Cult of the Cobra (1955)

februari 11, 2012

Jag har märkt att 50-talet varit lite av ett svart hål här på bloggen. Detta kanske inte är så konstigt eftersom majoriteten av mina favofilmer gjordes under 70- och 80-talet. Dock betyder det inte att det inte gjordes några obskyra rullar (som passar Trash is King!) under detta årtionde. Cult of the Cobra kanske inte tillhör de allra mest udda genreyttringarna från 50-talet, men filmen är sannerligen bortglömd. Den fungerade lite som konstgjord andning för Universals skräckdivision. Under 50-talet så hade studion tappat sin forna glans. Universal var en gång i tiden bidragande till att forma den moderna skräckgenren (genom filmer som tex Tod Brownings Dracula, James Whales Frankenstein och Karl Freunds The Mummy), men framåt 40-talet så började bolaget långsamt att tappa flås (George Waggners epokavgörande varulvsfilm är undantaget). De grävde ner sig i allt mer spekulativa uppföljare ju längre tiden gick och blev omsprungna av sina kreativa efterföljare. I ett sista desperat försök att återvinna sin skräck-cred så sneglade Universal på just dom som sprang ifrån dem från första början; Val Lewton och RKO Pictures. Cat People hade ju varit en succé och Universal försökte sig nu på en ganska skamlös kopia. Som regissör satte de Francis D. Lyon, en ganska tråkig gun for hire. Målet var att göra en lite sexig skräckfilm om exotism och förbjuden kärlek. Och om en vacker kvinna som kan förvandla sig till ett djur…

Sex amerikanska soldater, som varit stationerade i Stilla havet, har permission i Indien. Andra världskriget är slut och de har lite tid att roa sig innan det är dags att resa hem. De drar runt och beter sig allmänt svinigt mot befolkningen. När de träffar en ormtjusare, får de höra talas om en hemlig sekt som dyrkar kvinnor som kan förvandla sig till ormar. Soldaterna försöker övertala ormtjusaren att ta med dem på en av sektens ritualer, men han vågar inte. Slutligen erbjuder de honom en massa pengar (the american way!) och den fattiga mannen viker sig. Men soldaterna måste lova att vara väldigt diskreta. Detta skiter de såklart fullständigt i. Så snabbt en kvinna i helkroppsstrumpa dansar upp ur en korg börjar en av soldaterna att fotografera allting från under sin kåpa. Sekten kommer på amerikanerna och soldaternas lösning är att de misshandlar alla som är där och sätter fyr på templet! Innan de lyckas fly skriker dock sektledaren att de är förbannade och att de alla kommer dö. Redan natten efter så kommer en orm in i en av soldaternas rum och biter ihjäl honom. De övriga fem åker tillbaka till USA och börjar leva civila liv. Historien kretsar nu runt två av dem; Paul (Richard Long från House on Haunted Hill) och Tom (Marshall Thompson från bla Fiend Without a Face). Dessa är rumskamrater och snart flyttar en mystisk kvinna in i lägenheten mittemot. Hon heter Lisa Moya (genreaktrisen Faith Domergue) och Tom blir störtförälskad i henne. Men Lisa stöter bort honom och självklart ruvar hon på en ganska uppenbar hemlighet. Hon är utsänd av sekten och kan förvandla sig själv till en orm. Snart börjar de återstående soldaterna att dö och Paul (den enda sympatiska karaktären i hela filmen) börjar misstänka att Lisa har en koppling till dödsfallen. Tom vägrar dock att lyssna och Lisa själv börjar få tvivel eftersom hon förälskat sig i honom…

Rent tekniskt så är Cult of the Cobra välgjord. Den är snyggt filmad och har några imponerande scener för sin tid (som bilkraschen). Filmen är även ganska fartfylld och historien rör sig i ett bra tempo. Men manuset är en stor jävla klyscha. Hela filmens grundkoncept är stulet rakt av från Cat People och allting blir därför väldigt förutsägbart. Där Jacques Tourneur lyckades utvinna märklig poesi ur det här konceptet och säga någonting om kvinnlig sexualitet i 40-talets USA, så har Lyon inga sådana intressen överhuvudtaget. Istället så fläskar han på rejält med sentimentalitet. Det finns även andra stora skillnader. I Cat People så är Simone Simons kattkvinna filmens huvudperson, medan det i Cult of the Cobra istället är de grymt osympatiska soldaterna. Detta skapar ganska stora problem med identifikationen. Du bryr dig helt enkelt inte om de lever eller dör. Det finns inte heller samma ambivalens runt de övernaturliga elementen. Vi vet i princip omedelbart att Faith Domergue kan förvandla sig till en orm och att det bara är en tidsfråga innan huvudpersonerna förstår detta. Trots att filmen har en större budget och är mer tekniskt imponerande så känns den ändå som en fattigmanskopia av en bättre film. Framförallt så förstår jag hur bra Tourneurs film faktiskt är när jag tvingas jämföra de båda. Det finns dock ändå ett underhållningsvärde i Cult of the Cobra. Den fungerar som tidsfördriv och är absolut inte tråkig. Men den är även ett sorgligt monument över hur fattiga Universal var på idéer under 50-talet…

Det är svårt att rekommendera Cult of the Cobra. Vi du se någon av Universals gamla skräckfilmer så hade jag nog tipsat om James Whales The Old Dark House från 1932. Den har något som Cult of the Cobra saknar, nämligen originalitet…

Filmens bästa scen är absolut själva ritualen i början. Den lyckas vara både absurd och ganska stämningsfull…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: