Scener som skrämde skiten ur mig: In the Mouth of Madness

juli 5, 2011

Cyklisten på den mörka vägen

Nu var det dags för en ny sektion här på bloggen. Precis som titeln antyder så kommer jag här att lista scener som verkligen fick mig att hoppa till, fick mina nackhår att resa sig eller bara framkallade ett rejält jävla äckel. Eftersom det inte är så mycket i skräckfilmsväg som skrämmer mig nu för tiden så kommer de flesta scener att vara tagna från filmer jag såg under mina yngre år. Men för att de ska kvala in i den här kategorin så måste de fortfarande framkalla ett obehag när jag ser dom i dag. De måste alltså verkligen etsat sig fast. Vi börjar med den absolut bästa scenen från det som kanske är John Carpenters sista bra film; den Lovecraft-doftande In the Mouth of Madness från 1994.

Sam Niell och Julie Carmen är påväg till Hobb`s End på jakt efter den försvunne författaren Sutter Cane. På en öde sträcka ser Carmens karaktär en ung kille cykla förbi. Hon börjar nästan somna vid ratten. Plötsligt får hon en känsla av deja vu. Längre fram på den mörka vägen ser hon en cykels reflexer igen. När cyklisten kommer närmare upptäcker hon att klädseln är samma som pojkens, men allt annat är fel. Hans ansikte är en likblek gammal mans. Hon skakar av sig obehaget och tar fram en karta för att se om de är på rätt väg. När hon fäster blicken på vägen igen är cyklisten precis framför motorhuven och hon kör rakt in i honom. Paret stannar bilen och springer fram till den skadade mannen. Han öppnar munnen och pratar med en pojkes röst. Carmens karaktär blir distraherad av ett ljud längre bort som låter precis som flärparna på mannens cykelhjul. När hon vänder sig om så står cyklisten upp och stirrar på henne, för att sedan cykla iväg.

Carpenter blandar i den här scenen två känslolägen som fungerar väldigt bra ihop; känslan av igenkännande och känslan av mardröm. Jag minns när jag var liten och vi åkte på ringlande vägar i Polen mitt i natten. Man kunde köra på en plats som var helt öde och plötsligt dök det upp en ensam cyklist eller fotgängare. När jag tittade på dessa genom bilfönstret så tyckte jag alltid att de såg obehagliga ut. Vad gjorde den här människan på en plats som denna egentligen? Fantasin börjde skena iväg. Carpenter tar dessa barndomsminnen och lägger en mardrömstwist på dom. Tänk om man var tvungen att stanna och ta kontakt med den där personen? Tänk om allting inte stod rätt till, men du ändå inte kunde sätta fingret på vad felet var? Det behöver inte hända något mer i den här scenen för att den ska fungera. Skräcken kommer från att något MÅSTE hända trots att det inte gör det. En fantastiskt välgjord skräcksekvens som fortfarande får nackhåren att resa sig på mig.

Likt alla sådana här sekvenser så fungerar de sämre när de är ryckta ur sitt sammanhang. Har ni inte sett filmen så ska ni nog avstå från att se klippet nedan.

Annonser

7 svar to “Scener som skrämde skiten ur mig: In the Mouth of Madness”

  1. filmitch said

    Roligt intiativ som jag kommer att följa.
    Jag märker nu att det är alldeles för länge sedan jag såg den här filmen. Borde nog se om den.

  2. Jag har faktiskt inte heller sett filmen på länge. Men för ett gäng år sedan så såg jag ofta om den och den här scenen har verkligen fastnat.

  3. Ser fram emot fler inlägg under denna rubrik! Jag glömmer aldrig maj år 2000. En sen kväll såg jag början på filmen, inklusive denna scen på TV. Och jag tyckte den var riktigt obehaglig. Natten därpå körde jag hem från en premiärfest. Eftersom det var midnattssolstider var det inte mörkt ute, däremot ösregnade det och var dunkelt och disigt. Mina föräldrar bor en liten bit utanför själva Kiruna och när jag kör på den för natten ödsliga vägen dit kommer helt plötsligt en person cyklandes emot mig mitt i vägen. Behöver jag tillägga att jag började skaka i hela kroppen? Kommer nog aldrig glömma den Carpenter-relaterade skräckupplevelsen…

  4. Bra historia, Blue Rose Case! Det är något med den scenen som kryper in under skinnet på dig…

    Som helhet så tycker jag att In the Mouth of Madness tappar lite när de väl träffar Sutter Cane. Det blir nästan för flummigt. Slutet är också lite förutsägbart och liknande slut har gjorts bättre (bla av Carpenter själv i Cigarette Bruns). Trots detta så är det ändå en film som jag återkommit till gång på gång.

  5. Sofia said

    Kul tema, ska bli spännande att följa!

    In the Mouth of Madness är en liten doldis trots regissör tycker jag, men håller med dig TiK om att den saggar lite i mitten.

  6. […] skräckregissörerna genom tiderna och har fantastiska filmer som The Thing, Halloween och In the Mouth of Madness på sitt samvete. På senare år så har han dock (likt många i sin generation) gjort allt sämre […]

  7. Sedan Twin peaks räcker det med slitna jeansjackor för att skrämma livet ur mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: