Il Maestro: David Cronenbergs Videodrome (1983)

maj 8, 2011

Long live the new flesh!

Jag måste börja med en bekännelse. Jag är inget fan av den nya finkultur-Cronenberg. Spider, A History of Violence och Eastern Promises är alla jävligt tråkiga och ointressanta filmer (Spider är absolut mest intressant om jag måste välja någon av dom). Men det som stör mig mest är dessa jävla revisionistiska kritiker som dissade Cronenbergs gamla filmer när de först kom ut, nu hyllar desamma som mästerverk. Videodrome är en av de filmer som genomgått denna metamorfos; först utskrattad av mainstreamkritikerna och sedan hyllad som profetisk, visionär och egen. Det blir väl så när man blir gullegris på alla filmfestivaler över hela världen. Men låt oss börja med att säga några ord om mannen bakom kameran. David Cronenberg föddes in i en medelklassfamilj i Toronto (Kanada). Pappan var bokhandlare och journalist och mamman var pianist. Den unge David sägs ha haft en småmanisk fixering vid insekter och började först plugga naturvetenskap. Han bytte snart till litteraturvetenskap och tog sin examen i ämnet. Det var nu Cronenberg begav sig ut i lite knarkutsvävningar och började intressera sig för film. Han regisserade två säregna lågbudgetskräckisar; Shivers och Rabid. Det var två väldigt originella och moderniserade varianter av vampyr- och zombietemat. Efter dessa gjorde Cronenberg den väldigt underskattade The Brood.

Det var nu han fick epitetet The King of Venereal Horror (pga av att alla hans filmer behandlar ett hot som kommer inifrån själva den mänskliga kroppen och hans märkliga fixering vid förändringar densamma). Efter att Scanners blev en mindre hit i skräck/Sci-Fi-kretsar så blev Cronenberg ett välkänt genrenamn. Hans tidiga filmer var ganska rättfram historier och ingen kunde förvänta sig vad den småknäppa kanadensaren skulle göra härnäst. Videodrome liknade inget annat han gjort tidigare (inte något någon annan gjort heller, för den delen). Det var en cyberpunkdoftande thriller. Det var en skräckfilm om videovåldsdebatten. Det var en hallucinatorisk och masochistisk våldsfantasi. Men framför allt var/är filmen ett surrealistiskt mästerverk. Cronenberg fick den här gången tillgång till lite kändare namn att fylla sin rollista med; James Woods och Debbie Harry (från Blondie). Särskilt Harry gör ett förvånansvärt starkt intryck som en masochistisk radiopraterska. Filmen är även fylld av ganska imponerande, organiska specialeffekter (trots sin ganska låga budget). Men framförallt så är Videodrome en märkligt skrämmande och obehaglig film som stannar i dina tankar långt efter att den är slut.

Max Renn (Woods) driver en kabelkanal vid namn Civic TV. Den specialiserar sig på sex, våld och allmänt chockerande program och Max har en anställd pirat som konstant försöker fånga upp satellitsignaler i jakt på nya program de kan visa. En dag fångar de upp en märklig sändning vid namn Videodrome. Det är ren snuff; en kvinna torteras ihjäl av två maskerade män i ett orange rum. Max tror först att sändningen kommer någonstans från Asien, men det visar sig snart att källan till signalen är Pittsburgh. Samtidigt inleder han en relation med radiopraterskan Nicki Brand (Harry) efter att de varit med i en talkshow ihop. Hon är en masochist och vill att Max ska skada henne när de knullar. Max begår misstaget att visa Videodrome för Nicki. Hon blir nu helt fixerad vid programmet och vill inget hellre än att vara med i det. Men någonting mer är fel. Max börjar få märkliga hallucinationer och i dessa börjar både hans TV och hans egen kropp att förändras. Det verkar som om alla som ser Videodrome börjar uppleva samma bristande verklighetsuppfattning. Max börjar misstänka att allt kan ha en koppling till den märklige mediaprofeten Brian O’Blivion (som alltid uppträder i en TV-apparat och aldrig i verkligheten). Han beger sig på jakt efter honom och lyckas lokalisera hans dotter (Sonja Smits). Max kommer nu en enorm konspiration på spåren och hamnar mittemellan två stridande fraktioner som slåss om mänsklighetens hela verklighetsuppfattning…

