Macabro (1980)

juni 27, 2011

Det är väldigt svårt att missa att jag inte är sen att hylla bröderna Pupi och Antonio Avatis intressanta experiment i skräckgenren. Den första av dom är som bekant regitalangen och manusen skrev de båda ihop. Har ni inte läst mina hyllningar till The House With Laughing Windows och Zeder så gör det först innan vi fortsätter. Klara? Bra!!! Som bekant så gjorde bröderna inte så många skräckfilmer och den här gången är de endast skyldiga till manuset. I registolen sitter istället Mario Bavas son Lamberto. År 1980 så hade Lamberto Bava regisserat en TV-film och var nu beredd att gå i sin farsas fotspår. Hans nästa film (och första långfilm) skulle bli ett bidrag till skräckgenren. Lyckligtvis så fick han kontakt med bröderna Avati och de producerade ännu ett av sina originella manus (Lambertos eget bidrag till manuset ska ha varit litet). Resultatet blev Macabro (aka Macabre). Det sägs att Pupi Avati blev influerad att skriva historien när han läste en tidningsartikel om ett verkligt brott. Filmen har ofta (med goda belägg) kallats för en italiensk tolkning av Hammers skräckfilmer (tänk Demons of the Mind). Dock är det självklart mer utflippat, våldsamt och galet än något de halvt välartade britterna kunde knåpa ihop. Mer punk helt enkelt. Men hur fungerar egentligen kombinationen lill-Bava och bröderna Avati? Jag kommer återkomma till det.

Jane (Bernice Stegers) har suttit ett gäng år på mentalinstitution. Medan hon var på en booty call med sin älskare så dog hennes lilla son. Att Jane och mannen även var med i en bilolycka när hon skyndade hem till olycksplatsen förvärrade allt ytterligare. Nu släpps Jane från psyket och väljer att flytta in i ett gammalt hus i New Orleans; samma hus där hon och älskaren hade träffats år tidigare. Den gamla fastighetsägarinnan är död och huset ses nu om av hennes blinda son, Robert (Stanko Molnar), som reparerar saxofoner som extraknäck. Den yngre mannen börjar snart dras till Jane, men hon skrämmer honom. Jane ruvar på en hemlighet. Terapisessionerna verkar inte ha haft någon större effekt på den trasiga kvinnan eftersom hon bär med sig sin älskarens huvud i en väska! Jane förvarar det i ett frysfack om dagarna för att det inte ska ruttna och plockar fram skallen om nätterna för att knulla med den! Ju närmare Robert kommer detta avslöjande ju mer börjar Jane att tappa greppet om verkligheten. Allt kulminerar en helg när Janes dotter Lucy (Veronica Zinny) kommer på besök och vi får en liten övernaturlig twist på slutet.

Låter historien enkel? Det är den inte. Det finns fler spår som jag absolut inte vill gå in på eftersom de är rejäla spoilers. Handlingen är verkligen Macabros styrka. Bröderna Avati har återigen vävt ihop en jävligt originell skräckhistoria. Någon kallade filmen för en blandning av Tennessee Williams och Edgar Allan Poe. Referenserna är talande. Tempot är långsamt och det är lika mycket fokus på drama som på skräckelement. Det finns några scener med gore, men de är få. Istället står relationen mellan Jane och Robert i centrum. Samtidigt lägger historien stor vikt på hur det förflutna hinner i kapp Jane, likt en förbannelse (ett ganska klassikt Poe-tema). Slutscenen har fått kritik från vissa håll. Den övernaturliga twisten sägs förstöra den psykologiska skräcken. Jag tycker att de som hävdar det har fel. För mig bidrar slutet till ytterligare ett lager i filmen och ställer mycket av det vi sett tidigare på ända. Men den här filmen har ett stort problem; Lamberto Bava. Hans regi är alldeles för grovhuggen och icke-subtil. Skådespelarna spelar över, filmen brister på det visuella planet och historien rör sig framåt i en ryckig takt. Bava lyckas tragiskt nog med att förvandla den intressanta historien till ost. Detta är sorgligt eftersom Macabro förtjänar en mycket bättre regissör. Man kan tyvärr bara drömma om hur fantastisk den här filmen hade varit med Pupi Avati själv i registolen…

Macabro är en galet originell skräckfilm som tyvärr faller lite pga utförandet. Den är absolut sevärd, men blir tyvärr alldeles för campy för att bli riktigt skrämmande. Detta är synd eftersom filmen hade kunnat vara så mycket mer. Att det är Lamberto Bavas bästa film någonsin är dock odiskutabelt…

Som ni kan se på trailern så är filmen ganska ful…

Annonser

2 svar to “Macabro (1980)”

  1. Sofia said

    Haha, fast ”bästa film någonsin” i det här sammanhanget låter ju som en ganska tveksam merit. Och var fanns souvenirhuvudet när Jane satt på hispan?!

  2. Sofia: Det beror väl på vad man tycker om Lamberto Bavas filmer generellt. Visst tillhör han inte a-laget inom italiensk genrefilm, men han har gjort ett gäng helt ok filmer. Macabro är överlägset bäst av dessa.

    Jag minns faktiskt inte just nu, men jag tror inte det förklaras var hon förvarat huvudet (har heller inte ork eller tid att kolla upp det). Hela affären med att det är ett huvud hon har i sitt rum om nätterna är faktiskt lite av en plottwist (så min text är egentligen en fet spoiler).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: