The Awakening (2011)

mars 15, 2012

Jag har redan redogjort att jag är måttligt peppad på James Watkins ny-version av The Woman in Balck. Eftersom jag gillar att sätta mig på tvären, så har jag grävt fram en annan ny brittisk spökfilm som jag sett istället. The Awakening är Nick Murphys långfilmsdebut. Han har tidigare gjort BBC-serierna Occupation och Primeval. Även hans debutfilm är finansierad av BBC. Det är på många sätt en väldigt klassisk brittisk spökhistoria, men med lite moderniserade influenser. Filmen har lyckats attrahera en imponerande skådespelarensemble: Rebecca Hall (Vicky Cristina Barcelona), Dominic West (The Wire) och Imelda Staunton (fantastisk i Vera Drake). The Awakening är inspelad i en jävligt snygg blå/grå-skala och mestadels i riktiga miljöer (något som brittiska spökfilmer traditionellt varit väldigt bra på). Dataeffekter hålls även till minimum. Det är i grund och botten en väldigt manusdriven och karaktärstung historia, mer av ett övernaturligt drama än en renodlad skräckfilm (även detta något som brittiska spökhistorier varit väldigt duktiga på). Detta betyder dock inte att The Awakening inte är läbbig, för det är den. Det finns en handfull extremt välorkestrerade jump scares i den här filmen. I slutänden så är detta en väldigt ambitiös haunted house-film, med några brister. Den har även en ganska provokativ underton som jag kommer att återkomma till. Men först handlingen…

Florence Cathcart (en otroligt karismatisk och övertygande Rebecca Hall) är en akademiskt utbildad ung kvinna i mellankrigstidens England. Hon har skrivit en bok om varför den andliga världen inte finns och är en stenhård ateist (provocerande för många). Hennes akademiska expertis och intelligens har medfört att folk kontaktar henne när de vill motbevisa övernaturliga fenomen. Tidigt i filmen knackar en viss Robert Mallory (West, också bra här) på hennes dörr. Han är lärare på en internatskola för pojkar i norra England och både barnen och personalen är övertygade om att ett verkligt spöke huserar i de gamla lokalerna. Florence bestämmer sig för att anta utmaningen och reser till skolan. Väl där träffar hon snart en äldre hushållerska vid namn Maud (den otroliga Staunton). Det visar sig att hon är ett stort fan av Florence och den person som övertalat skolledningen att kontakta den unga akademikern. En pojke har dött på skolan och alla är övertygade att det är vålnadens förtjänst. Florence lyckas snart bevisa att så inte är fallet. Men skolan väcker en ångest hos den unga kvinnan. Hennes fästman dog i första världskriget och Florences ensamhet börjar bli outhärdlig. Samtidigt börjar det inträffa märkliga fenomen. I ett dockhus börjar någon arrangera de små dockorna i situationer som verkligen pågår i olika delar av den enorma skolbyggnaden. Florence får allt svårare att rationalisera bort de övernaturliga incidenterna. Slutligen visar det sig att allt som pågår på skolan har starka kopplingar till hennes eget förflutna…

Att beskriva handlingen i The Awakening på det sättet som jag gjort ovan är bara att skrapa på ytan. Det är en rik och komplex historia Murphy och hans medförfattare Stephen Volk (The Guardian och Gothic) skrivit. I grund och botten så är det en film om ensamhet. Alla karaktärer har förlorat någon, i kriget eller i de epidemier som spreds i England under mellankrigstiden. Det är den ensamheten och saknaden som medför att människor börjar se spöken. Det finns en psykologisk ambivalens i manuset, i förhållande till de övernaturliga fenomenen, som är tilltalande (trots att det i filmens värld verkligen finns spöken). På detta planet känns The Awakening lite influerad av Kiyoshi Kurosawas Kairo. Men andra influenser är ännu starkare. Murphy och Volk har själva sagt att de är stora fans av The Devil`s Backbone, Barnhemmet och The Others. Några av filmens alla twists är uppenbarligen influerade av dessa spanska spökfilmer och en lånar de även från M. Night Shyamalans The Sixth Sense. Här kommer vi till lite av filmens problem. Medan manusets karaktärsstudier fungerar (mycket tack vare fantastiska skådespelarinsatser), så känns spökhistoriens upplösning lite onödigt komplicerad. Det finns så många vändningar att den här filmen verkligen kräver en hel del av sin tittare. Detta är inte nödvändigtvis dåligt, men blir i vissa stunder lite snurrigt. Alla trådar knyts inte heller riktigt ihop när The Awakening är slut. Dock hade jag ett annat, och större, problem med den här filmen. Florence känns som en jävligt progressiv karaktär i en extremt patriarkal tid och hennes andliga uppvaknande (insikten att det finns spöken!) hade jag lite svårt för. Detta känns märkligt bakåtsträvande. Där Guillermo del Toro ofta använder sig av det fantastiska för att understödja karaktärernas kritik mot den rådande samtiden, så gör The Awakening precis tvärt om. Florences progressivitet är uppenbarligen fel och hon tvingas in i ledet av folk som tror på andar. Samtidigt så är detta ett ärkebrittiskt tema i landets spökhistorier (tänk M.R James tex) så jag kanske hänger upp mig för mycket på det.

The Awakening är en ambitiös och, faktiskt, ganska originell brittisk spökfilm. Den ger dig inga enkla lösningar och trots att jag anser att filmens dramaelement fungerar bättre än själva spökhistorien så är den ändå otroligt sevärd. Samtidigt så lyckas den också leverera några riktigt jävla läskiga scener som faktiskt klarar av att påverka den mest härdade skräckfilmskonsumenten.

Det är en otroligt snygg film med en tilltalande underton av melankoli. Detta kommer tyvärr inte riktigt fram i trailern…

The Vault of Horror (1973)

februari 7, 2012

Jag tycker att jag tjatar en hel del om det brittiska skräckbolaget Amicus Productions här på bloggen. Men ändå har jag inte recenserat en enda av de antologifilmer som gjorde dem kända. Sju stycken blev det totalt (om jag inte räknat fel) mellan åren 1965 till 1973. The Vault of Horror är alltså sen i denna cykel och kom samma år som en annan av bolagets antologiskräckisar; From Beyond the Grave. Samma år kom även en TREDJE antologifilm som hette Tales That Witness Madness. Den kan eventuellt vara en ÅTTONDE antologifilm från Amicus, men fans debatterar om bolaget verkligen låg bakom den filmen eller inte. Hur som helst så var det brittiska filmbolaget pionjärer inom den här formen av skräckfilm. Flera gånger filmatiserade de historier från dåtidens stora skräckserietidningar. Året innan så hade Amicus gjort den allra första filmatiseringen av historier från Tales from the Crypt. Även The Vault of Horror var en serietidning som gavs ut av EC. Den publicerades första gången i början av 50-talet och återutgavs under 60- och 70-talet. En av Amicus grundare, Milton Subotsky, skrev om historierna för vita duken. Han hade tidigare skrivit manuset till bolaget första antologifilm; Dr. Terror`s House of Horrors. Regissör blev en riktig genreveteran. Roy Ward Baker började hos konkurrenten Hammer där han bland annat gjorde Scars of Dracula och The Vampire Lovers. Han var även regissören bakom Quatermass and the Pit som byggde på den kultiga sci fi-serien. Men Bakers största bedrift var nog att regissera den antagligen bästa antologifilmen som Amicus lyckades spotta ur sig; Asylum. Man kan säga att det var lite av ett dream team som fick äran att förvalta EC:s arv den här gången.

Fem män träffas i en hiss. De vill åka till olika våningar, men hissen för ner dem i ett källarvalv. Där finns konjak framdukad på ett bord och fem fåtöljer. Männen slår sig ner och börjar prata. De kommer snart fram till att de alla plågats av fruktansvärda mardrömmar den senaste tiden och de börjar att återge dessa drömmar för varandra. I den första historien så letar Harold (Daniel Massey) efter sin försvunna syster. En privatdetektiv lyckas hitta henne och så snabbt Harold känner till var hon befinner sig mördar han mannen. Han åker till den lilla staden och börjar fråga efter systern. Men invånarna verkar vara rädda. De hävdar att något kommer fram så snabbt det blir mörkt. Nästa historia berättas av Arthur (skräckveteranen Terry-Thomas från bland annat de båda Dr. Phibes-filmerna). Han är en sjuklig pedant och hackar konstant på sin yngre och osäkra hustru bara hon flyttar en tidning. Slutligen får hon flipp. Sedan är det Sebastians tur (Curd Jurgens från The Mephisto Waltz). Han arbetar som illusionist och drömmer att han under en resa till Indien får se världens mest fantastiska trolleritrick. Sebastian går till extremer för att lära sig trickets hemlighet vilket får förödande konsekvenser. Maitland (Michael Craig) har också en mardröm han vill berätta om. I den planerar han och en vän ett försäkringsbedrägeri. Maitland ska ta ett Romeo och Julia-gift som får honom att bli skendöd. När han begravts ska vännen gräva upp honom och de ska dela på livförsäkringen. Men vännen har såklart inga planer på att hjälpa honom upp ur graven. Slutligen är det Moores tur (Tom Barker, alltså Dr. Who). Han är en konstnär och i drömmen bor han på Haiti. Moore får reda på att han blivit blåst på pengar av sin agent i maskopi med en galleriägare och en konstkritiker. Han uppsöker en voodoo-präst för att utkräva hämnd. Denna ger honom en förmåga att döda folk genom att måla deras porträtt och sedan förstöra dem.

The Vault of Horror är inte Amicus bästa antologifilm. Ramhistorien är alldeles för svag och vissa av berättelserna är lite för underutvecklade. Inte så konstigt eftersom filmen endast är lite över 80 min och klämmer in hela fem historier. Sämst är den om mannen som blir levande begravd. Den hade behövt en extra twist och känns ärligt talat ganska plump. Baker och Subotsky var dock så rutinerade att de sparade den absolut bästa historien till sist. Berättelsen om konstnären som använder voodoo för att hämnas på sina fiender är både ganska fyndig och välkonstruerad. Det är nog även den längsta historien av alla fem. Detta betyder dock inte att The Vault of Horror på något sätt är dålig. Likt övriga antologifilmer från Amicus så har den en ganska ”mysryslig” stämning. Skådespeleriet är mestadels bra och när det inte är det så är det i alla fall alltid charmigt. Särskilt Terry-Thomas är minnesvärd i en roll som han spelar över på helt rätt sätt. Lite oväntad brutalitet släng också in med effektivt resultat. Det är traditionella moralhistorier där de dåliga människorna får vad de förtjänar; vare sig det är av övernaturliga krafter eller ödets ironi (och ibland även av en sund portion svart humor). Väldigt många anser att detta är en av Amicus allra bästa antologifilmer, så felet kanske ligger hos mig. Mitt problem är att jag jämför de alla med Asylum och den triumferar med sin extremt välskrivna och oförutsägbara ramhistoria (signerad den fantastiska Robert Bloch, alltså författaren till Psycho). The Vault of Horrors största brist är just dess ramhistoria. Jag genomskådade den redan efter den första berättelsen och tyvärr så tror jag att ni också redan gjort det bara genom att läsa min beskrivning ovan…

Är du nyfiken på Amicus antologifilmer (och det borde du vara) så är The Vault of Horror en perfekt ände att börja i. De har gjort flera av världens allra bästa bidrag till denna subgenre (om man nu kan kalla skräckantologier för en genre) och de står sig starkt i konkurrensen med Mario Bavas Black Sabbath och George Romeros Creepshow. Om du ser denna före Asylum så är nog chansen stor att du kommer att gilla den mer än mig…

Trailern spoilar i princip allt som går att spoila i filmen. Lustigt att musiken har tagits från Asylum. Douglas Gamley skrev ju soundtracks till båda filmerna…

Hammer hade James Bernard och Amicus hade Douglas Gamley. Denna kompositör skrev musiken till alla bolagets bästa filmer. Han debuterade i det brittiska skräckbolagets tjänst redan i deras första genrefilm, Horror Hotel. Gamley fortsatte sedan att skriva musik till Amicus allra bästa antologifilmer: Asylum, Tales from the Crypt och The Vault of Horror. Han komponerade även musiken till den halvlyckade And Now the Screaming Starts!, till den meta-doftande Vincent Price-pärlan Madhouse och till bolagets lyckade deckare/varulvs-hybrid The Beast Must Die. I motsats till Bernard så vände sig Gamley inte till andra sidan Atlanten för inspiration, utan inkorporerade istället ofta stycken från klassiska verk i sina soundtracks. Detta var mycket effektivt. Gamleys soundtracks har något tidslöst och pampigt över sig, men lyckas ändå fullständigt vara i skräckhistoriernas tjänst. Han lyckades helt enkelt skriva några av de allra bästa brittiska skräcksoundtracken genom tiderna!

Vixens: Hayley Mills

december 16, 2011

Hayley Catherine Rose Vivien Mills är absolut mest känd för de filmer hon gjorde åt Disney när hon var ung. Mills hade ett femårigt kontrakt med studion och hon spelade bla de dubbla rollerna som tvillingarna Susan och Sharon i originalversionen av Föräldrafällan (1961). Men självklart är det inte därför Mills figurerar här på Trash is King! I 20-års åldern gjorde hon även några väldigt intressanta skräckfilmer. En av dessa är Sidney Gilliats läbbiga Endless Night, en filmatisering av en Agatha Christie-roman om ett ungt par som bygger sitt drömhus på mark som eventuellt kan ha en förbannelse vilande över sig. Mills var även med i Deadly Strangers, där hon spelar en ung kvinna som tvingas lifta med en man som antagligen är en rymling från en mentalklinik. Men hennes absolut bästa film är Boulting-brödernas enda skräckfilm; Twisted Nerve från 1968. Mills spelar här den attraktiva Susan Harper som börjar umgås med den märklige Martin vilket får förödande konsekvenser för alla. Mills träffade regissören Roy Boulting under inspelningen av brödernas The Family Way (1966) och chockade sin omgivning med att inleda en relation (och sedan gifta sig) med den 33 år äldre mannen. Trots att det ofta hävdas att den äldre regissören sabbade Mills karriär, så lyckades paret i alla fall skapa filmhistoria genom att göra en av de mest intressanta skräckfilmerna som någonsin kommit ur England. En stor anledning till att Twisted Nerve fungerar så bra är Mills extremt stabila (och sympatiska) skådespelarinsats.

Hardware (1990)

november 7, 2011

När Richard Stanley lämnade sitt hemland Sydafrika och hamnade i ett regnigt London i mitten av 80-talet styrdes hans steg en natt mot King`s Cross. Där låg biografen The Scala Cinema och den kvällen visade de ett maraton med Dario Argentos filmer. Stanley gick in och satt kvar hela natten tills den sista filmen, Tenebre, var slut. Man kan lätt påstå att Argentos filmer förändrade Stanleys liv. Han hade tidigare regisserat några kortfilmer, men kände sig nu redo att skriva sin första långfilm. Den filmen blev Hardware. Denna märkliga och starka debut gick inte förbi ouppmärksammat. Palace Pictures (som varit med och producerat Hardware) gav Stanley två år senare en större budget så att han kunde realisera sitt drömprojekt; Dust Devil. Den filmen var dels influerad av Stanleys egna mardrömmar som ung och dels av en verklig seriemördare som härjade i Namibia; en mördare som polisen inte kunde gripa och som skapade lokala legender. Dust Devils amerikanska distributör, Miramax, var inte nöjada med Stanleys två timmars film utan klippte ner den till under 90 min. Stanley blev rasande, men samtidigt gick den brittiska finansiären Palace Pictures under och det dröjde många år innan Stanley själv, och med hjälp av egna pengar, lyckades släppa filmen som den var tänkt från början. Trots sina konflikter med Hollywood så blev han ändå erbjuden att filmatisera 1996 års version av H.G Wells The Island of Dr. Moreau. Men snart uppstod problem igen. Efter bara fyra dagar så tröttande New Line Cinema på att bråka med Stanley (som vägrade att kompromissa sin vision) och sparkade honom. John Frankenheimer togs istället in för att avsluta jobbet och Stanleys manus skrevs om. Resten av fiaskot är känt. Stanley bestämde sig nu för att aldrig mera arbeta i Hollywood. Han tackade nej till nya filmer som han erbjöds och återgick till att göra kortfilm, märkliga ockulta dokumentärer och konstfilm. Hur står sig då hans mest kända film idag?

Vi befinner oss i en post-apokalyptisk framtid. Jorden är förstörd av kärnvapenkrig, men civilisationen består. Folk trängs i enorma megastäder för att skydda sig mot radioaktiviteten från öknarna runt omkring. Filmen börjar med att en ökenvandrande nomad hittar söndersprängda delar av en maskin i ödemarken. Han tar med sig delarna in i storstaden för att sälja till en skrothandlare. Där möter han Moe (Dylan McDermott från The Messengers), en annan skrotsamlare, som köper komponenterna av honom. Moes flickvän Jill (Stacey Travis från bla Dracula Rising) är skulptör och han tänker ge dom till henne i julklapp. Jill bor i ett enormt höghus som är skyddat som en bunker. Alla dörrar är av stål och kontrolleras elektroniskt. Mitt emot henne bor en pervers granne (William Hootkins) som spionerar på den unga kvinnan med en nattkikare när hon knullar. Han avlyssnar även Jills lägenhet och ringer snuskiga samtal till henne. Men detta är Jills minsta problem. Efter att hon svetsat fast skrotet hon fick av Moe på en skulptur inser han snart att det inte är vilka metalldelar som helst. De tillhör en myndighetsframställd stridsrobot; en robot som har en förmåga att återuppbygga sig själv och hitta el för att ladda upp sina batterier. Snart finner sig Jill isolerad i lägenheten tillsammans med mördarroboten som övertagit elnätet och låst alla dörrar. Det blir en kamp för överlevnad samtidigt som roboten går bärsärkagång och slaktar alla som försöker ta sig in till henne…

På beskrivningen ovan så är det lätt att få intrycket att Hardware är din typiska mördarrobotfilm; typ som den sista kvarten i Terminator utdragen i 90 min. Och det stämmer till viss del, men det finns mycket mer här. Stanley investerar sjukt mycket mer i bakgrunden till sin framtidsvärld än vad som är nödvändigt i den här typen av film. Han jobbar även mycket med detaljer och miljöer. Detta är en förvånande styrka. Filmen är faktiskt också mycket vacker visuellt. Det märks att Stanley älskar Argento. Han arbetar mycket med färgfilter och spektakulär ljussättning. Men det är inte bara dessa aspekter som förvånar med Hardware. Filmen är en väldigt märklig blandning av trash och konstnärliga ambitioner. Sexet är sleazy, våldet är otroligt brutal och utdraget. Samtidigt så filosoferar Stanley över den malthusianska fällan, döden och människa kontra maskin. Ofta känns Hardware som en konstfilm för att i nästa scen låta en karaktär kapas på mitten av en elektrisk dörr. Den något märkliga relationen mellan Jill och mördarroboten är inget nytt. Liknande relationer har redan skildrats på film bättre (tex i Donald Cammells Demon Seed). Men Stanleys film är så utflippad och så märklig att den ändå blir underhållande. Regissören är rent ut sagt galen och det är en galenskap man gärna dyker ner i. Jill skildras även som en jävligt stark kvinna vilket är befriande. Finns det brister då? Visst finns det sådana. Skådespeleriet är rejält haltande och Stanley har en förmåga att försöka skriva dialog som han tror låter cool (vilket den inte riktigt gör). Några få scener blir därför riktigt töntiga med krystade poser och överdrivet mycket svordomar. Men dessa brister hindrar inte Hardware från att vara en stark och förvånansvärd visionär debut. Som en skräckdoftande sci-fi fungerar den absolut och med sin trashkonstnärliga ådra sticker den ut ur mängden. Både fans av cyberpunk och av ambitiösa lågbudgetskräckisar borde därför absolut ge den en chans.

Hardware blev Stanleys väg in i Hollywood, en väg som nästan direkt ledde till en återvändsgränd. Tyvärr ledde detta också till att denna lovande regissör nästan helt drog sig bort från långfilmen som medium. Hans största bedrift på senare år har varit att han hjälpte Nacho Cerda och Karim Hussain med manuset till den grymma The Abandoned. Nu verkar det dock som om Stanley eventuellt kan vara på väg tillbaka. Han har två filmer på gång; The Bones of the Earth (efter ett manus av ovan nämnda, och bortgångna, Cammell) och Vacation. Kommer dessa att bli av då? Vem vet?

Filmen marknadsfördes som en actionfilm, vilket den absolut inte är. Glömde att berätta att både Iggy Pop och Lemmy har små biroller!

De drivs ofta av eldsjälar och fantaster. De letar upp de bästa kopiorna av försvunna filmer för att ge oss den absolut bästa utgivningen. De samlar ihop bortglömda regissörer, skådespelerskor och skådespelare för att göra nya intervjuer och kommentatorsspår. Märkligt nog lyckas de också tjäna (lite) pengar på det. Ibland. Detta är en lista över mina favorit DVD-bolag. De förtjänar att hyllas.

Anchor Bay Entertainment

Jag vet att de bytt logga till en ny, men jag föredrar den gamla (den är mindre ful). Kanske det största bolaget i världen som specialiserar sig på skräck, exploitation och kult. Var tidiga med schyssta utgåvor av tex Dario Argento, Phantasm, Blood on Satans Claw och mycket annat. Ger även ut andra typer av udda filmer och animation. Ägs av Starz Media som även äger tex Manga Entertainment.

Blue Underground

Startades av William Lustig (regissör till Maniac) efter att han slutade på Anchor Bay (där han gjorde extramaterial när hans filmkarriär var slut). Mycket fokus på italiensk exploitation, men bolaget låter sig verkligen inte begränsas av länder. De har gett ut mängder av Jess Franco, Bigas Lunas Anguish och allt kul av Larry Cohen.

Code Red DVD

En ganska ny uppstickare i branschen. Code Red ger verkligen ut de filmer som de själva vill se i schyssta utgåvor! Det är mycket udda snusk (tex Alice in Wonderland), Ted V Mikels och bortglömda slashers (som Boarding House). Allt är sprängfyllt med extremt intressant extramaterial.

Njuta Films/Studio S Entertainment

Klart vi måste hylla våra egna hjältar! Ger idag ut filmer (oklippta!) som för 20 år sedan var totalförbjudna i vårt avlånga land. Bolagen får dela plats eftersom de verkar knutna till varandra och båda distribuerar filmer från danska Another World Entertainment (fast självklart med svensk översättning). Deras katalog är grymt imponerande och innehåller allt från skräck, kult, bortglömda klassiker och udda action.

Shameless Screen Entertainment

Eftersom jag (som ni säkert vet vid det här laget) är ett stort fan av italienska genrefilmer så får ännu ett amerikanskt bolag som fokuserar mycket på just dessa vara med på den här listan. Shameless blandar friskt landets klassiker av Lucio Fulci, Umberto Lenzi och Sergio Martino med väldigt udda rullar från den italienska bakgården.

————————————————————————————————

För lyxliraren:

Arrow Films

Brittiska Arrow Films har främst gjort sig kända för sina fantastiskt påkostade Blueray-utgåvor av exploitationfilm. Men de har även en gedigen DVD-katalog bestående av allt från Island of Death och Martin till japansk gore.

Zombiefilmer pre-George Romero har vissa gemensamma drag. Ofta rotar de sig i voodoo-lore istället för i virusspridning och kannibalism. Ofta så är dessa filmer heller inte så bra. Visst finns det klassiker i den gamla zombiegenren som Jacques Tourneurs RKO-producerade I Walked with a Zombie, men de flesta filmerna är rent ut sagt skit. Två år innan Night of the Living Dead gav sig brittiska Hammer själva in i zombieleken och producerade en film som mycket väl kan vara den felande länken mellan den äldre tidens koloniala rädslor riktade mot Haiti och Romeros post-apokalyptiska visioner. Det är voodoo involverat, men samtidigt så kommer zombierna upp ur ärkebrittiska kyrkogårdar och har en fallenhet för att röra sig i flock. Regissör till The Plague of the Zombies är John Gilling. Han gjorde även The Flesh and the Fiends (med Peter Cushing och Donald Pleasence) och The Night Caller (med John Saxon), bortsett från ett gäng äventyrsfilmer och lite prestigelösa filmer åt Hammar. Bland de senare kan vi nämna The Shadow of the Cat, The Reptile och en av studions mumie-uppföljare (nämligen The Mummy’s Shroud). Manuset till The Plague of the Zombies skrevs av en annan inte speciellt anmärkningsvärd Hammar-medarbetare; Peter Bryan (bla The Brides of Dracula och The Hound of the Baskervilles). Hur blev dessa bådas take på zombiegenren då?

I den lilla engelska staden Cornwall dör folk under mystiska omständigheter. Dr. Tompson (Brook Williams) misstänker att de smittats av någon tidigare okänd sjukdom. Problemet är bara att han inte tillåts obducera något av liken. Snart anländer hans mentor Professor James Forbes (André Morell) tillsammans med sin söta dotter Sylvia (Diane Clare från The Haunting). Hon är gammal klasskamrat med Dr. Tompsons fru Alice (vackra Jacqueline Pearce) och Sylvia anser att hon beter sig märkligt. Alice skadade sig för ett tag sedan och verkar märkligt avskärmad sedan dess. Det visar sig snart att Cornwalls patriark, Clive Hamilton (John Carson), sysslar med voodoo och har lagt en förbannelse över stackars Alice. Men det är inte våra huvudpersoners enda problem. När Tompson och Forbes slutligen bestämmer sig för att olagligt gräva upp en nyligen avliden bybos grav för att genomföra en obduktion, så upptäcker de att graven är tom. Runt en övergiven gruva utanför staden smyger levande döda runt i skogarna. De är i Hamiltons våld och Alice, som blir allt sjukare, riskerar att bli hans nästa offer…

John Gilling spelade in The Plague of the Zombies och The Reptile samtidigt och båda filmerna återanvänder mycket rekvisita och kulissbyggen. Om du inte ser filmerna efter varandra så tänker du absolut inte på det. The Plague of the Zombies fungerar faktiskt ganska bra på egna meriter. Vissa går så långt att de kallar den för Hammers bästa 60-talsfilm. Jag hade kanske inte sträckt mig ända dit, men filmen har onekligen många styrkor. Flera scener är faktiskt riktigt snygga, minnesvärda och småläbbiga. När Sylvia för första gången får se en zombie vid gruvan och Tompsons dröm, där de döda reser sig ur jorden på kyrkogården, hör till dessa. Dramaturgin är välfungerande och Gilling berättar (den ganska enkla) historien så den aldrig blir tråkig. Filmen är förvånansvärt brutal för sin tid (trots att våldsscenerna inte är särskilt många) och en minnesvärd halshuggning sticker ut. Musiken, skriven av James Bernard, fungerar även den fint och har en bra balans mellan exotiskt trumspel och skräckfilmsstråkar. Samtidigt så är The Plague of the Zombies lite för ytlig (ett ganska vanligt problem Hammer ofta drogs med, i mina ögon). Den saknar det där lilla extra. När filmen var slut tänkte jag; jaha, det var småkul, men var det allt? Manuset är lite för enkelt och man saknar någon vändning under filmens sista halva. Likt flera av bolagets rullar så känns slutet också lite framstressat. Förstå mig rätt nu; The Plague of the Zombies är absolut ingen dålig film. Den är faktiskt väldigt underhållande. Men fantastisk är den absolut inte…

Trots att jag gett den här filmen både ris och ros, så måste jag ändå poängtera att The Plague of the Zombies antagligen är en av de absolut bästa pre-Romero zombiefilmerna. Om detta säger mer om kvalitén på genren innan Night of the Living Dead omkullkastade alla spelregler eller inte, får ni dock avgöra själva…

Zombiesminkningen fungerar också bra som ni ser i trailern…

Full Circle (1977)

september 16, 2011

För inte så länge sedan skrev jag om John Houghs grymma haunted house-film The Legend of Hell House. Recensionen ledde till en diskussion om bra filmer inom denna subgenre. Jag listade då ett gäng klassiker som verkligen är helt fantastiska. När man diskuterar bra haunted house-filmer så finns det dock en som ofta glöms bort; Full Circle (aka The Haunting of Julia). Denna film har ett ENORMT följe, men den kanske är bortglömd eftersom det är väldigt få som faktiskt sett den. Av någon märklig anledning så har Full Circle aldrig givits ut på DVD (bortsett från en tattig fransk bootleg), så den är väldigt svår att få tag på. Jag har själv varit på jakt efter den i åratal. Igår natt hittade jag slutligen en stream på nätet av filmens VHS-utgåva. Fan, vad det var värt väntan! Full Circle är en filmatisering av Peter Straubs roman Julia. Den är regisserad av britten Richard Loncraine och helt och hållet inspelad i England (trots att det är en kanadensisk/brittisk-samproduktion). Loncraine har på senare år fått ett mindre genombrott i Hollywood. Han har bla regisserat högbudgetfilmer som Wimbledon och Firewall. Full Circle är dock en av hans tidigaste bedrifter och huvudrollen spelas av självaste Mia Farrow. Antagligen så är den här filmen även hans allra bästa verk. Detta kan vara en av de mest unika, tragiska, mångbottnade och poetiska spökhistorier jag någonsin sett på film.

Julia Lofting (Farrow) tillhör en övre medelklassfamilj i London där även hennes distanserade make Magnus (Keir Dullea) och deras dotter Kate (Sophie Ward) ingår. Direkt i filmens början så drabbas familjen av en enorm tragedi. Kate sätter en bit äpple i fel strupe vid frukostbordet och dör i Julias armar. Den unga mamman har extremt svårt att acceptera att dottern är borta och tvingas gå i långvarig terapi. Under sina sessioner med psykologen inser Julia att det bara var pga Kate som hon och maken höll ihop. Därför lämnar hon honom omedelbart när hon skrivs ut ur sjukhuset och flyttar in i ett nytt hus. Magnus uppskattar dock inte detta. Han vill ha tillbaka henne och är beredd att utnyttja det faktum att Julia endast är villkorligt frigiven från institutionen för att få henne att flytta hem. Samtidigt så stöttas Julia i sitt beslut både av sin vän Mark (Tom Conti) och av Magnus syster. Systern är dock skeptisk till att Mark spenderar så mycket tid med Julia och hon börjar misstänka att de har en affär. Men har inte Magnus rätt? Är Julia verkligen botad från sitt trauma? Den unga kvinnan börjar nämligen få för sig att hon ser en blond liten flicka, först på en skoltrappa och sedan i en park. En flicka som snabbt försvinner. Märkliga saker börjar även hända i det hus Julia flyttat in i. Hon hör fotsteg när ingen borde vara där och ett element sätter hela tiden på sig självt. Plötsligt en dag ramlar en av Julias gäster ner för trappan. Blev kvinnan puttad? Julia börjar efterforska de konstiga incidenterna och hittar spår tillbaka till 40-talet. Vad har detta egentligen med henne och hennes dotter att göra?

Som ni säkert förstår på min beskrivning ovan så är Full Circle inte främst en spökhistoria. Det är ett drama om en ung mor som förlorat sin dotter och försöker hantera denna förlust. Harry Bromley Davenport (märkligt nog regissören till Xtro) och Dave Humphries (manusförfattare till Quadrophenia) har skrivit ett väldigt mångsidigt manus utifrån Straubs roman. Jag har inte läst just den här boken, men däremot andra av författaren och vet hur splittrade hans historier kan vara. Full Circle innehåller några teman som är återkommande i Peter Straubs romaner (att avslöja vilka dessa är skulle vara en fet spoiler), men de hanteras på ett så snyggt sätt att han själv aldrig hade kunnat producera det här manuset. Det är en ovanligt rik historia som inte skriver sina tittare på näsan. Men vad hade ett bra manus varit utan skådespelare som kan bära det på sina axlar? Även här levererar Full Circle. Det är genomgående helt fantastiska skådespelarprestationer, ända ner till minsta biroll. Mina lovord slutar dock inte där. Loncraine har lyckats skapa en otroligt vacker film som både är väldigt poetisk och samtidigt djupt tragisk och, i slutändan, riktigt jävla obehaglig. Allt från scenografi och kameraarbete till Colin Towns otroligt stämningsfulla musik skapar ett helgjutet verk som stannar i dina tankar långt efter att filmen är slut. Sällan fungerar manus, bilder, skådespeleri, musik och stämning så bra ihop i en skräckfilm. Ja, jag känner mig helt lyrisk.

Nu har jag verkligen hypat upp Full Circle, men det skiter jag i. Det är en helt fantastisk film. Den sista scenen har etsat fast sig djupt i min hjärna och kommer nog aldrig att försvinna. Och jag har en ny film till mina lista över de bästa jag någonsin sett.

Jag hittade ingen trailer för filmen (kanske inte så konstigt eftersom den inte är utgiven på DVD). Istället så får ni Colin Towns fantastiska musik. Efter improvisationen i början så kommer filmens titellåt, så lyssna på hela.

Full Circle är en film som jag verkligen vill analysera och diskutera. Det enda sättet att se den i dagsläget är streamen nedanför (om man inte hittar en begagnad VHS). Kan inte ni se den, så vi kan komma med våra tolkningar i kommentatorsfunktionen? En sådan diskussion behöver spoilers… 

Marc Wilkinson är inte speciellt känd. Han rörde i utkanterna av av den brittiska filmindustrin och skrev musik till genrefilmer och märkliga independentprojekt. Wilkinson debuterade genom att komponera soundtracket till Lindsay Andersons fantastisk If… (1968), en film som inte bara är en revolutionär våldsfantasi utan även fångar tidsandan i England under perioden på ett mycket imponerande sätt. Han har också skrivit musiken till den kultförklarade Sci-Fi-serien Quatermass. Och så samarbetade han med produktionsbolaget Tigon i The Blood on Satan`s Claw (en av mina favoritskräckfilmer från England). Wilkinsons musik är välgjord, spännande och alltid jävligt stämningsfull.

En snutt från det allra första avsnittet av Quatermass. Wilkinsons musik hörs i introt.

Wilkinsons fantastiska titellåt till The Blood on Satan`s Claw.

The Beast Must Die (1974)

augusti 13, 2011

Jag har kommit på mig själv att hoppa ganska mycket mellan subgenrer och teman här på bloggen. Ofta skriver jag om en specifik regissör eller skådespelerska och passar även på att nämna flera andra filmer dessa gjort. Detta med löfte om att återkomma med mer djuplodande recensioner. Men sedan glömmer jag bort det. Jävla ADHD-beteende. Nu är det ändring på detta! För inte så länge sedan recenserade jag Madhouse och skrev då att jag tyvärr har varit dålig på att skriva om det intressanta brittiska produktionsbolaget Amicus filmer. Sedan skrev jag om den vackra Marlene Clark och nämnde att hon var med i en av det brittiska bolagets filmer. Nu är det dags att knyta ihop säcken och skriva om rullen som är den felande länken. The Beast Must Die är en av Amicus senare filmer. Regissör är Paul Annett som i princip uteslutande jobbat med kvalitets-TV (bla. EastEnders) och manusteamet kommer från samma håll. Amicus har ännu en gång lyckats lura över självaste Peter Cushing från konkurrenten och han bidrar (självklart) med en stabil insats. Och så är The Best Must Die en varulvsfilm, fast en jävligt originell sådan. Låter det intressant? Det är det.

Tom Newcliffe (blaxploitationskådisen Calvin Lockhart) är en karibisk immigrant i Storbritannien som lyckats. Han äger nu ett företagsimperium och bor i en enorm, isolerad herrgård i norra England. Och hans största passion här i livet är jakt. Newcliffe har rest runt jorden och jagat allt som går att jaga. Men det finns en varelse han aldrig fått chansen att skjuta; en varulv. Nu bjuder Newcliffe in sex gäster till sin herrgård. Fem misstänker han för att vara en varulv och den sista är professor Lundgren (Cushing), en expert på lykantropi. Alla förutsättningar är rätt (det kommer bli fullmåne de tre närmsta nätterna) och Newcliffe har installerat ett avancerat övervakningssystem på sina ägor för att inte låta varulven komma undan. Men hans fru Caroline (Clark) tror inte på varulvar och hon börjar misstänka att hennes make blivit sinnessjuk. Så kommer den första natten och varulven slår till. Nu är alla misstänkta inklusive Dr. Lundgren och Caroline…

The Beast Must Die har en lite småjobbig gimmick. Filmen börjar med en text som förklarar att detta är en klassisk whodunit och att publiken uppmanas gissa vem varulven är. När cirka en kvart av filmen återstår pausas handlingen i 30 sekunder och vi får en möjlighet att framföra vår gissning till den som sitter bredvid oss. Det sägs att Annett hatade den här gimmicken (som förts in i filmen av producenterna). Men det går inte att ignorera att den passar The Beast Must Die bra. Filmen är ju trots allt en VÄLDIGT klassisk Agatha Christie-doftande deckare, men med en varulv istället för en mördare som förövare. Denna originella och intressanta idé fungerar faktiskt. Annett lyckas med en ganska imponerande fusion av den klassiska deckarens spänningselement och paranoia och varulvfilmens skräck och tragik. Överhuvudtaget så är det en jävligt fartfylld film han knåpat ihop, rik på ganska spektakulär action. Det blir riktigt spännande framåt slutet när liken staplas på varandra i herrgården och historien närmar sig sin upplösning. Det finns även en twist precis innan avslöjandet som faktiskt är ganska fyndig. Den lurar dig för en kort stund tills du funderat efter. Varulven i filmen går inte på två bakben utan ser istället ut som en stor, svart hund. Personligen har jag inga problem med detta, men jag kan tänka mig att det kan störa folk. Det enda minuset återfinns i när vi väl får se själva förvandlingen från människa till varg. Effekterna är extremt lågbudget och otillfredsställande. Men det är faktiskt en väldigt liten negativ detalj i en annars välfungerande helhet.

The Beast Must Die är en mycket underskattad och extremt underhållande liten film. Amicus lyckas överraska igen med en genrekompott som framstår som lite skum på pappret, men i Annetts händer visar sig fungera väldigt bra. The Beast Must Die kvalar absolut in bland mina top 10 varulvsfilmer genom tiderna!

Filmen marknadsfördes hårt med sin gimmick.