Att beskriva handlingen i Videodrome på det sätt jag gjort ovan gör inte filmen rättvisa. Om vi bortser från alla psykedeliska och mardrömslika bilder så framstår Videodrome nästan som ett manifest. Cronenbergs märkliga kritik av TV-kulten kanske vid en första anblick kan uppfattas som väldigt förlegad och 80-tal, men filmen handlar egentligen inte om det. Som Brian O’Blivion uttrycker det; i framtiden så kommer vi alla ha verkliga namn och TV-namn. Detta kan mycket väl överföras till vår tid och folks beteenden på internet. Det är här vi närmar oss det som är Videodromes kärnfråga; hur påverkar det människor att ha två olika personligheter (som tex en personlighet på nätet och en i verkligheten)? Hur påverkar det våra psyken? Är det som händer på nätet verkligare än det som händer i verkligheten? På Videodromes tid så fastnade folk främst framför TV:n istället för att socialisera med människor i det verkliga livet. Nu fastnar folk istället framför datorn (och socialiserar med människor som kanske inte riktigt är som vi tror). I Cronenbergs värld representeras utvecklingen av de två stridande fraktionerna; en som vill bejaka utvecklingen och en som vill förinta den (och dess konsumenter). Det är lätt att uppfatta Cronenbergs kritik som teknikfientlig, men jag tror inte att det är hans poäng. Istället riktar sig kritiken mot vilka som faktiskt har kontrollen över den tekniska utvecklingen. Max blir ju bara en maktlös bricka i ett spel (likt alla andra som kommer i kontakt med antingen O’Blivion eller Videodrome). Kritiken är därför radikal och extremt samhällskritisk. Men detta är självklart min personliga tolkning. Videodrome är en så mångfacetterad film att det finns gott om utrymme för alternativa tolkningar. Jag har tex inte alls gått in på hur den konkurrerande verkligheten påverkar sexualiteter (som är filmens andra stora tema)…

Videodrome är en helt unik film. Den är å ena sidan märkligt filosofisk och profetisk. Samtidigt är det en mardrömslik, brutal och surrealistisk berg och dalbana. Cronenberg visar här prov på stor och originell filmkonst, långt bortom genrefilmens begränsningar…

Filmens trailer som skapades på en Commodore 64. 🙂

Annonser

7 svar to “Il Maestro: David Cronenbergs Videodrome (1983)”

  1. filmitch said

    Har sett den en gång och det var när den kom ut.Då gillade jag den och skulle nog troligtvis gilla den i nuläget. Cronenburg hör till de intressantare regissörerna även hans senare filmer har jag gillat. Däremot har jag faktiskt inte sett allt han gjort: Rabid, Shivers, Crash, Spider, Naked Lunch och Scanners är kvar på min att se lista.

  2. De två första är intressanta genreprodukter. Scanners är också underhållande (dock mer en actionthriller). Crash är nog ganska acquired taste (jag gillar den dock). Spider är pretto. Naked Lunch har jag lite svårt för (men så är jag förtjust i Burroughs roman och tycker inte riktigt filmen gör den rättvisa). Har du sett Dead Ringers? Den är skitbra.

  3. filmitch said

    Japp på bio faktiskt. Kommer knappt ihåg den mer än att jag gillade filmen. Den var obehaglig och Irons gjorde mkt bra ifrån sig.

  4. Sofia said

    Jag ligger sorgligt efter när det gäller Cronenburg och bland annat den här har jag inte tagit mig an (än). Däremot måste jag skamset erkänna att jag har betydligt lättare att ta till mig hans senare (typ HoV) än tidigare filmer (men av dem har jag å andra sidan nästan bara sett Naked Lunch). Några storverk kan jag dock inte säga att jag tycker att de är.

    Vad är den här Spider för något, har jag missat totalt?

  5. Hur kan du uttala dig då Sofia om du bara sett Naked Lunch av hans äldre filmer (som jag, som sagt, inte heller är förtjust i)? 😉

    Spider kan nog definieras som den första filmen Cronenberg gjorde i sin nya ”finkulturs”-våg. En väldigt bra Ralph Fiennes spelar en psykotisk man. HELA filmen skildras ur hans perspektiv. Eftersom Finnes karaktär har en extremt bristande verklighetsuppfattning så blir allting VÄLDIGT osammanhängande. Ett mycket intressant experiment (och Fiennes är som sagt fruktansvärt bra), men väldigt påfrestande att titta på i perioder (Läs: TRÅKIG!). Festivalfavorit.

  6. Sofia said

    Du har en poäng där, slarvigt skrivet av mig. The Fly är ju faktiskt riktigt trevlig och Dead Zone är mest bara lite tråkig men inte särskilt obegriplig. I eat humble pie and my words, salted with my tears of shame 😉

  7. The Fly är väl helt okej och jag håller med dig om att Dead Zone är småtrist. Se Videodrome eller Dead Ringers (i mitt tycke hans två allra bästa filmer) eller någon av hans originella tidiga genreprodukter (Shivers, Rabid, The Brood, Scanners).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: