Carnival of Souls (1962)

Efter obskyra engelsk/kanadensiska spökfilmer som inte finns utgivna på DVD och psykedeliska italienska sexthrillers, så var jag sugen på att skriva om en klassiker. Carnival of Souls är den amerikanska lågbudgetfilmen som alltid hittar sin väg in på listor över de bästa skräckfilmerna genom tiderna och trots att den floppade rejält när den först gick upp på bio så har den byggt upp ett rejält följe över åren. Dess kultstatus har förstärks av att regissören Herk Harvey och manusförfattaren John Clifford aldrig gjorde några andra långfilmer, verken före eller efter Carnival of Souls. Dessa båda var arbetskamrater på Centron Corporation, ett företag i Kansas som producerade utbildningsfilm och beställningsfilmer åt företag, där de arbetade som just regissör och manusförfattare. Carnival of Souls var deras fritidsprojekt och de samlade ihop pengar till filmen själva utan någon studioinblandning. Det sägs att budgeten endast låg på 30.000 dollar. Efter en misslyckad premiär föll filmen snabbt i glömska. Frekventa nattvisningar på kabel-tv under 80-talet medförde att många kritiker började hylla Carnival of Souls som en av de allra bästa amerikanska independentskräckisar som någonsin gjorts. Intresset för filmen väcktes igen 1998 när Wes Craven producerade en katastrofal ”remake” (som knappt har något med ursprungsfilmen att göra) och en helt ny publik började söka upp originalet och hylla den. Hur står sig då filmen idag?

På pappret är historien i Carnival of Souls enkel. Tre unga kvinnor är med om en bilolycka när de tävlar med några unga män som utmanar dom vid en stoppskylt. Föraren tappar kontrollen över fordonet på en bro och de rasar ner floden. Räddningstjänsten söker efter bilen, men strömmen är hård och polisen är övertygad om att den spolats iväg. Men efter tre timmar så dyker unga Mary (attraktiva Candace Hilligoss) upp ur floden. Hon minns ingenting av vad som hänt timmarna efter olyckan. Invånarna i den lilla staden i Kansas tycker att flickan verkar märkligt avskärmad efter incidenten. Mary vill inte umgås med någon och bestämmer sig snart för att flytta. Hon är utbildad organist och beger sig till Utah för att jobba för en liten församling. Mitt i natten på motorvägen, på väg mot sitt nya liv, passerar Mary ett enormt övergivet nöjeskomplex. Samtidigt så ser hon en märklig man skymta förbi i bilfönstret. Denna man kommer att börja förfölja henne och Mary inser snart att ingen annan ser honom. Men detta är inte hennes enda problem. En dag när hon är i en affär försvinner plötsligt allt ljud och det verkar som om ingen längre kan se Mary. Håller hon på att bli knäpp eller är det så att hon faktiskt är död? Mary känner en märklig dragning till den före detta karnevalen och beger sig dit. Kanske finns svaren där?

Med en behaglig längd på 78 min så blir Carnival of Souls aldrig utdragen. Harvey och Clifford lägger istället all energi på att underbygga den enkla historien och detta medför att Mary framstår som en ganska komplex karaktär. Filmen blir nästan lite av en karaktärsstudie över en ung kvinnas situation i början av 60-talet. Men det är inte därför filmen är känd (trots att huvudpersonens oväntade djup antagligen bidragit till kvalitetsstämpeln). Carnival of Souls känns inte som en amerikansk skräckfilm. I både stil, stämning och tempo ligger den närmare olika europeiska genreyttringar som tex fransmannens Georges Franjus Eyes Without a Face eller tysk expressionism som Robert Wienes The Cabinet of Dr. Caligari. Trots uppenbart låg budget (som främst visar sig i något vingligt skådespeleri och lite abrupt klippning) så är det en stark och kompromisslös konstnärlig vision Harvey visar upp. Och som en sådan så håller Carnival of Souls hela vägen. Det är inte så konstigt att filmen floppade i drive in-biograferna. Den är alldeles för sofistikerad och ambitiös för att passa i ett sådant sammanhang. Men är den läskig då? Absolut! Harveys ambition är att skapa mardrömslik konst och flera scener sticker ut. De dödas dans på karnevalen är en sådan scen. Genom att snabbspola filmen så får Harvey inte bara scenen att se överjordisk ut utan skapar sannerligen rejält jävla obehag. När själarna sedan upptäcker Mary och med hungriga blickar sätter fart efter henne så kommer den rena och skära skräcken. Trots budgetbrister triumferar alltså Carnival of Souls både som surrealistisk konst och som en väldigt obehaglig liten skräckhistoria.

På många sätt så är Carnival of Souls helt unik i det amerikanska skräckfilmsutbudet. Det är ett perfekt exempel på vad en duktig regissör kan åstadkomma när stora studios inte får en möjlighet att lägga näsan i blöt. Detta är sannerligen en skräckklassiker som förtjänar sitt rykte.

Man märker att trailern gjordes med drive in-biografer i åtanke. Den visar alldeles för mycket av filmen…

…så jag rekommenderar dig istället att se hela själv. Filmen är nämligen public domain.