The Awakening (2011)

mars 15, 2012

Jag har redan redogjort att jag är måttligt peppad på James Watkins ny-version av The Woman in Balck. Eftersom jag gillar att sätta mig på tvären, så har jag grävt fram en annan ny brittisk spökfilm som jag sett istället. The Awakening är Nick Murphys långfilmsdebut. Han har tidigare gjort BBC-serierna Occupation och Primeval. Även hans debutfilm är finansierad av BBC. Det är på många sätt en väldigt klassisk brittisk spökhistoria, men med lite moderniserade influenser. Filmen har lyckats attrahera en imponerande skådespelarensemble: Rebecca Hall (Vicky Cristina Barcelona), Dominic West (The Wire) och Imelda Staunton (fantastisk i Vera Drake). The Awakening är inspelad i en jävligt snygg blå/grå-skala och mestadels i riktiga miljöer (något som brittiska spökfilmer traditionellt varit väldigt bra på). Dataeffekter hålls även till minimum. Det är i grund och botten en väldigt manusdriven och karaktärstung historia, mer av ett övernaturligt drama än en renodlad skräckfilm (även detta något som brittiska spökhistorier varit väldigt duktiga på). Detta betyder dock inte att The Awakening inte är läbbig, för det är den. Det finns en handfull extremt välorkestrerade jump scares i den här filmen. I slutänden så är detta en väldigt ambitiös haunted house-film, med några brister. Den har även en ganska provokativ underton som jag kommer att återkomma till. Men först handlingen…

Florence Cathcart (en otroligt karismatisk och övertygande Rebecca Hall) är en akademiskt utbildad ung kvinna i mellankrigstidens England. Hon har skrivit en bok om varför den andliga världen inte finns och är en stenhård ateist (provocerande för många). Hennes akademiska expertis och intelligens har medfört att folk kontaktar henne när de vill motbevisa övernaturliga fenomen. Tidigt i filmen knackar en viss Robert Mallory (West, också bra här) på hennes dörr. Han är lärare på en internatskola för pojkar i norra England och både barnen och personalen är övertygade om att ett verkligt spöke huserar i de gamla lokalerna. Florence bestämmer sig för att anta utmaningen och reser till skolan. Väl där träffar hon snart en äldre hushållerska vid namn Maud (den otroliga Staunton). Det visar sig att hon är ett stort fan av Florence och den person som övertalat skolledningen att kontakta den unga akademikern. En pojke har dött på skolan och alla är övertygade att det är vålnadens förtjänst. Florence lyckas snart bevisa att så inte är fallet. Men skolan väcker en ångest hos den unga kvinnan. Hennes fästman dog i första världskriget och Florences ensamhet börjar bli outhärdlig. Samtidigt börjar det inträffa märkliga fenomen. I ett dockhus börjar någon arrangera de små dockorna i situationer som verkligen pågår i olika delar av den enorma skolbyggnaden. Florence får allt svårare att rationalisera bort de övernaturliga incidenterna. Slutligen visar det sig att allt som pågår på skolan har starka kopplingar till hennes eget förflutna…

Att beskriva handlingen i The Awakening på det sättet som jag gjort ovan är bara att skrapa på ytan. Det är en rik och komplex historia Murphy och hans medförfattare Stephen Volk (The Guardian och Gothic) skrivit. I grund och botten så är det en film om ensamhet. Alla karaktärer har förlorat någon, i kriget eller i de epidemier som spreds i England under mellankrigstiden. Det är den ensamheten och saknaden som medför att människor börjar se spöken. Det finns en psykologisk ambivalens i manuset, i förhållande till de övernaturliga fenomenen, som är tilltalande (trots att det i filmens värld verkligen finns spöken). På detta planet känns The Awakening lite influerad av Kiyoshi Kurosawas Kairo. Men andra influenser är ännu starkare. Murphy och Volk har själva sagt att de är stora fans av The Devil`s Backbone, Barnhemmet och The Others. Några av filmens alla twists är uppenbarligen influerade av dessa spanska spökfilmer och en lånar de även från M. Night Shyamalans The Sixth Sense. Här kommer vi till lite av filmens problem. Medan manusets karaktärsstudier fungerar (mycket tack vare fantastiska skådespelarinsatser), så känns spökhistoriens upplösning lite onödigt komplicerad. Det finns så många vändningar att den här filmen verkligen kräver en hel del av sin tittare. Detta är inte nödvändigtvis dåligt, men blir i vissa stunder lite snurrigt. Alla trådar knyts inte heller riktigt ihop när The Awakening är slut. Dock hade jag ett annat, och större, problem med den här filmen. Florence känns som en jävligt progressiv karaktär i en extremt patriarkal tid och hennes andliga uppvaknande (insikten att det finns spöken!) hade jag lite svårt för. Detta känns märkligt bakåtsträvande. Där Guillermo del Toro ofta använder sig av det fantastiska för att understödja karaktärernas kritik mot den rådande samtiden, så gör The Awakening precis tvärt om. Florences progressivitet är uppenbarligen fel och hon tvingas in i ledet av folk som tror på andar. Samtidigt så är detta ett ärkebrittiskt tema i landets spökhistorier (tänk M.R James tex) så jag kanske hänger upp mig för mycket på det.

The Awakening är en ambitiös och, faktiskt, ganska originell brittisk spökfilm. Den ger dig inga enkla lösningar och trots att jag anser att filmens dramaelement fungerar bättre än själva spökhistorien så är den ändå otroligt sevärd. Samtidigt så lyckas den också leverera några riktigt jävla läskiga scener som faktiskt klarar av att påverka den mest härdade skräckfilmskonsumenten.

Det är en otroligt snygg film med en tilltalande underton av melankoli. Detta kommer tyvärr inte riktigt fram i trailern…

The Innkeepers (2011)

januari 24, 2012

Nu har jag äntligen sett den! Vi pratar såklart om Ti Wests nya film The Innkeepers. Som ni säkert känner till vid det här laget så är jag ett stort fan av herr Wests The House of the Devil. Jag har tom gått så långt att jag kallat den för en av de absolut bästa amerikanska skräckfilmerna som kommit ut på denna sidan av millennieskiftet (något som jag helhjärtat står för). I den filmen lyckades West inte bara att återskapa den visuella stilen från en amerikansk skräckfilm från sent 70-tal, han lyckades även fånga stämningen från denna guldålder perfekt. Men vad är det egentligen mer som gjorde The House of the Devil så jävla bra? West har förstått en väldigt central aspekt i skräckfilmshantverket, nämligen att uppbyggnaden är allt. Tänk på din absoluta favoritrysare och jag garanterar dig att den lägger väldigt mycket tid på uppbyggnad under filmens första del. Den etablerar karaktärerna. Den sätter dom i helt vardagliga situationer. Den skapar en känsla av att något fruktansvärt kommer att hända. Ofta är detta parti filmens allra bästa del. Väntan på att helvetet ska braka loss är oftast mycket värre än själva helvetet (tänk förhörsteknik eller tortyr). Ti West är något av en uppbyggnadsfundamentalist. I House of the Devil visste han att förklaringen bakom varför det läbbiga paret lurat Samantha till huset aldrig kunde mäta sig med det som vi i publiken fantiserat ihop i våra huvuden. Därför avklarade han denna förklaring väldigt snabbt och korthugget i filmens sista tio minuter. The Innkeepers fortsätter detta stora fokus på uppbyggnad och att med små medel få oss att fatta att allt kommer att gå åt helvete. Men West spelar även ett annat lite oväntat kort den här gången. Han kör mycket på humor. The Innkeepers är en skräckkomedi. I alla fall i början. Det är en subgenre som är galet svårt att behärska. Oftast blir det inte speciellt kul och det sabbar skräcken. Att West sätter Sara Paxton (Last House on the Left remaken) och Pat Healy (Ghost World) i dessa roller är inte heller så betryggande. Hur fan blev det då i slutändan?

Claire (Paxton) och Luke (Healy) arbetar på det gamla hotellet Yankee Pedlar Inn. Jobbet är tråkigt och de roar sig bäst de kan. Luke har byggt en hemsida tillägnad hotellets eventuella övernaturliga fenomen och Claire sticker ut och handlar kaffe när hon har tråkigt. Arbetsmoralen förbättras inte av att duon fått reda på att de snart blir arbetslösa. Yankee Pedlar Inn ska stängas och tomten ska bli parkeringsplats. Ägaren har stuckit till Barbados och de två uttråkade hotellarbetarna är tvungna att ensamma arbeta den sista helgen hotellet någonsin kommer att ta emot gäster. Dessa är dock få. En gammal alkoholiserad såpastjärna (den förre detta 80-tals baben Kelly McGillis i en fantastisk roll) har tagit ett rum och en småbarnsmamma som stuckit från sin make (och som personalen stör sig på) har tagit ett annat. För att få tiden att gå beslutar sig Claire och Luke för att genomföra en paranormal utredning av Yankee Pedlar Inn. Det är ju trots allt sista chansen. Skrönor har länge cirkulerat om att hotellet är hemsökt och Luke hävdar tom att han sett saker. Claire är avundsjuk och vill också springa på ett spöke. Ska man tro vandringssägnerna så heter gasten Madeline O’Malley. När hennes make aldrig dök upp på deras bröllop hängde sig Madeline i ett rum på tredje våningen. För att undvika dålig publicitet gömde den dåvarande hotellägaren hennes lik i källaren för att sedan smuggla ut det. Affären uppdagades och sedan dess så sägs en vålnad i bröllopsklänning vandra korridorerna på Yankee Pedlar Inn. Eftersom ingen övernaturlig incident någonsin inträffat när folk är i närheten, så bestämmer sig arbetskamraterna att sova i pass. Den som är vaken genomför EVP-sessioner (electronic voice phenomena för er som inte kollar på Ghost Hunters). Claire är grymt peppad och tar första passet. Tyvärr hör hon mest brus. Vad hon inte vet är att detta är början på en helg som kommer att förända hennes liv…

Ojojoj. När jag satte mig ner med The Innkeepers så var jag verkligen nervös. Förväntningarna var skyhöga och jag var helt övertygad om att jag skulle bli besviken. Herregud vad fel jag hade. Jag fullständigt älskar den här filmen! För mig så är The Innkeepers en näst intill perfekt mix av komedi, arbetsplatsrelationer, karaktärer och skräck. Jag är nästan chockad över hur rolig filmen är i början. Humorn grundar sig i karaktärernas personligheter och deras relationer. Den är väldigt jordnära. Sara Paxton framstår som värsta komiska talangen här! Hon gör även en hel del väldigt rolig fysisk komik och förstärker sin karaktärer med diskreta miner och små ljud. Även Healy är otroligt charmig och paret har en strålande kemi. Det är väldigt uppenbart varför West väljer att skildra karaktärerna på det här sättet i början. Humorn och charmen gör att vi bryr oss om dom. Därför framstår filmens sista hälft som så himla mycket mer tragisk. Här skiljer sig The Innkeepers väldigt mycket från The House of the Devil. West har investerat mycket tid i att skriva karaktärerna och de är (hör och häpna) realistiska. Det fascinerande med filmen är att vi endast får se spökena i några få scener. De figurerar knappt i bild överhuvudtaget. Åter igen så triumferar Wests fundamentalistiska inställning till uppbyggnad. Effekten av dessa få scener i slutet blir extremt stark. Jag skrek faktiskt rakt ut i luften under den sista scenen i källaren (och det gör jag otroligt sällan). Ett långt tag förväntade jag mig knappt att få se några spöken alls. Det blir nästan traumatiskt när vi väl står öga mot öga med dom. En kommentar om filmen som jag läst på flera ställen, och som är en anledning till att många ogillar den, är att folk anser att inget runt hemsökelsen förklaras. Jag hade samma känsla precis när The Innkeepers var slut: ”Shit va coolt, men de sista scenerna säger ju nada!” Sedan började jag fundera på det och insåg långsamt vilken briljant liten spökhistoria West skrivit. The Innkeepers fördummar inte sina tittare utan presenterar sin handling med små medel. Det är som ett litet pussel och ingen av pusselbitarna saknas såvitt jag kan se. Det finns egentligen bara en liten sak jag stör mig på i detta annars mycket solida bygge. En handling som utförs framåt slutet känns kanske inte helt trovärdig. Men detta är en mindre petitess i sammanhanget.

På nästan alla punkter så är The Innkeepers en mer välgjord film än The House of The Devil. Den har mer realistiska karaktärer, mer trovärdiga relationer och ett bättre manus. Samtidigt så är det två väldigt olika filmer. Syftet med den förra filmen var att fånga en tidsanda och en stämning. Nu har West istället skapat en hypermodern och nästan socialrealistisk spökhistoria. Ett fascinerande möte mellan en amerikansk independenttradition och skräckgenren. Resultatet är helt jävla fantastiskt! Detta är absolut en av de allra bästa moderna amerikanska skräckfilmerna och en av de bästa skräckkomedierna på jag vet inte hur länge…

Trailern har legat uppe här på bloggen tidigare och den får filmen att se galet mycket mer generisk ut än vad den är. Den borde mer marknadsförts som en independentfilm med spöken!

Eftersom det är mycket i plugget just nu så får det bli ett kort inlägg idag. För ett tag sedan så såg jag Oxide och Danny Pangs första amerikanska film The Messengers. Jag gillar flera av brödernas Hong Kong-producerade skräckfilmer. The Eye har en cool grundidé och utförandet är kompetent. Även uppföljaren gör mig inte besviken (för ovanlighetens skull). Recycle hade brister, men även mycket originalitet och kreativitet i sitt utförande. Allt det jag nämnt ovan saknas i The Messengers. Det finns EN riktigt bra skräckscen i denna haunted house-film (den när Kristen Stewart håller i sin lillebror i korridoren och spöket närmar sig bakifrån). Annars är det idel tröttsamma klichéer uppgrävda ur genresoptippen. John Corbetts pinsamma Shining-imitation och slutet där kärnfamiljen står starka mot hotet får en bara att vilja spy. Filmen är snygg i alla fall, om nu det skulle vara någon tröst…

Erfarenheten av The Messengers väckte åter liv i en gammal tanke; hur kommer det sig att regissörer som gjort bra filmer i sina hemländer gör bajs när de hamnar i USA? Är det bara de stora studiornas likriktning som är problemet eller beror det även på andra faktorer? The Messengers är tex producerad av Sam Raimi och hans Ghost House Pictures så de borde ju kunna skräck (trots att även de i ärlighetens namn gjort rejält med skit). Har ni några tankar runt detta? Diskutera gärna så ses vi snart igen!

Hammer hade James Bernard och Amicus hade Douglas Gamley. Denna kompositör skrev musiken till alla bolagets bästa filmer. Han debuterade i det brittiska skräckbolagets tjänst redan i deras första genrefilm, Horror Hotel. Gamley fortsatte sedan att skriva musik till Amicus allra bästa antologifilmer: Asylum, Tales from the Crypt och The Vault of Horror. Han komponerade även musiken till den halvlyckade And Now the Screaming Starts!, till den meta-doftande Vincent Price-pärlan Madhouse och till bolagets lyckade deckare/varulvs-hybrid The Beast Must Die. I motsats till Bernard så vände sig Gamley inte till andra sidan Atlanten för inspiration, utan inkorporerade istället ofta stycken från klassiska verk i sina soundtracks. Detta var mycket effektivt. Gamleys soundtracks har något tidslöst och pampigt över sig, men lyckas ändå fullständigt vara i skräckhistoriernas tjänst. Han lyckades helt enkelt skriva några av de allra bästa brittiska skräcksoundtracken genom tiderna!

Mer Ti West åt folket!

november 12, 2011

Eftersom jag jobbar hela helgen, så får det bli ett mindre avancerat inlägg idag. Jag vill berätta hur jävla peppad jag är på Ti Wests nya film The Innkeepers! Mannen har gjort en av de senaste tio årens bästa amerikanska skräckfilmer, The House of the Devil, och Cabin Fever 2: Spring Fever sägs vara intressant trots sina stora brister (vilka verkade bero på enorma budgetproblem). Den andra filmen har jag inte hunnit beta av än, men om den innehåller ens ett kryddmått av den stil och kompetens som West uppvisade i The House of the Devil då är jag beredd att tugga i mig lite grus för att komma åt mannan. The Innkeepers är en spökhistoria som handlar om en paranormal utredning (av ett gammalt rivningshotat hotell) som flippar ut. Huvudrollen spelas av Sara Paxton (The Last House on the Left-remaken). I ärlighetens namn så får trailern filmen att se ut som välbekant territorium (fast kanske med lite snyggare spöksminkning än genomsnittet). Men jag vägrar att släppa mitt stöd till Ti West! Trots inte helt övertygande trailers så tror jag stenhårt på att han kommer att leverera. Jag förstår dock inte varför filmbolaget kör på den generiska affischen ovan, när det cirkulerat en mycket mer retrodoftande och underhållande affisch på nätet. Den ger mig lite vibbar av The Frighteners (alternativt någon skräckkomedi från 40- eller 50-talet) Spana in den:

Rolig tagline också. Affischen får en verkligen att undra över filmens eventuella komediaspekter. Finns dom eller är detta endast något internt skämt? Trailern bär hur som helst inga spår av någon humor. Men nog tjatat nu. Spana själv in trailern och dela med dig av vad du tänker. Vi syns igen efter helgen.

Mötet med Dr. Freudstein i källaren

Den första italienska skräckfilmen jag minns att jag såg var Lucio Fulcis The House by the Cemetery. Jag var max tretton år och egentligen alldeles för ung för att titta på film av den här kalibern. Min farsa skulle åka iväg någonstans och jag skulle vara kvar hos min mormor på den polska landsbygden. För att sysselsätta mig åkte farsan och jag in till Olawa (som är närmsta stad) för att hyra några filmer. Jag valde ut The House by the Cemetery endast utifrån omslaget. Mitt skräckintresse hade börjat frodas det senaste året och jag slukade allt jag kom över. En kväll satte jag mig med filmen (mormor ville inte kolla) och tryckte play på videon. Introt var repigt, men filmen var totalt oklippt. Efter lite under 90 min så var den slut. Jag satt med gapande mun. Aldrig hade jag sett något liknande i hela mitt liv. Jag var äcklad och kände mig på något märkligt vis smutsig. Samma natt sov jag med lampan på.

På många sätt så var det Fulcis märkliga blandning av slasher, Lovecraft-influenser, haunted house-film, sjukt magstarkt gore och surrealism som fick mig att bli en skräckfilmsmissbrukare på riktigt. Min första tanke var att jag aldrig ville se den här filmen igen så länge jag levde. Jag har sett om den många gånger efter det. Det är särskilt slutet som jag minns allra starkast. Hela filmen förstår vi att mördaren gömmer sig nere i källaren någonstans och många karaktärer dödas precis när de är på väg ner i den. I slutet tar sig dock familjen Boyle så långt ner i källaren som de bara kan. Det är då de hittar Dr. Freudsteins makabra arbetsrum. Styckade lik ligger överallt i det mörka källarutrymmet. Vi har tidigare i filmen bara sett doktorns händer. Nu står han där plötsligt framför dom. Han är klädd i en gammaldags skjorta och hans ansikte är helt mumifierat, en konsekvens av hans experiment att ge sig själv evigt liv. Föräldrarna kämpar emot honom och sticker en kniv i hans mage. Genom det öppna såret väller det ut larver. Freudstein är odödlig och har snabbt ihjäl föräldrarna, brutalt. Nu är sonen Bob (Giovanni Frezza) ensam kvar med monstret i källaren. Han försöker fly upp genom en lucka i taket medan doktorn får tag i hans ben. Vi är övertygade om att pojken också kommer bli slaktad, men i sista stund dras han upp och räddas av doktorns spöklika dotter (Silvia Collatina). De två barnen förenas med Mary Freudstein som leder ut dom i skogen och vi förstår att Bob nu för alltid kommer leva kvar i den märkliga limbovärld där huset vid kyrkogården ligger.

Scenen är inte bara slagkraftig för att den är grotesk. Fulci har verkligen sparat alla de mest makabra elementen till filmens slut; rummet fullt med slaktade lik, att vi slutligen får se hur själva doktorn ser ut, scenen med larverna som väller ur honom och spökena som tar sig ann pojken och behåller honom i sin värld. En mardrömslik avslutning värdig en mardrömslik film.

Självklart så börjar inte klippet som finns på youtube förrän efter allt gore. Se hela filmen istället, om du inte redan gjort det…

Full Circle (1977)

september 16, 2011

För inte så länge sedan skrev jag om John Houghs grymma haunted house-film The Legend of Hell House. Recensionen ledde till en diskussion om bra filmer inom denna subgenre. Jag listade då ett gäng klassiker som verkligen är helt fantastiska. När man diskuterar bra haunted house-filmer så finns det dock en som ofta glöms bort; Full Circle (aka The Haunting of Julia). Denna film har ett ENORMT följe, men den kanske är bortglömd eftersom det är väldigt få som faktiskt sett den. Av någon märklig anledning så har Full Circle aldrig givits ut på DVD (bortsett från en tattig fransk bootleg), så den är väldigt svår att få tag på. Jag har själv varit på jakt efter den i åratal. Igår natt hittade jag slutligen en stream på nätet av filmens VHS-utgåva. Fan, vad det var värt väntan! Full Circle är en filmatisering av Peter Straubs roman Julia. Den är regisserad av britten Richard Loncraine och helt och hållet inspelad i England (trots att det är en kanadensisk/brittisk-samproduktion). Loncraine har på senare år fått ett mindre genombrott i Hollywood. Han har bla regisserat högbudgetfilmer som Wimbledon och Firewall. Full Circle är dock en av hans tidigaste bedrifter och huvudrollen spelas av självaste Mia Farrow. Antagligen så är den här filmen även hans allra bästa verk. Detta kan vara en av de mest unika, tragiska, mångbottnade och poetiska spökhistorier jag någonsin sett på film.

Julia Lofting (Farrow) tillhör en övre medelklassfamilj i London där även hennes distanserade make Magnus (Keir Dullea) och deras dotter Kate (Sophie Ward) ingår. Direkt i filmens början så drabbas familjen av en enorm tragedi. Kate sätter en bit äpple i fel strupe vid frukostbordet och dör i Julias armar. Den unga mamman har extremt svårt att acceptera att dottern är borta och tvingas gå i långvarig terapi. Under sina sessioner med psykologen inser Julia att det bara var pga Kate som hon och maken höll ihop. Därför lämnar hon honom omedelbart när hon skrivs ut ur sjukhuset och flyttar in i ett nytt hus. Magnus uppskattar dock inte detta. Han vill ha tillbaka henne och är beredd att utnyttja det faktum att Julia endast är villkorligt frigiven från institutionen för att få henne att flytta hem. Samtidigt så stöttas Julia i sitt beslut både av sin vän Mark (Tom Conti) och av Magnus syster. Systern är dock skeptisk till att Mark spenderar så mycket tid med Julia och hon börjar misstänka att de har en affär. Men har inte Magnus rätt? Är Julia verkligen botad från sitt trauma? Den unga kvinnan börjar nämligen få för sig att hon ser en blond liten flicka, först på en skoltrappa och sedan i en park. En flicka som snabbt försvinner. Märkliga saker börjar även hända i det hus Julia flyttat in i. Hon hör fotsteg när ingen borde vara där och ett element sätter hela tiden på sig självt. Plötsligt en dag ramlar en av Julias gäster ner för trappan. Blev kvinnan puttad? Julia börjar efterforska de konstiga incidenterna och hittar spår tillbaka till 40-talet. Vad har detta egentligen med henne och hennes dotter att göra?

Som ni säkert förstår på min beskrivning ovan så är Full Circle inte främst en spökhistoria. Det är ett drama om en ung mor som förlorat sin dotter och försöker hantera denna förlust. Harry Bromley Davenport (märkligt nog regissören till Xtro) och Dave Humphries (manusförfattare till Quadrophenia) har skrivit ett väldigt mångsidigt manus utifrån Straubs roman. Jag har inte läst just den här boken, men däremot andra av författaren och vet hur splittrade hans historier kan vara. Full Circle innehåller några teman som är återkommande i Peter Straubs romaner (att avslöja vilka dessa är skulle vara en fet spoiler), men de hanteras på ett så snyggt sätt att han själv aldrig hade kunnat producera det här manuset. Det är en ovanligt rik historia som inte skriver sina tittare på näsan. Men vad hade ett bra manus varit utan skådespelare som kan bära det på sina axlar? Även här levererar Full Circle. Det är genomgående helt fantastiska skådespelarprestationer, ända ner till minsta biroll. Mina lovord slutar dock inte där. Loncraine har lyckats skapa en otroligt vacker film som både är väldigt poetisk och samtidigt djupt tragisk och, i slutändan, riktigt jävla obehaglig. Allt från scenografi och kameraarbete till Colin Towns otroligt stämningsfulla musik skapar ett helgjutet verk som stannar i dina tankar långt efter att filmen är slut. Sällan fungerar manus, bilder, skådespeleri, musik och stämning så bra ihop i en skräckfilm. Ja, jag känner mig helt lyrisk.

Nu har jag verkligen hypat upp Full Circle, men det skiter jag i. Det är en helt fantastisk film. Den sista scenen har etsat fast sig djupt i min hjärna och kommer nog aldrig att försvinna. Och jag har en ny film till mina lista över de bästa jag någonsin sett.

Jag hittade ingen trailer för filmen (kanske inte så konstigt eftersom den inte är utgiven på DVD). Istället så får ni Colin Towns fantastiska musik. Efter improvisationen i början så kommer filmens titellåt, så lyssna på hela.

Full Circle är en film som jag verkligen vill analysera och diskutera. Det enda sättet att se den i dagsläget är streamen nedanför (om man inte hittar en begagnad VHS). Kan inte ni se den, så vi kan komma med våra tolkningar i kommentatorsfunktionen? En sådan diskussion behöver spoilers… 

Vad krävs för att göra en bra haunted house-film? Ganska mycket, tror jag, om vi betraktar hur många sådana som spottats ut. Hur många av dessa är då bra? Inte så värst många. Jag har redan tagit upp två av de absolut bästa yttringarna i genren här på bloggen; Dan Curtis suggestiva Burnt Offerings och den fantastiska brittiska tv-filmen The Woman in Black. Och nä, jag är INGET fan av Poltergeist (filmen som bevisar att den här genren inte endast kan förlita sig på specialeffekter). Jag tycker att James Wans Insidious slår Poltergeist rejält på fingrarna vilken dag som helst (sorry filmitch). Vilka filmer ur den här genren finns då kvar som är värda att nämna? Robert Wises The Haunting måste såklart tas upp. Den är helt briljant, men det kan diskuteras om det verkligen är en skräckfilm. Peter Medaks The Changeling är väl också okej. Och sedan så har vi The Legend of Hell House. Det är inte den läskigaste haunted house-filmen (det priset går absolut till The Women in Black). Det är inte den mest konstnärliga (där vinner The Haunting). Fortfarande så är nog The Legend of Hell House min personliga favorit i genren. Varför, undrar ni kanske? Jo, för att den tar tillvara på något centralt i den klassiska spökhistorien (och detta är utan tvekan en spökhistoria); nämligen att det övernaturliga används för att förklara karaktärers psyken. Få haunted house-filmer har gjort detta så tillfredsställande som The Legend of Hell House (notera nu att jag är tveksam till om man verkligen kan räkna The Haunting som övernaturlig). Filmen är inte bara en skräckhistoria. Det är även ett starkt karaktärsdrama.

The Legend of Hell House är regisserad av John Hough och bygger på en roman av Richard Matheson (mest känd för I Am Legend, men även manusförfattare till The Night Stalker och The Night Strangler). Hough hade tidigare regisserat den hårda crime-rullen Eyewitness och den intressanta Twins of Evil åt Hammer. Efter The Legend of Hell House åkte han till Hollywood vilket tyvärr innebar att kvalitén på hans filmer sjönk rejält. Han började med barn/ungdomsrullar (originalversionen av Escape to Witch Mountain och Biggles) för att sedan gå tillbaka till skräckfilm. De senare kan delas in i två kategorier; intressanta men misslyckade (The Incubus och The Watcher in the Woods) och rent jävla horribla (American Gothic och Howling IV: The Original Nightmare). Houghs gjorde aldrig en så bra film som The Legend of Hell House igen. Historien backas upp av ett kompetent gäng skådespelare; Rody McDowall (Apornas Planet), Clive Revill (Avanti!) och Gayle Hunnicutt (Scorpio). Men showen stjäls av Pamela Franklin som den clairvoyanta Florance Tanner. På många sätt är hon filmens egentliga huvudperson och den unga skådespelerskan får verkligen briljera. Detta är överlägset Franklins bästa rollprestation någonsin. McDowall är också mycket minnesvärd som den enda överlevande från den förra expeditionen till djävulshuset. Hans extremt labila psyke yttrar sig i cyniska spetsfundigheter som fungerar som en subtil comic relief. Houghs stora styrka är att han lyckas berätta historien i ett så högt tempo. Det händer något hela tiden. Det imponerande är att han gör detta utan att kompromissa med karaktärsutvecklingen. Men mer om det nedan. Nu kommer vi till själva handlingen och den är verkligen klassisk…

Hell House är mytomspunnet och räknas som ett Mount Everest bland hemsökta hus. Fastigheten byggdes av en man vid namn Emeric Belasco och legenderna berättar att han var aktiv inom alkemi och det ockulta. År 1929 uppdagades ett massmord i Hell House. I samma vända försvann Belasco och hittades aldrig igen. Flera utredningar har tidigare försökt genomföras i huset, men de har alltid slutat i galenskap och brutal död. Nu har ett nytt team satts ihop. Ansvarig för undersökningen är parpsykologen Lionel Barrett (Revill). Han har även med sig sin fru Ann (Hunnicutt), men deras relation är frostig och konfliktfylld. Benjamin Fischer (McDowall) övertalas också att delta. Men frågan är hur mycket han verkligen övertalats eller hur mycket han har en dödsönskan. Som den enda överlevaren från den senaste expeditionen till Hell House så har han grundläggande kunskap om vad som kan möta dom där, men samtidigt så är han så psykiskt instabil att han riskerar att äventyra hela operationen. Gruppen kompletteras slutligen av den unga, självsäkra Florance Tanner. Hon har en stor tilltro till sina synska förmågor och hamnar snart i konflikt med Fischer som också är synsk. Tanner hävdar nämligen att en ande tagit kontakt med henne. Och det är inte Belasco. Resten av gruppen ställer sig i början skeptisk, men efter ett poltergeist-fenomen vid middagsbordet börjar vissa i gruppen anse att Tanner själv framkallar de övernaturliga händelserna. Den unga flickan anstränger sig nu allt hårdare för att få kontakt med anden. Hon blottar sig fullständigt för att bevisa att hennes kritiker har fel. Det skulle hon aldrig ha gjort…

Om vi bortser från den redan nämnda skildringen av Tanners karaktärsförändring (och även Fischers) så innehåller The Legend of Hell House en historia som är lite lagom off. Handlingen byggs upp mot en ”plottwist” som är fruktansvärt märklig och samtidigt smått otippad i sin självklarhet. När huvudpersonerna börjar dö så blir filmen helt enkelt mer drömlik, samtidigt som de paranormala incidenterna blir allt fler. Denna övergång är en av filmens mest fascinerande sidor; förändringen från en ganska torr och krass brittisk realism till något riktigt utflippat och konstigt. Hough behöver inte ens använda sig av avancerade specialeffekter för att åstadkomma denna förvandling. Han kastar endast runt oss i den märkliga värld som skapas i Hell House, där logiskt tänkande och förväntningar får läggas åt sidan och lik hittas i garderoben (eller i kapellet, om vi ska vara bokstavliga). Det är ärligt talat svårt att förklara denna transformation. Första gången jag såg filmen så tyckte jag mest att den andra halvan var märklig, Men sedan växer den på en. Jag såg om filmen igen och började identifiera Houghs och Mathesons syften. Hell House tar helt enkelt över huvudpersonernas hela världsbild och på många sätt så känns förändringen som en trovärdig skildring av begynnande sinnessjukdom. Kanske mest för att den sker så subtilt. Sedan spelar det ingen roll om sinnessjukdomen tar sig uttryck i tilltro till konstiga maskiner, promiskuösa utsvävningar eller en vilja att ha rätt. Vilket uttryck sinnessjukdomen tar sig hos de olika karaktärerna är väldigt individuellt. Vad som händer under filmens sista tredjedel blir helt enkelt mer intressant om du verkligen försökt att förstå dig på karaktärerna från början.

Jag är helt övertygad om att The Legend of Hell House inte är för alla. Vill du blir skrämd så ska du nog se The Women in Black istället. Men denna film erbjuder något som vi aldrig ser i spökhusfilmer. Den förklarar inte bara hemsökelsen genom karaktärerna, utan de bidrar även själva till hemsökelsen i någon utsträckning genom sina nedbrutna psyken. The Haunting är uppbyggd på ett likande sätt, men där har i princip alla incidenter psykologiska förklaringar. Här suddas slutligen gränsen mellan karaktärerna och huset ut. The Legend of Hell House kan nog uppfattas som ganska konstig första gången du ser den (jag tyckte det), men ge den en chans till. Se om den och reflektera över karaktärernas utveckling. Gör du det så är jag helt övertygad om att du har hittat en av de allra mest intressanta haunted house-filmer som finns. Jag återkommer i alla fall till The Legend of Hell House gång på gång…

Lite för action-fylld trailer om vi betraktar materialet…

The Dead Pit (1989)

juli 2, 2011

Brett Leonard är en lustig man. Han skapade sig en karriär genom att göra skräckthrillers om datorrädslor. Leonards mest kända film är utan tvekan The Lawnmower Man. Den blev hyllad för sina (för tiden) revolutionerande special effekter, men inte så mycket annat. Sedan regisserade han den digitala seriemördarrullen Virtuosity med Denzel Washington och behandlade ännu en gång rädslor kopplade datorteknologins utveckling. Efter Dean R. Koontz-filmatiseringen Hideaway blev Leonard snabbt en föredetting. Att han på senare år gjort filmer som Man-Thing och Highlander: The Source talar sitt tydliga språk; Leonard är en b-films regissör och inte en speciellt kompetent sådan. Men innan han fick jobba med Hollywoodstjärnor så gjorde han en liten film vid namn The Dead Pit. Det är nu vi riktar våra blickar mot denna debut. The Dead Pit är lite av en hybrid. Ta en del mentalsjukhusskräckis, två delar slasher och en del zombiefilm, rör ihop allt och toppa med lite haunted house-klyschor, tuttar och gore. Hur smakar det då? Ganska unket…

Filmen börjar med en flashback. Den briljante Dr. Colin Ramzi (Danny Gochnauer) genomför groteska experiment på patienter som är intagna på den mentalinstitution där han jobbar. Hans kollega, Dr. Swan (Jeremy Slate), bestämmer sig för att stoppa den galna doktorn och tar sig därför ner till den håla under sjukhuset där Dr. Ramzi huserar beväpnad med en revolver. Efter att han skjutit knäppskallen förseglar Swan det underjordiska rummet så att ingen någonsin ska hitta det. Vi hoppar nu framåt i tiden och en ny patient (stuntkvinnan Cheryl Lawson) anländer till kliniken. Den unga kvinnan har drabbats av minnesförlust och kallas därför kort och gott för Jane Doe. Redan samma dag som hon går in genom sjukhusgrindarna sker en jordbävning som självklart river murbruket som täcker den håla där Dr. Ramzi mördades. Den galna kirurgen återuppstår och börjar att ha ihjäl både personal och patienter på sjukhuset. Samtidigt uppvisar han en väldigt speciell dragning till Jane. Filmen kulminerar med att alla de personer som Ramzi mördat återuppstår och övertar sjukhuset. Det är nu upp till Jane och en annan patient att stoppa zombieinvasionen och Ramzi innan det är för sent…

Hur fungerar The Dead Pits subgenrekompott egentligen? Ganska dåligt. Det stora problemet är att INGENTING förklaras. Varför återuppstår Ramzis gamla försökskaniner som zombies? Varför återuppstår Ramzi själv före alla andra? Vad fan var det för jävla experiment han höll på med egentligen? Manusförfattarna var helt enkelt jävligt lata. Filmen blir därför ganska tråkig. Folk jagas av Ramzi. Folk jagas av zombies. VARFÖR? Ingen vet! Filmens gore är väl okej. Det ser bättre ut i vissa scener än i andra. Men nästa stora problem visar sig med skådespeleriet (som ofta blir riktigt pinsamt). Gochnauer som Ramzi är riktigt kass (men så har han också mycket pinsamma one liners att jobba med). Sämst är dock Joan Betchel som spelar en av sjuksköterskorna. Det gör ont när man hör henne försöka säga sina repliker. Vad är kontentan av allt det här? Jo, The Dead Pit är en dum, tråkig, ful och smått förvirrande film. Den har inga intressanta kvalitéer överhuvudtaget. Om något så bevisar den hur jävla ointressant Leonard är…

På pappret hade väl The Dead Pit kunnat vara okej, men Leonard är så kass att han lyckas sabba det lilla som finns där (alltså den småvågade genreblandningen). Denna filmen begår ett misstag som ingen exploitationfilm får göra. Den lyckas vara tråkig…

Placebohoe har också recenserat den här filmen.

Trailern är mycket mer intressant än filmen! Det enda positiva med The Dead Pit är miljöskildringen. Inte så konstigt kanske eftersom den spelades in i Agnew State Hospital, en riktig klinik med extremt utåtagerande patienter…

Carlo Maria Cordio jobbade aldrig riktigt med A-laget inom den italienska exploitationscenen. Istället blev han Joe D`Amatos hovkompositör i början av 80-talet. Cordio skrev musiken till sådana klassiker som bla Absurd (aka Antropophagus 2), Caligula – The Untold Story, Ator, Quest for the Mighty Sword och The Crawlers. Samtidigt passade han på att jobba med Lucio Fulci och skapa soundtrack till några av gubbens sista (och kassa) filmer (tex Aenigma och Touch of Death). Cordio kom även i kontakt med den oförglömliga duon Bruno Mattei och Claudio Fragasso och skrev musiken till flera av deras projekt; främst de legendariska Troll 2 och Terminator II! Hans karriär fick ett värdigt slut i och med Bava Jr:s Body Puzzle. Trots att Cordio aldrig fick uppleva de italienska genrefilmernas glansdagar (utan istället, mer eller mindre, bidrog till deras död) så förtjänar han ändå en hyllning som en av de allra sista framträdande kompositörerna inom spaghetti b-filmen.