Full Circle (1977)

september 16, 2011

För inte så länge sedan skrev jag om John Houghs grymma haunted house-film The Legend of Hell House. Recensionen ledde till en diskussion om bra filmer inom denna subgenre. Jag listade då ett gäng klassiker som verkligen är helt fantastiska. När man diskuterar bra haunted house-filmer så finns det dock en som ofta glöms bort; Full Circle (aka The Haunting of Julia). Denna film har ett ENORMT följe, men den kanske är bortglömd eftersom det är väldigt få som faktiskt sett den. Av någon märklig anledning så har Full Circle aldrig givits ut på DVD (bortsett från en tattig fransk bootleg), så den är väldigt svår att få tag på. Jag har själv varit på jakt efter den i åratal. Igår natt hittade jag slutligen en stream på nätet av filmens VHS-utgåva. Fan, vad det var värt väntan! Full Circle är en filmatisering av Peter Straubs roman Julia. Den är regisserad av britten Richard Loncraine och helt och hållet inspelad i England (trots att det är en kanadensisk/brittisk-samproduktion). Loncraine har på senare år fått ett mindre genombrott i Hollywood. Han har bla regisserat högbudgetfilmer som Wimbledon och Firewall. Full Circle är dock en av hans tidigaste bedrifter och huvudrollen spelas av självaste Mia Farrow. Antagligen så är den här filmen även hans allra bästa verk. Detta kan vara en av de mest unika, tragiska, mångbottnade och poetiska spökhistorier jag någonsin sett på film.

Julia Lofting (Farrow) tillhör en övre medelklassfamilj i London där även hennes distanserade make Magnus (Keir Dullea) och deras dotter Kate (Sophie Ward) ingår. Direkt i filmens början så drabbas familjen av en enorm tragedi. Kate sätter en bit äpple i fel strupe vid frukostbordet och dör i Julias armar. Den unga mamman har extremt svårt att acceptera att dottern är borta och tvingas gå i långvarig terapi. Under sina sessioner med psykologen inser Julia att det bara var pga Kate som hon och maken höll ihop. Därför lämnar hon honom omedelbart när hon skrivs ut ur sjukhuset och flyttar in i ett nytt hus. Magnus uppskattar dock inte detta. Han vill ha tillbaka henne och är beredd att utnyttja det faktum att Julia endast är villkorligt frigiven från institutionen för att få henne att flytta hem. Samtidigt så stöttas Julia i sitt beslut både av sin vän Mark (Tom Conti) och av Magnus syster. Systern är dock skeptisk till att Mark spenderar så mycket tid med Julia och hon börjar misstänka att de har en affär. Men har inte Magnus rätt? Är Julia verkligen botad från sitt trauma? Den unga kvinnan börjar nämligen få för sig att hon ser en blond liten flicka, först på en skoltrappa och sedan i en park. En flicka som snabbt försvinner. Märkliga saker börjar även hända i det hus Julia flyttat in i. Hon hör fotsteg när ingen borde vara där och ett element sätter hela tiden på sig självt. Plötsligt en dag ramlar en av Julias gäster ner för trappan. Blev kvinnan puttad? Julia börjar efterforska de konstiga incidenterna och hittar spår tillbaka till 40-talet. Vad har detta egentligen med henne och hennes dotter att göra?

Som ni säkert förstår på min beskrivning ovan så är Full Circle inte främst en spökhistoria. Det är ett drama om en ung mor som förlorat sin dotter och försöker hantera denna förlust. Harry Bromley Davenport (märkligt nog regissören till Xtro) och Dave Humphries (manusförfattare till Quadrophenia) har skrivit ett väldigt mångsidigt manus utifrån Straubs roman. Jag har inte läst just den här boken, men däremot andra av författaren och vet hur splittrade hans historier kan vara. Full Circle innehåller några teman som är återkommande i Peter Straubs romaner (att avslöja vilka dessa är skulle vara en fet spoiler), men de hanteras på ett så snyggt sätt att han själv aldrig hade kunnat producera det här manuset. Det är en ovanligt rik historia som inte skriver sina tittare på näsan. Men vad hade ett bra manus varit utan skådespelare som kan bära det på sina axlar? Även här levererar Full Circle. Det är genomgående helt fantastiska skådespelarprestationer, ända ner till minsta biroll. Mina lovord slutar dock inte där. Loncraine har lyckats skapa en otroligt vacker film som både är väldigt poetisk och samtidigt djupt tragisk och, i slutändan, riktigt jävla obehaglig. Allt från scenografi och kameraarbete till Colin Towns otroligt stämningsfulla musik skapar ett helgjutet verk som stannar i dina tankar långt efter att filmen är slut. Sällan fungerar manus, bilder, skådespeleri, musik och stämning så bra ihop i en skräckfilm. Ja, jag känner mig helt lyrisk.

Nu har jag verkligen hypat upp Full Circle, men det skiter jag i. Det är en helt fantastisk film. Den sista scenen har etsat fast sig djupt i min hjärna och kommer nog aldrig att försvinna. Och jag har en ny film till mina lista över de bästa jag någonsin sett.

Jag hittade ingen trailer för filmen (kanske inte så konstigt eftersom den inte är utgiven på DVD). Istället så får ni Colin Towns fantastiska musik. Efter improvisationen i början så kommer filmens titellåt, så lyssna på hela.

Full Circle är en film som jag verkligen vill analysera och diskutera. Det enda sättet att se den i dagsläget är streamen nedanför (om man inte hittar en begagnad VHS). Kan inte ni se den, så vi kan komma med våra tolkningar i kommentatorsfunktionen? En sådan diskussion behöver spoilers… 

Annonser

10 svar to “Full Circle (1977)”

  1. Jag glömde nämna att jag tror att Juan Antonio Bayona och Sergio G. Sánchez var influerad av Full Circle när de gjorde The Orphanage. Det finns några (få) gemensamma drag som båda dessa filmer delar (framförallt själva grundkonceptet), men Full Circle är en mycket bättre och mer mångsidig film.

  2. filmitch said

    Japp uppdraget antaget TiK 🙂 Ngn gång i veckan när frun betar av idol, bonde söker fru m.m kommer jag att syssla med kulturellt arbete dvs kolla in streamen. Jag har inte läst boken vilket jag tror kan vara en fördel.

  3. Skitkul, filmitch! Jag är jävligt nyfiken vad du tycker.

  4. Sofia said

    Egentligen är jag som tidigare sagts inte så där värst förtjust i Hauted house-subgenren, men när du skriver så här översvallande kan jag ju ändå inte låta bli att bli lite nyfiken. Damn you! 😉

  5. Fast den här filmen känns inte riktigt som en haunted house-film, Sofia. Den är något annat, och helt fantastisk. 🙂

  6. Sofia said

    Återigen: Damn you!

  7. filmitch said

    SPOILERVARNING
    Har precis avslutat tittningen av Full Circle. Jag kanske inte var riktigt lika översvallande som du var TiK men filmen var bra. Det jag gillade var musiken, scenografin och kameran. Filmen lyckas med att skapa en obehaglig stämning i ett grått och sunkigt London.
    Straub är förtjust i sina mordiska barn, vet inte hur många gånger han använt sig av detta tema.
    Slutet lämnar öppet för tolkningar det är mycket å ena sidan, å andra sidan. Var det Julias hjärnspöken eller var det ett riktigt spöke?
    Det som talar för spökerierna är kanske just att det är en spökfilm, men Julia hade möjlighet att ta livet av sin man och Mark. I det här fallet lutar jag nog mer åt en världslig förklaring. Spökerierna var inte så påtagliga och folk kan trilla i trappen utan att bli knuffade. Det gör inte filmen sämre utan ger oss en historia om en människas tragiska sammanbrott och därmed lite ruggigare på det psykologiska planet. Självmordet/mordet i slutet satte griller i huvudet på mig. Varför tog Julia livet av sig var det för att hon ville umgås med spöket (inbillat eller verkligt) på samma exsistensiella plan? Hm en del att tänka på här misstänker att sista ordet inte är sagt 😉
    Hur väljer du att se filmen TiK?

  8. Jättekul att du tog dig tid att se Full Circle och formulera dina tankar i text, filmitch. Ambivalensen i manuset är en av de saker jag tycker gör den här filmen så jävla intressant.

    Jag var först inne på ditt spår, men har nu vänt i frågan. Är övertygad om att filmens tema är övernaturligt. Jag tänker främst på när Mia Farrow träffar den döda flickans mamma på mentalsjukhuset i Wales. Får intrycket att Farrow är besatt av spöket och att anden frambringar en hjärtattack hos den gamla kvinnan. Det är även sin dotters blick mamman ser i Farrows ögon som skrämmer henne. Sen är det spöket som utför vissa av morden (i utomkroppslig form) och Farrow som begår vissa av dom (besatt) som tex mordet på Mark.

    En sak jag funderat mycket på är varför musikläraren (som ju också var involverad i pojkens mord) aldrig dödas. Jag kom på att han inte varit aktiv i dödsmisshandeln utan endast tittade på (i motsats till den alkoholiserade mannen). Han väljer heller att inte skvallra för Farrow vilket alkoholisten gör. Alltså dödar spöket den ena mannen, men inte den andra.

    Jag tycker att en övernaturlig tolkning av Full Circle inte fråntar filmen att det är en tragisk historia om en mamma som förlorar sin dotter och vars psyke bryter ihop. Det känns som om spöket dras till Farrow just på grund av hennes förlust (eller kanske tom orsakar den om du betänker den gamla historien om barnet som dör genom att sätta ett äpple i halsen). Samtidigt så är Farrows sinne öppet för spöket. Hon hoppas ju i början att det är hennes egen dotter. Sedan tror jag att hennes moderinstinkter för den hämndfulla anden väcks och den blir ett substitut för hennes egen dotter. Detta gör slutet extra tragiskt och obehagligt.

    Det var exakt temat om hämndfulla andar jag tänkte på när jag skrev att filmen innehåller vissa återkommande Straub-teman som kan betraktas som spoilers. 🙂

  9. filmitch said

    Det är detta som gör att filmen blir lite extra intressant.Tvetydigheten och tolkningsmöjligheterna. Även jag reagerade på sjukhusbesöket och det kan möjligtvis vara den scenen som gör att berättelsen tippar över mot det övernaturliga samtidigt vet man inte vad mamman som inte var riktigt frisk kan ha inbillat sig.
    Jag var inne ett tag på att Farrow blivit omedbetet besatt, ja tolkningarna är många men som du säger hur man än väljer att tolka filmen så är den ganska bra och jag rekommenderar den till de som inte sett den.
    Hämdlystna andar gillar Straub men även elaka barn dyker upp titt som tätt i hans berättelser. Undrar om han har egna ungar 😉 Ray Bradbury slutade skriva berättelser om onda barn när han fick egna har jag läst någonstans.

  10. Jag tror även att ambivalensen bidrar till filmens säregna stämning (med hjälp av bilder, musik och ett välskrivet manus). Man vet inte riktigt vad man ska förvänta sig av den. Det finns många lager helt enkelt.

    Klart att onda barn även är en del av Straubs återkommande teman. Kom precis på den där läbbiga övernaturliga ungen i Ghost Story…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: