Visitor Q (2001)

februari 15, 2012

Det var länge sedan jag skrev om någon film från Asien. För att fira återkomsten till denna kontinent så har jag valt ut en genrerulle med stor omsorg. Som ni trogna läsare vet så är jag ett stort fan av Takashi Miike. Han är alltid uppfinningsrik, alltid originell och alltid provocerande och tankeväckande. Jag har redan tillägnat en post åt Gozu och den fick trängas där med mina absoluta favoritfilmer genom tiderna. Eftersom jag försöker variera mina Il Maestro-poster och lyfta fram filmer av olika regissörer, så får Visitor Q nöja sig med en vanlig recension. Men jag kan avslöja för er att valet mellan Gozu och Visitor Q var svårt. Miike har alltid ledigt rört sig mellan olika genrer och olika budgetklasser. Han är älskad på crediga filmfestivaler (13 Assassins var nominerad till Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig 2010 och vann ett hedersomnämnande) och lika älskad av trashiga genrefans. Visitor Q är nog en av de filmer Miike gjort som har haft absolut lägst budget. Den var en del av Love Cinema-serien; ett experiment som drogs igång av den japanska studion CineRocket och producenterna Reiko Arakawa och Susumu Nakajima. Projektet var influerat av dansk Dogma. Sex independent-regissörer fick total konstnärlig frihet att experimentera med digital video. Filmerna var riktade mot DVD-marknaden, men CineRocket körde även alla som en serie på Shimokitazawa-biografen i Tokyo. Miikes film var den sista Love Cinema-produktionen. Det är på många sätt en av hans allra mest personliga filmer. Visitor Q är en nattsvart komedi om 2000-talets mediasamhälle och en spark i skrevet på hela reality tv-svängen. Det är även en film som tydligt är influerad av Pier Paolo Pasolinis Teorema från 1968. Jag kommer att återkomma till denna koppling. Visitor Q är en sinnessjukt provocerande film. Den skildrar incest, drogmissbruk, sexuella mord, nekrofili, bajssex, mobbing, barn som misshandlar sin föräldrar plus mycket mer. Det är även en subversiv kritik mot den japanska, patriarkala kärnfamiljen och traditionalismen i det japanska samhället i stort. Det är alltså absolut inte en film för alla. Jag vet otaliga människor som inte pallat se klart hela filmen. Men samtidigt så är Visitor Q en hysteriskt rolig film, full av fullständigt utflippad svart humor. Det är som om Miike blinkar åt publiken och säger: ”Hur fan kan du ta allt det här på allvar?” Den stora risken är att du som tittare inte alls klickar med filmens humor. Om du inte gör det så tror jag att den blir fullständigt outhärdlig att titta på. Jag tycker Visitor Q är hysteriskt rolig.

Ken`ichi Endo spelar Kiyoshi, en reporter som planerar att göra ett tv-program om dagens japanska ungdom. Filmen börjar med att han sitter på en pendeltågsstation. En mystisk främling (Kazushi Watanabe) går förbi och slår plötsligt en sten i hans huvud. Detta blir startskottet på alla konstigheter. Snart får Kiyoshi reda på att hans grymt snygga dotter Miki (snuskaktrisen Fujiko) prostituerar sig i smyg. Han bestämmer träff med henne på ett hotellrum för att med videokamera dokumentera hennes arbete. Istället slutar det med att de knullar. Främlingen anländer snart hemma hos Kiyoshi och det visar sig att det inte bara är pappan och dottern som är gravt dysfunktionella. Mamman (Shungiku Uchida) är grymt deprimerad och skjuter heroin. En bidragande orsak till hennes dåliga psykiska hälsa är att Mikis lillebror (Jun Muto) misshandlar henne grovt i tid och otid. Han är själv mobbad i skolan. Men främlingen verkar kunna hjälpa familjen på de mest märkliga vis. Genom att massera mammans bröst lyckas han få igång hennes mjölkproduktion och hon återvinner sin kvinnlighet. Han börjar även hjälpa Kiyoshi med att spela in hans program. När reportern träffar sin älskarinna så tar plötsligt en våldsam sexualitet över. Han misshandlar den unga kvinnan, våldtar henne och stryper henne. Hela tiden håller främlingen i kameran. Det är nu som om Kiyoshis sexualdrift blir omättlig och han börjar ha sex med den döda kvinnan. Efter ett tag stelnar dock liket och han fastnar med kuken i henne. Hela den här situationen gör det lite svårt att göra sig av med kroppen. Men kanske kan främlingen även hjälpa honom med detta?

När man försöker att beskriva handlingen i Visitor Q så låter den endast störd. Detta beror på att det inte är det vi får se som är det relevanta utan istället den rika subtexten. Miike beskriver hur det moderna mediasamhället styrs av chockvärden som uppmuntrar folk att leva ut sina allra mest förbjudna sidor. Jag minns kvällstidningsrubrikerna om svenska Big Brother i början av 2000-talet. De lyfte fram att det var nytt rekord i hur lång tid det tagit innan två av deltagarna knullade i huset. I denna kontext passar Visitor Q perfekt. Alla filmens karaktärer lever ut sina trauman genom att försöka synas mest. Och de är beredda att gå hur lång som helst för att lyckas med detta. Men filmen är även en kritik av den moderna japanska medelklassfamiljen. Det är här Miike låtit sig influeras av Pasolinis Teorema. Han har lånat konceptet med främlingen som anländer och avslöjar familjemedlemmarna för deras hyckleri. På något märkligt sätt blir han även deras förlösning och räddning. Genom att familjemedlemmarna lever ut sina perversioner med främlingens hjälp så kan de även börja mötas bortom traditionella hierarkier och borgerliga normer. I slutet av filmen etableras mamman som hela familjens moder (inklusive Kiyoshis) och familjestrukturen antar formen av ett matriarkat. Det andas lycka och hoppfullhet. Tycker ni min analys är pretentiös? Jag har svårt att se Visitor Q på något annat sätt. Den inbjuder verkligen till den här typen av tolkning. Det är en rik filmupplevelse som sträcker dig långt bortom sina uppenbara chockeffekter och sin nattsvarta humor. Visitor Q är grymt lågbudget. Den är helt och hållet inspelad i riktiga miljöer och utan extra ljussättning. Men som ni säkert förstått så har Miike anpassat historien efter förutsättningarna. Det finns en poäng, utifrån filmens handling, att vi får se det mesta utspela sig genom en digital videokamera. Men om Miike lyckas vända denna aspekt till en styrka så är det svårare med chockeffekterna. Denna film är en mästare på att stöta bort sin publik. Var därför jävligt försiktig innan du ser den och fundera på om du kommer att palla trycket…

Jag älskar Visitor Q. Det finns väldigt lite i filmhistorien som liknar den och den är ett starkt bevis på att Takashi Miike är en fantastisk postmodernistisk filmskapare. Det är en film som känns så långt före sin tid att det antagligen kommer dröja ytterligare 20 år innan den omvärderas och skrivs in i filmteorins historieböcker.

Läs gärna även min recension av Agitaror, biografin över Takashi Miike.

Lyssna även på filmens fantastiska ledmotiv skrivet av Real Time.

Trailern marknadsför filmen (genom svincoola animationer) som en absurd komedi, vilket den är…

Annonser

4 svar to “Visitor Q (2001)”

  1. filmitch said

    Kanske i starkaste laget för Herr Filmitch men som tidigare sagts: Du kan få det mest ointressanta intressant så viss blev jag lite sugen.

  2. Tack filmitch, fast i detta fallet är det verkligen inte min förtjänst utan Miikes. Vi snackar om en jävligt erkänd filmskapare som kultureliten inte riktigt vet hur de ska förhålla sig till. Ena stunden tokhyllar de honom. I nästa stund håller de käften. Han låter inte sig trängas in i ett fack, fast han alltid är intressant.

    Har du minsta tvivel runt Visitor Q så avråder jag dig från att se den.

  3. Sofia said

    Så får jag väl kontra: välskrivet som vanligt men så värst sugen måste jag erkänna att jag nog inte blev. Men jag fattar inte riktigt reality-kopplingen. Det hela filmas, men går det vidare sas eller fastnar det bara inne i kameran?

  4. Tanken är att det ska gå vidare från kamera till sändning. Det relevanta är att folk börjar bete sig extremt tillspetsat (och då menar jag VERKLIGEN EXTREMT) så snabbt de filmas genom kameran. En smart lösning på låg budget som samspelar med filmens tema.

    Jag förstår att du inte är sugen. Hade inte varit det själv om någon beskrivit filmen för mig. Istället såg jag den av en slump på Fantastisk Filmfestival för en massa år sedan.

    Och det var där min kärlek till Miike började…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: