Scener som skrämde skiten ur mig: The House by the Cemetery

september 19, 2011

Mötet med Dr. Freudstein i källaren

Den första italienska skräckfilmen jag minns att jag såg var Lucio Fulcis The House by the Cemetery. Jag var max tretton år och egentligen alldeles för ung för att titta på film av den här kalibern. Min farsa skulle åka iväg någonstans och jag skulle vara kvar hos min mormor på den polska landsbygden. För att sysselsätta mig åkte farsan och jag in till Olawa (som är närmsta stad) för att hyra några filmer. Jag valde ut The House by the Cemetery endast utifrån omslaget. Mitt skräckintresse hade börjat frodas det senaste året och jag slukade allt jag kom över. En kväll satte jag mig med filmen (mormor ville inte kolla) och tryckte play på videon. Introt var repigt, men filmen var totalt oklippt. Efter lite under 90 min så var den slut. Jag satt med gapande mun. Aldrig hade jag sett något liknande i hela mitt liv. Jag var äcklad och kände mig på något märkligt vis smutsig. Samma natt sov jag med lampan på.

På många sätt så var det Fulcis märkliga blandning av slasher, Lovecraft-influenser, haunted house-film, sjukt magstarkt gore och surrealism som fick mig att bli en skräckfilmsmissbrukare på riktigt. Min första tanke var att jag aldrig ville se den här filmen igen så länge jag levde. Jag har sett om den många gånger efter det. Det är särskilt slutet som jag minns allra starkast. Hela filmen förstår vi att mördaren gömmer sig nere i källaren någonstans och många karaktärer dödas precis när de är på väg ner i den. I slutet tar sig dock familjen Boyle så långt ner i källaren som de bara kan. Det är då de hittar Dr. Freudsteins makabra arbetsrum. Styckade lik ligger överallt i det mörka källarutrymmet. Vi har tidigare i filmen bara sett doktorns händer. Nu står han där plötsligt framför dom. Han är klädd i en gammaldags skjorta och hans ansikte är helt mumifierat, en konsekvens av hans experiment att ge sig själv evigt liv. Föräldrarna kämpar emot honom och sticker en kniv i hans mage. Genom det öppna såret väller det ut larver. Freudstein är odödlig och har snabbt ihjäl föräldrarna, brutalt. Nu är sonen Bob (Giovanni Frezza) ensam kvar med monstret i källaren. Han försöker fly upp genom en lucka i taket medan doktorn får tag i hans ben. Vi är övertygade om att pojken också kommer bli slaktad, men i sista stund dras han upp och räddas av doktorns spöklika dotter (Silvia Collatina). De två barnen förenas med Mary Freudstein som leder ut dom i skogen och vi förstår att Bob nu för alltid kommer leva kvar i den märkliga limbovärld där huset vid kyrkogården ligger.

Scenen är inte bara slagkraftig för att den är grotesk. Fulci har verkligen sparat alla de mest makabra elementen till filmens slut; rummet fullt med slaktade lik, att vi slutligen får se hur själva doktorn ser ut, scenen med larverna som väller ur honom och spökena som tar sig ann pojken och behåller honom i sin värld. En mardrömslik avslutning värdig en mardrömslik film.

Självklart så börjar inte klippet som finns på youtube förrän efter allt gore. Se hela filmen istället, om du inte redan gjort det…

Annonser

6 svar to “Scener som skrämde skiten ur mig: The House by the Cemetery”

  1. Det här är en film jag verkligen vill se om. Jag minns att jag gillade stämningen och att den var rätt obehaglig till och från. Och musiken!

  2. Sofia said

    Sugen! Och tror faktiskt att jag har den liggande 😀 Jag är inte så värst välbekant med italienarna — var alla lika mask-/larvfixerade som Fulci verkar vara?

  3. Blue Rose: Stämningen och musiken är den här filmens absolut största tillgångar.

    Sofia; Nix, det var lite av Fulcis trademark. Rått gore fanns det dock gott om i Italien.

  4. Micke said

    Den här såg jag första gången på VHS. Jag har ultrabit-utgåvan, som finns i 2000 exemplar. Jag har nr 19/2000. Med bl.a. Katherine MacColl, som var med i tre av Fulcis filmer under denna period. Många stör sig på Bobs gnälliga röst, som är dubbad.

    • Det är samma utgåva av filmen som jag har fast min har nr 1830/2000. 🙂

      Visst är ungens dubbning fruktansvärd, men jag kan faktiskt ha överseende med detta. Allt annat är ju så trippat att jag glömmer bort hans nasala gnäll.

  5. […] nunnor. Den katolska auktoriteten skickar en ung präst vid namn Valerio (Carlo de Mejo från The House by the Cemetery) till klostret för att utreda dödsfallen. Snart börjar alla möjliga övernaturligheter att […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: