Il Maestro: John Houghs The Legend of Hell House (1973)

juli 29, 2011

Vad krävs för att göra en bra haunted house-film? Ganska mycket, tror jag, om vi betraktar hur många sådana som spottats ut. Hur många av dessa är då bra? Inte så värst många. Jag har redan tagit upp två av de absolut bästa yttringarna i genren här på bloggen; Dan Curtis suggestiva Burnt Offerings och den fantastiska brittiska tv-filmen The Woman in Black. Och nä, jag är INGET fan av Poltergeist (filmen som bevisar att den här genren inte endast kan förlita sig på specialeffekter). Jag tycker att James Wans Insidious slår Poltergeist rejält på fingrarna vilken dag som helst (sorry filmitch). Vilka filmer ur den här genren finns då kvar som är värda att nämna? Robert Wises The Haunting måste såklart tas upp. Den är helt briljant, men det kan diskuteras om det verkligen är en skräckfilm. Peter Medaks The Changeling är väl också okej. Och sedan så har vi The Legend of Hell House. Det är inte den läskigaste haunted house-filmen (det priset går absolut till The Women in Black). Det är inte den mest konstnärliga (där vinner The Haunting). Fortfarande så är nog The Legend of Hell House min personliga favorit i genren. Varför, undrar ni kanske? Jo, för att den tar tillvara på något centralt i den klassiska spökhistorien (och detta är utan tvekan en spökhistoria); nämligen att det övernaturliga används för att förklara karaktärers psyken. Få haunted house-filmer har gjort detta så tillfredsställande som The Legend of Hell House (notera nu att jag är tveksam till om man verkligen kan räkna The Haunting som övernaturlig). Filmen är inte bara en skräckhistoria. Det är även ett starkt karaktärsdrama.

The Legend of Hell House är regisserad av John Hough och bygger på en roman av Richard Matheson (mest känd för I Am Legend, men även manusförfattare till The Night Stalker och The Night Strangler). Hough hade tidigare regisserat den hårda crime-rullen Eyewitness och den intressanta Twins of Evil åt Hammer. Efter The Legend of Hell House åkte han till Hollywood vilket tyvärr innebar att kvalitén på hans filmer sjönk rejält. Han började med barn/ungdomsrullar (originalversionen av Escape to Witch Mountain och Biggles) för att sedan gå tillbaka till skräckfilm. De senare kan delas in i två kategorier; intressanta men misslyckade (The Incubus och The Watcher in the Woods) och rent jävla horribla (American Gothic och Howling IV: The Original Nightmare). Houghs gjorde aldrig en så bra film som The Legend of Hell House igen. Historien backas upp av ett kompetent gäng skådespelare; Rody McDowall (Apornas Planet), Clive Revill (Avanti!) och Gayle Hunnicutt (Scorpio). Men showen stjäls av Pamela Franklin som den clairvoyanta Florance Tanner. På många sätt är hon filmens egentliga huvudperson och den unga skådespelerskan får verkligen briljera. Detta är överlägset Franklins bästa rollprestation någonsin. McDowall är också mycket minnesvärd som den enda överlevande från den förra expeditionen till djävulshuset. Hans extremt labila psyke yttrar sig i cyniska spetsfundigheter som fungerar som en subtil comic relief. Houghs stora styrka är att han lyckas berätta historien i ett så högt tempo. Det händer något hela tiden. Det imponerande är att han gör detta utan att kompromissa med karaktärsutvecklingen. Men mer om det nedan. Nu kommer vi till själva handlingen och den är verkligen klassisk…

Hell House är mytomspunnet och räknas som ett Mount Everest bland hemsökta hus. Fastigheten byggdes av en man vid namn Emeric Belasco och legenderna berättar att han var aktiv inom alkemi och det ockulta. År 1929 uppdagades ett massmord i Hell House. I samma vända försvann Belasco och hittades aldrig igen. Flera utredningar har tidigare försökt genomföras i huset, men de har alltid slutat i galenskap och brutal död. Nu har ett nytt team satts ihop. Ansvarig för undersökningen är parpsykologen Lionel Barrett (Revill). Han har även med sig sin fru Ann (Hunnicutt), men deras relation är frostig och konfliktfylld. Benjamin Fischer (McDowall) övertalas också att delta. Men frågan är hur mycket han verkligen övertalats eller hur mycket han har en dödsönskan. Som den enda överlevaren från den senaste expeditionen till Hell House så har han grundläggande kunskap om vad som kan möta dom där, men samtidigt så är han så psykiskt instabil att han riskerar att äventyra hela operationen. Gruppen kompletteras slutligen av den unga, självsäkra Florance Tanner. Hon har en stor tilltro till sina synska förmågor och hamnar snart i konflikt med Fischer som också är synsk. Tanner hävdar nämligen att en ande tagit kontakt med henne. Och det är inte Belasco. Resten av gruppen ställer sig i början skeptisk, men efter ett poltergeist-fenomen vid middagsbordet börjar vissa i gruppen anse att Tanner själv framkallar de övernaturliga händelserna. Den unga flickan anstränger sig nu allt hårdare för att få kontakt med anden. Hon blottar sig fullständigt för att bevisa att hennes kritiker har fel. Det skulle hon aldrig ha gjort…

Om vi bortser från den redan nämnda skildringen av Tanners karaktärsförändring (och även Fischers) så innehåller The Legend of Hell House en historia som är lite lagom off. Handlingen byggs upp mot en ”plottwist” som är fruktansvärt märklig och samtidigt smått otippad i sin självklarhet. När huvudpersonerna börjar dö så blir filmen helt enkelt mer drömlik, samtidigt som de paranormala incidenterna blir allt fler. Denna övergång är en av filmens mest fascinerande sidor; förändringen från en ganska torr och krass brittisk realism till något riktigt utflippat och konstigt. Hough behöver inte ens använda sig av avancerade specialeffekter för att åstadkomma denna förvandling. Han kastar endast runt oss i den märkliga värld som skapas i Hell House, där logiskt tänkande och förväntningar får läggas åt sidan och lik hittas i garderoben (eller i kapellet, om vi ska vara bokstavliga). Det är ärligt talat svårt att förklara denna transformation. Första gången jag såg filmen så tyckte jag mest att den andra halvan var märklig, Men sedan växer den på en. Jag såg om filmen igen och började identifiera Houghs och Mathesons syften. Hell House tar helt enkelt över huvudpersonernas hela världsbild och på många sätt så känns förändringen som en trovärdig skildring av begynnande sinnessjukdom. Kanske mest för att den sker så subtilt. Sedan spelar det ingen roll om sinnessjukdomen tar sig uttryck i tilltro till konstiga maskiner, promiskuösa utsvävningar eller en vilja att ha rätt. Vilket uttryck sinnessjukdomen tar sig hos de olika karaktärerna är väldigt individuellt. Vad som händer under filmens sista tredjedel blir helt enkelt mer intressant om du verkligen försökt att förstå dig på karaktärerna från början.

Jag är helt övertygad om att The Legend of Hell House inte är för alla. Vill du blir skrämd så ska du nog se The Women in Black istället. Men denna film erbjuder något som vi aldrig ser i spökhusfilmer. Den förklarar inte bara hemsökelsen genom karaktärerna, utan de bidrar även själva till hemsökelsen i någon utsträckning genom sina nedbrutna psyken. The Haunting är uppbyggd på ett likande sätt, men där har i princip alla incidenter psykologiska förklaringar. Här suddas slutligen gränsen mellan karaktärerna och huset ut. The Legend of Hell House kan nog uppfattas som ganska konstig första gången du ser den (jag tyckte det), men ge den en chans till. Se om den och reflektera över karaktärernas utveckling. Gör du det så är jag helt övertygad om att du har hittat en av de allra mest intressanta haunted house-filmer som finns. Jag återkommer i alla fall till The Legend of Hell House gång på gång…

Lite för action-fylld trailer om vi betraktar materialet…

Annonser

14 svar to “Il Maestro: John Houghs The Legend of Hell House (1973)”

  1. filmitch said

    den här tror jag att brosan har liggandes i dvd-hyllan, får ta och kolla upp.

  2. Var bara beredd att ge den mer än en chans, så är det nog lugnt. 🙂

    Det är en film som måste växa på dej.

  3. Sofia said

    Är väl ingen större fan av just haunted house-genren (men kunde inte låta bli att notera att du inte tar upp The Haunting of Hill House bland godingarna ;)) men även den här låter som ett intressant tips. You had me at Richard Matheson…

  4. Observant Sofia. Den är inte med eftersom det inte riktigt är en haunted house-film i mitt tycke (originalet alltså, remaken är absolut det). Hur kommer det sig att du inte är något fan av subgenren?

  5. Sofia said

    Ja, jag kom på att jag tänkte mer på remaken när jag skrev kommentaren och den är ju…inte så bra. Däremot gillar jag verkligen Price och Ohmarts utsökta giftigheter i originalet, fast särskilt hemsökande är de inte.

    Tror det har mest att göra med att jag inte sett några tillräckligt bra exempel. Sedan har aldrig poltergeists och mer ”riktiga” spöken aldrig lockat mig lika mycket som de mer spektakulära elementen i den övernaturliga floran.

  6. Vi har snurrat till det. Filmen (eller filmerna) du åsyftar heter ”House on Haunted Hill”. ”The Haunting of Hill House” är titeln på Shirley Jacksons roman, som filmatiserades av Robert Wise (och sedan av de Bont) som ”The Haunting”.

    Originalet House on Haunted Hill är underhållande. Lite löjlig, men underhållande. Remaken är, som du poängterar, inte så bra. Det som stör mig med den är att det finns en intressant film där någonstans. Geoffrey Rush är bra. Filmen är estetiskt tilltalande. Den är tom småläbbig i början. Men allt faller platt under den andra halvan.

    Jag uppskattar haunted house-genren av samma anledning som får dig att ogilla den. Paranormala (mer ”realistiska”, om vi ska kalla dom det) fenomen är intressanta. Självklart tror jag inte på spöken, men en bra film i den här genren kan få övernaturligheterna att nästan kännas trovärdiga, vilket är eggande.

  7. Sofia said

    Du har så rätt så, vilken tur att vi vet vad vi menar även när bokstäverna hamnar lite fel 😀

    Intressant. Jag tycker att det häftiga är filmer som kan få en att tro på de mer spektakulära övernaturligheterna. I det avseendet är det ingen skillnad på en T-Rex eller en Cthulhu. Äh, huvudsaken är väl egentligen att det är en bra film som kan få en att tro på vad som helst 😉

    Förresten, räknar du Amityville Horror som en haunted house-film?

  8. Visst gör jag det, men den är ju skitkass.

  9. Jojjenito said

    Jag har följt din blogg ett tag nu men aldrig kommenterat. Passar på att göra det nu när jag precis har bytt bloggplattform till wordpress. Jag hittas här:

    http://jojjenito.wordpress.com

    Och tack för tipsen om The Legend of Hell House och The Woman in Black. Den senare en brittisk tv-film från 1989, den hade jag nog aldrig valt att se själv.

    The Haunting såg jag som typ elvaåring och blev livrädd, kunde inte sova på flera nätter. Sen såg jag om den för några år sen… och ja jag förstår inte riktigt hur jag kunde bli så rädd. 😉

  10. Varsågod, Jojjenito.

    Både The Legend of Hell House och The Woman in Black är väldigt bra, fast på helt olika sätt.

    För mer bra brittisk Tv-skräck så kan jag även rekommendera MR James-filmatiseringarna Whistle and I`ll Come to you och A Warning to the Curious.

    Den första har jag skrivit om här:
    https://trashisking.wordpress.com/2011/03/14/whistle-and-ill-come-to-you-1968/

    Kolla in den andra på imdb:
    http://www.imdb.com/title/tt0217142/

    Dessa båda hade lämpat sig grymt bra som en double feature-DVD. Hör ni det, svenska DVD-utgivare?!! BBC har rättigheterna. 🙂

    Visst har Wises The Haunting tappat lite av sin punch med åren och när man växt upp. Jag tyckte också den var skitläbbig när jag var yngre. Men det är fortfarande en helt fantastisk film!

  11. Jojjenito said

    Alltså det är lustigt men brittiska tv-filmer från 70- eller 80-talen låter inte så tilltalande. Det finns nåt skitigt fult brittiskt över brittiska (doh) filmer, fast det gäller nog främst samtida och mer realistiska berättelser. Spökhistorier är nog en annan sak.

  12. Så tänkte jag också tills jag såg dessa Tv-produktioner. 🙂

    Nä, dessa filmer är inte så ”skitiga” (som tex vissa brittiska Tv-deckare) och kör inte på socialrealism. Men den brittiska spökhistorien har en alldeles egen kraft. Det var i princip i det landet som den moderna spökhistorien uppfanns och ibland känns det som att om det finns spöken någonstans i världen så är det i England. Historierna är helt enkelt lite mer fantasieggande, stämningsfulla och historiskt grundade än sina motparter från andra länder.

  13. filmitch said

    Amen kan bara hålla med 🙂

  14. […] inte så länge sedan skrev jag om John Houghs grymma haunted house-film The Legend of Hell House. Recensionen ledde till en diskussion om bra filmer inom denna subgenre. Jag listade då ett gäng […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: