När skräckfans brukar snacka om om bra amerikanska lågbudgetfilmer från början av 70-talet så nämns självklart Messiah of Evil, Let`s Scare Jessica to Death, Silent Night, Bloody Night och ofta Lemora: A Child`s Tale of the Supernatural. Richard Blackburns sagoaktiga skräckfilm hyllas för sin stämning och sina konstnärliga ambitioner. Likt flera a hans kollegor från 70-talets lågbudgetscen så har Blackburn varit märkligt improduktiv. Hans absolut största stund måste varit som manusförfattare till kultklassikern Eating Raul (som han även hade en roll i). Annars så har han skådespelat lite (Threshold) och även regisserat något avsnitt av Tales from the Darkside. Inte så mycket att hänga i julgranen alltså. Blackburn har lagt avsevärt mycket mer tid på att skriva artiklar till olika magasin och på att spela musik, än att göra film. Någon som däremot blev en exploitationstjärna efter Lemora var söta Cheryl Smith. Hon var med i otaliga b-filmer under hela 70-talet och början av 80-talet (bla den Corman-producerade Caged Heat, The Incredible Melting Man, Vice Squad och Laserblast). Blackburns film fick inte riktigt någon större uppmärksamhet när den kom, men har omvärderats med tiden. Lemora har idag ett starkt följe som både försöker framhålla den som en av de mest skrämmande filmer som gjorts och hyllar regissörens visuella stil. Men hur står den sig egentligen i den stenhårda konkurrensen med andra pärlor från denna guldålder i amerikansk skräck?

Historien är förvånansvärt simpel. Lila Lee (en 18-årig Smith som spelar en 13-åring) är den lilla församlingens ängel. Hon sjunger vackert som få och alla älskar henne. Pastorn (Blackburn själv) har tagit emot henne under sitt tak eftersom flickans hemförhållanden inte är de bästa. Filmen börjar med att Lilas pappa (William Whitton), som är en ökänd gangster, mördar hennes mamma och den man som mamman är otrogen med. Under sin flykt springer han in i ett märkligt sällskap, klädda i svart kåpor, som angriper honom. Kort efteråt erhåller Lila ett brev som tillkännager att pappan är sjuk och vill träffa henne. Flickan packar en väska och beger sig nu genom den amerikanska södern för att hitta destinationen som angivits i brevet. På sin väg möter hon en massa äldre män som vill förföra henne och även märkliga zombielikande varelser som bor i en skog och i flock angriper människor. När hon flyr från dessa hamnar Lila slutligen i ett isolerat hus som styrs av en kvinna vid namn Lemora (en väldigt bra Lesley Taplin). Hon berättar för flickan att det är hon som skickat brevet och att Lila snart ska få träffa sin far. Men Lemora har även ett förslag till Lila; hon vill erbjuda henne evigt liv. Det framkommer snart att Lemora är ledaren för en grupp vampyrer och att zombievarelserna i skogen är människor som de misslyckats att omvända. Samtidigt beger sig pastorn iväg för att hitta flickan. Men är det för sent?

Lemora: A Child`s Tale of the Supernatural är på det ytliga planet en ganska ordinär vampyrhistoria. Vad som höjer den några snäpp över mittfåran är att det verkar som om Blackburn medvetet valt att hålla historien enkel för att få filmen att kännas som en saga. En flicka beger sig ut på en resa för att träffa sin far och på vägen möter hon varelser som ger sken av att vara vänliga, men egentligen vill henne lilla. Känns det igen? Hela upplägget osar av en restprodukt från bröderna Grimm, fast förlagt till ett 40-talets americana. Även visuellt så är Lemora ofta fin att titta på. Den är kompetent filmad och både färger och dekor används på ganska kreativa sätt. Filmen ser mycket dyrare ut än vad den antagligen kostade. Men nu kommer vi till problemen. Historien framstår i slutändan som alldeles FÖR enkel. Trots att filmen endast är 85 minuter lång så känns den ibland smått utdragen. Det händer helt enkelt för lite och den visuella kreativiteten överförs inte riktigt till manuset. Det absolut största problemet med Lemora kommer dock varken från bristen på hantverksmässig kompetens eller fantasi. Filmen har obehagliga sexualiserade undertoner. Jag brukar inte moralisera, men Smiths karaktär ska bara vara 13 år. Ändå vill flera av filmens (vuxna) män typ ligga med henne. Värst är hennes relation till pastorn som tagit in henne under sitt tak (som spelas av Blackburn själv!). Han kämpar konstant med sin lust till den 13-åriga flickan och vi får tom en scen där de båda hånglar. Detta ger mig en jävligt äcklig smak i käften och jag undrar vad Blackburns psykolog hade sagt om det hela. Att denna aspekt av filmen knappt är relaterad till resten av handlingen gör den ännu mer knäpp.

Så vad tycker jag egentligen om Lemora: A Child`s Tale of the Supernatural? Speciellt skrämmande anser jag inte att den är i alla fall. Tyvärr, så måste jag nog sammanfatta min intryck med att den är överskattad. Visst finns det kompetens här, men historien är helt enkelt inte tillräckligt intressant. Och så skyms min bild av de skumma sexualiserade undertonerna.

Någon trailer hittade jag inte, men här får ni några hopklippta scener…

Jag är inne i värsta universitetshetsen nu. Hur jävla många tentor som helst (samtidigt) innan terminen är över. Ibland funderar arbetargrabben på om han inte borde stannat på sitt jobb. Men det är lugnt. Om allt skiter sig så är jag trots allt tjänsteledig. Bara att gå tillbaka och slava. På tal om något helt annat så är jag grymt peppad på att se Super. Jag vet att det just nu går lite inflation i superhjältefilmer generellt och meta/ironiska superhjältefilmer specifikt. Jag dyrkar verkligen Kick-Ass, men vi har samtidigt också fått Special och Defendor (har inte sett någon av dom). Visst är det en jävla trend? Kick-Ass byggde åtminstone på en riktig serie (av John Romita Jr. och Mark Millar). Jag har kanske därför varit jävligt ointresserad av de andra yttringarna i denna nya hipstergenre. Men Super vill jag verkligen se! Det finns tre anledningar till det; 1. Den är skriven och regisserad av James Gunn (mannen bakom Slither; den roligaste skräckkomedin på denna sidan av 2000-talet). 2. Ellen Page är med och hon verkar spela en ”Ellen Page”-roll, alltså inget sånt Inception-skit (och jag gillar Ellen Page i ”Ellen Page”-roller som fan). Vi snackar alltså om en liten, kvinnlig fullblodspsykopat! 3. Den verkar faktiskt ganska kul om man kollar på trailern (jag vet att man inte ska lita på trailers, men samtidigt kan ni inte förneka att scenen där Rainn Wilson tar på Kevin Bacons bil inte är kul). Plus att jag har hört att filmen är jävligt rå och våldsam, vilket är en extra krydda när det kommer till dessa moderna vigilante-historier. Men Super får vänta, eftersom jag har en till jävla tenta att skriva först…

Slänger upp trailern så ni kan se scenen jag snackar om.

Det var skitsvårt att välja mellan den här filmen och Deathdream. Båda är helt fantastiska utifrån sina egna meriter och tillhör regissören Bob Clarks absolut bästa. Slutligen bestämde jag mig dock för Black Christmas (och återkommer till Deathdream igen i något annat sammanhang). Varför då? Kanske för att filmvetare brukar definiera den som världens första slasher. Kanske för att filmen innehåller de absolut läskigaste telefonsamtalen som någonsin hörts i en skräckfilm. Eller så är det kanske bara för att det inte riktigt finns någon annan slasher som liknar den. Det kan verkligen diskuteras om den här filmen skapade genren (och just detta diskuteras mycket). Låt oss bara konstatera att den är unik. Black Christmas är en slasher som lägger de första 45 minuterna på att etablera karaktärerna och deras relationer. Visst gjorde Carpenter något liknade i Halloween fyra år senare, men hans och Debra Hills manus framstår som ytligt bredvid Roy Moores. Clarks film handlar främst om de unga kvinnorna som bor på studentboendet, medan Halloween egentligen handlar om Michael Myers. Mördaren i Black Christmas framstår verkligen som den ultimata ondskan. Vi får höra hans perverterade röst, men vi ser knappt honom. Han har ingen bakgrundshistoria, ingen mask, ingenting. Han representerar helt enkelt alla våra rädslor för mordiska psykopater. Avsaknaden av mänskliga attribut gör honom till ett av filmhistoriens allra mest obehagliga monster och när han ställs mot realistiskt skildrade karaktärer så blir effekten desto större. Samtidigt så skapades en av filmhistoriens allra största skräckklassiker…

Men låt oss återgå till Bob Clark själv. Han föddes i New Orleans och är antagligen mest känd för Porkys-filmerna och A Christmas Story. Men innan han kvalificerade in i Hollywoods b-komedi lag, så gjorde han några helt fantastiska lågbudgetskräckfilmer. Två av dessa har nämnts ovan (båda producerades med kanadensiska pengar). Den tredje är den märkliga (ganska barnvänliga) zombiefilmen Children Shouldn’t Play with Dead Things. Cineaster brukar även hylla honom för Murder by Decree, som är ännu en film där Sherlock Holmes (denna gång spelad av Christopher Plummer) paras ihop med Jack the Ripper. Tragiskt nog omkom Clark i en bilolycka i Kalifornien 2007. Innan hans död så hade dock hans karriär gått ner sig rejält. Från att ha varit en lågbudgetregissör som lyckats i Hollywood blev han istället en föredetting som regisserade skit som tex Superbabies: Baby Geniuses 2. Trots att Porkys har ett kultfölje och trots att A Christmas Story ofta visas i USA runt jul så har Clark aldrig riktigt fått det erkännande han förtjänar. Han är tyvärr mest ihågkommen för sina senare (och kassa) filmer. Jag minns dock helst Clark som mannen som antagligen gjorde den bästa Sherlock Holmes-filmen någonsin och två av de mest intressanta skräckfilmerna som kom från den amerikanska kontinenten under hela 70-talet. Nu ska vi prata om en av dessa…

Black Christmas börjar med en PoV-kamera som närmar sig ett studentboende för kvinnor. Det är juletid och tjejerna ska åka iväg för att fira högtiden med sin släkt. Men en del av studenterna har inte lyckats komma iväg. Jessica (Olivia Hussey) har det struligt med sin pojkvän Peter (Keir Dullea) och måste stanna för att få en möjlighet att träffa honom. Barb (en ung Margot Kidder) har sina egna problem. Hennes mamma förkastar henne och Barb tar därför sin tillflykt till flaskan. Samtidigt så klättrar inkräktaren upp på vinden och snart börjar telefonen att ringa. Tjejerna svarar, men i början så är det tyst i andra ändan av luren. Snart blir samtalen allt mer makabra. När Jessica väl plockar upp den ringande telefonen så möts hon inte av en, utan flera röster som pratar samtidigt. Grisljud blandas med små barn som skriker. Samtalet avsluts med ”jag kommer att döda dig”. Chockad noterar Jess en sak som de störda rösterna sa. Den på andra sidan luren verkar veta att hon är gravid med Peters barn. Samtidigt hittar kommissarie Fuller (legenden John Saxon) en ung flickas lik i en park. Det är dock inte hans enda problem eftersom en av tjejerna från studentboendet också saknas. Jess lyckas träffa Peter och berättar för honom att hon kommer att genomföra en abort. Han tar det inte bra. Så snabbt hon är tillbaka hemma så börjar samtalen igen. Mer barnskrik i luren. Mannen på vinden söker sig allt längre ner i huset och slutligen förstår tjejerna att samtalen kommer från en av studentboendets andra telefoner. Men då är det redan för sent…

Roy Moores manus ger lätt intrycket av att Black Christmas är en klassisk whodunit, men låt dig inte luras av detta. Filmen innehåller inte några enkla lösningar. Det är främst Jess som är huvudpersonen och den enorma psykologiska påfrestning hon upplever runt den oönskade graviditeten samspelar med hotet mot hennes eget liv. Psykopaten på vinden riskerar att bli den ultimata aborten. Men det är Margot Kidder som stjäl showen genom sin gestaltning av en tragisk ung tjej. Hon växlar mellan att vara omotiverat aggressiv och fyllepatetisk på ett jävligt trovärdigt sätt. Dessa två karaktärer och deras brustna psyken är navet i Black Christmas. Lägg också till Keir Dullea som den känslokalla esteten Peter och du får en strålande ensemble. Detta är verkligen filmens styrka. I motsatts till sina senare genresyskon från 80-talet så är Black Christmas lika mycket ett drama som det är en slasher. Filmen är långsam och morden är ganska få. Men när inkräktaren från vinden slutligen slår till så blir effekten desto större. Det finns ett gäng grymt minnesvärda (och obehagliga) scener i Black Christmas. Den mördade tjejen (med en plastpåse över huvudet) som inkräktaren förvarar i en gungstol på vinden är en sådan scen. Mordet i sängen, med glassfigurerna bredvid, är en annan. Men Black Christmas behöver egentligen inte någon imponerande estetik för att vara läskig. Det räcker med de där jävla telefonsamtalen. Herregud, vilken sjuk jävel kom på dom egentligen? Om du har hört dom en gång så kan du ALDRIG glömma dom igen!

Det fanns en historia som Bob Clark älskade att berätta. Efter att han regisserat Black Christmas så träffade han en ung John Carpenter:

Carpenter: Jag älskar verkligen din film! Ska du inte göra en uppföljare?

Clark: Nä, jag tror inte det.

Carpenter: Men om du hade gjort en uppföljare vad hade den då handlat om?

Clark: Jag vet inte riktigt. Kanske att mördaren blev gripen och inlåst på en mentalinstitution. Flera år senare flyr han och återvänder till studentboendet på halloween…

Vi kan verkligen diskutera sanningshalten i Clarks historia, men den om något borde vara nog övertalning för att folk ska se den här filmen…

Och för helvete; se INTE remaken från 2006!

Mutant (1984)

mars 30, 2011

Jag hade väl inte riktigt kallat monsterna i den här filmen för mutanter. Titeln känns mer som ett försök att göra den mer intressant än vad den egentligen är. Nej, Mutant (inte att blanda ihop med Corman-produkten från 1982) är en gammal hederlig zombiefilm. Va, ännu en jävla zombiefilm? tänker kanske någon. Det blir den sista på ett tag. Jag lovar. Men hur många zombiefilmer har infekterade som kan smälta människor med händerna? De kanske är mutanter ändå? Den här filmen är även känd som Night Shadows (kanske en mer passande titel) och skulle ursprungligen regisseras av The House on Sorority Rows Mark Rosman. Han blev snart ersatt av b-films skådespelaren turned director John ‘Bud’ Cardos (som bla varit med i Al Adamsons Satan`s Sadists). I samma vända tvingades manusförfattarna att skriva om stora delar av handlingen och deras ursprungliga mutanter förvandlades allt mer till zombies. Sedan ändrades filmens titel till Mutant för att profitera på framgångarna med Alien. Rollistan fylldes även av tidstypiska b-kändisar (Wings Hauser, Lee Montgomery, Bo Hopkins) och fula specialeffekter. Jag låter positiv eller hur?

Josh (Hauser) och Mike (Montgomery) är två bröder från storstan som åker iväg för att tillbringa lite kvalitetstid ihop i den amerikanska södern. Snart hamnar de på kant med några rednecks som prejar av deras bil från vägen och bröderna tvingas att ta sig till fots till närmsta stad. De har knappt anlänt förrän de hittar ett lik. Mike kallar dit sheriffen (Hopkins), men då är liket ersatt av en liten gul pöl. I och med att Josh och Mike bråkat med traktens lokala busar så uppmanar sheriffen bröderna att lämna staden i gryningen. Han fixar rum åt dom hos en äldre tant. Under natten försvinner dock lillebrorsan Mike. Josh tvingas stanna kvar för att leta efter honom och träffar snart attraktiva Holly (Jody Medford från Chained Heat). Hon berättar för honom att folk i staden uppvisat symptom på något typ av virus. Sedan verkar de försvinna. Samtidigt tar sheriffen med sig prover på den gula sörjan till sin gamla flamma, Dr. Myra Tate (Jennifer Warren), som försöker analysera vad det är för någonting. Spåren leder snart till ett företag som dumpar kemikalier i trakten. Avfallet gör folk sjuka vilket medför att de förvandlas till zombies som utsöndrar en frätande vätska från händerna! I filmens final översvämmas staden av de muterande levande döda och Josh och Holly måste barrikadera sig i ett hus (endast beväpnade med molotovcocktails) för att överleva…

Visst låter det jävligt klassiskt? Att zombierna utsöndrar en frätande vätska från händerna finns bara med i handlingen för att fräta bort lik så att ingen av huvudkaraktärerna misstänker något förrän vi kommer till finalen (alltså de är till för att fräta bort plotholes!). Utöver detta faktum så görs det ingenting annat med denna superförmåga för att berika historien. Filmen är förvånansvärt fattig på gore och det förekommer i princip inga specialeffekter alls förrän slutstriden. Manusförfattarna har hävdat att anledningen till detta är att filmen inte skulle handla om splatter utan istället fokusera på stämning. Det tror jag inte det minsta på. Uppenbarligen satte budgeten rejäla fälleben i vägen för ”visionen”. Att Mutant led av pengabrist är genomgående. Visst händer det att man ser en och annan boom mic i lågbudgetskräckfilm, men att delar av kameraställningen som monterats på en bil under en körscen syns var något helt nytt för mig. Dock så har filmen en ganska märklig (och förvånande) styrka. Jag hade absolut ingen aning vilka av huvudpersonerna som skulle dö och vilka som skulle överleva. Att filmen inte tänker spela efter Hollywoods dramaturgiska regler etableras ganska tidigt genom att Josh hittar en död liten flicka. Jag var faktiskt genuint förvånad över att vissa av huvudkaraktärerna (som jag var helt övertygad skulle överleva) dog, nästan lite i förbifarten. Tyvärr så kan denna smått intressanta aspekt inte kompensera för all övrig inkompetens…

Mutant är en ganska märklig film. Det är en zombiefilm utan gore vilket omöjligt kan fungera. Det blir helt enkelt tråkigt. Att den sedan lyckas förvåna genom att döda av karaktärer som den framställt som huvudpersoner gör den bara ännu märkligare…

Väldigt tidstypisk 80-tals trailer…

Läsare av bloggen vet att jag föredrar film från 70-talet. Utan att vara nitisk (det finns helt fantastisk film som inte är från detta årtionde) så tycker jag att den periodens rullar har en alldeles egen charm, stil och behandlar teman som få andra filmer vågat. När jag kollar tillbaka på mina Il Maestro-poster så ser jag att just 70-talet dominerar extremt mycket. Nu är det ändring på det! Självklart så har det gjorts helt fantastiska filmer under andra årtionden också. Men för att kunna beskriva vad jag gillar med dessa så måste jag nog först förklara vad som var så speciellt med 70-talet. Det var helt enkelt en tid av ifrågasättande. I USA utmanades bolagssystemet av extremt kreativa och samhällsskådande regissörer. De störde sig på (influerade av den nya franska vågen) att Hollywood inte längre klarade av att berätta historier som berörde. Samtidigt speglades den italienska populärkulturella filmindustrin av samhällets allt mer radikala klimat. Dessa regissörer hittade en helt egen fantastisk symmetri mellan kreativitet och samhällskommentar. Hur som helst etablerades en ny standard för vad det faktiskt är som skrämmer oss. James Whales Frankenstein var inte längre den ultimata mardrömmen utan istället så blev fascistoida seriemördare, kyrkans förhärskande symboler, kampen för rationalitet och den ångest som skapas hos människor som förvägras allt i vårt samhälle det nya monstret i garderoben. Väldigt få filmer före 1970 skrämmer faktiskt mig och det är det som är problemet. De är (oftast) sorgligt föråldrade…

Men där det finns regler finns det självklart också undantag. Klart det fanns regissörer före 1970 som var galet visionära. Eller så behandlade de bara tidslösa teman på ett helt fantastiskt sätt. Night of the Demon (aka Curse of the Demon) tillhör den senare kategorin. Jacques Tourneur var en fransman vars far nässlat sig in i Hollywood som regissör och manusförfattare. Snart kom Jacques själv in i branschen (kortfilm och diverse andra jobb) och började jobba för David O. Selznick som en del av hans andra team. Det var nu den unge fransmannen träffade Val Lewton. I början av 40-talet försökte RKO konkurrera med Universal om skräckfilmstronen och tillsatte en helt ny avdelning med Lewton som producent. De hade hittat rätt man för jobbet; en man med visioner. RKO blev kända under det kommande årtiondet för att producera originella och tankeväckande lågbudgetskräckisar. Lewton var arkitekten bakom detta och han gjorde Tourneur till sin mest framstående regissör. Fransmannen skapade sådana klassiker som Cat People (1942), I Walked With a Zombie (1943) och The Leopard Man (också 1943). Tourneur var helt enkelt den huvudsakliga anledningen till att RKO:s skräckavdelning lyfte. Efter Lewtons död åkte den franska regissören till England för att filmatisera legendaren MR James novell (som jag inte hunnit läsa något av än trots att jag antagligen sett varenda filmatisering) Casting the Runes till en spelfilm (den enda spelfilmsfilmatiseringen av James hittills). Det var då Tourneur bidrog till att skapa en av världens bästa (och mest läskiga) ockulta thrillers…

Professor Harrington (Maurice Denham) försöker avslöja en satanistisk sekt för att vara en bluff. Han är vetenskapsman och tror inte på magi och demoner, men hamnar snart i konflikt med sektens ledare Julian Karswell (Naill MacGinnis). Sedan dör Harrington och det sista han ser är den demon som jagar honom. Samtidigt anländer hans kollega från USA, Dr. Holden (Dana Andrews), och hans systerdotter Joanna (Peggy Cummins). Båda vill få reda på sanningen bakom Harringtons död. Men de har även en ganska skiftande inställning till det ockulta. Holden är professor i psykologi och anser att alla historier om demoner är någon typ av suggestion. Joanna däremot gräver djupare och hittar allt flera oförklarliga sammanträffanden. Snart möter båda dessa Karswell och hamnar på kollisionskurs med hans intressen att lägga locket på hela affären runt Harringtons död. Holden (som likt jag beskrev är en skeptiker) blir mer och mer övertygad om att Karswell lagt en förbannelse över honom och han börjar även uppleva allt märkligare incidenter. Samtidigt närmar sig det datum som Karswell uppgett för honom som den dag när demonen ska hämta honom. Allt kulminerar i det (som antagligen) är den svart vita erans allra obehagligaste, och mest minnesvärda, final…

Vad fan ska jag egentligen säga om Night of the Demon? Det är en helt jävla fantastisk film! Superbt manus, fantastiska skådespelare, helt jävla otroliga specialeffekter (för sin tid) och helt outstanding kompetens i regi. Jag kommer oundvikligen att tänka på Hammers Dennis Wheatley-filmatisering The Devil Rides Out. Men i jämförelse så känns den filmen (av Terence Fisher) som ett ganska tomt spektakel. Night of the Demon tar också sin ockultism på allvar, men lyckad även sammanföra denna med en helt fantastisk historia. I motsats till Fishers film så är Night of the Demon helt galet spännande och du har absolut ingen uppfattning om hur den kommer att sluta. Det är på många punkter den perfekta historien om rationalitet kontra mysticism och den enda som lyckats behandla detta ämne på samma djupgående sätt är Roman Polanski (Rosemary`s Baby, Ninth Gate). Tourneurs film är dock mycket mer en riktig skräckfilm (hur man nu väljer att definiera det). Trumfkortet är själva demonen. Jag kan garantera er att det är den absolut mest obehagliga demonen som jag sett porträtteras på film. Det handlar inte så mycket om hur den ser ut eller vad den gör, utan istället hur Tourneur introducerar den och väver in den i handlingen. Jag får fan gåshud bara när jag tänker på den!

Finns det någon film som förtjänar epitetet skräckklassiker så är det Night of the Demon. Det är antagligen världens mest raffinerade ockulta skräckfilm och fortfarande riktigt obehaglig idag. Den hopplöshet Tourneur skildrar kan lätt överföras till situationer vi fortfarande kan hamna i (byt ut demoner mot tex organiserad brottslighet). Men framför allt så är det en film som varnar oss för att vara allt för logiska och högfärdiga. Vi vet aldrig vad vi kan möta. Och detta kan omkullkasta hela vår världsbild…

Några ord måste även sägas om den amerikanska klippningen (Curse of the Demon). Det ryktas att den skiljer sig mycket från den brittiska, men jag har ingen aning eftersom jag inte sett den…


Jane Jensen är kultur!

februari 19, 2011

Jag har ofta tänkt att jag borde skriva mer om tv/datorspel här på bloggen. Anledningen till detta är att jag stör mig jävligt mycket på alla åsikter om att tv-spel inte är kultur (som uttrycks i tid och otid). Samma människor säger även ofta att exploitationfilm inte är kultur och där finns det alltså en gemensam nämnare. Det är jävla snobberi som inte har något med verkligheten att göra. Guillermo del Toro tycker å andra sidan att tv-spel är framtidens berättarmedium och han håller nu på att utveckla ett sådant själv (kallat Insane). Om jag hade skrivit om interaktiv populärkultur så hade jag självklart inte fokuserat på Super Mario Bros. Det finns mycket mer, eller mindre, bortglömda spel som hade passat den här bloggen som handen i handsken.

En spelskapare som jag absolut skulle ha nämnt är Jane Jensen. Hon jobbade på Sierra (numera i konkurs) och bidrog till flera av deras främsta spelserier (framförallt Kings Quest). Om ni inte vet vilka Sierra var så kan jag berätta att de var störst (tillsammans med Lucasarts) på äventyrsspel i början av 90-talet. Vi snackar om PC-spel som är jävligt manustunga och där man styr huvudpersonen genom att klicka sig fram i miljöer med musen. Överallt hittar man föremål och du kan bara ta dig vidare genom att kombinera föremål med miljöerna (eller varandra) i mer eller mindre logiska pussel. Jensen gjorde ett starkt avtryck på genren genom sin serie om Gabriel Knight. Han drev ett antikvariat i New Orleans och blev inkastad i flera ockulta mysterier. Tre spel blev det; Gabriel Knight: Sins of the Fathers, The Beast Within: A Gabriel Knight Mystery och Gabriel Knight 3: Blood of the Sacred, Blood of the Damned. Jag har bara spelat de första två (och endast klarat det andra), men jag kan berätta för er att det är galet välskrivna och sjukt spännande ockulta thrillers lätt värdiga att mätas med Ninth Gate eller Arturo Pérez-Revertes Dumasklubben.

Nu kommer jag fram till den egentliga anledningen till varför jag valde att skriva om detta. Efter sju år så är nämligen Jensen slutligen klar med sitt nya spel. Det är återigen en ockult thriller, denna gång kallad Gray Matter. Spelet handlar om Samantha, en gatumagiker, som flyttar till Oxford och kommer i kontakt med en neurolog vid namn David. Han forskar i det paranormala och introducerar Sam för Daedalus-klubben; en hemlig sammanslutning av illusionister fast beslutna om att bevara kårens hemligheter. Detta leder in Sam på kollisionskurs med övernaturliga krafter. Spelet har fått halvljumna recensioner. Jensens manus hyllas, men spelmekaniken och grafiken kritiseras. Den gamla skolans äventyrsspel passar helt enkelt inte in i tider av Modern Warfare och mördade talibaner. Själv hade jag kunnat döda för att få spela Gray Matter och det kanske jag måste göra eftersom jag inte äger en PC som klarar av att köra det (och därför spelar på PS3; en konsol Gray Matter INTE kommer till)… 😉

Kick-ass kicks ass!

november 5, 2010

Visst har detta inget att göra med marginaliserad kultur, men jag har ändå tänkt skriva om den här filmen ett bra tag nu. Fan vad jag gillar Kick-ass! Den går den perfekta balansgången mellan svart komedi och blodigt jävla allvar. Trodde från början att det var en superhjälte-parodi och kände mig inte det minsta peppad på att se den. När jag sedan fick reda på att den bygger på en Marvel-serie ökade mitt intresse (jag slutade läsa nya serier typ 97). Fan, vad glad jag är att jag såg den här filmen. Ska jag lyfta fram en enskild aspekt av Kick-ass så är det att den innehåller ett av de bästa ”kvinnoporträtten” någonsin. Anledningen till att jag satte det senaste inom situationstecken är att vi inte pratar om någon kvinna utan om en 13-årig flicka. Chloe Moretz spelar inte bara en av de hårdaste feminina karaktärerna någonsin; hon är även ett barn! Detta gör Hit girl så intressant. Man är peppad på att se en tjej vara så hård, men hon är fan bara en liten flicka vilket medför att hennes våldsamma beteende inte är okej. Genusmätaren och BRIS-mätaren hamnar i konflikt helt enkelt. Exakt sådant gör filmen så grym (och så kul)!

By the way så försvinner jag ett tag nu och när jag kommer tillbaka på söndag så ska jag ha ont i magen över den allsvenska slutstriden. Vi syns alltså igen på måndag.

Det finns några få filmer som nästan kan jämställas med en naturkraft. De träffar dig i ansiktet som ett knytnävsslag och lämnar dig helt desorienterad. Du undrar precis vad det var du såg och ser om det igen. Oftast tappar filmen sin punch nästa gång du ser den. Men i extrema undantagsfall lyckas en film att återskapa samma känsla gång på gång. Bad Lieutenant är en sådan film. Det spelar ingen roll hur många gånger jag sett den. Alltid känner jag samma äckel, samma ångest, samma helt otroliga fascination. Filmen är regisserad av den amerikanska auteuren Abel Ferrara. Jag måste erkänna att jag inte är ett av hans största fans. Många av hans filmer är knarkiga och pretentiösa. Jag har försökt se New Rose Hotel flera gånger och aldrig pallat till slutet. Jag är inget fan av The Driller Killer (som jag vet har ett väldigt stort följe). Hans gangsterfilmer med Christopher Walken har jag knappt något över för (King of New York, The Funeral). The Addiction gillade jag som fan när jag såg den första gången, men den har tappat lite med varje gång jag sett om den. Vi kan i alla fall konstatera att Ferrara har en ganska udda repertoar och att han fullständigt verkar skita i vad folk tycker om honom. Detta måste beundras.

Abel Ferrara föddes i Bronx, New York, och träffade redan i skolan en man vid namn Nicholas St. John. Dessa två började tidigt göra film med en Super 8-kamera. Ferrara och St. John fortsatte jobba ihop och den gamla skolkompisen har skrivit majoriteten av regissörens manus. De började med exploitationfilmer med en twist (The Driller Killer, Ms. 45) och gick sedan vidare till allt mer tunghänta teman. Nicholas St. John var inte med i manusarbetet runt Bad Lieutenant. Dock så var en annan god vän till Ferrara med; Zoe Lund. Rykten säger även att majoriteten av manuset var hennes verk. Lund är själv med i filmen. Hon spelar Harvey Keitels dealer och knarkar på riktigt framför kameran. Detta är tragiskt eftersom Lund dog i en överdos 7 år senare (endast 37 år gammal). Men kanske så behövdes det en narkoman för att skriva den råa och fantastiska historien som Bad Lieutenant är.

Väldigt få karaktärer i Bad Lieutenant har några namn. Detta gäller även Keitels snut. Likt man kan utläsa ur titeln så spelar han en jävligt korrumperad snut. Eller att kalla honom endast för korrumperad gör inte honom rättvisa; han är nog en av de mest sabbade människorna jag någonsin sett på film (och så tragiskt nära sabbade människor i det verkliga livet). Keitel pundar, snor droger från brottsplatser, är ett fullblodssvin och jävlas med folk i tid och otid. I en av filmens absolut mest provocerande scener stoppar han två tonårstjejer som kör sina föräldrars bil utan körkort. Keitel lovar att inte ringa deras föräldrar om den ena tjejen stimulerar att hon suger kuk medan den andra tar på henne. Samtidigt onanerar han framför dom. Scenen är så utdragen att du knappt pallar kolla på den. Samtidigt är Keitel så trovärdig att du knappt kan slita ögonen från honom. Filmens handling tar fart när en ung nunna blir brutalt våldtagen i en kyrka. Till och med Keitels sabbade snut tycker att detta är för mycket och undrar om nunnan vill ha hämnd. När hon säger att hon förlåter förstår han inte. Det är nu Keitels snut börjar sin egna resa mot förlåtelse. Problemet är att hans spelberoende har lett honom på kollisionskurs med maffian…

Som ni säkert förstått så är katolsk skuld ett starkt tema i Bad Lieutenant. Dessa religiösa skuldkänslor är återkommande i flera av Ferraras filmer. Jag är själv döpt i katolska kyrkan, sen utskriven av min farsa för att han inte ville att jag skulle betala kyrkoskatt till asen. Trots detta så har jag svårt att relatera till den katolska skulden. Krystad spiritualistisk moral är helt enkelt inget för mig. Men när jag ser Bad Lieutenant så förstår jag plötsligt. Vem har inte gjort dumma grejer i sitt liv som man ångrar och som man vill göra upp med och lämna bakom sig? För Keitels snut så leder dessa skuldkänslor honom in på en så pass psykotisk väg att han i sitt nerpundade sinne tror att han träffar Jesus (som faktiskt har en liten biroll i den här filmen!). Jag har aldrig träffat Jesus, men visst förstår jag att han ser katolicismen som utvägen. Det är ju trots allt en religion som förlåter ALLT med tio ave Maria (antagligen likadant som vissa präster resonerar när de pillar småpojkar på snoppen). I filmens kontext blir det ett andligt uppvaknande för huvudpersonen, men samtidigt djupt tragiskt…

Vad mer finns det att säga om denna orkan till film? Likt många av Ferraras andra filmer så är Bad Lieutenant en helt fantastisk skildring av New York. Det märks att regissören älskar sin hemstad. Precis som tex. Spike Lee fokuserar Ferrara på New Yorks smutsiga baksidor. Det är EXTREMT trovärdigt och jävligt drabbande. Att filmen är väldigt lågbudget bidrar till dess råhet och realism. Vi måste även nämna Harvey Keitel. Han är (likt vi alla vet) en helt fantastisk skådis. Det är hädelse att han inte har fått någon Oscar än. Är det någon film som han borde fått det för så är det fan den här. Keitel är inte bara helt outstanding utan han bär hela Bad Lieutenant på sina axlar. Jag tror det knappt finns en scen i den här filmen som han inte är med i. Hela tiden är han ett svin, men efterhand blir han ett allt mer tragiskt svin. Allt kulminerar när han slänger sig på kyrkgolvet och skriker efter Jesus. Bara den scenen (helt lösryckt ur filmens sammanhang) borde fått Oscarkommittén att reagera. Men Bad Lieutenant är en alldeles för trashig, för störd, för provocerande och för mörk film för att de skulle bry sig om att uppmärksamma den (såklart!).

Känner du dig lite för glad och för nöjd med livet? Då har jag receptet! Se Bad Lieutenant och köp dig själv en enkel biljett rakt ner i helvetet. Detta är helt överlägset Ferraras bästa film och en helt unik filmupplevelse. Det fascinerande är att, när man tänker på det, så har filmen knappt någon handling alls. Vad den vinner på är sin känsla av trovärdighet och sin skildring av ett EXTREMT trasigt psyke. Detta är ett av filmhistoriens mest nattsvarta hål. Och när du besökt den platsen kommer du aldrig riktigt att vara samma person igen…

Nu skriver jag igen om en uppföljare utan att ha skrivit om originalfilmen. Det skiter jag i eftersom jag nyligen såg om Night of the Demons 2 på en repig (och oklippt) VHS och blev grymt sugen på att skriva några rader om den. Denna film är grov nostalgi för mig. Länge hade jag den som en guilty pleasure. För att kort ge lite sammanhang så kom den första Night of the Demons 1988, regisserades av Kevin Tenney (Witchboard-filmerna) och den kan väl sägas ha en liten fan skara som vill kultförklara den. Filmen berättade hur Angela Franklin (Amelia Kinkade) först blev besatt av demonen i Hullhouse och blev DEMON-ANGELA (med ett stort fokus på det första ordet). I tvåan så är redan Angela etablerad som en het demonprinsessa som kläcker ur sig dryga oneliners på löpande band. Här försöker man få oss att tro att hon är en skräckikon, i bästa Freddy och Jason stil! Visst lät idén bra på pappret? En kvinnlig Freddy som växlar mellan het gothlook och olika typer av skabbiga demoniska former? Tyvärr blev det bara en film till och den gick straight to video. Sen var Angela bortglömd (i alla fall tills 2009 då det kom en tattig remake på den första filmen).

Nu ska vi i alla fall snacka om Night of the Demons 2. Om ni tycker regissören till den första filmen verkar ointressant så vänta bara tills ni hör vad Brian Trenchard-Smith (som regisserat denna) har gjort mer. Förutom Jason Blade-rullarna Day of the Panther och Strike of the Panther (en VÄLDIGT kortlivad australiensisk kung-fu serie!), så är hans mest kända filmer nog straight to video-fiaskona Leprechaun 3 och Leprechaun 4: In Space! Blir ni peppade på att se den här filmen? Jag fattar om ni inte är det; Night of the Demons 2 är på nästan alla punkter den typiska dåliga amerikanska splatterfilmen (vilket innebär trams, tarmar och naket!). Det är just detta som är charmen med den.

Handlingen denna gång kretsar runt Angelas syster Melissa (kallad Mouse för att hon är en tönt). Hon går på en katolsk friskola och alla är taskiga mot henne, utom Bibi (snygga Cristi Harris). På halloween bestämmer Bibis populära kompisgäng att lura med sig Mouse till Hullhouse för leka satanister och spela henne ett spratt (utan Bibis vetskap såklart). Allt går fruktansvärt fel och Angela släpps åter fri. Vännerna lyckas dock fly från demonhuset och ta sig tillbaka till festen på den katolska skolan. Angela har dock följt med och börjar förvandla eleverna till demoner åt höger och vänster. Det krävs en ockultintresserad nörd beväpnad med en super soaker fylld med heligt vatten och en kung-fu nunna för att driva dom tillbaka. Och självklart att Mouse vänder sig mot sin demonsyrra…

Ingen kan anklaga mig för att avslöja för mycket av handlingen eftersom alla kan tänka sig EXAKT hur den här filmen är. Det är en splatterkomedi som lånar friskt från Evil Dead-filmerna och andra (mer eller mindre) bättre filmer. Till dess fördel så måste det erkännas att trots att hela filmen är en enda stor kliché, så gör den trots allt allting rätt inom ramarna för denna kliché. Goreeffekterna är tex. väldigt imponerande och används väldigt flitigt. Filmen tar aldrig sig själv på minsta allvar heller, vilket faktiskt är lite befriande.

Det finns helt enkelt en charm. Eller……?? Nä. Den är verkligen skit. Inte jättekasst skit utan bara skit. Jag tror jag gillade den mest för att jag var svag för Cristi Harris…

En scen. Do I need to say more?

Zebraman (2004)

maj 3, 2010

Vi återkommer till Takashi Miike snabbare än väntat! Det blir till en av hans lättsammaste och mer kommersiellt gångbara filmer (tillsammans med The Bird People in China, The Happiness of the Katakuris och en handfull till). Samtidigt är det kanske även en av regissörens mest obskyra filmer, om man ser till hans egen repertoar. År 2004 gjorde Miike fyra filmer. Förutom den här kom även uppföljaren till hans TV-projekt Part-time Detective (som jag inte sett), hans surrealistiska kortskräckfilm Box (som var med i antologifilmen Three Extremes) och hans väldigt personliga, och knepiga, Izo (som jag har lite svårt för). Som ni fattar så har Miike en otrolig bredd i all sin produktionshets. Zebraman är egentligen en barnfilm. En väldigt bisarr sådan. Men det är även en renodlad superhjältefilm samtidigt som det är en renodlad superhjältefilmsparodi. Som ni fattar så krävs det en man som Miike för att få detta att gå ihop.

Shinichi Ichikawa är en misslyckad lärare (som inte får någon respekt av ungarna) och ett fullständigt fiasko som familjefar. Han har även en lite osund fixering vid en kortlivad TV-serie som lades ner efter bara några få avsnitt; Zebraman. Ingen kommer ihåg denna Power Rangers-liknande serie utom Shinichi. Ju mer nere han blir av sitt tragiska liv desto mer flyr han in i Zebramans värld. Det går så långt att han syr sig en egen Zebraman-dräkt och börjar springa runt på nätterna för att skydda mobbade barn från deras plågoandar. Problemet är att Zebraman i Shinichis tappning får stryk av ungarna! Men han kommer snart ställas inför ett större hot. Utomjordiska gröna slemhjärnor invaderar Tokyo och det finns ingen räddning. Förutom…

Låter det som trams? Det är det! Hysteriskt roligt trams. Jag älskar verkligen Miikes humor. Den pendlar mellan sandlådenivå, parodi och absurd vuxen svart humor. Jag säger bara; ZEBRANURSE (uttalat med japansk brytning såklart)!!! Under en strid med några tattiga krabbmonster blir Zebramans arm avsliten. Han kallar då på sin sjuksköterska som fäster den igen med en jättespruta! Du måste se det med egna ögon. Överhuvudtaget är Zebraman ovanligt edgy för att vara en barnfilm. Det intressanta är att den hela tiden håller sig mitt emellan den seriösa superhjältefilmen och den rena parodin. Med van hand växlar Miike mellan dessa båda och det är imponerande att det aldrig blir fullständigt trams av det hela, trots att han ofta är farligt nära.

Zebraman är helt enkelt en as kul b-film där Miike gör helt fantastiska saker med en minimal budget. Kan du inte göra de datoranimerade utomjordingarna snygga för att du inte har råd? Gör dom då så fula som möjligt och gör roliga poänger av det! Filmen blev en ganska stor hit i Japan och nu verkar det som om uppföljaren är på väg;  Zebraman 2: Attack on Zebra City. Eftersom Miike hatar uppföljare kan jag knappt vänta att se vad han kommer att göra av det här…