftersom Horror Express vinner i det långa loppet på sitt snillrika manus och sitt helt fantastiska utförande. Ingen kan tycka att den här filmen är tråkig! Mycket creed måste ges till Martíns helt fantastiska regi, som både lyckas få den här löjliga historien att bli ganska spännande och engagerande. Det intressanta är att han inte heller använder någon flashig visuell stil, utan endast förlitar sig på klassiskt historieberättande och väl utförda manusvändningar. Därför är Horror Express i slutändan så jävla lyckad. Den tar inte bara det bästa från Hammers rebots av klassiska monsterhistorier, utan även en stor del från American International Pictures skräck/melodram-hybrider och kryddar det med lagom mycket 70-tals modernt gore!

Jag läser ofta att Horror Express är en bortglömd skräckklassiker och jag förstår verkligen varför folk tycker det. Själv hade jag kanske inte kallat den för klassiker, men det är en konstant underhållande film som är utförd på ett ganska imponerande sätt. Den perfekta skräckfilmen att visa för en filmälskare som inte gillar skräckfilm!

Trailern avslöjar den första vändningen i manus, men det är den första bland många…

Även denna film är public domain (förvånansvärt många intressanta skräckfilmer är det) och kan ses här:


Stelvio Cipriani var lite av en doldis när det kom italienska exploitationfilms  kompositörer. Dock var han flitigt anlitad och skrev ett gäng minnesvärda soundtracks. Det mest kända, utan tvekan, skrev han till Enrico Maria Salernos Kärlek i Venedig. Men Trash is King! är inte speciellt intresserad av kärleksfilm så vi väljer att fokusera på några andra av Ciprianis bedrifter.

Tentacles

Cipriani lyckades undvika att låta sig influeras av John Williams i Ovidio G. Assonitis fruktansvärt dåliga Hajen-ripoff.

The Bloodstained Shadow

Ciprianis stabila soundtrack till Antonio Bidos lite bortglömda giallo.

Bay of Blood

Ciprianis väldigt stämningsfulla musik som han skrev till en av Mario Bavas absolut bästa filmer.

Piranha 2: The Spawning

Cipriani har tom jobbat ihop med James Cameron! 🙂

The H-Man (1958)

november 23, 2010

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av gamla japanska monsterfilmer. Visst är jag medveten om att de har ganska många fans därute, men själv har jag aldrig riktigt förstått charmen. När jag var liten såg jag två Godzilla-rullar och tycke de var småkul. När jag sedan blev äldre försökte jag mig på att se några till och det var inte så där jätteball. Nu gör jag ett nytt försök genom att kolla på The H-Man. Den har ju trots allt vissa aspekter som talar till dess fördel. Den är regisserad av Ishiro Honda som gjorde den allra första Godzilla-filmen 1954 och flera av dess uppföljare. Den handlar inte om en ”jättestor” snubbe i en gummidräkt som slår sönder en kartong-modell av Tokyo. Det finns bra en typ av monster i den här filmen och de är inte på människornas sida. Glömde jag säga att den även är producerad av Toho (om ni nu skulle kunna tänka er något annat)? Men det finns även helt andra intressanta (och generella) aspekter med de japanska monsterfilmerna som går bortom deras omedelbara underhållningsvärde. De är ett talande uttryck för den fixering vid apokalyps och världens undergång som finns så starkt i den japanska otaku-subkulturen. Takashi Murakami har spårat detta till ett aldrig läkande sår hos japanerna som ständigt visar sig i populärkulturen. Rötterna hittar vi i USAs bombning av Hiroshima och Nagasaki och det enorma trauma detta orsakade landet. Och vad är ett bättre exempel på detta uttryck än The H-Man?

Titeln betyder inte att japanerna inte kan stava till He-man utan ”H” är (som bekant) den kemiska beteckningen för väte. Filmen börjar med en enorm vätebombsexplosion på japanskt vatten. Sedan får vi följa en knarkaffär som går fel och som leder till att en av kurirerna bokstavligt talat smälter i regnet. Polisinspektör Tominaga (Akihiko Hirata från Godzilla) tror självklart inte att busen gått upp i rök, utan att han slängt sina kläder på gatan (av någon okänd anledning) och smitit. Han söker därför upp den försvunne mannens flickvän Chikako (Yumi Shirakawa från Radon; en annan av Hondas monsterrullar), som jobbar som sångerska på en nattklubb kontrollerad av yakuzan. Hon har såklart inte sett sin snubbe. Snart hamnar hon själv i trubbel eftersom hennes arbetsgivare vill komma åt det heroin som den försvunne pojkvännen flummat bort. Samtidigt kontaktas Tominaga av den unge Dr. Masada (Kenji Sahara, som typ varit med i samtliga av Hondas monsterfilmer). Han hävdar att provsprängningen skapade märkliga mutationer; levande vätskor som kan smälta allt dessa rör vid och anta mänskliga gestalter (någon koppling till filmens titel må tro?). Masada tar även med Tominaga till ett sjukhus där två överlevare återfinns som lyckades undkomma varelserna ute till havs efter att dessa förintat en hel båtbesättning. Tominaga tror fortfarande inte på historien om väte-männen. Det gör dock Chikako som ser sin pojkväns kumpan försvinna i tomma intet. Filmen kulminerar i att varelserna angriper centrala Tokyo inklusive den nattklubb Chikako jobbar på…

Förstår ni nu vad jag menar med att The H-Man är ett bra exempel på japanernas oläkta sår efter atombomberna? Precis som alla liknande filmer är den väldigt kritisk mot atomkraft, men den visar även ett scenario där japanerna faktiskt klarar av att avvärja hotet från atombomben. Detta måste ha haft ett enormt terapeutiskt värde för en civilbefolkning som fick två sådana bomber släppta i skallen. Hur är The H-Man som film då? Förvånansvärt brutal för sin tid faktiskt. Honda visar hur flera människor smälter efter sin kontakt med väte-männen. Detta sker med ganska snabba klipp, men måste ändå ha ansetts som vågat 1958. Utöver detta så har filmen ett bra tempo och det mest intressanta är att huvudpersonerna inte stöter på monstren förrän efter 45 min (i en film som är under 90 min)! Innan har vi bara fått se dom i en flashback. När de väl dyker upp trycker Honda gasen i botten och filmens sista del är riktigt intensiv. Även specialeffekterna är helt ok för sin tid och speciellt trickfilmningen med vätskor som rinner uppför väggar och i tak är tillfredsställande. Det finns dock ett stort jävla problem med den versionen jag såg; den engelska dubbningen. Herregud, det låter ju som ett gäng amerikaner som på rasistiskt manér försöker härma japaner som snackar engelska! Det blir ren och skär camp och det är faktiskt lite svårt att bedöma filmen rättvist eftersom de fäller skämt ibland när de japanska skådespelarna ser helt seriösa ut. Och sen så är ju även hela historien lite tramsig, eller hur?

The H-Man är faktiskt en av de bättre japanska monsterfilmer jag sett (vilket inte säger mycket i och för sig). Den är absolut inte tråkig och har ett högt tempo. Att historien är väldigt simpel och ganska löjlig är väl något man får ta. Men om du vill se den, hitta den för guds skull med japanskt tal!

Det enda klippet från filmen jag hittade (som inte var en tattig fan-trailer) var detta lite halvt meningslösa. Ingen H-Man här inte. Istället får vi se när Tominaga och resten av polisen slår till mot nattklubben där Chikako jobbar för att gripa yakuzan. Det enda jag känner när jag ser klippet är; fan, varför är inte min utgåva så här snyggt restaurerad?