Henry och Otis mördar familjen medan de filmar det

Detta är inte bara John McNaughtons absolut bästa film, det är även en av de mest kontroversiella filmer som någonsin gjorts. I alla fall så var den länge betraktad som detta. Ärligt talat så har jag inte sett den sedan högstadiet och har därför svårt att bedöma hur filmen har stått sig över tid. Hur som helst så chockade den sin samtid (i slutet av 80-talet) genom sin extremt realistiska skildring av en seriemördare (fantastiskt obehagligt spelad av Michael Rooker). Filmen spelades in 1986 (med en minimal budget), men blev sedan liggande till 1989. Slutligen gick den upp på några få amerikanska biografer och började sedan cirkulera på olika filmfestivaler. Den blev snabbt en stor kritikerfavorit och hyllad i stora delar av världen. Manuset var starkt influerat av den verkliga seriemördaren Henry Lee Lucas och många händelser som skildras i filmen har hänt i verkligheten (som det grymt tragiska och ångestladdade slutet). Men McNaughton var ännu mer intresserad av de mord Lucas erkände att han utfört när polisen pressade honom i fängelset. Länge ansåg man honom som USA:s allra värsta seriemördare genom tiderna, med över 600 mord på sitt samvete. Det visade sig sedan att Lucas bekännelser grundade sig i att polisen gav honom privilegier om han sa att han utfört de mord som snutarna lade framför honom. För filmen spelar detta ingen roll överhuvudtaget. Henry – Portrait of a Serial Killer är en film som jag aldrig lyckats glömma…

Michael Rooker och Tom Towles (som spelar Henrys störda vän Otis) bryter sig in hos en medelklassfamilj. Med sig har de en VHS-kamera och Henry filmar hela scenen. Tidigare så trodde vi att kvinnan kommit undan Henry, men nu ger sig de båda männen på henne när maken inte är där. Otis trycker ner henne i soffan och angriper henne sexuellt. Plötsligt dyker maken upp och han dödas snabbt. Fortfarande är Otis på kvinnan. Det är nu parets son kommer in. Henry dödar honom framför ögonen på den panikslagna mamman. Det absolut värsta med den här scenen är att vi får se den på en tv medan Henry och Otis tittar på inspelningen hemma efter att brottet begåtts. Jag visste absolut inte vad jag gett mig in på när jag såg den här filmen för första gången. Jag konsumerade mycket splatterfilm på den tiden och när jag läste att den här filmen skulle vara ”frånstötande” så trodde jag att den endast var väldigt grafisk. Henry – Portrait of a Serial Killer träffade mig mycket djupare, där det verkligen känns. Att jag aldrig sett om filmen sedan dess är ett bevis på hur starkt den påverkade mig. Jag vill inte utsätta mig för själv för det där igen.

Henry – Portrait of a Serial Killer är inte en skräckfilm. Den är så mycket mer realistisk och skitig än något annat jag sett i skräckgenren. Det är en amerikansk independentfilm som dissekerar de störda relationer som en seriemördare bygger upp med människor i sin omgivning. Den ger en inblick i denna trasiga värld fullständigt utan apati. Trots att jag anser att människors handlingar går att förklara utifrån deras bakgrund, så står jag helt handfallen här. Ibland skapas det riktiga monster. Sådana som är omöjliga att resonera med. Och det är riktigt ångestframkallande…

Scenen med angreppet på familjen är censurerad på youtube, så här kommer istället en samling andra scener. Se dom inte om du inte redan sett filmen.

Annonser

Visitor Q (2001)

februari 15, 2012

Det var länge sedan jag skrev om någon film från Asien. För att fira återkomsten till denna kontinent så har jag valt ut en genrerulle med stor omsorg. Som ni trogna läsare vet så är jag ett stort fan av Takashi Miike. Han är alltid uppfinningsrik, alltid originell och alltid provocerande och tankeväckande. Jag har redan tillägnat en post åt Gozu och den fick trängas där med mina absoluta favoritfilmer genom tiderna. Eftersom jag försöker variera mina Il Maestro-poster och lyfta fram filmer av olika regissörer, så får Visitor Q nöja sig med en vanlig recension. Men jag kan avslöja för er att valet mellan Gozu och Visitor Q var svårt. Miike har alltid ledigt rört sig mellan olika genrer och olika budgetklasser. Han är älskad på crediga filmfestivaler (13 Assassins var nominerad till Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig 2010 och vann ett hedersomnämnande) och lika älskad av trashiga genrefans. Visitor Q är nog en av de filmer Miike gjort som har haft absolut lägst budget. Den var en del av Love Cinema-serien; ett experiment som drogs igång av den japanska studion CineRocket och producenterna Reiko Arakawa och Susumu Nakajima. Projektet var influerat av dansk Dogma. Sex independent-regissörer fick total konstnärlig frihet att experimentera med digital video. Filmerna var riktade mot DVD-marknaden, men CineRocket körde även alla som en serie på Shimokitazawa-biografen i Tokyo. Miikes film var den sista Love Cinema-produktionen. Det är på många sätt en av hans allra mest personliga filmer. Visitor Q är en nattsvart komedi om 2000-talets mediasamhälle och en spark i skrevet på hela reality tv-svängen. Det är även en film som tydligt är influerad av Pier Paolo Pasolinis Teorema från 1968. Jag kommer att återkomma till denna koppling. Visitor Q är en sinnessjukt provocerande film. Den skildrar incest, drogmissbruk, sexuella mord, nekrofili, bajssex, mobbing, barn som misshandlar sin föräldrar plus mycket mer. Det är även en subversiv kritik mot den japanska, patriarkala kärnfamiljen och traditionalismen i det japanska samhället i stort. Det är alltså absolut inte en film för alla. Jag vet otaliga människor som inte pallat se klart hela filmen. Men samtidigt så är Visitor Q en hysteriskt rolig film, full av fullständigt utflippad svart humor. Det är som om Miike blinkar åt publiken och säger: ”Hur fan kan du ta allt det här på allvar?” Den stora risken är att du som tittare inte alls klickar med filmens humor. Om du inte gör det så tror jag att den blir fullständigt outhärdlig att titta på. Jag tycker Visitor Q är hysteriskt rolig.

Ken`ichi Endo spelar Kiyoshi, en reporter som planerar att göra ett tv-program om dagens japanska ungdom. Filmen börjar med att han sitter på en pendeltågsstation. En mystisk främling (Kazushi Watanabe) går förbi och slår plötsligt en sten i hans huvud. Detta blir startskottet på alla konstigheter. Snart får Kiyoshi reda på att hans grymt snygga dotter Miki (snuskaktrisen Fujiko) prostituerar sig i smyg. Han bestämmer träff med henne på ett hotellrum för att med videokamera dokumentera hennes arbete. Istället slutar det med att de knullar. Främlingen anländer snart hemma hos Kiyoshi och det visar sig att det inte bara är pappan och dottern som är gravt dysfunktionella. Mamman (Shungiku Uchida) är grymt deprimerad och skjuter heroin. En bidragande orsak till hennes dåliga psykiska hälsa är att Mikis lillebror (Jun Muto) misshandlar henne grovt i tid och otid. Han är själv mobbad i skolan. Men främlingen verkar kunna hjälpa familjen på de mest märkliga vis. Genom att massera mammans bröst lyckas han få igång hennes mjölkproduktion och hon återvinner sin kvinnlighet. Han börjar även hjälpa Kiyoshi med att spela in hans program. När reportern träffar sin älskarinna så tar plötsligt en våldsam sexualitet över. Han misshandlar den unga kvinnan, våldtar henne och stryper henne. Hela tiden håller främlingen i kameran. Det är nu som om Kiyoshis sexualdrift blir omättlig och han börjar ha sex med den döda kvinnan. Efter ett tag stelnar dock liket och han fastnar med kuken i henne. Hela den här situationen gör det lite svårt att göra sig av med kroppen. Men kanske kan främlingen även hjälpa honom med detta?

När man försöker att beskriva handlingen i Visitor Q så låter den endast störd. Detta beror på att det inte är det vi får se som är det relevanta utan istället den rika subtexten. Miike beskriver hur det moderna mediasamhället styrs av chockvärden som uppmuntrar folk att leva ut sina allra mest förbjudna sidor. Jag minns kvällstidningsrubrikerna om svenska Big Brother i början av 2000-talet. De lyfte fram att det var nytt rekord i hur lång tid det tagit innan två av deltagarna knullade i huset. I denna kontext passar Visitor Q perfekt. Alla filmens karaktärer lever ut sina trauman genom att försöka synas mest. Och de är beredda att gå hur lång som helst för att lyckas med detta. Men filmen är även en kritik av den moderna japanska medelklassfamiljen. Det är här Miike låtit sig influeras av Pasolinis Teorema. Han har lånat konceptet med främlingen som anländer och avslöjar familjemedlemmarna för deras hyckleri. På något märkligt sätt blir han även deras förlösning och räddning. Genom att familjemedlemmarna lever ut sina perversioner med främlingens hjälp så kan de även börja mötas bortom traditionella hierarkier och borgerliga normer. I slutet av filmen etableras mamman som hela familjens moder (inklusive Kiyoshis) och familjestrukturen antar formen av ett matriarkat. Det andas lycka och hoppfullhet. Tycker ni min analys är pretentiös? Jag har svårt att se Visitor Q på något annat sätt. Den inbjuder verkligen till den här typen av tolkning. Det är en rik filmupplevelse som sträcker dig långt bortom sina uppenbara chockeffekter och sin nattsvarta humor. Visitor Q är grymt lågbudget. Den är helt och hållet inspelad i riktiga miljöer och utan extra ljussättning. Men som ni säkert förstått så har Miike anpassat historien efter förutsättningarna. Det finns en poäng, utifrån filmens handling, att vi får se det mesta utspela sig genom en digital videokamera. Men om Miike lyckas vända denna aspekt till en styrka så är det svårare med chockeffekterna. Denna film är en mästare på att stöta bort sin publik. Var därför jävligt försiktig innan du ser den och fundera på om du kommer att palla trycket…

Jag älskar Visitor Q. Det finns väldigt lite i filmhistorien som liknar den och den är ett starkt bevis på att Takashi Miike är en fantastisk postmodernistisk filmskapare. Det är en film som känns så långt före sin tid att det antagligen kommer dröja ytterligare 20 år innan den omvärderas och skrivs in i filmteorins historieböcker.

Läs gärna även min recension av Agitaror, biografin över Takashi Miike.

Lyssna även på filmens fantastiska ledmotiv skrivet av Real Time.

Trailern marknadsför filmen (genom svincoola animationer) som en absurd komedi, vilket den är…

Två år efter den kultförklarade Fritz the Cat kom uppföljaren. Denna gång var det inte bara Robert Crumb (serietecknaren som skapade karaktären) som motsatte sig filmen, utan även Ralph Bakshi (som hade regisserat den första Fritz the Cat). När producenten Steve Krantz inte lyckades övertala honom att göra en uppföljare gick jobbet istället till Robert Taylor. Denna animatör hade arbetat en del med Bakshi och även gjort ett gäng kortfilmer. Taylors jobb var extremt otacksamt. Få (om någon) ville se en uppföljare till Fritz the Cat. Crumb hade ju dödat karaktären i protest mot den första filmen, så vad fan skulle egentligen The Nine Lives of Fritz the Cat handla om? Fritz the Cat var ju skarpsinnig satir över hippierörelsen (och även ett tidsdokument som skildrade denna era i amerikansk historia). Nu var alternativkulturen död och illusionerna krossade. Och det var precis i den änden som Taylor började sin tolkning av Fritz the Cat. Vad händer egentligen med den naiva katten när han tvingas växa upp? Hur kan Fritz överleva när han inser att det inte finns någon mening att finna? Svaret är att det gör han inte. Istället så dör han en massa gånger…

The Nine Lives of Fritz the Cat börjar i kattens skabbiga lägenhet. Han har nu en sambo och en liten unge, men fördriver fortfarande dagarna med hänga i soffan och röka brass. Fru katt är lack att Fritz inte har något jobb och skriker på honom att han måste gå till socialtjänsten så att familjen kan få ut pengar. Men det skiter hippiekatten i. Han är mer intresserad av att försöka lära sin lilla son att onanera. Fritz flickvän börjar nu skälla ut honom enligt noterna, medan han själv blir mer och mer hög. Han börjar drömma sig bort till olika scenarier. Oftast slutar de med att han dör. I ett så är han nazist under Andra Världskriget. Hitler är gay och försöker ragga upp honom, men det slutar med att Fritz leker hans psykolog. I ett annat scenario blir han en astronaut och raggar med sig en storbystad svart, journalist in i rymdraketen. De knullar som kaniner medan rymdfärjan exploderar. Senare jobbar han som bud i ett USA som gett Svarta Pantrarna ett eget land i New Jersey (som numera kallas New Africa). Fritz ska leverera ett brev från USA:s president till de afroamerikanska makthavarna, men hamnar mitt i en intern maktkamp. Det slutar med att han blir misstänkt för mordet på presidenten i New Africa och arkebuseras. Han träffar även en indisk guru i New Yorks kloaker och självaste djävulen (som också är gay). Däremellan knullar han med alla kvinnor han träffar, tar alla droger han kommer åt och lyckas tom springa på några döda vänner från första filmen. Allt är ackompanjerat av psykedelisk 70-tals rock.

Den här filmen är avskydd av de flesta, men dess dåliga rykte är inte helt förtjänt. Visst är den inte alls lika bra som Fritz the Cat, men Taylor uppvisar i alla fall några originella idéer som är en logisk fortsättning på Bakshis film. Det känns helt rätt att filmens utgångspunkt finns i hur Fritz hanterar sitt vuxna liv och familj. Att han är en fullständig fuckup råder det inga tvivel om. Fritz är en narcissistisk idiot som lever i en svunnen tid. Det känns ganska talande för många hippies ur den amerikanska alternativrörelsen. Det finns en del fokus på hur han försöker hustla till sig pengar (bla från en judisk panthandlare), eftersom han vägrar att jobba. Fritz är ju alldeles för viktig för ett vanligt arbete. Det är ju inrutat och han är emot systemet! I dessa scener närmar sig satiren nästan samma nivå som den första filmen. Men väldigt mycket fungerar mindre bra. Bakshis film hade faktiskt en historia att berätta. Någon sådan är svår att hitta i The Nine Lives of Fritz the Cat. Det är mest en massa lösrykta psykedeliska scener som knappt har någon inbördes relation. Allt förklaras med att Fritz sitter där påtänd i soffan, medan flickvännen skäller ut honom, och hallucinerar. Detta är en jävligt svag ramhistoria åt allt det flum vi får se. Om den första filmen kändes som din vettiga kompis som knarkar lite för mycket, så är uppföljaren heroinpundaren som ligger inne på den offentliga toaletten. Filmen misslyckas med att berätta något relevant om Fritz relation till det amerikanska 70-talet och blir mest en massa flum i slutändan. Istället så skruvar Taylor upp provokationerna från den första filmen. Detta faller tyvärr platt, eftersom de exploativa elementen i Fritz the Cat faktiskt berättade något om samtiden. I The Nine Lives of Fritz the Cat är de bara där för sin egen skull, alltså för att provocera.

The Nine Lives of Fritz the Cat är absolut inte så dålig som folk hävdar. Den har sina ljusglimtar. Men oftast så är det mest pundigt flum vi får beskåda. Den saknar en röd tråd och satiren kan inte på långa vägar mäta sig med den första filmen. Endast för fans av Fritz the Cat. Alla andra gör nog bäst i att hålla sig borta.

Trailern är töntigt underhållande i alla fall…

När jag recenserade Don`t Look in the Basement, så berättade jag om den lite märkliga trenden som fanns inom amerikansk lågbudgetskräck (under ett antal år) som innebar att man slängde in uppmaningar att inte göra saker i titeln. Jag nämnde då även att de här olika filmerna inte hade någonting med varandra att göra (varken när det kommer till tema eller subgenre). Don`t Go in the House är såklart en av dessa filmer. Och den har såklart ingen relation till Don`t Look in the Basement. Istället så representerar den en väldigt speciell period för amerikanska slashers. Efter att Halloween populariserat genren och Fredagen den 13:e visade att det fanns fantasisummor att tjäna på billiga kopior så övermättades marknaden med slashers under de första åren på 80-talet. Bortsett från de större bolagen som försökte att tjäna så mycket pengar som möjligt genom minsta insats (och istället lägga cash på marknadsföring), så fanns det även riskkapitalister som var beredda att lägga till lite pengar till oprövade regissörer som var beredda att göra en slasher. Flera av dessa debuter hade förvånansvärt mycket gemensamt. Ofta buntas de ihop under benämningen gritty. Ordagrant så betyder det kornig, men en bättre svensk definition är nog skitig. Det som knyter dessa slashers samman är en väldigt låg budget, att de är inspelade i riktiga miljöer (inga pengar till kulisser här inte), att de nästan känns dokumentära/naturalistiska, att de är perverterade (våldet är stört och brutalt) och att de fullständigt saknar humor och spelas upp på blodigt allvar. William Lustigs Maniac brukar ofta framhållas som den absolut bästa representanten för denna slashercykel. Nightmare in a Damaged Brain och Unhinged är två andra exempel. Don`t Go in the House tillhör också denna period. Den kom ut samma år som Maniac och har förvånansvärt mycket gemensamt med Lustigs film. Precis som Lustig så fick regissören Joseph Ellison också väldigt mycket kritik för att hans film var störd och manschauvinistisk. Och likt många av sina kollegor från den här perioden inom slasherfilmen så gjorde Ellison knappt några andra filmer överhuvudtaget. Han hade börjat som springpojke på en massa exploitationrullar och skrev manuset ihop med bla Joe Masefield (som sedan skulle jobba med ljudeffekter i Evil Dead). Hur överensstämmer filmen med sitt rykte?

Donny Kohler (Dan Grimaldi) är en märklig arbetarklassgrabb. Han arbetar på en återvinningsstation med att bränna sopor och filmen börjar med att Donnies kollega antänds i en arbetsplatsolycka. Istället för att hjälpa honom tittar Donny istället fascinerat på medan mannen brinner. Vi förstår väldigt snabbt att killen inte haft en så enkel uppväxt. Han har en minst sagt komplicerad relation till sin sadistiska morsa (Ruth Dardick) och hör röster. En dag när Donny kommer hem, så hittar han sin mamma död i en fåtölj. Han blir först glad, men drabbas snart av ett hämndbegär. Aldrig har han satt sig upp emot henne och nu kommer han aldrig att få en möjlighet att göra det heller. Rösterna i Donnies huvud börjar messa. Han ska skada henne. Donny klär ett rum i huset med metall och fäster en kedja i taket. Han hänger upp mamman och bränner sönder henne med den eldkastare han använder på jobbet. Men rösterna i hans huvud är fortfarande inte nöjda. Varenda kvinna representerar hans mor och hämnden tar aldrig slut. Donny börjar nu att kidnappa unga tjejer, klä av dom nakna, hänga upp dom och bränna sönder dom. De förkolnade liken klär han upp fint och förvarar i ett rum tillsammans med sin brända mor. Snart börjar han även hallucinera att de döda kropparna springer runt i huset. Mitt i allt det här glömmer Donny att gå till jobbet och hans arbetskamrat Bobby (Robert Osth) börjar undra vart han tagit vägen. Han är den enda som bryr sig om den märkliga mannen och vill hjälpa honom att leva lite. Bobby tar sig an Donny och ett tag verkar han nästan botad. Men nya incidenter uppstår som leder fram till filmens väldigt väntade final (som förövrigt är exakt samma som i Maniac och otaliga andra liknande filmer).

Det finns en väldigt intressant aspekt av Don`t Go in the House. När man tänker tillbaka på filmen så inser man att man faktiskt knappt får se något våld alls. Ändå minns man filmen som extremt sjuk och brutal. Ellison väljer att bara visa oss ett mord, men han gör det så detaljerat att bilden stannar kvar i våra huvuden under resten av filmen. Vi ser Donnies första offer hänga naken i en kedja i det eldsäkra rummet. Hon har har panikångest och skriker. Donny kommer in i sin flamsäkra dräkt och bränner henne med eldkastaren. Kameran klipper inte bort utan vi får se henne brinna och skrika (en enkel men förvånansvärd effektiv specialeffekt). Denna scen är så fullständigt jävla sjuk och frånstötande att den präglar hela resten av filmen. Den gjorde mig rent ut sagt illamående. Det är kombinationen av ”originaliteten” i hans sätt att döda henne, det sexualiserade i att hon är naken, hennes ångest och det faktum att kameran inte klipper bort som gör scenen så fruktansvärt stark. Annars så är Don`t Go in the House inget att hänga i julgranen. Den är kort (runt 80 min) och filmen känns fragmenterad och ofullständig. I grund och botten så är det exakt samma historia som i Maniac, men Ellison saknar Lustigs känsla för märkligt poetiska stämningar och klaustrofobi. Sedan så är Dan Grimaldi ABSOLUT INGEN Joe Spinell (som är den enskilt största anledningen till att Lustigs film är så jävla bra). Det är dock intressant att grundhistorierna är så lika. De båda regissörerna verkar inte ha känt till varandras filmer. Antagligen så var både Ellison och Lustig influerade av mammakomplexen i Psycho fast de försökte skildra dom på mest tänkbara exploativa sätt. Båda filmerna innehåller också Tales from the Crypt-influerade moraliska twists i slutet, som kan ses som varianter på Hitchcocks egna sluttwist. Fast detta är heller inget nytt, likt jag skrivit tidigare.

Ska du bara se en av det tidiga 80-talets gritty slashers så ska du absolut välja Maniac. Men trots att Don`t Go in the House är en mycket sämre film så är den intressant ur ett filmtekniskt perspektiv. Ellison lyckas prägla hela sin film av EN ENDA SCEN och det är en ovanligt nasty sådan. Rekommenderas annars endast för fans av extremt spekulativa och exploativa slashers.

Trailern är ovanligt lam för den här typen av grindhousefilmer…

Mark of the Devil är en sann exploitationklassiker. Det var en trashig västtysk rip-off på Tigons mer sofistikerade Witchfinder General. Om den brittiska filmen var en skräckfilm om häxprocesserna så är Mark of the Devil sleazy tortyrporr om samma tragiska historiska epok. Vad folk ofta inte känner till är att duon bakom filmen, österrikaren Adrian Hoven (Castle of Bloody Lust) och britten Michael Armstrong (som jobbat med både ovan nämnda Tigon och självaste Pete Walker), även gjorde en inofficiell ”uppföljare”. Den hette Hexen geschändet und zu Tode gequält aka Mark of the Devil II. Huvudrollen spelas av den vackra exploitationdonnan Erika Blanc. Den filmen är dock jävligt svår att få tag på och jag har tyvärr inte haft äran att se den än. Musiken till båda filmerna skrevs hur som helst av Lothar Bernhard Walter (som tog artistnamnet Michael Holm). Han föddes i Szczecin i Polen, men var tysk. Han har knappt skrivit några andra soundtracks förutom de till Mark of the Devil-filmerna, men dessa är minnesvärda. Kanske till och med så minnesvärda att självaste Riz Ortolani lät sig influeras av Walters musik när han komponerade sountracket till Cannibal Holocaust? Lyssna själva!

Som en bonus kommer här en trailer för den försvunna uppföljaren (tyvärr i mycket dålig kvalité)…

 

Mötet med Dr. Freudstein i källaren

Den första italienska skräckfilmen jag minns att jag såg var Lucio Fulcis The House by the Cemetery. Jag var max tretton år och egentligen alldeles för ung för att titta på film av den här kalibern. Min farsa skulle åka iväg någonstans och jag skulle vara kvar hos min mormor på den polska landsbygden. För att sysselsätta mig åkte farsan och jag in till Olawa (som är närmsta stad) för att hyra några filmer. Jag valde ut The House by the Cemetery endast utifrån omslaget. Mitt skräckintresse hade börjat frodas det senaste året och jag slukade allt jag kom över. En kväll satte jag mig med filmen (mormor ville inte kolla) och tryckte play på videon. Introt var repigt, men filmen var totalt oklippt. Efter lite under 90 min så var den slut. Jag satt med gapande mun. Aldrig hade jag sett något liknande i hela mitt liv. Jag var äcklad och kände mig på något märkligt vis smutsig. Samma natt sov jag med lampan på.

På många sätt så var det Fulcis märkliga blandning av slasher, Lovecraft-influenser, haunted house-film, sjukt magstarkt gore och surrealism som fick mig att bli en skräckfilmsmissbrukare på riktigt. Min första tanke var att jag aldrig ville se den här filmen igen så länge jag levde. Jag har sett om den många gånger efter det. Det är särskilt slutet som jag minns allra starkast. Hela filmen förstår vi att mördaren gömmer sig nere i källaren någonstans och många karaktärer dödas precis när de är på väg ner i den. I slutet tar sig dock familjen Boyle så långt ner i källaren som de bara kan. Det är då de hittar Dr. Freudsteins makabra arbetsrum. Styckade lik ligger överallt i det mörka källarutrymmet. Vi har tidigare i filmen bara sett doktorns händer. Nu står han där plötsligt framför dom. Han är klädd i en gammaldags skjorta och hans ansikte är helt mumifierat, en konsekvens av hans experiment att ge sig själv evigt liv. Föräldrarna kämpar emot honom och sticker en kniv i hans mage. Genom det öppna såret väller det ut larver. Freudstein är odödlig och har snabbt ihjäl föräldrarna, brutalt. Nu är sonen Bob (Giovanni Frezza) ensam kvar med monstret i källaren. Han försöker fly upp genom en lucka i taket medan doktorn får tag i hans ben. Vi är övertygade om att pojken också kommer bli slaktad, men i sista stund dras han upp och räddas av doktorns spöklika dotter (Silvia Collatina). De två barnen förenas med Mary Freudstein som leder ut dom i skogen och vi förstår att Bob nu för alltid kommer leva kvar i den märkliga limbovärld där huset vid kyrkogården ligger.

Scenen är inte bara slagkraftig för att den är grotesk. Fulci har verkligen sparat alla de mest makabra elementen till filmens slut; rummet fullt med slaktade lik, att vi slutligen får se hur själva doktorn ser ut, scenen med larverna som väller ur honom och spökena som tar sig ann pojken och behåller honom i sin värld. En mardrömslik avslutning värdig en mardrömslik film.

Självklart så börjar inte klippet som finns på youtube förrän efter allt gore. Se hela filmen istället, om du inte redan gjort det…

Deadgirl (2008)

juni 12, 2011

Det finns folk som hävdar att nyare skräckfilm också kan vara bra. Jag som gillar mitt 70- och 80-tal känner mig smått skeptisk. Det hade dock varit roligt att bli motbevisad. Därför har jag på senare tid spanat in lite nyare filmer som verkat intressanta. Jag blev inte jätteövertygad av den mexikanska We Are What We Are. Nu har turen kommit till en ganska ambitiös amerikansk lågbudgetrulle. Filmskaparna kommer alla ursprungligen från Troma. Manusförfattaren Trent Haaga har tidigare spelat i bla Terror Firmer och Citizen Toxie: The Toxic Avenger IV (som han även skrev). En av regissörerna, Gadi Harel, jobbade också på Terror Firmer. Det är bara Marcel Sarmiento (filmens andra regissör) som inte har någon Troma-koppling. Men tro inte att Deadgirl är någon humoristisk och äckellustig splatterfest. Det är istället en nattsvart, pervers och väldigt originell tolkning av zombiegenren. Visst märks det att Haaga och Harel jobbat på Troma tidigare. De har tagit med sig bolagets förmåga att provocera och chocka. För Deadgirl är faktiskt jävligt provocerande. Att allt spelas på blodigt allvar (nästan helt utan humor) förstärker filmens makabra tema. Och trots att det inte är speciellt lyckat i slutändan så måste ändå filmen räknas som ett helt okej försök.

Rickie (Shiloh Fernandez) och JT (Noah Segan) är två arbetarklassgrabbar i high school-ålder som bor i en liten amerikansk småstad. En varm sommardag skolkar de från skolan för att istället dricka öl. Killarna bestämmer sig för att bryta sig in i det enorma övergivna mentalsjukhuset i stadens utkant. Väl inne så stöter de på en vakthund och blir jagade djupt ner in i gångarna under sjukhuset. I ett pannrum gör de en makaber upptäckt. Fastkedjad på en brits (och insvept i gammal plast) ligger en naken ung kvinna (Jenny Spain). Killarna tror först att hon är död, men tycker det är märkligt att kroppen inte ruttnat eftersom dörren till pannrummet var ordentligt igenrostad. Men så börjar tjejen plötsligt att röra på sig. Rickie vill släppa henne fri, medan JT ser en chans att leva ut sina sadistiska sexuella fantasier på den fängslade kvinnan. Detta leder till en konflikt mellan de två vännerna. JT visar sig vara värsta sociopaten och hotar Rickie så att han inte berättar om tjejen eller försöker släppa henne fri. Hans våldsamma sexualitet leder snart till att han bryter nacken på kvinnan under en våldtäkt. Det är nu killarna inser att tjejen inte kan dö. Men Rickie har även annat att tänka på. Han är förälskad i sin barndomsvän Joann (väldigt söta Candice Accola). Hon ignorerar dock honom fullständigt. Problemet är att JT har insett att han kan skapa fler slavar genom att låta den döda kvinnan bita flickor. Joann hamnar i hans blickfång…

Som ni säkert förstår så skildrar Deadgirl en väldigt provocerande sexualitet med tillhörande makabra fantasier. Jenny Spain är otroligt utsatt i sin roll och får dra ett enormt lass. Hon ligger naken och fastkedjad hela filmen. Eftersom hon är levande död så har hon inget språk, utan får uttrycka alla känslor med ögonen. Överhuvudtaget så är skådespelarinsatserna (oftast) över medel för den här typen av filmer. Allt kryddas också med väldigt grafiskt gore. Deadgirl lyckas verkligen vara en originell variant på ett väldigt klassiskt zombietema. Genom att göra något så förbjudet som att sexualisera genren, blir filmen en frisk fläkt. Och det är just på idéstadiet Deadgirl fungerar allra bäst. Dialogen är tyvärr ofta inget vidare och leder till ofrivilligt fnissande. Framåt slutet av filmen börjar också vissa karaktärer att bete sig väldigt märkligt och ologiskt. Detta leder till att hela slutet är rejält konstruerat och helt beroende av en massa slumpfaktorer som inte känns helt tillfredsställande. Trots dessa brister så lyckas Deadgirl ändå med det den försöker göra; nämligen att chocka och provocera. Den här filmen är verkligen inte för alla och jag kan tänka mig att många inte kommer att palla att sitta igenom den. Känner du dig osäker, så ska du nog hoppa över.

Bättre som idé än i själva utförandet, lyckas Deadgirl ändå vara en originell, provocerande och intressant variant på zombietemat. Klart sevärd om du känner att du orkar ta dig genom den. Akta bara så du inte tar dig vatten över huvudet…

Trailern gör faktiskt filmen rättvisa. Det är i grund och botten en kärlekshistoria…

För ett tag sedan så fick jag en förfrågan av Sofia om jag inte kunde göra en topplista med Jack the Ripper-skildringar. Nu är det dags! Eftersom igen någonsin gripits för Jack the Rippers brott (som begicks i Whitechapel, London, 1888) så har det skapats utrymme för manusförfattare och regissörer att spekulera hej vilt om vad det faktiskt var som drev denna kändisseriemördare. Jag kommer här inte att gå in på filmskaparnas förklaringar till våldsdåden (sparar det till framtida recensioner) utan listar istället de fem mest underhållande filmerna på temat Jack the Ripper.

Jack the Ripper (1976)

Exploitationlegendaren Jess Franco har såklart gjort en egen tolkning av Englands mest kända seriemördare genom tiderna. Han jobbade denna gång med en helt okej budget och fick självaste Klaus Kinski att spela mördaren. Franco slängde in rikligt med gore, men Kinski ser halvt uttråkad ut i huvudrollen. Dock en pärla för fans av trash.

From Hell (2001)

Hughes-brödernas filmatisering av Alan Moores grafiska roman är en katastrof som adaption. Om vi släpper Moore för en stund och betraktar filmen för sig själv, så tycker jag att den fått oförtjänt mycket skit. Johnny Deep gör det han ska (i en väldigt typisk roll), Heather Graham fungerar bra (och är grymt attraktiv) som horan Mary och filmen är så far out att den faktiskt blir kul. Mycket bättre än ryktet säger.

Man in the Attic (1953)

Här får vi självaste Jack Palance som den legendariska seriemördaren (i en väldigt kompetent prestation). Inga riktiga överraskningar, men en välgjord film och London skildras snyggt i svart-vitt.

Ripper (2001)

Nä, den här filmen utspelar sig inte i London i slutet av 1800-talet. Istället får vi en copycat som springer runt och mördar ungdomar på ett campus i USA. Egentligen inte speciellt bra alls och rejält skadad av Kevin Williamson-ironi. Det gore som visas är också väldigt lamt. Vad gör den på den här listan då? Filmen är så jävla dum att den faktiskt blir lite lustig.

A Study in Terror (1965)

I James Hills revisionistiska film jagar John Nevilles Sherlock Holmes självaste Jack the Ripper. Väldigt lam (om vi tänker på temat), men samtidigt en förvånansvärt välgjord och kul film.

————————————————-

Hedersomnämnande:

The New York Ripper (1982)

Lucio Fulcis film har egentligen inget alls gemensamt med Jack the Rippers brott. Filmen utspelar sig i 80-talets New York, seriemördaren pratar med Kalle Anka-röst och Jack the Ripper refereras knappt. Men i fråga om rent kvinnoförakt och brutalitet så är det nog den film som kommer närmast hans brott.

Long live the new flesh!

Jag måste börja med en bekännelse. Jag är inget fan av den nya finkultur-Cronenberg. Spider, A History of Violence och Eastern Promises är alla jävligt tråkiga och ointressanta filmer (Spider är absolut mest intressant om jag måste välja någon av dom). Men det som stör mig mest är dessa jävla revisionistiska kritiker som dissade Cronenbergs gamla filmer när de först kom ut, nu hyllar desamma som mästerverk. Videodrome är en av de filmer som genomgått denna metamorfos; först utskrattad av mainstreamkritikerna och sedan hyllad som profetisk, visionär och egen. Det blir väl så när man blir gullegris på alla filmfestivaler över hela världen. Men låt oss börja med att säga några ord om mannen bakom kameran. David Cronenberg föddes in i en medelklassfamilj i Toronto (Kanada). Pappan var bokhandlare och journalist och mamman var pianist. Den unge David sägs ha haft en småmanisk fixering vid insekter och började först plugga naturvetenskap. Han bytte snart till litteraturvetenskap och tog sin examen i ämnet. Det var nu Cronenberg begav sig ut i lite knarkutsvävningar och började intressera sig för film. Han regisserade två säregna lågbudgetskräckisar; Shivers och Rabid. Det var två väldigt originella och moderniserade varianter av vampyr- och zombietemat. Efter dessa gjorde Cronenberg den väldigt underskattade The Brood.

Det var nu han fick epitetet The King of Venereal Horror (pga av att alla hans filmer behandlar ett hot som kommer inifrån själva den mänskliga kroppen och hans märkliga fixering vid förändringar densamma). Efter att Scanners blev en mindre hit i skräck/Sci-Fi-kretsar så blev Cronenberg ett välkänt genrenamn. Hans tidiga filmer var ganska rättfram historier och ingen kunde förvänta sig vad den småknäppa kanadensaren skulle göra härnäst. Videodrome liknade inget annat han gjort tidigare (inte något någon annan gjort heller, för den delen). Det var en cyberpunkdoftande thriller. Det var en skräckfilm om videovåldsdebatten. Det var en hallucinatorisk och masochistisk våldsfantasi. Men framför allt var/är filmen ett surrealistiskt mästerverk. Cronenberg fick den här gången tillgång till lite kändare namn att fylla sin rollista med; James Woods och Debbie Harry (från Blondie). Särskilt Harry gör ett förvånansvärt starkt intryck som en masochistisk radiopraterska. Filmen är även fylld av ganska imponerande, organiska specialeffekter (trots sin ganska låga budget). Men framförallt så är Videodrome en märkligt skrämmande och obehaglig film som stannar i dina tankar långt efter att den är slut.

Max Renn (Woods) driver en kabelkanal vid namn Civic TV. Den specialiserar sig på sex, våld och allmänt chockerande program och Max har en anställd pirat som konstant försöker fånga upp satellitsignaler i jakt på nya program de kan visa. En dag fångar de upp en märklig sändning vid namn Videodrome. Det är ren snuff; en kvinna torteras ihjäl av två maskerade män i ett orange rum. Max tror först att sändningen kommer någonstans från Asien, men det visar sig snart att källan till signalen är Pittsburgh. Samtidigt inleder han en relation med radiopraterskan Nicki Brand (Harry) efter att de varit med i en talkshow ihop. Hon är en masochist och vill att Max ska skada henne när de knullar. Max begår misstaget att visa Videodrome för Nicki. Hon blir nu helt fixerad vid programmet och vill inget hellre än att vara med i det. Men någonting mer är fel. Max börjar få märkliga hallucinationer och i dessa börjar både hans TV och hans egen kropp att förändras. Det verkar som om alla som ser Videodrome börjar uppleva samma bristande verklighetsuppfattning. Max börjar misstänka att allt kan ha en koppling till den märklige mediaprofeten Brian O’Blivion (som alltid uppträder i en TV-apparat och aldrig i verkligheten). Han beger sig på jakt efter honom och lyckas lokalisera hans dotter (Sonja Smits). Max kommer nu en enorm konspiration på spåren och hamnar mittemellan två stridande fraktioner som slåss om mänsklighetens hela verklighetsuppfattning…

Att beskriva handlingen i Videodrome på det sätt jag gjort ovan gör inte filmen rättvisa. Om vi bortser från alla psykedeliska och mardrömslika bilder så framstår Videodrome nästan som ett manifest. Cronenbergs märkliga kritik av TV-kulten kanske vid en första anblick kan uppfattas som väldigt förlegad och 80-tal, men filmen handlar egentligen inte om det. Som Brian O’Blivion uttrycker det; i framtiden så kommer vi alla ha verkliga namn och TV-namn. Detta kan mycket väl överföras till vår tid och folks beteenden på internet. Det är här vi närmar oss det som är Videodromes kärnfråga; hur påverkar det människor att ha två olika personligheter (som tex en personlighet på nätet och en i verkligheten)? Hur påverkar det våra psyken? Är det som händer på nätet verkligare än det som händer i verkligheten? På Videodromes tid så fastnade folk främst framför TV:n istället för att socialisera med människor i det verkliga livet. Nu fastnar folk istället framför datorn (och socialiserar med människor som kanske inte riktigt är som vi tror). I Cronenbergs värld representeras utvecklingen av de två stridande fraktionerna; en som vill bejaka utvecklingen och en som vill förinta den (och dess konsumenter). Det är lätt att uppfatta Cronenbergs kritik som teknikfientlig, men jag tror inte att det är hans poäng. Istället riktar sig kritiken mot vilka som faktiskt har kontrollen över den tekniska utvecklingen. Max blir ju bara en maktlös bricka i ett spel (likt alla andra som kommer i kontakt med antingen O’Blivion eller Videodrome). Kritiken är därför radikal och extremt samhällskritisk. Men detta är självklart min personliga tolkning. Videodrome är en så mångfacetterad film att det finns gott om utrymme för alternativa tolkningar. Jag har tex inte alls gått in på hur den konkurrerande verkligheten påverkar sexualiteter (som är filmens andra stora tema)…

Videodrome är en helt unik film. Den är å ena sidan märkligt filosofisk och profetisk. Samtidigt är det en mardrömslik, brutal och surrealistisk berg och dalbana. Cronenberg visar här prov på stor och originell filmkonst, långt bortom genrefilmens begränsningar…

Filmens trailer som skapades på en Commodore 64. 🙂

Vixens: Eri Otoguro

maj 5, 2011

Snygga Eri ”Elly” Otoguro börjar segla upp som en av Japans hetaste nya exploitationstjärnor. Hon föddes i Bangkok, Thailand, av japanska föräldrar och flyttade sedan hem. När Masayuki Ochiai skulle göra en remake på Banjong Pisanthanakuns och Parkpoom Wongpooms grymma thailändska spökfilm Shutter (i Japan och för Hollywoods räkning; konstigt va?) så fick Elly en mindre roll (kanske inte hennes mest underhållande stund). Efter denna storproduktion så lyckades hon dock bli en av de starkast lysande stjärnorna i den nya japanska gorevågen. Först var hon med Onechanbara – Zombie Bikini Squad (som blev känd i väst genom sitt Xbox-spel). Den filmen skrevs och regisserades av Yohei Fukuda (egentligen kameraman på bla Grotesque) och Elly spelar här Aya; den coola donnan iklädd i bikini och cowboyhatt (med en tribetatuering i svanken) som slaktar zombies på rullande band med två katanas! Hon tackade dock nej till uppföljaren för att istället vara med i Yoshihiro Nishimuras (Tokyo Gore Police) och Naoyuki Tomomatsus (Stacy) Vampire Girl vs. Frankenstein Girl där hon spelar Frankenstein-flickan Keiko. Vi ser fram emot fler överdrivna, hypervåldsamma och helt galna filmer med Elly i huvudrollen i framtiden!