Henry och Otis mördar familjen medan de filmar det

Detta är inte bara John McNaughtons absolut bästa film, det är även en av de mest kontroversiella filmer som någonsin gjorts. I alla fall så var den länge betraktad som detta. Ärligt talat så har jag inte sett den sedan högstadiet och har därför svårt att bedöma hur filmen har stått sig över tid. Hur som helst så chockade den sin samtid (i slutet av 80-talet) genom sin extremt realistiska skildring av en seriemördare (fantastiskt obehagligt spelad av Michael Rooker). Filmen spelades in 1986 (med en minimal budget), men blev sedan liggande till 1989. Slutligen gick den upp på några få amerikanska biografer och började sedan cirkulera på olika filmfestivaler. Den blev snabbt en stor kritikerfavorit och hyllad i stora delar av världen. Manuset var starkt influerat av den verkliga seriemördaren Henry Lee Lucas och många händelser som skildras i filmen har hänt i verkligheten (som det grymt tragiska och ångestladdade slutet). Men McNaughton var ännu mer intresserad av de mord Lucas erkände att han utfört när polisen pressade honom i fängelset. Länge ansåg man honom som USA:s allra värsta seriemördare genom tiderna, med över 600 mord på sitt samvete. Det visade sig sedan att Lucas bekännelser grundade sig i att polisen gav honom privilegier om han sa att han utfört de mord som snutarna lade framför honom. För filmen spelar detta ingen roll överhuvudtaget. Henry – Portrait of a Serial Killer är en film som jag aldrig lyckats glömma…

Michael Rooker och Tom Towles (som spelar Henrys störda vän Otis) bryter sig in hos en medelklassfamilj. Med sig har de en VHS-kamera och Henry filmar hela scenen. Tidigare så trodde vi att kvinnan kommit undan Henry, men nu ger sig de båda männen på henne när maken inte är där. Otis trycker ner henne i soffan och angriper henne sexuellt. Plötsligt dyker maken upp och han dödas snabbt. Fortfarande är Otis på kvinnan. Det är nu parets son kommer in. Henry dödar honom framför ögonen på den panikslagna mamman. Det absolut värsta med den här scenen är att vi får se den på en tv medan Henry och Otis tittar på inspelningen hemma efter att brottet begåtts. Jag visste absolut inte vad jag gett mig in på när jag såg den här filmen för första gången. Jag konsumerade mycket splatterfilm på den tiden och när jag läste att den här filmen skulle vara ”frånstötande” så trodde jag att den endast var väldigt grafisk. Henry – Portrait of a Serial Killer träffade mig mycket djupare, där det verkligen känns. Att jag aldrig sett om filmen sedan dess är ett bevis på hur starkt den påverkade mig. Jag vill inte utsätta mig för själv för det där igen.

Henry – Portrait of a Serial Killer är inte en skräckfilm. Den är så mycket mer realistisk och skitig än något annat jag sett i skräckgenren. Det är en amerikansk independentfilm som dissekerar de störda relationer som en seriemördare bygger upp med människor i sin omgivning. Den ger en inblick i denna trasiga värld fullständigt utan apati. Trots att jag anser att människors handlingar går att förklara utifrån deras bakgrund, så står jag helt handfallen här. Ibland skapas det riktiga monster. Sådana som är omöjliga att resonera med. Och det är riktigt ångestframkallande…

Scenen med angreppet på familjen är censurerad på youtube, så här kommer istället en samling andra scener. Se dom inte om du inte redan sett filmen.

Annonser