Cat People (1942)

december 13, 2011

Den första lågbudgetfilmen Jacques Tourneur gjorde åt RKO Radio Pictures skräckdivision blev även deras mest kända. Val Lewton och Tourneur hade träffats på inspelningen av den David O Selznick-producerade I skuggan av giljotinen (där Lewton ansvarade för vissa scener, medan Tourneur tillhörde andra teamet). Lewton (som precis fått jobbet att dra igång skräckproduktion som kunde konkurrera med Universal) värvade Tourneur som sin första regissör. Manuset skrevs av DeWitt Bodeen och det var hans första. Bodeen skulle skriva manus till flera av RKO-rysarna, som den grymma The Seventh Victim och uppföljaren The Curse of the Cat People. Historien är originell och helt uppenbart inspirationen för True Bloods werepanthers. Vi snackar alltså om ett släkte som kan förvandla sig till större kattdjur. Likt många andra så är min bild av mytologin väldigt präglad av Paul Schraders remake från 1982 med Nastassja Kinski och Malcolm McDowell. Det var den av de båda filmerna jag såg först och 80-tals inkarnationen tog verkligen tillvara på historiens sexuella undertoner (till överdrift, vill vissa hävda). Alan Ormsbys och Schraders manus var inte bara influerat av Tourneurs film utan tog även in vissa (få) element från uppföljaren. Filmitch skrev i sin dubbelrecension av originalet och remaken att han förväntade sig sex och spänning av Tourneurs film, men att han inte fick något av det. Visst ter sig Cat People väldigt lam med dagens mått mätt, men jag tror faktiskt inte det var så den sågs när den kom. Det finns ju tom en nakenscen i filmen (när huvudpersonen sitter i badkaret) och detta var 1942! Den behandlar även kvinnlig sexualitet på ett förvånansvärt öppet sätt vilket nog fick både en och annan amerikansk sedlighetspolis att sätta popcornen i vrångstrupen. Men mer om det sedan. Jag tror att alla åtminstone har ett hum om handlingen…

Simone Simon spelar Irena Dubrovna, en serbisk immigrant i New York. Hon är en ensam kvinna som har en märklig fascination för en svart panter i stadens zoo. Irena besöker den dagligen och ofta målar hon tavlor med pantern som motiv. En dag träffar hon Oliver (Kent Smith från The Spiral Staircase) vid kattburen och han blir blixtförälskad i den vackra serbiskan. Men så snabbt Oliver försöker komma närmare Irena så stöter hon bort honom. Det visar sig tidigt att hon tror att hennes hemby fick en förbannelse lagd över sig, en förbannelse som kan förvandla henne till ett kattdjur. Enligt legenderna så händer metamorfosen när hon känner avundsjuka, när hon känner sig hotad eller om någon närmar sig henne sexuellt. Irena vågar därför inte släppa in Oliver in på livet. Trots detta (och eftersom han är galet förälskad i henne) gifter sig paret. Problem börjar dock hopa sig när Oliver umgås allt mer med sin snygga arbetskamrat Alice (Jane Randolph). Avundsjukan gror i Irena och Alice börjar känna sig allt mer förföljd. Oliver är övertygad om att hans hustru har psykiska problem och övertalar henne att börja gå till en psykolog (Tom Conway från I Walked With a Zombie), men snart blir doktorn också förälskad i den mystiska kvinnan. Självklart så förvandlas Irena verkligen till ett kattdjur och i filmens slut beger hon sig ut efter de som sårat henne….

Det finns ett stort problem när jag ser Cat People. Eftersom jag redan sett Schraders remake så är det ingen överraskning att Irena verkligen tillhör det mytomspunna kattfolket. Tourneur håller på det avslöjandet till filmens absolut sista akter och självklart så fråntar mina kunskaper om manuset väldigt mycket av spänningen. Utöver detta faktum så fokuserar Cat People förvånansvärt mycket på karaktärernas relationer. Filmen är mer ett övernaturligt drama än en renodlad skräckfilm. Att manuset är en metafor för förtryckt kvinnlig sexualitet är omöjligt att undvika att läsa in och i dessa skildringar så är den förvånansvärt modern. Irena har full kontroll över sin sexualitet och låter inte någon man att bestämma villkoren. Konsekvensen för de som försöker blir förödande. Samtidigt uppvisar Tourneur en märkligt poetisk ådra i skildringen av relationen mellan kattkvinnan och den inburade pantern. Dessa scener är återkommande genom filmen och får sin utdelning i det tragiska och mångbottnade slutet. Det finns alltså flera styrkor i både manusets mångsidighet och regins kompetens. Men samtidigt så känns filmen mycket längre än sina 73 min. Det finns flera (långa) scener där Oliver och Irena försöker få bukt på sin frostiga relation och dessa scener börjar slutligen att kännas som deja vu. De bidrar inte nödvändigtvis till att handlingen förs framåt och känns smått överdramatiska ibland. Detta är synd eftersom grundhistorien både är unik och intressant.

Jag förstår varför Cat People är så populär. Som kvinnoskildring så var den långt före sin tid och historien är bra. Samtidigt så tar den lite för lång tid på sig att komma igång och plottwisten har blivit rejält spoilad av tidens gång. Detta är absolut inte min favorit bland Jacques Tourneurs RKO-filmer.

Majoriteten av scenerna kommer från filmens slut…

Annonser

12 svar to “Cat People (1942)”

  1. Sofia said

    Jag kanske bara inbillar mig, men bara på stillbilderna tycker jag mig rent visuellt se ett visst släktskap med NotD…

  2. Det finns några scener som delar visuell stil med Night of the Demon. Tourneur har vissa knep han gillar att använda. Scenen när Alice angrips vid swimmingpoolen är en sådan. Här använder han vattnets spegling på väggarna för att skapa mycket rörelse runt karaktären, så att denna känner sig omringad (trädgrenar i vinden används på samma sätt i en scen i NotD).

    Tourneur gillar även att placera karaktärer nere i hörn av sina bildkompositioner (se den tredje bilden med Oliver och Alice i studion), vilket får dom att känns små och värnlösa.

    Och så använder han sig av jumpscares redan i Cat People. Detta måste vara första gången i historien!

  3. filmitch said

    Ang. jumpscares så stämmer det. Första gången det användes. Att vi sedan tycker lite annorlunda om filmen må vara hänt men din infallsvinkel på filmen var avsevärt mer spännande än filmen.
    Tackar för länkningen.

  4. Varsågod, filmitch. Det hade ju varit skittråkigt om alla tyckte likadant hela tiden, eller hur? 😉

    Men du måste väl hålla med om att det är ett väldigt ovanligt kvinnoporträtt för att vara en 40-tals film?

  5. […] filmer i en rasande fart. Och då blev ändå inspelningen av I Walked with a Zombie försenad pga Cat Peoples oväntade popularitet. Det sägs att Val Lewton ogillade Inez Wallace ursprungliga utkast till […]

  6. Sara BE said

    Tycker hemskt mycket om den här filmen. Har du sett uppföljaren?

  7. Det har jag, men det var väldigt länge sedan. Minns att jag inte var ett större fan av den. Får nog se om den snart också.

    • Sara BE said

      Den har sina stunder, men nej, det är inte en särskilt bra film. Det känns att det är två regissörer som har gjort den (och jag förmodar att allt det som är bra är Robert Wises förtjänst) och föräldrakaraktärerna är så puckade så man storknar, haha. Men när den är fin då är den fin!

  8. […] har turen kommit till Jacques Tourneurs sista RKO-skräckis. Efter den enorma succén med Cat People ville Val Lewton göra ännu en film på kattema. Inspiration fann han i författaren Cornell […]

  9. […] Universal på just dom som sprang ifrån dem från första början; Val Lewton och RKO Pictures. Cat People hade ju varit en succé och Universal försökte sig nu på en ganska skamlös kopia. Som regissör […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: