A Serbian Film (2010)

april 19, 2011

Jag brukar inte gå på hype runt filmer. Man har blivit besviken så många gånger att det i princip är omöjligt att hetsa upp sig över något. En återkommande hype bland skräck/exploitationfans är att man sprider att vissa filmer innehar statusen som de brutalaste som någonsin gjorts. När dessa åsikter ventileras om äldre film så stämmer det ibland. Särskilt om filmerna är italienska. The New York Ripper, Cannibal Holocaust och Giallo A Venezia har alla hamnat i den kategorin och de är alla så jävla sjuka (på ett eller annat sätt) att man gör klokast i att lyssna på hypen (så man inte ger sig in i något som man kommer att ångra). När liknande hype sprids om nya filmer blir jag dock skeptisk. Vad är egentligen preferenserna? Senast jag hörde liknande attribut tillskrivas en nyligen utkommen skräckfilm var för två år sedan när The Human Centipede släpptes. Med all rätt gick jag inte på hypen. Likt det ofta är i sådana fall så var själva idén knäppare än vad som faktiskt skildrades i bilder. Jag tycker inte det räcker. De ovan nämnda italienska filmerna kombinerar störda idéer med extremt starka bilder. De vinner på den där gradskalan i helvetet där störda filmer gör upp mot varandra. Nu var det dags för en ny film att utsättas för hypen. En serbisk film…

Srdjan Spasojevic debutfilm heter faktiskt så; Srpski film alltså A Serbian Film. Söker man på originaltiteln eller den engelska titeln på imdb så får man inte upp något (googla istället). Det borde få den mest luttrade exploitationfantasten att ana oråd. Och det var precis vad jag började göra, men inte som en konsekvens av att jag inte hittade filmen på imdb utan eftersom skribenter jag litar på (som skrattar åt många av dessa hypade filmer, som sett i princip alla de där sinnessjuka filmerna) faktiskt avrådde folk från att se den. Brad Jones (The Cinema Snob) sa tex; jag vet att detta kommer att få helt motsatt effekt, men ni måste veta vad ni ger er in på. Jag är beredd att säga exakt samma sak. Och jag vet också att någon därute kommer att leta upp A Serbian Film bara pga den här texten. Vill du det så gör det. Jag är glad att jag såg den själv när jag var svinfull efter en lång kväll på krogen. Ändå tittade jag bort. Men fyllan gjorde det hanterbart på något sätt. Den här filmen har den enskilt sjukaste scenen jag sett i någon film, någonsin. Jag mår illa när jag tänker på den. Jag kommer inte att skriva här vad som händer. Inte för att jag inte vill spoila, utan för att jag inte vill att någon som vet vem jag är tror att jag är fullkomligt jävla psyksjuk som kollar på en sådan här film.

Handlingen är ganska okomplicerad. Srdjan Todorovic spelar Milos, en porrstjärna på dekis. Mycket tid i filmen läggs på att skildra Milos relation till hans fru och son. Skådespeleriet är mycket bra och dessa scener är ofta genuint rörande. Överhuvudtaget så är inte A Serbian Film en lågbudgetrulle inspelad på billig DV. Den är mycket välgjord. Det gör bara allt så mycket sjukare. Uppenbarligen fick Spasojevic en hyfsad budget. Han verkar även vara en väldigt kompetent regissör. Varför i helvete gör han den här filmen? Ni kan nog tänka er vad som händer med Milos. Han får ett sista erbjudande om att göra en porrfilm. Den betalar galet bra och han får absolut inte ställa några frågor om innehållet. Efter att ha rådslagit med sin fru så bestämmer han sig för att ställa upp. Hur farligt kan det egentligen vara? Filmen flummar ut rejält under andra hälften när Milos psyke börjar brytas ner av allt han tvingas göra under inspelningen. Och det visar sig att de som beställt filmen inte tänker låta honom lämna produktionen hur som helst…

Spasojevic måste ha använt porrskådespelare till många av den här filmens scener. Jag fattar inte vem som annars hade varit beredd att ställa upp på det här. Men de scenerna är ändå inte de värsta. Välfilmade specialeffekter fyller i de mest avskyvärda luckorna. Spasojevic har också babblat om att han hade politiska syften med den här filmen. Det skiter jag i. Vad hans anledningar än var för att göra en av de absolut mest extrema filmerna någonsin spelar ingen roll eftersom han lyckades. Jag vill inte lyssna på hans ursäkter. Spasojevic har lyckats bränna fast en bild i min hjärna som jag inte vill ha där. Jag är helt galet lack på honom för det.

De mest extrema scenerna är självklart inte med i trailern.

Annonser

10 svar to “A Serbian Film (2010)”

  1. filmitch said

    Har valsat runt denna film i ngn vecka, ska jag titta eller inte? jag misstänker att jag kommer se den men samtidigt känner jag en viss tvekan. Det är bara film tänker men jag vet vad dåligt jag mått efter filmer som Irresivible, Bully och Requem for a dream. Bra skrivet om en kontroversiell film.

  2. Du kan inte jämföra A Serbian Film med de tre filmerna ovan. De är jävligt obehagliga för att de är realistiska. A Serbian Film är å andra sidan helt jävla sinnessjuk och utpräglat pervers. Den har värre scener. Jag vet inte vad jag ska säga till dig, filmitch. Det går inte att rekommendera den här filmen för någon.

  3. Sofia said

    Tack för ett inlägg i debatten, ditt omdöme känns mycket pålitligt (yep, boozefumes included). Har frågat andra men skulle ändå vilja veta din syn på saken: har den här filmen några andra ambitioner än att enbart chocka, provocera och äckla? Det känns inte som att du tycker det, men vill kolla för säkerhets skull.

    Utan att ha sett egentligen ens någon film i den rena provoceringsgenren börjar jag efter att ha läst ett antal texter av dig kring dem känna mig mer och mer tveksam om det kommer att ge mig något att se dem. Möjligen då för att se hur mycket äckel man pallar…

  4. Sorry att mitt svar dröjde, Sofia. Jag har varit utanför stan. Nej, Spasojevic har inga andra ambitioner än att chocka, provocera och äckla. Han sa först i en intervju att han gjorde filmen för att han störde sig på den serbiska filmcensuren. I senare intervjuer så har han istället sagt att filmen är en metafor för kriget och något om att folk inte ska följa sina ledare. Det låter som en efterkonstruktion…

  5. Jag kan för övrigt starkt relatera till känslan att man vill se sådana här filmer för att kolla ”hur mycket man pallar”. Har du läst Jonas Danielssons grymma avhandling ”Skräckskönt”? Det är en entnologisk studie av ”skräckfilmsbrukare/missbrukare”. Flera av de genrefans han intervjuar (som uppenbarligen reflekterat mer över sin situation än vad jag har gjort) konstaterar att om de inte kan bli skrämda så kan de i alla fall bli äcklade. Jag tillhör absolut den här kategorin av skräckmissbrukare. Jag vill testa mina gränser. Känner du inte att du kan identifiera dig med detta, så ska du nog avstå. Jag tror att många av oss som kollar på dessa extrema filmer har ganska djupa trauman med oss. Vi är väldigt härdade och söker ”äckelkicken”. Om du inte återupplever ett trauma (rent känslomässigt), så finns det nog en jävligt stor risk att dessa filmer kryper in under skinnet på dig…

  6. Sofia said

    Jonas Danielsson, visst var det han som disp i Umeå? Hade för mig att han skrev inom filmvetenskap och inte etnologi, så det kanske inte är samma Jonas?

    Nå, när det gäller rent äckel funderar jag på att det som möjligen skulle kunna locka/intressera skulle i så fall vara tre faktorer: hur sjuka saker folk kan hitta på att försöka visualisera, hur bra detta är gjort (nej, snuff är definitivt inte min påse ;)) och, helt beroende på anledning nummer två naturligtvis, hur övertygad man blir om att ”det är på riktigt”.

    Så efter lite fram och tillbaka tror jag inte att det för min del skulle vara så mycket att se ”hur mycket man pallar”. Vad gäller ren känslomässig påverkan behöver ju filmen däremot faktiskt inte vara särskilt avancerad eller äcklande.

    Hmm, har inte riktigt tänkt klart kring det hela märker jag. Å andra sidan kanske man bara borde kasta sig ut i äckelhavet utan att göra det så komplicerat hela tiden? Om inte annat ska du ha tack för att du ville dela med dig av dina intressanta tankar i ämnet.

  7. Sofia: Det måste vara samma Jonas Danielsson. Spana in boken (den är skitintressant):

    http://bokfetischist.se/2011/01/06/skrackskont-jonas-danielsson/

    Jag tror att om du kastar dig in i dessa extrema filmer, så märker du ganska snart om du pallar och blir ”peppad” att söka fortsatta ”kickar” eller inte.

    A Serbian Film är dock kanske inte den bästa att börja med eftersom den är så jävla extrem…

  8. filmitch said

    Jag vet faktiskt inte varför jag ser på extremafilmer, har egentligen inte reflekterat över det. Jag letar inte direkt efter dessa men av och till kommer de i min väg då jag gillar skräck. Det är sällan jag berörs av det extrema i skräckfilmer då det oftast är överdrivet så jag får ett filter direkt ”då det inte är på riktigt”. det blir värre i trovärdigare filmer som t.ex Irresivible som jag nämnde tidigare. Då det känns mer realistiskt kan jag lättare leva mig in i det som händer huvudpersonen.

  9. […] senaste tiden. Jag känner inte att min roll främst är att skriva om nyare skräckfilm, men likt A Serbian Film så är den här mexikanska filmen svår att ignorera. Vissa recensenter (som fokuserar på […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: