När folk diskuterar brittiska skräckklassiker så kommer alltid Hammer på tal, typ någon av Dracula-filmerna med Christopher Lee, eller kanske någon av Vincent Prices filmer, som tex The Abominable Dr. Phibes. En film som det dock pratas väldigt sällan om i sådana här sammanhang är The Blood on Satan`s Claw. Piers Haggards ockulta skräckfilm om en liten by i 1600-talets England där en grupp ungdomar förvandlas till djävulsdyrkare är sorgligt bortglömd. Filmen gjordes av den lilla studion Tigon British Film Productions, mest känd för Vincent Price-klassikern Witchfinder General. Hammer hade orsakat en riktig skräckfilms-boom i Storbritannien under 60-talet och många försökte sno åt sig en bit av kakan. Bäst lyckades nog Amicus, men Tigon fick också några riktiga hits. De växlade mellan att göra hardcore-skräck (med mycket naket och våld) med att göra barnfilmer om djur (Black Beauty var deras största framgång på den fronten). Schysst kombo, eller hur? Deras finansiering sträckte sig även över engelska kanalen när de 1970 producerade den franska trash-auteuren Jean Rollins The Nude Vampire. Tigons sista film blev Fred Burnleys poetiska och jävligt skumma zombie-kärlekshistoria Neither the Sea Nor the Sand år 1972 (den filmen förtjänar en helt egen post här på Trash is King!).

The Blood on Satan`s Claw regisserades av Piers Haggard. Han är född 1939 och mannen bakom den hyllade nyversionen av den brittiska sci-fi klassikern Quatermass som gjordes för tv 1979. Och det var mest inom tv som Haggard arbetade. Han gjorde väldigt få långfilmer, och ännu färre skräckfilmer. Jag har redan nämnt hans extremt underskattade mördarorm-film Venom från 1981. Det är hans enda andra genrerulle bortsett från The Blood on Satan`s Claw. Cineaster kommer bäst ihåg honom som mannen bakom den väldigt omdebatterade The Fiendish Plot of Dr. Fu Manchu, med Peter Sellers och Helen Mirran (en film som delar upp publiken likt Berlinmuren i de som älskar den och de som fullständigt hatar den). Att Haggard var en intressant regissör är dock svårt att argumentera emot. Han var 32 år när han fick jobbet av Tigon att göra en en ny kassako som kunde mäta sig med Witchfinder General. Eftersom Price-filmen hade varit en sådan succé sa producenterna åt Haggard, och den helt orutinerade manusförfattaren Robert Wynne-Simmons, att skriva in scener i The Blood on Satan`s Claw som påminde om Michael Reeves halvklassiker. Patrick Wymark återkommer även i en roll här som är snodd rakt av ur Witchfinder General. Men den nya filmens största tillgång var att Haggard valde den då 18-åriga Linda Hayden i rollen som Angel Blake. Hon hade tidigare spelat en liknande ung förförerska (dock långt ifrån ond) i den kontroversiella Baby Love. Hayden är fantastisk som den väna flickan som snärjs av djävulen och träder fram som en sadistisk sektledare. Det ryktas även att Tim Burton gillar den här filmen så mycket, att han valde att bygga upp staden Sleepy Hollow på exakt samma plats som Haggard och Tigon byggde upp sin by!

Filmen börjar med att en bonde vid namn Ralph Gower (Barry Andrews) plöjer sitt fält. Snart gör han en fasansfull upptäckt; ett monstruöst, hårigt kranium har legat begravt i hans åker. Snart anländer den lokala domaren (Patrick Wymark) för att inspektera det makabra fyndet. Han börjar konsultera ockult litteratur och kommer en fruktansvärd upptäckt på spåren. Kan det vara så att skallen tillhör djävulen och att han håller på att återuppstå i byn? Men när domaren återvänder till fältet är skallen borta. Det är nu övernaturliga incidenter börjar inträffa. En ung kvinna (Tamara Ustinov) börjar utveckla klolika händer och sjunker ner i sinnessjukdom. Hennes fästman (Simon Williams) börjar snart själv tro att hans ena hand förvandlas till en djävulsklo och kapar av den. Det visar sig att en grupp ungdomar i byn tagit skallen från åkern och att den verkar ha en påverkan på dem. Tonåringarna börjar att genomföra sexualiserade, hedniska ritualer vid en ruin i skogen. Som deras ledare framträder den otroligt karismatiska Angel Blake (Hayden!). Gruppen polariserar sig allt mer mot resten av byns ynglingar och snart följer inte bara våldtäkter utan även människooffer. Blake försöker även att förföra byns präst i en väldigt minnesvärd scen. De unga satandyrkarnas grepp om samhället växer och allt fler kroppsdelar samlas ihop…

The Blood on Satan`s Claw är på de flesta fronter ett ensemblespel av extremt duktiga brittiska skådespelare. Historien är inte speciellt komplex, utan filmen skildrar istället hur de olika karaktärerna i byn tvingas att förhålla sig till de satanistiska barnen. Tidsepoken när filmen utspelar sig fångas perfekt tack vare Haggards naturalistiska stil. Majoriteten av filmen är inspelad i riktiga miljöer, på den engelska landsbygden och i brittiska skogar. Detta ger filmen en väldigt speciell känsla. Det finns en skitighet och realism över Haggards 1600-tals England. Det fläskas inte på med gore, men filmen lyckas ändå att ge oss några riktigt obehagliga och chockerande scener. Mordvåldtäkten på en av byflickorna (spelad av Wendy Padbury) är till stora delar filmad med en subjektiv kamera (varvat med att den är placerad mycket nära). Scenen uppfattas som väldigt brutal trots att vi som tittare inte ser så där värst mycket av själva handlingarna. Även Marc Wilkinsons stämningsfulla musik gör sitt för att suga in tittaren. Alla dessa aspekter hade gjort The Blood on Satan`s Claw till en bra film, men kanske inte en briljant. Likt jag nämnt ovan så har dock Haggard ett trumfkort; Linda Hayden. Hon är helt fantastisk som det sexuella vilddjuret Angel. Vi tror på att att hon kan snärja de övriga tonåringarna och att de övriga byborna har väldigt ambivalenta känslor inför henne. Det finns en rå sexualitet i The Blood on Satan`s Claw som Hayden fångar helt jävla perfekt! Hon lyckas helt enkelt göra filmen sexig. Angel representerar de hedniska lockelserna som motsätter sig den kristna konformismen och drar med ungdomen i en revolt mot både patriarkat och auktoritet. Jag köper det rakt av. Detta är Linda Haydens absolut bästa rolltolkning någonsin och extremt central för att Haggards vision ska fungera. Den lyfter filmen från en extremt ambitiös (fast ganska långsam) lågbudgetfilm till en av mina absoluta favoriter inom brittisk skräck.

Kritiken som brukar riktas mot The Blood on Satan`s Claw är att historien är alldeles för utdragen och att det egentligen händer för lite i filmen. Även djävulsdesignen brukar få sig en känga (demonen i slutet ser ut att vara klädd i material som hittats i skogarna runt inspelningsplatsen). För mig passar detta perfekt in i den känsla av att vara på plats i det 1600-talet som Haggard uppenbarligen försöker skapa. Jag vet inte riktigt hur bönder i en isolerad by, under den här perioden, annars skulle kunna tänka sig djävulen. Filmens låga budget (och den kreativitet den tvingar fram) blir en styrka. Men jag tror inte riktigt alla håller med mig om att The Blood on Satan`s Claw är en brittisk skräckklassiker. Den är inte riktigt uppbyggd som en skräckfilm. Det närmsta man kan jämföra den med är just ovan nämnda Witchfinder General från samma bolag. Det är mer av en ”kostymthriller” (fast en erotisk sådan) och den delar även inkvisitionstemat med Reeves film. Detta betyder att du inte blir speciellt skrämd av att se den och du ska absolut inte förvänta dig att bli det heller. Låt dig istället vaggas in i dess säregna värld och njut av den omslutande stämningen Haggard lyckas skapa.

I mitt tycke så är The Blood on Satan`s Claw en välspelad, stämningsfull och väldigt egen film. Den kanske är gjord av en regissör som inte riktigt vet hur man gör skräckfilm, men det är just därför den blir så speciell. Jag anser detta vara en av de allra bästa brittiska yttringarna i skräckgenren någonsin.

När jag tänker efter så påminner djävulsdesigen faktiskt lite om skogsvarelserna i M. Night Shyamalans The Village

Annonser

Madhouse (1974)

juli 27, 2011

Nu var det dags för lite brittisk skräck igen. Jag kom på mig själv med att ha recenserat alldeles för få filmer från den fantastiska Hammer-konkurrenten Amicus Productions (endast Horror Hotel har hittills fått den äran). Bolaget är mest kända för sina antologifilmer (tex The House That Dripped Blood, Asylum och The Vault of Horror för att nämna några), men denna gång ska vi titta närmare på en av deras reguljära långfilmer. Och den har Vincent Price i huvudrollen! Madhouse är en samproduktion mellan Amicus och American International Pictures och jag kan redan avslöja att den är bra. Regissören Jim Clark är egentligen klippare och är fortfarande verksam i Hollywood. Han har jobbat med filmer som The World is Not Enough, The Killing Fields och den där dåliga versionen av Schakalen med Bruce Willis och Richard Gere. Egentligen så har Clark inte alls regisserat speciellt många rullar själv. Madhouse blev visst ingen större hit, vilket nog satte käppar i hjulet för hans regikarriär. Detta är synd eftersom det är en både underhållande och förvånansvärt modern film som bärs upp av en helt fantastisk skådespelarensemble. Price backas av snygga Linda Hayden och självaste Peter Cushing. Självklart kan denna kombination inte bli dålig.

Vincent Price spelar en åldrande skräckskådespelare vid namn Paul Toombes (fyndigt!). Vi får tidigt bekanta oss med Madhouse meta-ambitioner eftersom Toombes är mest känd för att spela en rollfigur vid namn Dr. Death. Detta är en självklar referens till Price karaktär Dr. Phibes som han spelade i två filmer signerade Robert Fuest. Toombes har varit borta från rampljuset ett tag och spenderat tid på en mentalinstitution. Nu ska han dock vara frisk och får ett erbjudande att en sista gång spela karaktären som gjorde honom känd. Toombes beger sig till sitt hemland England för att börja inspelningen och träffar snart sin gamla vän (och tillika manusförfattaren bakom Dr. Death-filmerna) Herbert Fley (Cushing). Vännen oroar sig för Toombes. Han verkar fortfarande labil och det var ju hans blivande frus död som knäckte hans psyke; ett dödsfall som inte är fullt utrett än. Allt förvärras av att en figur i Dr. Death-utstyrsel plötsligt dyker upp och börjar mörda folk som är involverade i filmproduktionen. Dödsfallen är även kopior av morden i hans gamla filmer. Fleys oro är inte obefogad eftersom Toombs börjar misstänka att han har drabbats av en personlighetsklyvning efter traumat och därför själv är mördaren. Men är svaret verkligen så enkelt?

På flera plan lyckas Madhouse bli den film som Scream försökte vara, men aldrig blev. Vi pratar alltså om en meta-skräckfilm med en stor portion ironi och diskret humor. I motsats till Scream så går dock Madhouse inte vilse i den postmodernistiska labyrinten. Detta är är en riktig skräckfilm, fast den är lite mer medveten och lite fyndigare än genomsnittet. Skådespeleriet håller (såklart!) en genomgående hög klass och Price spelar ut hela sitt ångestfyllda känsloregister. Cushing fungerar också mycket bra i sin vanliga roll som förnuftets röst. Hayden spelar ett av mördarens offer och har inte så mycket screen time, men är som vanligt trevlig att titta på. Överhuvudtaget så är Madhouse ett väldigt stabilt hantverk och Clark framstår som värsta proffset (vilket han absolut inte var). Han navigerar sig igenom den självrefererande histoirien med van hand och lyckas tom ge oss ett småsorgligt slut. Madhouse är ännu en film som kan räknas till kategorin proto-slashers (alltså en slasher gjord innan slashergenren var född), men det är en charmigt ärkebrittisk sådan.

Madhouse visar exakt hur hög kvalité Amicus höll på sina produktioner. Medan Hammer fastnade lite i ett fack, så lyckades deras konkurrent konstant överraska med oväntade grepp och experimentlusta. Här har de lyckats göra den första meta-skräckisen jag känner till och de gjorde den 22 år innan Kevin Williamson blev hyllad som en postmodernistisk pionjär.

Välgjord och underhållande trailer. Se den nu och se sedan filmen! Jag måste även nämna att trots att filmen är PG så är den ganska brutal och innehåller förvånansvärt mycket gore…

Vixens: Linda Hayden

april 6, 2010

Linda Hayden slog igenom som 15-åring i den Lolita-influerade Baby Love. Som 18-åring var hon med i en av de bästa brittiska independent skräckfilmerna någonsin; Blood on Satan`s Claw (en av Tim Burtons favoritfilmer och därför är Sleepy Hollow inspelad på samma plats). Hayden har även hunnit med att spela in en Hammer Dracula-film med Christopher Lee (Taste the Blood of Dracula). Hon har spelat mot Vincent Price och Peter Cushing i meta-skräckisen Madhouse, bidragit till seriemördargenren och spelat mot Udo Kier i Exposé och varit med i en av de absolut sämsta brittiska filmerna genom tiderna; Queen Kong. Med sitt flickaktiga utseende blev Hayden en stor genrefavorit och en av de stora brittiska exploitation skådespelerskorna.