Don`t Go in the House (1980)

november 3, 2011

När jag recenserade Don`t Look in the Basement, så berättade jag om den lite märkliga trenden som fanns inom amerikansk lågbudgetskräck (under ett antal år) som innebar att man slängde in uppmaningar att inte göra saker i titeln. Jag nämnde då även att de här olika filmerna inte hade någonting med varandra att göra (varken när det kommer till tema eller subgenre). Don`t Go in the House är såklart en av dessa filmer. Och den har såklart ingen relation till Don`t Look in the Basement. Istället så representerar den en väldigt speciell period för amerikanska slashers. Efter att Halloween populariserat genren och Fredagen den 13:e visade att det fanns fantasisummor att tjäna på billiga kopior så övermättades marknaden med slashers under de första åren på 80-talet. Bortsett från de större bolagen som försökte att tjäna så mycket pengar som möjligt genom minsta insats (och istället lägga cash på marknadsföring), så fanns det även riskkapitalister som var beredda att lägga till lite pengar till oprövade regissörer som var beredda att göra en slasher. Flera av dessa debuter hade förvånansvärt mycket gemensamt. Ofta buntas de ihop under benämningen gritty. Ordagrant så betyder det kornig, men en bättre svensk definition är nog skitig. Det som knyter dessa slashers samman är en väldigt låg budget, att de är inspelade i riktiga miljöer (inga pengar till kulisser här inte), att de nästan känns dokumentära/naturalistiska, att de är perverterade (våldet är stört och brutalt) och att de fullständigt saknar humor och spelas upp på blodigt allvar. William Lustigs Maniac brukar ofta framhållas som den absolut bästa representanten för denna slashercykel. Nightmare in a Damaged Brain och Unhinged är två andra exempel. Don`t Go in the House tillhör också denna period. Den kom ut samma år som Maniac och har förvånansvärt mycket gemensamt med Lustigs film. Precis som Lustig så fick regissören Joseph Ellison också väldigt mycket kritik för att hans film var störd och manschauvinistisk. Och likt många av sina kollegor från den här perioden inom slasherfilmen så gjorde Ellison knappt några andra filmer överhuvudtaget. Han hade börjat som springpojke på en massa exploitationrullar och skrev manuset ihop med bla Joe Masefield (som sedan skulle jobba med ljudeffekter i Evil Dead). Hur överensstämmer filmen med sitt rykte?

Donny Kohler (Dan Grimaldi) är en märklig arbetarklassgrabb. Han arbetar på en återvinningsstation med att bränna sopor och filmen börjar med att Donnies kollega antänds i en arbetsplatsolycka. Istället för att hjälpa honom tittar Donny istället fascinerat på medan mannen brinner. Vi förstår väldigt snabbt att killen inte haft en så enkel uppväxt. Han har en minst sagt komplicerad relation till sin sadistiska morsa (Ruth Dardick) och hör röster. En dag när Donny kommer hem, så hittar han sin mamma död i en fåtölj. Han blir först glad, men drabbas snart av ett hämndbegär. Aldrig har han satt sig upp emot henne och nu kommer han aldrig att få en möjlighet att göra det heller. Rösterna i Donnies huvud börjar messa. Han ska skada henne. Donny klär ett rum i huset med metall och fäster en kedja i taket. Han hänger upp mamman och bränner sönder henne med den eldkastare han använder på jobbet. Men rösterna i hans huvud är fortfarande inte nöjda. Varenda kvinna representerar hans mor och hämnden tar aldrig slut. Donny börjar nu att kidnappa unga tjejer, klä av dom nakna, hänga upp dom och bränna sönder dom. De förkolnade liken klär han upp fint och förvarar i ett rum tillsammans med sin brända mor. Snart börjar han även hallucinera att de döda kropparna springer runt i huset. Mitt i allt det här glömmer Donny att gå till jobbet och hans arbetskamrat Bobby (Robert Osth) börjar undra vart han tagit vägen. Han är den enda som bryr sig om den märkliga mannen och vill hjälpa honom att leva lite. Bobby tar sig an Donny och ett tag verkar han nästan botad. Men nya incidenter uppstår som leder fram till filmens väldigt väntade final (som förövrigt är exakt samma som i Maniac och otaliga andra liknande filmer).

Det finns en väldigt intressant aspekt av Don`t Go in the House. När man tänker tillbaka på filmen så inser man att man faktiskt knappt får se något våld alls. Ändå minns man filmen som extremt sjuk och brutal. Ellison väljer att bara visa oss ett mord, men han gör det så detaljerat att bilden stannar kvar i våra huvuden under resten av filmen. Vi ser Donnies första offer hänga naken i en kedja i det eldsäkra rummet. Hon har har panikångest och skriker. Donny kommer in i sin flamsäkra dräkt och bränner henne med eldkastaren. Kameran klipper inte bort utan vi får se henne brinna och skrika (en enkel men förvånansvärd effektiv specialeffekt). Denna scen är så fullständigt jävla sjuk och frånstötande att den präglar hela resten av filmen. Den gjorde mig rent ut sagt illamående. Det är kombinationen av ”originaliteten” i hans sätt att döda henne, det sexualiserade i att hon är naken, hennes ångest och det faktum att kameran inte klipper bort som gör scenen så fruktansvärt stark. Annars så är Don`t Go in the House inget att hänga i julgranen. Den är kort (runt 80 min) och filmen känns fragmenterad och ofullständig. I grund och botten så är det exakt samma historia som i Maniac, men Ellison saknar Lustigs känsla för märkligt poetiska stämningar och klaustrofobi. Sedan så är Dan Grimaldi ABSOLUT INGEN Joe Spinell (som är den enskilt största anledningen till att Lustigs film är så jävla bra). Det är dock intressant att grundhistorierna är så lika. De båda regissörerna verkar inte ha känt till varandras filmer. Antagligen så var både Ellison och Lustig influerade av mammakomplexen i Psycho fast de försökte skildra dom på mest tänkbara exploativa sätt. Båda filmerna innehåller också Tales from the Crypt-influerade moraliska twists i slutet, som kan ses som varianter på Hitchcocks egna sluttwist. Fast detta är heller inget nytt, likt jag skrivit tidigare.

Ska du bara se en av det tidiga 80-talets gritty slashers så ska du absolut välja Maniac. Men trots att Don`t Go in the House är en mycket sämre film så är den intressant ur ett filmtekniskt perspektiv. Ellison lyckas prägla hela sin film av EN ENDA SCEN och det är en ovanligt nasty sådan. Rekommenderas annars endast för fans av extremt spekulativa och exploativa slashers.

Trailern är ovanligt lam för den här typen av grindhousefilmer…

Annonser

4 svar to “Don`t Go in the House (1980)”

  1. Sofia said

    Det är ju ändå intressant hur en enda scen kan sätta sin prägel på en hel film — hur hjärnan fungerar när det handlar om att ta in information och hur det sedan processas i minnet.

  2. Visst är det fascinerande? I resten av filmen så väljer Ellison att endast visa när Donny tar ner förkolnade lik från kroken. Eftersom vi en gång (i extrem detalj) sett vad som hände innan så kommer den scenen automatiskt upp i huvudet. Men det krävs nog att det är en extremt stark scen för att det här ska funka.

  3. filmitch said

    Två andra filmer är intressanta ur den aspekten att man får se ganska lite våld i förhållande till deras rykte. Både texas chainsaw massacre och Silence of the lambs är förvånansvärt oblodiga men efter jag sett filmerna första gången ansåg jag att de var ovanligt grisiga. Regissörerna lyckas här plantera bilder i hjärnan på tittaren som man egentligen inte har sett. Skickligt och effektivt. maniac ligger nu på att se listan 🙂

  4. Två mycket bra exempel, filmitch. Särskilt Texas Chainsaw Massacre brukar framhållas som ett exempel på associationens kraft (lustigt att den blev totalförbjuden i Sverige och England; såg de som censurerade ens filmen?). Denna filmiska metod kräver ändå en hel del kompetens, därför får vi väl ge Ellison och Don`t Go in the House lite cred (trots att filmen egentligen inte är något vidare)…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: