Forbidden World (1982)

mars 8, 2012

Vadå, Forbidden World? Det står ju Mutant ovan på affischen! säger kanske någon. Den första titeln är absolut den här filmens mest kända namn, men jag valde ändå en affisch med den alternativa titeln. Varför? Eftersom monstret i filmen ser ut som varelsen på affischen ovan och inte som insekten på Forbidden World-affischen. Vad man än väljer att kalla den här rullen så tillhör den Roger Cormans sci-fi-expliotationcykel. Den legendariska b-films producenten började verkligen spotta ur sig rymdfilmer i början av 80-talet och dessa hade två ”inspirationskällor”, nämligen Star Wars och Alien. Det mest kända exemplet på den första kategorin är Battle Beyond the Stars. De mest kända exemplen på Cormans försök till monsterfilm i rymden är Galaxy of Terror och den här filmen. Det fattade ni nog redan. Affischen talar liksom ett ganska tydligt språk. Forbidden World regisserades av Allan Holzman. Det finns lite roliga historier om honom och Corman. Det sägs att Holzman skrev ett brev till Corman där han bad honom att rekommendera Holzman (han var klippare) till Francis Ford Coppola. Istället fick han ett jobb av Corman. När Holzman sedan sa till Corman att han ville regissera så svarade producenten: Det kan du inte eftersom du stammar! Holzman svarade: Men, jag stammar inte när jag bestämmer! Holzman fick sin vilja igenom och Forbidden World blev hans första film. Till sin hjälp fick han mängder med trogna Corman-medarbetare och den vackra, och sorgligt underutnyttjade, Dawn Dunlap. Det blev självklart en helvild exploitationfilm full med tuttar och inte helt övertygande specialeffekter!

Filmen börjar inte som en rip-off på Alien utan mer på Kubricks 2001. Mike Colby (Jesse Vint från Silent Running) ligger nedsövd i en kapsel medan klassisk musik hörs på sountracket. Han väcks snart ur sin dvala av roboten SAM. Det meditativa lugnet varar dock inte länge (det är ju en Corman-film) och Mikes skepp attackeras (av vem förklaras aldrig) och vi får lite Star Wars-rymdstrider. Självfallet vinner vår hjälte och det är nu nya order kommer. Uppenbarligen är Mike bäst i hela galaxen på det han gör (vad nu det är) och hans tjänster behövs på en forskningsstation belägen på en planet i samma solsystem. Mike landar i den Tatooine-liknande världen och lär sig snart att freaky experiment genomförs på forskningsstationen (suprise!). DNA korsas för att skapa nya mutationer. Självklart så har detta gått fullständigt åt helvete och forskarna har avlat fram en slemklump som mördat alla deras kaniner och sedan förseglat sig i en kokong. Men detta är inte Mikes ända huvudbry. I laboratoriet finns även två kvinnliga forskare i tighta bodys som tröttnat på de få män de varit isolerade med i flera år och är sugna på lite sex med en främling. Dr. Barbara Glaser (June Chadwick från Pete Walkers The Comeback) är den äldre och hon får Mike i säng redan första natten (medan säkerhetsvakten spionerar på dem genom övervakningskamerorna). Den blyga laboratorieassistenten Tracy (Dawn Dunlap) besväras inte över att hennes pojkvän mördats av slemklumpen utan hånglar snart upp Mike naken i en bastu. Corman ser även till att handlingen tvingar de båda töserna att skrubba varandras ryggar i en dusch. Men mutanten då? Jo, den växer snabbt upp och jagar folk genom att köras runt på en vagn i korridorerna. Den dödas även i slutet med världens största tumör…

Någon som är sur för att jag spoilar slutet? Trodde väl inte det. Ingen människa i hela världen ser Forbidden World för dess handling. Detta är Deathstalker eller Barbarian Queen i rymden. Fast filmen är faktiskt pyttelite tråkigare än dessa båda fantasyepos. Eftersom hela handlingen utspelar sig på en klaustrofobisk rymdstation, och folk inte riktigt har någonstans att ta vägen, så blir Forbidden World ganska pratig i vissa partier. Och det säger en del, eftersom filmen endast är 77 min lång. Det läggs onödigt mycket tid på att förklara genetiken bakom mutanten och vetenskapssnacket får Star Trek att framstå som en serie som lyckas förklara relativitetsteorin. Annars är detta precis så skamlöst som du kan förvänta dig. Scener som är stulna rakt av från Alien (tex hur mutanten fäster sig över folks ansikten) blandas med uuuuuutdragna nakenscener och smältande kroppar. Specialeffekterna går från att se okej ut till riktigt plastiga. Skådespeleriet håller samma nivå. Vint funkar väl som huvudperson, men de repliker han tvingas säga borde få honom att bli röd som en tomat i ansiktet. Chadwick verkar faktiskt ha ganska kul i sin roll, medan stackars Dunlap mest ser pårökt ut här. Hur vi än vänder och vrider på det så är Forbidden World strålande underhållning. Den är så fruktansvärt dum (och så jävla medveten om hur dum den är, trots att den spelas helt allvarligt) att man inte kan låta bli att le. Detta är roligare än majoriteten av alla amerikanska komedier som släppts och en sann trash-pärla.

Cormans skamlösa b-filmer från 80-talet har något otroligt charmigt över sig. Du kan omöjligt ta dem på allvar, men de innehåller precis rätt portion seriositet för att bli hysteriskt roliga. Har du tråkigt en fredagskväll? Plocka fram ett sexpack öl, lite chips och släng i Forbidden World. Du kan dock snabbspola genom de snackiga partierna…

Allt blir roligare på tyska!

Annonser

När folk diskuterar brittiska skräckklassiker så kommer alltid Hammer på tal, typ någon av Dracula-filmerna med Christopher Lee, eller kanske någon av Vincent Prices filmer, som tex The Abominable Dr. Phibes. En film som det dock pratas väldigt sällan om i sådana här sammanhang är The Blood on Satan`s Claw. Piers Haggards ockulta skräckfilm om en liten by i 1600-talets England där en grupp ungdomar förvandlas till djävulsdyrkare är sorgligt bortglömd. Filmen gjordes av den lilla studion Tigon British Film Productions, mest känd för Vincent Price-klassikern Witchfinder General. Hammer hade orsakat en riktig skräckfilms-boom i Storbritannien under 60-talet och många försökte sno åt sig en bit av kakan. Bäst lyckades nog Amicus, men Tigon fick också några riktiga hits. De växlade mellan att göra hardcore-skräck (med mycket naket och våld) med att göra barnfilmer om djur (Black Beauty var deras största framgång på den fronten). Schysst kombo, eller hur? Deras finansiering sträckte sig även över engelska kanalen när de 1970 producerade den franska trash-auteuren Jean Rollins The Nude Vampire. Tigons sista film blev Fred Burnleys poetiska och jävligt skumma zombie-kärlekshistoria Neither the Sea Nor the Sand år 1972 (den filmen förtjänar en helt egen post här på Trash is King!).

The Blood on Satan`s Claw regisserades av Piers Haggard. Han är född 1939 och mannen bakom den hyllade nyversionen av den brittiska sci-fi klassikern Quatermass som gjordes för tv 1979. Och det var mest inom tv som Haggard arbetade. Han gjorde väldigt få långfilmer, och ännu färre skräckfilmer. Jag har redan nämnt hans extremt underskattade mördarorm-film Venom från 1981. Det är hans enda andra genrerulle bortsett från The Blood on Satan`s Claw. Cineaster kommer bäst ihåg honom som mannen bakom den väldigt omdebatterade The Fiendish Plot of Dr. Fu Manchu, med Peter Sellers och Helen Mirran (en film som delar upp publiken likt Berlinmuren i de som älskar den och de som fullständigt hatar den). Att Haggard var en intressant regissör är dock svårt att argumentera emot. Han var 32 år när han fick jobbet av Tigon att göra en en ny kassako som kunde mäta sig med Witchfinder General. Eftersom Price-filmen hade varit en sådan succé sa producenterna åt Haggard, och den helt orutinerade manusförfattaren Robert Wynne-Simmons, att skriva in scener i The Blood on Satan`s Claw som påminde om Michael Reeves halvklassiker. Patrick Wymark återkommer även i en roll här som är snodd rakt av ur Witchfinder General. Men den nya filmens största tillgång var att Haggard valde den då 18-åriga Linda Hayden i rollen som Angel Blake. Hon hade tidigare spelat en liknande ung förförerska (dock långt ifrån ond) i den kontroversiella Baby Love. Hayden är fantastisk som den väna flickan som snärjs av djävulen och träder fram som en sadistisk sektledare. Det ryktas även att Tim Burton gillar den här filmen så mycket, att han valde att bygga upp staden Sleepy Hollow på exakt samma plats som Haggard och Tigon byggde upp sin by!

Filmen börjar med att en bonde vid namn Ralph Gower (Barry Andrews) plöjer sitt fält. Snart gör han en fasansfull upptäckt; ett monstruöst, hårigt kranium har legat begravt i hans åker. Snart anländer den lokala domaren (Patrick Wymark) för att inspektera det makabra fyndet. Han börjar konsultera ockult litteratur och kommer en fruktansvärd upptäckt på spåren. Kan det vara så att skallen tillhör djävulen och att han håller på att återuppstå i byn? Men när domaren återvänder till fältet är skallen borta. Det är nu övernaturliga incidenter börjar inträffa. En ung kvinna (Tamara Ustinov) börjar utveckla klolika händer och sjunker ner i sinnessjukdom. Hennes fästman (Simon Williams) börjar snart själv tro att hans ena hand förvandlas till en djävulsklo och kapar av den. Det visar sig att en grupp ungdomar i byn tagit skallen från åkern och att den verkar ha en påverkan på dem. Tonåringarna börjar att genomföra sexualiserade, hedniska ritualer vid en ruin i skogen. Som deras ledare framträder den otroligt karismatiska Angel Blake (Hayden!). Gruppen polariserar sig allt mer mot resten av byns ynglingar och snart följer inte bara våldtäkter utan även människooffer. Blake försöker även att förföra byns präst i en väldigt minnesvärd scen. De unga satandyrkarnas grepp om samhället växer och allt fler kroppsdelar samlas ihop…

The Blood on Satan`s Claw är på de flesta fronter ett ensemblespel av extremt duktiga brittiska skådespelare. Historien är inte speciellt komplex, utan filmen skildrar istället hur de olika karaktärerna i byn tvingas att förhålla sig till de satanistiska barnen. Tidsepoken när filmen utspelar sig fångas perfekt tack vare Haggards naturalistiska stil. Majoriteten av filmen är inspelad i riktiga miljöer, på den engelska landsbygden och i brittiska skogar. Detta ger filmen en väldigt speciell känsla. Det finns en skitighet och realism över Haggards 1600-tals England. Det fläskas inte på med gore, men filmen lyckas ändå att ge oss några riktigt obehagliga och chockerande scener. Mordvåldtäkten på en av byflickorna (spelad av Wendy Padbury) är till stora delar filmad med en subjektiv kamera (varvat med att den är placerad mycket nära). Scenen uppfattas som väldigt brutal trots att vi som tittare inte ser så där värst mycket av själva handlingarna. Även Marc Wilkinsons stämningsfulla musik gör sitt för att suga in tittaren. Alla dessa aspekter hade gjort The Blood on Satan`s Claw till en bra film, men kanske inte en briljant. Likt jag nämnt ovan så har dock Haggard ett trumfkort; Linda Hayden. Hon är helt fantastisk som det sexuella vilddjuret Angel. Vi tror på att att hon kan snärja de övriga tonåringarna och att de övriga byborna har väldigt ambivalenta känslor inför henne. Det finns en rå sexualitet i The Blood on Satan`s Claw som Hayden fångar helt jävla perfekt! Hon lyckas helt enkelt göra filmen sexig. Angel representerar de hedniska lockelserna som motsätter sig den kristna konformismen och drar med ungdomen i en revolt mot både patriarkat och auktoritet. Jag köper det rakt av. Detta är Linda Haydens absolut bästa rolltolkning någonsin och extremt central för att Haggards vision ska fungera. Den lyfter filmen från en extremt ambitiös (fast ganska långsam) lågbudgetfilm till en av mina absoluta favoriter inom brittisk skräck.

Kritiken som brukar riktas mot The Blood on Satan`s Claw är att historien är alldeles för utdragen och att det egentligen händer för lite i filmen. Även djävulsdesignen brukar få sig en känga (demonen i slutet ser ut att vara klädd i material som hittats i skogarna runt inspelningsplatsen). För mig passar detta perfekt in i den känsla av att vara på plats i det 1600-talet som Haggard uppenbarligen försöker skapa. Jag vet inte riktigt hur bönder i en isolerad by, under den här perioden, annars skulle kunna tänka sig djävulen. Filmens låga budget (och den kreativitet den tvingar fram) blir en styrka. Men jag tror inte riktigt alla håller med mig om att The Blood on Satan`s Claw är en brittisk skräckklassiker. Den är inte riktigt uppbyggd som en skräckfilm. Det närmsta man kan jämföra den med är just ovan nämnda Witchfinder General från samma bolag. Det är mer av en ”kostymthriller” (fast en erotisk sådan) och den delar även inkvisitionstemat med Reeves film. Detta betyder att du inte blir speciellt skrämd av att se den och du ska absolut inte förvänta dig att bli det heller. Låt dig istället vaggas in i dess säregna värld och njut av den omslutande stämningen Haggard lyckas skapa.

I mitt tycke så är The Blood on Satan`s Claw en välspelad, stämningsfull och väldigt egen film. Den kanske är gjord av en regissör som inte riktigt vet hur man gör skräckfilm, men det är just därför den blir så speciell. Jag anser detta vara en av de allra bästa brittiska yttringarna i skräckgenren någonsin.

När jag tänker efter så påminner djävulsdesigen faktiskt lite om skogsvarelserna i M. Night Shyamalans The Village

Dust Devil (1992)

februari 18, 2012

Senast jag skrev om Richard Stanley så sa jag att han hade grym potential. Hur står sig då hans drömprojekt jämfört med Hardware? Dust Devil är en jävligt konstig film. Den blandar fantastisk kvalité med trash, och regissören skäms inte för någon av uttrycksformerna. Detta gör sydafrikanen till en Dario Argento-figur (vilket inte är så konstigt eftersom det är hans favoritregissör). Extremt väl genomförda konstnärliga visioner blandas med gore och haltande skådespel. Stanley hade även andra problem. När den här filmen först var klar så hatade den amerikanska distributören Miramax resultatet. De klippte ner Dust Devil med över 30 minuter. Samtliga övernaturliga aspekter fick stryka på foten och Zakes Mokaes roll minimerades (provocerande eftersom han är en svart huvudperson i en film som utspelar sig i Afrika). Detta ledde till en lång konflikt mellan Stanley och bolaget. Slutligen lyckades han samla ihop tillräckligt med egna pengar för att klippa om filmen som den var tänkt från början. Det är denna final cut jag sett. Vad jag hört om den ursprungliga bioversionen är att den känns som en väldigt stympad film. Inte så konstigt kanske, eftersom Dust Devil förlitar sig tungt på långa stämningsskapande scener. Manuset har två inspirationskällor. Dels grundar det sig på mardrömmar Stanley hade när han var yngre och dels är den influerad av en verklig seriemördare som härjade i södra Namibia (runt den lilla staden Bethany). Och det är i just Namibia större delen av den här filmen är inspelad. Inspelningen hade stora problem med regionens sandstormar. Filmens producent JoAnne Sellar lyckades även gå vilse i öknen när hon letade efter inspelningsplatser. Alla dessa historier runt Dust Devil har gett den ett ordentligt kultfölje.

Wendy (ganska attraktiva Chelsea Field) flyr från sin våldsamma make (Rufus Swart) och börjar köra mot den namibiska gränsen. Hon vill ut ur Sydafrika och se havet. Samtidigt så mördas en kvinna på en gård och hela stället bränns ner. Snuten Ben Mukurob (Zakes Mokae) utreder mordet och besväras av de rituella målningar som gjorts med kvinnans blod inne i det nedbrända huset. Samtidigt plågas han av fruktansvärda mardrömmar som omfattar den kvinna som lämnade honom. Ben väljer motvilligt att kontakta en schaman (som bor i en övergiven drive-in biograf) för att få reda på mer om symbolernas innebörd. Han lär sig att de rituella målningarna pekar mot en Nhadiep, en demon som kan anta vilken form som helst (alltså en shapeshifter). Enligt legenderna så färdas den med vinden och jagar de oälskade och de som inte har något att leva för. Just nu så är varelsen försvagad och har svårt att bryta sin mänskliga form (spelad av duktiga Robert John Burke). Den behöver döda för att öka sin kraft. På väg genom öknen träffar Wendy varelsen och ger den lift. Mannen har en märklig dragningskraft på henne och de slutar som älskare. Inte långt efter bevittnar varelsen när Wendy överväger att ta livet av sig och han börjar tveka om han ska att döda henne. Märkliga saker händer snart i deras omgivning. Samtidigt lyckas Ben springa på Wendys make, som begett sig iväg för att hitta sin fru, och dessa slår sig ihop eftersom polisen förstått att kvinnan kommer att leda honom till varelsen. Allt kulminerar på en dammig gata, i en övergiven spökstad, mitt i den namibiska öknen.

Dust Devil är en poetisk övernaturlig thriller med en stark stämning av den afrikanska kontinenten. Filmen tjänar extremt mycket på att vara inspelad på plats och naturbilderna tar ibland andan ur en. Stanley är noga med att etablera en realistisk kontext för sin skräckhistoria och filmen lyckas (med små medel) skildra kontinentens rasmotsättningar och även ge en känga åt Afrikas koloniala historia. I början av filmen var jag lite förvånad att så många av karaktärerna är vita, men efter hand så förstod jag att detta har en poäng. Alla européer i Dust Devil är extremt ensamma människor, utan någon livslust, och detta gör att Nhadiep dras till dem. Men Dust Devil är även en western. Referenserna till denna genre är många. I filmens slut ställs till exempel Mokaes polis mot den övernaturliga varelsen i den folktomma staden. Båda bär hatt och trenchcoat och scenen är som hämtad ur en random western. Denna originella genremix gör Dust Devil väldigt unik. Vissa scener i filmen är även så vackra att de blir rörande. De är så fyllda till bredden med mystik och symbolik att de känns genom hela kroppen. Stanley framstår här som en väldigt karismatisk och spirituellt sofistikerad sektledare. Det låter som om jag älskar den här filmen, eller hur? Nästan. Dust Devil har även ganska stora brister. Det märkas att filmen har klippts om flera gånger. Dramaturgin har blivit lite lidande på vägen (det fattas fortfarande runt en kvart från råklippningen). I vissa partier tar sig Stanley tid att etablera hur karaktärer möts och skapa en känsla av att resa in i det okända. Men framåt slutet så händer saker väldigt snabbt och karaktärer möts av en slump som kanske inte känns så trovärdig. Nästa problem är skådespeleriet. Fantastiskt duktiga skådespelare ställs bredvid folk som är ganska horribla. Absolut sämst är rättsmedicinaren som säger sina repliker så otroligt styltigt att det hörs att hon har haft svårt att memorera dem. Zakes Mokae är tyvärr också ganska svajig. I vissa scener är han riktigt bra, medan han i nästa stund i princip stakar sig. Det känns därför som om vissa scener hade mått bäst av en omtagning och det verkar som om produktionsbolaget hetsade Stanley att avsluta filmen snabbt. Vad jag läst så var det även bråk mellan Stanley och Miramax runt casting och vilka skådespelare som skulle få olika roller. Som tur är så är Robert John Burke riktigt bra i rollen som den övernaturliga varelsen och Chelsea Field fungerar också helt ok (och hon var inte Stanleys val som Wendy). I slutändan så är Dust Devil (precis som Hardware) en skum mix mellan högt och lågt. Den går från konstfilm till gore och sleaze på några sekunder och kryddar allt med westernposer. Någonstans så förstår jag att Miramax gick in med saxen för detta är absolut inte en kommersiellt gångbar film. Men samtidigt så är den märkligt fascinerande och ibland tom rörande…

Jag är ett fan av Richard Stanley, men samtidigt medveten om att det är en regissör som du antagligen älskar eller hatar. Någonstans är jag övertygad om att han är lite knäpp och allt beror på om du anser att han är det på ett bra sätt eller ett dåligt. Vill du se någon av hans filmer så hade jag nog rekommenderat dig att se Hardware först. Gillar du den så är du redo för Dust Devil

Trailer för Stanleys omklippta version. Musiken bidrar sjukt mycket till filmens stämning…

Visitor Q (2001)

februari 15, 2012

Det var länge sedan jag skrev om någon film från Asien. För att fira återkomsten till denna kontinent så har jag valt ut en genrerulle med stor omsorg. Som ni trogna läsare vet så är jag ett stort fan av Takashi Miike. Han är alltid uppfinningsrik, alltid originell och alltid provocerande och tankeväckande. Jag har redan tillägnat en post åt Gozu och den fick trängas där med mina absoluta favoritfilmer genom tiderna. Eftersom jag försöker variera mina Il Maestro-poster och lyfta fram filmer av olika regissörer, så får Visitor Q nöja sig med en vanlig recension. Men jag kan avslöja för er att valet mellan Gozu och Visitor Q var svårt. Miike har alltid ledigt rört sig mellan olika genrer och olika budgetklasser. Han är älskad på crediga filmfestivaler (13 Assassins var nominerad till Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig 2010 och vann ett hedersomnämnande) och lika älskad av trashiga genrefans. Visitor Q är nog en av de filmer Miike gjort som har haft absolut lägst budget. Den var en del av Love Cinema-serien; ett experiment som drogs igång av den japanska studion CineRocket och producenterna Reiko Arakawa och Susumu Nakajima. Projektet var influerat av dansk Dogma. Sex independent-regissörer fick total konstnärlig frihet att experimentera med digital video. Filmerna var riktade mot DVD-marknaden, men CineRocket körde även alla som en serie på Shimokitazawa-biografen i Tokyo. Miikes film var den sista Love Cinema-produktionen. Det är på många sätt en av hans allra mest personliga filmer. Visitor Q är en nattsvart komedi om 2000-talets mediasamhälle och en spark i skrevet på hela reality tv-svängen. Det är även en film som tydligt är influerad av Pier Paolo Pasolinis Teorema från 1968. Jag kommer att återkomma till denna koppling. Visitor Q är en sinnessjukt provocerande film. Den skildrar incest, drogmissbruk, sexuella mord, nekrofili, bajssex, mobbing, barn som misshandlar sin föräldrar plus mycket mer. Det är även en subversiv kritik mot den japanska, patriarkala kärnfamiljen och traditionalismen i det japanska samhället i stort. Det är alltså absolut inte en film för alla. Jag vet otaliga människor som inte pallat se klart hela filmen. Men samtidigt så är Visitor Q en hysteriskt rolig film, full av fullständigt utflippad svart humor. Det är som om Miike blinkar åt publiken och säger: ”Hur fan kan du ta allt det här på allvar?” Den stora risken är att du som tittare inte alls klickar med filmens humor. Om du inte gör det så tror jag att den blir fullständigt outhärdlig att titta på. Jag tycker Visitor Q är hysteriskt rolig.

Ken`ichi Endo spelar Kiyoshi, en reporter som planerar att göra ett tv-program om dagens japanska ungdom. Filmen börjar med att han sitter på en pendeltågsstation. En mystisk främling (Kazushi Watanabe) går förbi och slår plötsligt en sten i hans huvud. Detta blir startskottet på alla konstigheter. Snart får Kiyoshi reda på att hans grymt snygga dotter Miki (snuskaktrisen Fujiko) prostituerar sig i smyg. Han bestämmer träff med henne på ett hotellrum för att med videokamera dokumentera hennes arbete. Istället slutar det med att de knullar. Främlingen anländer snart hemma hos Kiyoshi och det visar sig att det inte bara är pappan och dottern som är gravt dysfunktionella. Mamman (Shungiku Uchida) är grymt deprimerad och skjuter heroin. En bidragande orsak till hennes dåliga psykiska hälsa är att Mikis lillebror (Jun Muto) misshandlar henne grovt i tid och otid. Han är själv mobbad i skolan. Men främlingen verkar kunna hjälpa familjen på de mest märkliga vis. Genom att massera mammans bröst lyckas han få igång hennes mjölkproduktion och hon återvinner sin kvinnlighet. Han börjar även hjälpa Kiyoshi med att spela in hans program. När reportern träffar sin älskarinna så tar plötsligt en våldsam sexualitet över. Han misshandlar den unga kvinnan, våldtar henne och stryper henne. Hela tiden håller främlingen i kameran. Det är nu som om Kiyoshis sexualdrift blir omättlig och han börjar ha sex med den döda kvinnan. Efter ett tag stelnar dock liket och han fastnar med kuken i henne. Hela den här situationen gör det lite svårt att göra sig av med kroppen. Men kanske kan främlingen även hjälpa honom med detta?

När man försöker att beskriva handlingen i Visitor Q så låter den endast störd. Detta beror på att det inte är det vi får se som är det relevanta utan istället den rika subtexten. Miike beskriver hur det moderna mediasamhället styrs av chockvärden som uppmuntrar folk att leva ut sina allra mest förbjudna sidor. Jag minns kvällstidningsrubrikerna om svenska Big Brother i början av 2000-talet. De lyfte fram att det var nytt rekord i hur lång tid det tagit innan två av deltagarna knullade i huset. I denna kontext passar Visitor Q perfekt. Alla filmens karaktärer lever ut sina trauman genom att försöka synas mest. Och de är beredda att gå hur lång som helst för att lyckas med detta. Men filmen är även en kritik av den moderna japanska medelklassfamiljen. Det är här Miike låtit sig influeras av Pasolinis Teorema. Han har lånat konceptet med främlingen som anländer och avslöjar familjemedlemmarna för deras hyckleri. På något märkligt sätt blir han även deras förlösning och räddning. Genom att familjemedlemmarna lever ut sina perversioner med främlingens hjälp så kan de även börja mötas bortom traditionella hierarkier och borgerliga normer. I slutet av filmen etableras mamman som hela familjens moder (inklusive Kiyoshis) och familjestrukturen antar formen av ett matriarkat. Det andas lycka och hoppfullhet. Tycker ni min analys är pretentiös? Jag har svårt att se Visitor Q på något annat sätt. Den inbjuder verkligen till den här typen av tolkning. Det är en rik filmupplevelse som sträcker dig långt bortom sina uppenbara chockeffekter och sin nattsvarta humor. Visitor Q är grymt lågbudget. Den är helt och hållet inspelad i riktiga miljöer och utan extra ljussättning. Men som ni säkert förstått så har Miike anpassat historien efter förutsättningarna. Det finns en poäng, utifrån filmens handling, att vi får se det mesta utspela sig genom en digital videokamera. Men om Miike lyckas vända denna aspekt till en styrka så är det svårare med chockeffekterna. Denna film är en mästare på att stöta bort sin publik. Var därför jävligt försiktig innan du ser den och fundera på om du kommer att palla trycket…

Jag älskar Visitor Q. Det finns väldigt lite i filmhistorien som liknar den och den är ett starkt bevis på att Takashi Miike är en fantastisk postmodernistisk filmskapare. Det är en film som känns så långt före sin tid att det antagligen kommer dröja ytterligare 20 år innan den omvärderas och skrivs in i filmteorins historieböcker.

Läs gärna även min recension av Agitaror, biografin över Takashi Miike.

Lyssna även på filmens fantastiska ledmotiv skrivet av Real Time.

Trailern marknadsför filmen (genom svincoola animationer) som en absurd komedi, vilket den är…

Necronomicon (1993)

januari 21, 2012

Efter mycket skola och lite tid för film är nu Trash is King! tillbaka med en ny recension. Eftersom det varit ganska mycket brittisk skräck den senaste tiden (jag är inne i en Amicus-period) riktar vi nu blicken över Atlanten och in i 90-talet. Jag har flera gånger tidigare nämnt Stuart Gordons och Brian Yuznas adaptioner av HP Lovecraft, men aldrig fått tummen ur röven att faktiskt recensera någon av filmerna. Nu är det dags för den Yuzna-producerade Necronomicon (aka Necronomicon – Book of the Dead). Denna gång var inte Gordon involverad (vilket ofta betytt att resultatet varit sämre). Necronomicon följer inte heller mönstret från tidigare filmatiseringar av Yuzna och Gordon. Ofta har de valt en novell av den amerikanska skräckförfattare som de moderniserat och filmatiserat ganska löst. Necronomicon är istället en antologifilm där varje novell filmatiserats av en annan regissör, med väldigt olika resultat. De tre Lovecraft-historierna är The Rats in the Walls, Cool Air och The Whisperer in Darkness. Regissörerna är fransmannen Christophe Gans (Vargarnas Pakt och Silent Hill), japanen Shusuke Kaneko (Death Note) och Yuzna själv. Yuzna har även regisserat ramhistorien där Jeffery Combs spelar den legendariska skräckförfattaren. Jag skrev ovan att Yuznas egna Lovecraft-tolkningar ofta varit underlägsna de alster som Gordon regisserat. Stämmer detta in på Necronomicon också? Kanske inte riktigt. Yunza befinner sig i kompetent sällskap här. Necronomicon är nog en film som du antingen gillar eller avskyr som pesten. Det är en riktigt utflippad tolkning av Lovecraft (faktiskt ännu mer utflippad än Gordons filmatiseringar) och jag måste erkänna att det är galet underhållande!

I ramhistorien försöker HP Lovecraft (en, som vanligt, fantastisk Combs) att hitta den legendariska boken Necronomicon. Denna ockulta bibel skrevs av den ”galna araben” Abdul Alhazred under inflytande av De äldre (gudomliga varelser i Lovecrafts universum som en gång styrde världen). Lovecraft hittar boken i ett hemligt innerrum i ett ockult bibliotek och lyckas att skriva av delar av den. Hans anteckningar utgör de tre kortfilmerna som ryms i Necronomicon. Den första historien är The Drowned signerad Christophe Gans. Den handlar om Edward De Lapoer (Bruce Payne från bla Howling VI: The Freaks) som förlorat sin fru och son i en drunkningsolycka. Kort efter får han ärva ett hotell som oroväckande ligger ute på en klippa över havet. Han flyttar in där och snart börjar övernaturliga incidenter att hända. Om nätterna vandrar hans döda hustru in i hans sovrum och Edward är övertygad om att han håller på att bli galen. Sanningen är att hans nedbrutna psyke påverkas av en monstruös äldre som sover i havet under hotellet. Nästa historia (The Cold) är regisserad av Shusuke Kaneko och skildrar när Emily (Bess Meyer) återberättar för en reporter vad som hände när hon flyttade in i ett nedgånget hyreshus i Boston. Hennes fastighetsägare uppmanade henne att inte störa den professor (genrelegenden David Warner) som bodde i vindslägenheten. Men Bess kommer i kontakt med honom och lär sig snart hans hemlighet. Han måste döda för att få evigt liv. Yuzna själv har regisserat den sista historien i antologin som heter Whispers. Här jagar den unga polisen Sarah (Signy Coleman) en seriemördare som kallas The Butcher. Efter att hon och hennes partner (som även är hennes älskare) kraschar sin bil blir partnern indragen i ett övergivet hus. Sarah tar sig in och upptäcker snart att seriemördaren inte riktigt är vad hon trott…

Om jag börjar med det som är dåligt så finns det enorma skillnader i kvalitén på skådespeleriet i Necronomicon. Riktiga veteraner (Combs och Warner) paras ihop med folk som nästan verkar vara amatörer. Detta är dock en aspekt som jag kan bortse ifrån om filmen ändå underhåller. Ett annat (mindre) problem är att specialeffekterna växlar mellan att vara helt jävla fantastiska och småtattiga. Detta är inte heller så konstigt eftersom budgeten var väldigt begränsad. Vad är bra då? De tre regissörerna ger sina egna väldigt olika tolkningar av Lovecraft. Gans The Drowned är nog den av kortfilmerna som är mest trogen den amerikanska skräckförfattaren. Fransmannen fångar skickligt Lovecrafts stämning och det finns en mörk, lätt poetisk ådra i hans avsnitt. Tyvärr innehåller också detta segment de sämsta specialeffekterna (och de som är mest överambitiösa). Yuzna gör det han brukar göra i sin del och ger oss en extremt utflippad tolkning av Lovecraft. Det är rikligt med spektakulärt gore och kul (men inte helt troget källmaterialet). Överlägset bäst är Shusuke Kaneko. Hans blandning av mysterium, splatter och märkligt vemodig stämning kanske inte känns så Lovecraft, men gör The Cold till en riktigt intressant liten skräckhistoria. Något som alla tre historierna har gemensamt är dock att de är riktigt underhållande. Samtliga regissörer håller ett högt tempo och lyckas lämna sitt personliga avtryck på Lovecrafts noveller. Det är (totalt sett) mycket gore, sleaze och och många utflippade infall. Och hur kan du inte älska en film där Jeffery Combs spelar den den mytomspunne författaren från Rhode Island?

Gillar du någon av Yuzna/Gordons övriga Lovecraft-filmatiseringar så måste du absolut se Necronomicon. Är du nyfiken på dom så är den här filmen en bra början. Du får tre unika visioner och om du inte gillar någon av dom så kan du bara hoppa till nästa! Dock tror jag inte den här filmen är för alla. Stör du dig på låga produktionskostnader och blir provocerad av dåligt skådespeleri så ska du nog se dig om efter något annat.

Filmen var straight to video och trailern är kort och koncis. Ganska lustig dock…

Vixens: Sue Bernard

januari 16, 2012

Russ Meyer hävdade ofta att han hade ett öga för kvinnor. Den åsikten kan man tycka vad man vill om, men fakta kvarstår: många av hans upptäckta skådespelerskor blev sedan stabila genreaktriser. Sue Bernard började sin karriär som 27-åring tillsammans med Tura Satana i Meyers Faster, Pussycat! Kill! Kill! Hennes far var förintelseöverlevaren och kändisfotografen Bruno Bernard och hennes mor Ruth Brand, en teaterskådespelerska. Rollen i Meyers kultfilm gav henne både en karriär som utvikningstjej och exploitationaktris. Bernard var med i skräckthrillern The Witchmaker och den lesbiska sexploitationrullen That Tender Touch. Efter den bisarra musikalen The Phyx hamnade Bernard i Paul Hunts stenhårda western Machismo: 40 Graves for 40 Guns och Bert I. Gordons legendariska trashfest Necromancy (aka The Witching) där hon spelade mot både Orson Welles och duktiga Pamela Franklin. Bernard hann med en till väldigt intressant genrefilm innan hon 1974 gick i extremt tidig pension. År 1973 gjorde den underskattade skräckregissören Curtis Harrington The Killing Kind, som hon hade en roll i. Efter drygt 10 år inom b-filmssvängen tröttnade dock den karismatiska och söta Bernard på filmbranschen.

Motel Hell (1980)

januari 2, 2012

Det har varit ganska mycket Amicus Productions här på bloggen den senaste tiden och nu kommer ännu en film med anknytning till det brittiska skräckbolaget. Regissören Kevin Connor började sin kariärr med att göra filmer för Amicus i mitten av 70-talet. Han regisserade bla From Beyond the Grave och The Land That Time Forgot. Fast absolut mest känd är han för den här USA-producerade skräckkomedin från 1980. Manuset skrevs av de två bröderna Jaffe: Robert (som tidigare skrivit Donald Cammells Demon Seed utifrån Dean R Koontz förlaga) och Steven-Charles (som var producent och senare skyldig till Flugan 2). Den bisarra historien gick inte riktigt hem hos de stora filmbolagen. Ett tag var Universal intresserade och Tobe Hooper hade tackat ja till att regissera (lustigt, eftersom Motel Hell är starkt influerad av Motorsågsmassakern), men när studion fick kalla fötter så hoppade han av projektet. Efter att manuset bollats runt i tre år mellan olika produktionsbolag hamnade det slutligen hos Connor och vann uppbackning av United Artists. Filmen spelades in med den minimala budgeten 3 miljoner dollar och försvann snabbt i mängden av slashers som kom ut i början av 80-talet. Tiden gick och många år senare började genrefans plötsligt att prata om Motel Hell. Fans av Evil Dead framhöll gärna filmen som en av 80-talets allra bästa bortglömda skräckkomedier. Idag så är Motel Hell väldigt populär i vissa kretsar. Den har bla kallats ”briljant”, ”väldigt rolig” och ”galet underskattad” av sina anhängare och den skaran verkar växa. Nu är det dags för Trash is King! att ta sig an denna kultiga redneck-skräck…

Bonden Vincent (en avdankad, men väldigt bra Rory Calhoun) producerar det absolut bästa torkade köttet i delstaten. Besökare kommer från långväga för att köpa lite kött och bor då på det motell som Vincent också driver på sin gård tillsammans med sin märkliga syster Ida (Nancy Parsons). Motellet heter Motel Hello, men neonlamporna som bildar o:et har lite oroväckande slocknat. Oron är i högsta grad bekräftad. En sen natt råkar unga Terry (väldigt vackra Nina Axelrod från bla Critters 3) och hennes biker-pojkvän ut för en motorcykelolycka. Vincent hittar den unga kvinnan och tar med henne hem. Syskonparet kurerar Terry tills hon är återställd och de är så snälla mot henne att hon tackar ja när de ber henne att stanna kvar på gården (Vincent hävdar att Terrys pojkvän dog i olyckan). Den karismatiska äldre mannen charmar Terry rejält och hon börjar känna en allt starkare attraktion till honom. Slutligen frågar Vincent om Terry vill gifta sig med honom och hon blir överlycklig. Men vad Terry inte vet är att det var Vincent och Ida som orsakade hennes olycka och det är inte första gången de lagt ut spanska ryttare på landsvägen. Självklart så är hennes pojkvän heller inte död. Han ligger nedgrävd upp till halsen i ett grönsaksland med sina stämband avklippta. Vincent och Ida matar sina mänskliga grönsaker genom trattar tills det är dags för skörd (vilket innebär att offrens huvuden knyts till en traktor som drar till deras nackar bryts). Ni kan nog gissa vad som händer med kropparna sedan. Den enda som börjar ana oråd är Vincents töntiga lillebror Bruce (Paul Linke), som även är den lilla stadens sheriff. Han är förälskad i Terry upp över öronen. Men kommer han hinna rädda henne innan det är för sent…

Det finns en ganska tilltalande mörk komisk ton i vissa delar av Motel Hell. Bonden Vincent är otroligt karismatisk och all cred måste här gå till Calhoun för hans fantastisk skådespelarinsats. Vincent representerar en (i USA) idealiserad urbild av en gudfruktig, hårt arbetande, amerikansk lantbo och detta kontrasteras på ett ironiskt vis mot hans sinnessjuka handlingar. Karaktären är verkligen filmens centrum. Resten av ensemblen är absolut inte lika intressant. De är mer eller mindre stereotyper och skådespeleriet haltar ofta rejält. Det finns några roliga repliker (som den berömda dödsrepliken i slutet) och lite utflippade karaktärer (som BDSM-paret som tar in på motellet), men på det stora hela så är Motel Hell faktiskt ganska ordinär redneck-skräck. Hur grym Calhoun än är, så kan han inte bära upp hela filmen själv. Manuset lägger lika mycket fokus på Ida och hon är en ganska traditionell lantispsykopat. Tro absolut inte att jag med detta menar att Motel Hell är dålig, för det tycker jag inte den är. Den är underhållande och väldigt välgjord med tanke på budgeten. Connor slänger in lagom mängder gore och sleaze utan att tjata ut något av det och filmen är även väldigt kompetent filmad (spana tex in motorsågsduellen). Fast någonstans så kan jag inte undvika att känna mig lite besviken. Många hajpar upp den här filmen rejält och jag förväntade mig nog en smart svart komedi. Istället så fick jag en bra Motorsågsmassakern-ripoff med doser av svart humor. Detta tycker jag inte räcker för att klassificera Motel Hell som en klassiker.

Gillar du subgenren (alltså inavlad lantis-skräck) så ska du absolut spana in Motel Hell. Den är som sagt underhållande och lite lagom störd. Men någon Evil Dead 2 är detta absolut inte…

Trailern tar inte alls upp filmens humor, vilket känns lite skumt…

Nazisterna försöker stjäla silverkorsen

Här är ett av mina mer obskyra barndomsminnen; Michael Manns The Keep från 1983. Känd som en av de filmer med sämst ljudmixning i filmhistorien och gjord långt innan Manns genombrott med Miami Vice och Heat, så är The Keep även en extremt märklig filmupplevelse. Det är en surrealistisk skräckhistoria om en nazistbataljon under andra världskriget som får order att försvara ett bergspass i Rumänien. De intar en uråldrig fästing för att använda som bas och snart börjar soldaterna att dö en efter en. I borgen lurar en uråldrig ondska som nu har släppts fri. Nazisterna tar dit en gammal judisk historiker från ett koncentrationsläger (spelad av självaste sir Ian McKellen) för att förklara de ockulta skrifterna som börjar dyka upp på väggarna. Samtidigt anländer också en SS-officer (Gabriel Byrne!) som är övertygad om att det finns en motståndsrörelse i byn nedanför slottet och att det är de som mördar de tyska soldaterna. Detta får honom att börja arkebusera bönder, vilket gör den övernaturliga kraften i borgen allt mer provocerad. Det låter bra på pappret eller hur? Allt snurras dock till av att det anländer ännu en övernaturlig varelse i byn för att göra upp med kraften i borgen. Varken denna varelse (som ser ut som en människa) eller slottets ondska förklaras heller. De har inga motiv, ingen bakgrund; de representerar bara en uråldrig kamp mellan gott och ont. Detta är lite trist. Och jag har inte ens gått in på hur malplacerad Tangerine Dreams musik är…

Trots stora brister och en rejäl portion flum så lyckas ändå Mann att klämma fram några väldigt stämningsfulla och märkliga skräckscener. Den jag minns allra starkast är nazisternas första möte med de ockulta krafterna i slottet. Två vakter är ensamma vid ingången till fästingen mitt i natten. En av vakterna är övertygad att de kors som sitter i stenväggarna är gjorda av silver och plötsligt börjar ett av dessa kors att lysa. Vakterna lyckas pilla ut det ur väggen och innanför muren finns ett utrymme. Den ena nazisten knyter nu fast den andra och han klättrar ner i håligheten. Där hittar han ännu ett kors. Men snart rasar väggen in och han beskådar en enorm sal innanför murarna. Långt nere på marken finns ett gäng stavar och plötsligt är det som om de alstrar någon form av energi. Vakten som hänger ner i utrymmet börjar skrika och hans kumpan börjar att dra upp honom. När kroppen dras ut genom hålet inser mannen att hans kumpan blivit kapad på mitten. En dimma drar förbi honom ner i salen. Detta är vårt första möte med de övernaturliga krafterna i The Keep och Mann lyckas använda sig av mystiken för att förstärka scenen. Vad var det egentligen nazistsoldaten såg där innanför muren? Eftersom vi inte förstår vad som händer så fyller vår fantasi i luckorna. Mann använder även gore på ett effektivt sätt. Jag förväntade mig inte alls den brutala behandling soldaten skulle få av kraften i slottet och det kommer som en mindre chock. Det är här i början The Keep fungerar allra bäst, när vi inte riktigt förstår vad som händer och kraften i skottet är mystisk. Senare i filmen så antar kraften skepnaden av ett monster och det ser ärligt talat ganska töntigt ut. Det tyckte jag redan när jag såg filmen för första gången.

The Keep är absolut inte lika bra som jag minns den. Den är i ärlighetens namn ganska skum och inte helt kompetent utförd. Men i filmens början, när vi inte riktigt vet vad hotet är, så är den fortfarande rejält creepy.

Eftersom den här scenen kommer så tidigt i filmen, så kan du med gott samvete se den…

Två år efter den kultförklarade Fritz the Cat kom uppföljaren. Denna gång var det inte bara Robert Crumb (serietecknaren som skapade karaktären) som motsatte sig filmen, utan även Ralph Bakshi (som hade regisserat den första Fritz the Cat). När producenten Steve Krantz inte lyckades övertala honom att göra en uppföljare gick jobbet istället till Robert Taylor. Denna animatör hade arbetat en del med Bakshi och även gjort ett gäng kortfilmer. Taylors jobb var extremt otacksamt. Få (om någon) ville se en uppföljare till Fritz the Cat. Crumb hade ju dödat karaktären i protest mot den första filmen, så vad fan skulle egentligen The Nine Lives of Fritz the Cat handla om? Fritz the Cat var ju skarpsinnig satir över hippierörelsen (och även ett tidsdokument som skildrade denna era i amerikansk historia). Nu var alternativkulturen död och illusionerna krossade. Och det var precis i den änden som Taylor började sin tolkning av Fritz the Cat. Vad händer egentligen med den naiva katten när han tvingas växa upp? Hur kan Fritz överleva när han inser att det inte finns någon mening att finna? Svaret är att det gör han inte. Istället så dör han en massa gånger…

The Nine Lives of Fritz the Cat börjar i kattens skabbiga lägenhet. Han har nu en sambo och en liten unge, men fördriver fortfarande dagarna med hänga i soffan och röka brass. Fru katt är lack att Fritz inte har något jobb och skriker på honom att han måste gå till socialtjänsten så att familjen kan få ut pengar. Men det skiter hippiekatten i. Han är mer intresserad av att försöka lära sin lilla son att onanera. Fritz flickvän börjar nu skälla ut honom enligt noterna, medan han själv blir mer och mer hög. Han börjar drömma sig bort till olika scenarier. Oftast slutar de med att han dör. I ett så är han nazist under Andra Världskriget. Hitler är gay och försöker ragga upp honom, men det slutar med att Fritz leker hans psykolog. I ett annat scenario blir han en astronaut och raggar med sig en storbystad svart, journalist in i rymdraketen. De knullar som kaniner medan rymdfärjan exploderar. Senare jobbar han som bud i ett USA som gett Svarta Pantrarna ett eget land i New Jersey (som numera kallas New Africa). Fritz ska leverera ett brev från USA:s president till de afroamerikanska makthavarna, men hamnar mitt i en intern maktkamp. Det slutar med att han blir misstänkt för mordet på presidenten i New Africa och arkebuseras. Han träffar även en indisk guru i New Yorks kloaker och självaste djävulen (som också är gay). Däremellan knullar han med alla kvinnor han träffar, tar alla droger han kommer åt och lyckas tom springa på några döda vänner från första filmen. Allt är ackompanjerat av psykedelisk 70-tals rock.

Den här filmen är avskydd av de flesta, men dess dåliga rykte är inte helt förtjänt. Visst är den inte alls lika bra som Fritz the Cat, men Taylor uppvisar i alla fall några originella idéer som är en logisk fortsättning på Bakshis film. Det känns helt rätt att filmens utgångspunkt finns i hur Fritz hanterar sitt vuxna liv och familj. Att han är en fullständig fuckup råder det inga tvivel om. Fritz är en narcissistisk idiot som lever i en svunnen tid. Det känns ganska talande för många hippies ur den amerikanska alternativrörelsen. Det finns en del fokus på hur han försöker hustla till sig pengar (bla från en judisk panthandlare), eftersom han vägrar att jobba. Fritz är ju alldeles för viktig för ett vanligt arbete. Det är ju inrutat och han är emot systemet! I dessa scener närmar sig satiren nästan samma nivå som den första filmen. Men väldigt mycket fungerar mindre bra. Bakshis film hade faktiskt en historia att berätta. Någon sådan är svår att hitta i The Nine Lives of Fritz the Cat. Det är mest en massa lösrykta psykedeliska scener som knappt har någon inbördes relation. Allt förklaras med att Fritz sitter där påtänd i soffan, medan flickvännen skäller ut honom, och hallucinerar. Detta är en jävligt svag ramhistoria åt allt det flum vi får se. Om den första filmen kändes som din vettiga kompis som knarkar lite för mycket, så är uppföljaren heroinpundaren som ligger inne på den offentliga toaletten. Filmen misslyckas med att berätta något relevant om Fritz relation till det amerikanska 70-talet och blir mest en massa flum i slutändan. Istället så skruvar Taylor upp provokationerna från den första filmen. Detta faller tyvärr platt, eftersom de exploativa elementen i Fritz the Cat faktiskt berättade något om samtiden. I The Nine Lives of Fritz the Cat är de bara där för sin egen skull, alltså för att provocera.

The Nine Lives of Fritz the Cat är absolut inte så dålig som folk hävdar. Den har sina ljusglimtar. Men oftast så är det mest pundigt flum vi får beskåda. Den saknar en röd tråd och satiren kan inte på långa vägar mäta sig med den första filmen. Endast för fans av Fritz the Cat. Alla andra gör nog bäst i att hålla sig borta.

Trailern är töntigt underhållande i alla fall…

Richard Band är inte bara bror till b-films regissören/producenten Charles Band, han är även kompositören bakom soundtracken i flera av Stuart Gordon och Brian Yuznas äldre filmer. Band skrev musiken till Re-Animator, Bride of Re-Animator, From Beyond och Castle Freak (för att nämna några). Men detta är inte hans enda bedrifter. Han komponerade också soundtrack till den legendariska kalkonen Laserblast, Puppet Master-serien och Dan O`Bannons grymma Lovecraft-filmatisering The Resurrected. Utöver dessa filmer så jobbade han även som kompositör i nästan varenda film som hans brorsa var involverad i. Bands musik har i princip varit synonym med en stor del av den amerikanska lågbudgetskräcken sedan slutet av 70-talet och han är fortfarande verksam idag. Enjoy!