Top 5: Bästa svenska skräck/exploitationfilmerna

april 18, 2011

Vi kan väl inte direkt påstå att vårt avlånga land har varit speciellt framträdande inom genrefilm. Både Danmark och Norge har mycket mer tradition av den här typen av filmer och om det finns någon genre där Sverige lyckats göra ett avtryck så är det inom sexploitation (som jag är väldigt ointresserad av). Därför är det lite av en utmaning (och jag gillar utmaningar) att försöka vaska fram fem filmer. Kom gärna med egna förslag nedan.

Thriller – en grym film (1974)

Bo Arne Vibenius rape and revange-rulle med Christina Lindberg i huvudrollen är antagligen den mest kända svenska exploitationfilmen genom tiderna. Självklart förtjänar den en plats på denna lista. Om man bortser från pornografiska inserts, världens långsammaste (och längsta) slowmotionscener och haltande skådespeleri så är det en förvånansvärt rå, stämningsfull och kreativ film Vibenius knåpat ihop. Slutet är (rent ut sagt) helt jävla fantastiskt. Men, Vibenius, man mixar inte heroin genom att ta det ur påsen med en sked och blanda ner det i ett glas med kallt vatten!

Månguden (1988)

Jonas Cornell lyckades med den märkliga bedriften att få regissera en ockult giallo för SVT i slutet av 80-talet. Lite blodfattig (antagligen pga formatet), men mördarens egna videofilmer av morden är obehagliga och realistiska. Historien är förvånansvärt bra och de (eventuella) övernaturligheterna är smakfullt nog väldigt nedtonande. Jag gillar denna skarpt.

Låt den rätte komma in (2008)

Vi har redan diskuterat detta här på bloggen. Jag älskar Tomas Alfredsons filmatisering av John Ajvide Lindqvist fantastiska roman. Enligt mitt tycke en av de absolut bästa svenska skräckfilmerna genom tiderna.

Mannekäng i rött (1958)

Här kan vi ha förklaringen till varför Månguden blev till. Arne Mattssons andra Hillmanthriller sägs inte bara ha influerat de tyska krimi-filmerna utan även självaste Mario Bava! Och visst finns det STORA likheter mellan Mattssons proto-giallo och Bavas egna Blood and Black Lace. Trots att de flesta morden sker off camera och att man bara vill strypa Nils Hallberg jobbiga comic relief-karaktär så går det ändå inte att ignorera att filmen har en fantastisk extravagant stil. Slutets plottwist har även kopierats i otaliga italienska giallos. Ett stycke sorgeligt bortglömd svensk filmhistoria.

Sounds of Silence (1989)

Jag vet att denna spökfilm från 1989 av Peter Borg (känd som mannen bakom Scorched Heat) inte är något vidare. Men den hamnar på den här listan av två anledningar; den är inspelad i Malmö och min polare spelade ett av spökbarnen.

——————————————————————-

Nödvändigt omnämnande:

Evil Ed (1995)

Riktigt dålig, inte det minsta rolig, men man måste beundra Anders Jacobsson för att åtminstone försöka göra en svensk splatterkomedi. Varför har ingen följt efter i hans fotspår?

Annonser

13 svar to “Top 5: Bästa svenska skräck/exploitationfilmerna”

  1. filmitch said

    Otroligt. snackade med min bror häromdagen, han nämnde då Thriller som jag aldrig hört talas om. hans svar var då: Trash is king har säkerligen sett den. Nästa dag ligger den upp på din blogg.
    Anledningen till att vi kom in på filmen var att Christina Lindberg gästar en seriemässa här i Karlstad i Maj.

  2. filmitch: Har jag glömt berätta att jag kan läsa tankar? 🙂

    Kul, hur som helst. Jag kom faktiskt på att skriva den här listan också genom att tänka på Christina Lindberg (som gästade Sci Fi-mässan i Malmö för inte så länge sedan).

  3. Sofia said

    Haha, Evil Ed är lite kul ändå kan jag inte låta bli att tycka. Ungefär samma behållning som en riktigt amatörmässigt gjord porrfilm, det är skratt i skämskudden som gäller.

    Jag har själv inte sett den, men Sökarna karaktäriserades väl som en skräckis när den kom? Och visst finns det väl någon (minst en) slags svensk haunted house-version? Sedan är väl filmen Marianne på gång men det lär väl visa sig om den skulle platsa på den här listan.

  4. Sofia: Sorry, Evil Ed är inte alls min typ av humor. Men så är jag känd som en torr jävel. 🙂

    Sökarna är ju den där ”balla” streetcrime-rullen med dåvarande värdetransportrånaren Liam Norberg. Du tänker inte på Besökarna (på tal om svenska haunted house-filmer)? Jag valde faktiskt mellan den och Sounds of Silence, men eftersom båda är lika dåliga fick det bli den senare (av de anledningar jag beskrivit ovan).

    Jag har läst om Marianne och den verkar jävligt lovande. Har dock inte sett den…

  5. Kul lista! Extra glad blir jag av att se stämningsfulla ”Mannekäng i Rött” är med också. Funderar nämligen på att ta itu med Hillman-filmerna på nytt som kommande filmserie i bloggen. Gillade också mördarens filmer i ”Månguden”, men inte helheten. Just det ja, att du tog upp ”Thriller” påminde mig om att jag sitter på den där intervjun med Bo Arne Vibenius från -97. Ska undersöka om nån i bekantskapskretsen har en bandspelare… ”Sounds of Silence” verkar omöjlig att få tag i. Såg en trailer på youtube och filmen verkar ju vara riktigt underhållande…

  6. Sofia said

    Helt rätt, det var Besökarna jag for efter, inte Liam Norberg. Men visst fick den rätt ok kritik när den kom?

  7. Blue Rose Case: Visst haltar Månguden något i utförandet. Men jag gillar historien och tycker slutet är ganska coolt. Jag anser förövrigt att Mannekäng i rött är den absolut bästa av Hillmandeckarna och den som mest känns som en giallo. Damen i svart är näst bäst och har också lite sådana vibbar. De andra är inte alls lika bra.

    Sounds of Silence fick nog aldrig ett ordentligt släpp i Sverige och är väldigt svår att få tag på. Jag hittade den här roliga intervjun med Peter Borg på youtube där han snackar om filmen.

    Sofia: Visst fick Besökarna okej recensioner, men det är inte alltid sunt att lyssna på kritiker. 😉
    Sounds of Silence är mer underhållande.

  8. Blödaren? Svensk stöld av Fredag den 13:e.

  9. Välkommen tillbaka, psykotronisk!

    Jag har inte sett Blödaren. Är inte den skitkass?

    Hur gick turnén förresten?

  10. Självklart är den skitkass! Det är ju mig vi snackar om 😉 Stort tack! Turnén var finfin men rätt slitsam. Var iväg i sju veckor totalt och hade väl tre dagar ledigt, så det är skönt att vara tillbaka!

  11. Hehehe. Det är ju självklart oxå diskutabelt hur bra Sounds of Silence är. 😉

    Låter slitigt. Påminn mig om att aldrig starta band! 🙂

  12. Glenn said

    Hej alla. Kul att jag hittade denna! Det är min bror som spelar pojken i Sounds of Silence. Om någon är intresserad av filmen finns jag på glencast[a]gmail.com.

    Tack för länken med Peter Borg intervjun! =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: