The Nine Lives of Fritz the Cat (1974)

november 28, 2011

Två år efter den kultförklarade Fritz the Cat kom uppföljaren. Denna gång var det inte bara Robert Crumb (serietecknaren som skapade karaktären) som motsatte sig filmen, utan även Ralph Bakshi (som hade regisserat den första Fritz the Cat). När producenten Steve Krantz inte lyckades övertala honom att göra en uppföljare gick jobbet istället till Robert Taylor. Denna animatör hade arbetat en del med Bakshi och även gjort ett gäng kortfilmer. Taylors jobb var extremt otacksamt. Få (om någon) ville se en uppföljare till Fritz the Cat. Crumb hade ju dödat karaktären i protest mot den första filmen, så vad fan skulle egentligen The Nine Lives of Fritz the Cat handla om? Fritz the Cat var ju skarpsinnig satir över hippierörelsen (och även ett tidsdokument som skildrade denna era i amerikansk historia). Nu var alternativkulturen död och illusionerna krossade. Och det var precis i den änden som Taylor började sin tolkning av Fritz the Cat. Vad händer egentligen med den naiva katten när han tvingas växa upp? Hur kan Fritz överleva när han inser att det inte finns någon mening att finna? Svaret är att det gör han inte. Istället så dör han en massa gånger…

The Nine Lives of Fritz the Cat börjar i kattens skabbiga lägenhet. Han har nu en sambo och en liten unge, men fördriver fortfarande dagarna med hänga i soffan och röka brass. Fru katt är lack att Fritz inte har något jobb och skriker på honom att han måste gå till socialtjänsten så att familjen kan få ut pengar. Men det skiter hippiekatten i. Han är mer intresserad av att försöka lära sin lilla son att onanera. Fritz flickvän börjar nu skälla ut honom enligt noterna, medan han själv blir mer och mer hög. Han börjar drömma sig bort till olika scenarier. Oftast slutar de med att han dör. I ett så är han nazist under Andra Världskriget. Hitler är gay och försöker ragga upp honom, men det slutar med att Fritz leker hans psykolog. I ett annat scenario blir han en astronaut och raggar med sig en storbystad svart, journalist in i rymdraketen. De knullar som kaniner medan rymdfärjan exploderar. Senare jobbar han som bud i ett USA som gett Svarta Pantrarna ett eget land i New Jersey (som numera kallas New Africa). Fritz ska leverera ett brev från USA:s president till de afroamerikanska makthavarna, men hamnar mitt i en intern maktkamp. Det slutar med att han blir misstänkt för mordet på presidenten i New Africa och arkebuseras. Han träffar även en indisk guru i New Yorks kloaker och självaste djävulen (som också är gay). Däremellan knullar han med alla kvinnor han träffar, tar alla droger han kommer åt och lyckas tom springa på några döda vänner från första filmen. Allt är ackompanjerat av psykedelisk 70-tals rock.

Den här filmen är avskydd av de flesta, men dess dåliga rykte är inte helt förtjänt. Visst är den inte alls lika bra som Fritz the Cat, men Taylor uppvisar i alla fall några originella idéer som är en logisk fortsättning på Bakshis film. Det känns helt rätt att filmens utgångspunkt finns i hur Fritz hanterar sitt vuxna liv och familj. Att han är en fullständig fuckup råder det inga tvivel om. Fritz är en narcissistisk idiot som lever i en svunnen tid. Det känns ganska talande för många hippies ur den amerikanska alternativrörelsen. Det finns en del fokus på hur han försöker hustla till sig pengar (bla från en judisk panthandlare), eftersom han vägrar att jobba. Fritz är ju alldeles för viktig för ett vanligt arbete. Det är ju inrutat och han är emot systemet! I dessa scener närmar sig satiren nästan samma nivå som den första filmen. Men väldigt mycket fungerar mindre bra. Bakshis film hade faktiskt en historia att berätta. Någon sådan är svår att hitta i The Nine Lives of Fritz the Cat. Det är mest en massa lösrykta psykedeliska scener som knappt har någon inbördes relation. Allt förklaras med att Fritz sitter där påtänd i soffan, medan flickvännen skäller ut honom, och hallucinerar. Detta är en jävligt svag ramhistoria åt allt det flum vi får se. Om den första filmen kändes som din vettiga kompis som knarkar lite för mycket, så är uppföljaren heroinpundaren som ligger inne på den offentliga toaletten. Filmen misslyckas med att berätta något relevant om Fritz relation till det amerikanska 70-talet och blir mest en massa flum i slutändan. Istället så skruvar Taylor upp provokationerna från den första filmen. Detta faller tyvärr platt, eftersom de exploativa elementen i Fritz the Cat faktiskt berättade något om samtiden. I The Nine Lives of Fritz the Cat är de bara där för sin egen skull, alltså för att provocera.

The Nine Lives of Fritz the Cat är absolut inte så dålig som folk hävdar. Den har sina ljusglimtar. Men oftast så är det mest pundigt flum vi får beskåda. Den saknar en röd tråd och satiren kan inte på långa vägar mäta sig med den första filmen. Endast för fans av Fritz the Cat. Alla andra gör nog bäst i att hålla sig borta.

Trailern är töntigt underhållande i alla fall…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: