The Plague of the Zombies (1966)

oktober 24, 2011

Zombiefilmer pre-George Romero har vissa gemensamma drag. Ofta rotar de sig i voodoo-lore istället för i virusspridning och kannibalism. Ofta så är dessa filmer heller inte så bra. Visst finns det klassiker i den gamla zombiegenren som Jacques Tourneurs RKO-producerade I Walked with a Zombie, men de flesta filmerna är rent ut sagt skit. Två år innan Night of the Living Dead gav sig brittiska Hammer själva in i zombieleken och producerade en film som mycket väl kan vara den felande länken mellan den äldre tidens koloniala rädslor riktade mot Haiti och Romeros post-apokalyptiska visioner. Det är voodoo involverat, men samtidigt så kommer zombierna upp ur ärkebrittiska kyrkogårdar och har en fallenhet för att röra sig i flock. Regissör till The Plague of the Zombies är John Gilling. Han gjorde även The Flesh and the Fiends (med Peter Cushing och Donald Pleasence) och The Night Caller (med John Saxon), bortsett från ett gäng äventyrsfilmer och lite prestigelösa filmer åt Hammar. Bland de senare kan vi nämna The Shadow of the Cat, The Reptile och en av studions mumie-uppföljare (nämligen The Mummy’s Shroud). Manuset till The Plague of the Zombies skrevs av en annan inte speciellt anmärkningsvärd Hammar-medarbetare; Peter Bryan (bla The Brides of Dracula och The Hound of the Baskervilles). Hur blev dessa bådas take på zombiegenren då?

I den lilla engelska staden Cornwall dör folk under mystiska omständigheter. Dr. Tompson (Brook Williams) misstänker att de smittats av någon tidigare okänd sjukdom. Problemet är bara att han inte tillåts obducera något av liken. Snart anländer hans mentor Professor James Forbes (André Morell) tillsammans med sin söta dotter Sylvia (Diane Clare från The Haunting). Hon är gammal klasskamrat med Dr. Tompsons fru Alice (vackra Jacqueline Pearce) och Sylvia anser att hon beter sig märkligt. Alice skadade sig för ett tag sedan och verkar märkligt avskärmad sedan dess. Det visar sig snart att Cornwalls patriark, Clive Hamilton (John Carson), sysslar med voodoo och har lagt en förbannelse över stackars Alice. Men det är inte våra huvudpersoners enda problem. När Tompson och Forbes slutligen bestämmer sig för att olagligt gräva upp en nyligen avliden bybos grav för att genomföra en obduktion, så upptäcker de att graven är tom. Runt en övergiven gruva utanför staden smyger levande döda runt i skogarna. De är i Hamiltons våld och Alice, som blir allt sjukare, riskerar att bli hans nästa offer…

John Gilling spelade in The Plague of the Zombies och The Reptile samtidigt och båda filmerna återanvänder mycket rekvisita och kulissbyggen. Om du inte ser filmerna efter varandra så tänker du absolut inte på det. The Plague of the Zombies fungerar faktiskt ganska bra på egna meriter. Vissa går så långt att de kallar den för Hammers bästa 60-talsfilm. Jag hade kanske inte sträckt mig ända dit, men filmen har onekligen många styrkor. Flera scener är faktiskt riktigt snygga, minnesvärda och småläbbiga. När Sylvia för första gången får se en zombie vid gruvan och Tompsons dröm, där de döda reser sig ur jorden på kyrkogården, hör till dessa. Dramaturgin är välfungerande och Gilling berättar (den ganska enkla) historien så den aldrig blir tråkig. Filmen är förvånansvärt brutal för sin tid (trots att våldsscenerna inte är särskilt många) och en minnesvärd halshuggning sticker ut. Musiken, skriven av James Bernard, fungerar även den fint och har en bra balans mellan exotiskt trumspel och skräckfilmsstråkar. Samtidigt så är The Plague of the Zombies lite för ytlig (ett ganska vanligt problem Hammer ofta drogs med, i mina ögon). Den saknar det där lilla extra. När filmen var slut tänkte jag; jaha, det var småkul, men var det allt? Manuset är lite för enkelt och man saknar någon vändning under filmens sista halva. Likt flera av bolagets rullar så känns slutet också lite framstressat. Förstå mig rätt nu; The Plague of the Zombies är absolut ingen dålig film. Den är faktiskt väldigt underhållande. Men fantastisk är den absolut inte…

Trots att jag gett den här filmen både ris och ros, så måste jag ändå poängtera att The Plague of the Zombies antagligen är en av de absolut bästa pre-Romero zombiefilmerna. Om detta säger mer om kvalitén på genren innan Night of the Living Dead omkullkastade alla spelregler eller inte, får ni dock avgöra själva…

Zombiesminkningen fungerar också bra som ni ser i trailern…

Annonser

5 svar to “The Plague of the Zombies (1966)”

  1. Sofia said

    Intressant med en potentiell missing link-film. Funderade själv lite på när övergången egentligen skedde när jag såg White Zombie.

  2. Jag är inte helt säker på att Plague är den definitiva saknade länken, men jag är ganska övertygad om att den har bidragit till övergången. Tror att Romero främst var influerad av gamla sci-fi/monster-filmer när han gjorde Night of the Living Dead.

  3. filmitch said

    Har inte sett några pre-Romero zombie filmer men om man går på mytologin har dagens snabba köttätare ganska lite att göra med de figurer de baseras på.

  4. Visst är det så, filmitch. Att skapa zombies inom voodoo-lore var smått komplicerat. Det räckte liksom inte med ett bett. 😉

  5. […] som startades på 30-talet av White Zombie och dess informella uppföljare Revolt of the Zombies. Likt jag varit inne på tidigare så definieras pre-Romero zombiegenren av ockultism och exotisering av livet i kolonierna i […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: