Scener som skrämde skiten ur mig: The Serpent and the Rainbow

januari 28, 2012

Det brinnande skeppet anländer

Jag har redan varit inne på att jag anser att Wes Craven är överskattad. I samma vända nämnde jag även att The Serpent and the Rainbow är min personliga favorit bland hans filmer. Det är en moderniserad version av 30- och 40-talets ockulta voodoo-filmer, fast eftersom den är inspelad 1988 (och regisserad av Craven) så blev denna utdöda subgenre uppdaterad med både mer naken hud och mer grafiskt våld. Filmen är faktiskt en av Cravens bäst realiserade visioner rent manusmässigt (kanske för att den bygger på en roman) och är idag tyvärr lite bortglömd. Huvudrollen, som den amerikanska antropologen som reser till Haiti för att studera voodoo, spelas även extremt stabilt av en då ganska okänd Bill Pullman. Och så innehåller den självklart zombies. Fast inte i Romero-tappning utan istället influerat av voodoo-lore (alltså som en besvärjelse över sina fiender för att göra dem till levande döda slavar). Filmen är känd för den minnesvärda repliken: ”Don’t let them bury me! I’m not dead!” (en ganska tydlig referens till Edgar Allan Poes Fakta i fallet Valdemar). Fast det är inte den scenen jag minns bäst.

Istället så kommer jag ihåg när Bill Pullman står på stranden och ser det brinnande skeppet anlända. Uppenbarligen tyckte producenterna och filmbolaget också om scenen eftersom de placerade den på filmaffischen. Det är en drömsekvens och när skeppet kommer fram till strandkanten reser sig ett förruttnat lik ur båten. Scenen är egentligen inte mer komplicerad än så. Vad tittaren inte vet är att Pullman drömmer och fram tills detta ögonblick i filmen så har de övernaturliga aspekterna mest hintats. Scenens styrka är att det är ett väldigt välkomponerat jump scare. Det ligger en mystik över The Serpent and the Rainbow och denna mystik får sitt fulla utlopp i denna surrealistiska sekvens. Man har en känsla att något kommer att förklaras när Pullman får se vad båten fraktar. Uppbyggnaden är långsam och nerverna är därför på helspänn. Istället så får vi en chock. Cravens makeup-avdelning måste även få cred eftersom liket ser rejält skabbigt ut. Scenen gav mig mardrömmar länge efter att filmen var slut och jag får fortfarande gåshud när jag kollar på filmaffischen eller DVD-omslaget.

Det var länge sedan jag såg om The Serpent and the Rainbow senast. Jag känner att det börjar bli dags. Eftersom så många år har gått sedan jag såg filmen sist är jag lite rädd att den är mycket sämre än jag minns den. Men det är väl bara att ta tjuren vid hornen och åter igen sätta mig farmför denna film som gav mig mardrömmar när jag var yngre.

Eftersom jag inte hittade just den här scenen på nätet så får ni trailern istället.

Annonser

5 svar to “Scener som skrämde skiten ur mig: The Serpent and the Rainbow”

  1. Gastón said

    Väl skrivet. Jag har också fina minnen av denna film. Minns inte mycket av dem, men blir alltid skitskrämd av den när jag ser den (vilket var ett tag sedan nu). Nu blev jag inspirerad att köpa denna till min samling.

  2. Tack. Är som sagt själv jävligt sugen på att se om den!

  3. Sofia said

    Trots att jag gillar Craven har jag av någon outgrundlig anledning aldrig känt mig särskilt sugen på just den här. Kanske för att jag alltid tänkt på den som mer av en dokumentär om ”riktig” vodoo.

  4. Någon dokumentär är detta absolut inte. Tänk mer ockult skräckfilm. Äkthetsgraden i filmens syn på voodoo kan verkligen diskuteras. 😉

  5. filmitch said

    Länge sedan jag såg och har inga större minnen av filmen – däremot har den legat på min att se om i sinom tid lista ett tag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: