Forbidden World (1982)

mars 8, 2012

Vadå, Forbidden World? Det står ju Mutant ovan på affischen! säger kanske någon. Den första titeln är absolut den här filmens mest kända namn, men jag valde ändå en affisch med den alternativa titeln. Varför? Eftersom monstret i filmen ser ut som varelsen på affischen ovan och inte som insekten på Forbidden World-affischen. Vad man än väljer att kalla den här rullen så tillhör den Roger Cormans sci-fi-expliotationcykel. Den legendariska b-films producenten började verkligen spotta ur sig rymdfilmer i början av 80-talet och dessa hade två ”inspirationskällor”, nämligen Star Wars och Alien. Det mest kända exemplet på den första kategorin är Battle Beyond the Stars. De mest kända exemplen på Cormans försök till monsterfilm i rymden är Galaxy of Terror och den här filmen. Det fattade ni nog redan. Affischen talar liksom ett ganska tydligt språk. Forbidden World regisserades av Allan Holzman. Det finns lite roliga historier om honom och Corman. Det sägs att Holzman skrev ett brev till Corman där han bad honom att rekommendera Holzman (han var klippare) till Francis Ford Coppola. Istället fick han ett jobb av Corman. När Holzman sedan sa till Corman att han ville regissera så svarade producenten: Det kan du inte eftersom du stammar! Holzman svarade: Men, jag stammar inte när jag bestämmer! Holzman fick sin vilja igenom och Forbidden World blev hans första film. Till sin hjälp fick han mängder med trogna Corman-medarbetare och den vackra, och sorgligt underutnyttjade, Dawn Dunlap. Det blev självklart en helvild exploitationfilm full med tuttar och inte helt övertygande specialeffekter!

Filmen börjar inte som en rip-off på Alien utan mer på Kubricks 2001. Mike Colby (Jesse Vint från Silent Running) ligger nedsövd i en kapsel medan klassisk musik hörs på sountracket. Han väcks snart ur sin dvala av roboten SAM. Det meditativa lugnet varar dock inte länge (det är ju en Corman-film) och Mikes skepp attackeras (av vem förklaras aldrig) och vi får lite Star Wars-rymdstrider. Självfallet vinner vår hjälte och det är nu nya order kommer. Uppenbarligen är Mike bäst i hela galaxen på det han gör (vad nu det är) och hans tjänster behövs på en forskningsstation belägen på en planet i samma solsystem. Mike landar i den Tatooine-liknande världen och lär sig snart att freaky experiment genomförs på forskningsstationen (suprise!). DNA korsas för att skapa nya mutationer. Självklart så har detta gått fullständigt åt helvete och forskarna har avlat fram en slemklump som mördat alla deras kaniner och sedan förseglat sig i en kokong. Men detta är inte Mikes ända huvudbry. I laboratoriet finns även två kvinnliga forskare i tighta bodys som tröttnat på de få män de varit isolerade med i flera år och är sugna på lite sex med en främling. Dr. Barbara Glaser (June Chadwick från Pete Walkers The Comeback) är den äldre och hon får Mike i säng redan första natten (medan säkerhetsvakten spionerar på dem genom övervakningskamerorna). Den blyga laboratorieassistenten Tracy (Dawn Dunlap) besväras inte över att hennes pojkvän mördats av slemklumpen utan hånglar snart upp Mike naken i en bastu. Corman ser även till att handlingen tvingar de båda töserna att skrubba varandras ryggar i en dusch. Men mutanten då? Jo, den växer snabbt upp och jagar folk genom att köras runt på en vagn i korridorerna. Den dödas även i slutet med världens största tumör…

Någon som är sur för att jag spoilar slutet? Trodde väl inte det. Ingen människa i hela världen ser Forbidden World för dess handling. Detta är Deathstalker eller Barbarian Queen i rymden. Fast filmen är faktiskt pyttelite tråkigare än dessa båda fantasyepos. Eftersom hela handlingen utspelar sig på en klaustrofobisk rymdstation, och folk inte riktigt har någonstans att ta vägen, så blir Forbidden World ganska pratig i vissa partier. Och det säger en del, eftersom filmen endast är 77 min lång. Det läggs onödigt mycket tid på att förklara genetiken bakom mutanten och vetenskapssnacket får Star Trek att framstå som en serie som lyckas förklara relativitetsteorin. Annars är detta precis så skamlöst som du kan förvänta dig. Scener som är stulna rakt av från Alien (tex hur mutanten fäster sig över folks ansikten) blandas med uuuuuutdragna nakenscener och smältande kroppar. Specialeffekterna går från att se okej ut till riktigt plastiga. Skådespeleriet håller samma nivå. Vint funkar väl som huvudperson, men de repliker han tvingas säga borde få honom att bli röd som en tomat i ansiktet. Chadwick verkar faktiskt ha ganska kul i sin roll, medan stackars Dunlap mest ser pårökt ut här. Hur vi än vänder och vrider på det så är Forbidden World strålande underhållning. Den är så fruktansvärt dum (och så jävla medveten om hur dum den är, trots att den spelas helt allvarligt) att man inte kan låta bli att le. Detta är roligare än majoriteten av alla amerikanska komedier som släppts och en sann trash-pärla.

Cormans skamlösa b-filmer från 80-talet har något otroligt charmigt över sig. Du kan omöjligt ta dem på allvar, men de innehåller precis rätt portion seriositet för att bli hysteriskt roliga. Har du tråkigt en fredagskväll? Plocka fram ett sexpack öl, lite chips och släng i Forbidden World. Du kan dock snabbspola genom de snackiga partierna…

Allt blir roligare på tyska!

Annonser

Barbarian Queen (1985)

februari 21, 2011

Efter Deathstalker så fick Roger Corman mersmak på sword and sorcery-genren. En av den filmens mest populära aspekter var Lana Clarksons barbystade amazonkvinna Kaira. Corman ville exploatera Clarksons popularitet ytterligare, men det fanns ett problem. Kaira dog ju i Deathstalker. Inga problem för Corman! Han skapade bara en ny serie där Clarkson återigen spelar en exakt likadan karaktär fast nu med ett annat namn. Som regissör valde Corman denna gång argentinaren Hector Olivera. Han hade tidigare gjort actionxploitation-rullen Cocaine Wars och den mer barnvänliga fantasyfilmen Wizards of the Lost Kingdom åt producenten plus att Olivera även hade varit medproducent till Deathstalker. Han verkade helt enkelt vara ganska lämpad för jobbet. Clarkson parades nu ihop med flera fotomodeller (alla beredda att klä av sig) som tillsammans fick utgöra en klan av amazonkvinnor. Söta Dawn Dunlap fick spela hennes lillasyster (som en kontrast mot tuttbrudarna, kan man misstänka). Som ni förstår så skulle Barbarian Queen bli ännu mer exploativ än Deathstalker.

Barbarian Queen sätter tonen direkt. Dunlaps karaktär Taramis är ute i skogen och plockar blommor till sin systers bröllop när hon angrips av den onde kung Arrakurs (Armando Capos) trupper och våldtas. Sedan angriper soldaterna byn, mördar majoriteten, trashar Ametheas (Clarksons) bröllop och tar till fånga överlevarna plus barbarprinsessans krigarpojkvän Argan (Frank Zagarino). Tillsammans med två överlevande kvinnor beger sig nu Amethea mot huvudstaden för att befria det som återstår av hennes folk. På vägen lyckas de hitta Taramis som nu är helt traumatiserad av den behandlingen hon fått utstå. Våra amazonkvinnor kommer snart i kontakt med en motståndsrörelse som bekämpar kung Arrakur. De är dock försvagade efter upprepade attacker från armén. Dock så hjälper de våra hjältinnor in i huvudstaden genom de hemliga tunnlar de känner till. Väl där får Amethea reda på att Argan lever och tvingats till ett liv som gladiator. Men problem uppstår eftersom Taramis får syn på kung Arrakur och frivilligt ger sig till honom. Detta leder till att de andra kvinnorna tillfångatas. Kommer de kunna utstå tortyren och befria de andra?

Trots att Barbarian Queen har samma manusförfattare som Deathstalker (Howard R Cohen), så är det en mycket mer sammanhängande historia som presenteras den här gången. Detta är i ärlighetens namn lite tråkigt. Mycket av underhållningen i Deathstalker kom från det faktum att den var så galet osammanhängande och knäpp. Barbarian Queen försöker istället vara en b-kopia av en seriös sword and sorcery-film. Detta betyder dock inte att den saknar underhållande stunder. Clarkson och hennes amazonkvinnor kivas ofta som brudar i en amerikansk high school-komedi. Överhuvudtaget köper man inte alls att de är krigarkvinnor från någon svunnen tid. Jämfört med Deathstalker så saknar den här filmen mycket av den förras gore och specialeffekter. Budgeten var antagligen lägre. Detta tar dock Corman och Olivera igen med att höja sleazefaktorn rejält. Så snabbt någon av kvinnorna hamnar i en strid så slits deras topp av och ofta slutar striden med en våldtäkt. Detta är så frekvent förekommande att det blir helt omöjligt att ta på allvar. Antagligen så är den extremt banala historien skriven som en transportsträcka mellan dessa scener. Självklart blir det också ganska tråkigt i slutändan…

Jämfört med Deathstalker så faller Barbarian Queen lite platt. Den är inte lika utflippad och försöker kompensera detta med ännu mer naket och ännu mer sexualiserat våld. Självklart så har inte detta samma underhållningsvärde. Filmen är dock helt omöjlig att ta på allvar och är på många sätt en typisk Corman-produkt från 80-talet. Har du inte sett någon av dessa så kan du lika gärna börja med den här. Och visst finns det en uppföljare…

Trailern visar EXAKT vad det är för typ av film…

Vixens: Dawn Dunlap

januari 22, 2011

Vem är då den här coola donnan som bastar i svarta solglasögon? Dawn Dunlap är svaret! Hon hade en kort, men intensiv, exploitationkarriär. När Dunlap (vi måste älska det namnet eller hur?) var 17 år så medverkade hon i snuskfotografen David Hamiltons andra film; Laura. Kort efteråt träffade hon Roger Corman som såg potential i den unga skönheten. Dunlap hann medverka i två Corman-produktioner, nämligen den hysteriskt underhållande Alien rip-offen Forbidden World (aka Mutant) och i en av Deathstalkers spin-offs som hette Barbarian Queen (där hon spelade Lana Clarksons lillasyster). Däremellan fick hon även en liten roll i Ron Howards Night Shift. År 1985 tröttnade Dunlap på att alltid behöva klä av sig på Hollywoods bakgator, tog sitt förnuft till fånga och flyttade tillbaka hem till Texas. Smart tjej!