Il Maestro: Francesco Barillis The Perfume of the Lady in Black (1974)

april 15, 2011

Alltid när någon säger ”gud vad jag är trött på amerikansk skräckfilm!” så brukar jag svara ”då borde du kolla på italiensk skräck från 70-talet”. Jag sticker inte under stol med att detta är den period som jag gillar allra mest från det land vars skräckproduktion jag värderar högst. Visst är folk bevandrade i Dario Argento, Lucio Fulci, Mario Bava, kanske tom Pupi Avati, men min smått osunda fixering vid italiensk skräckfilm har fått mig att gräva mig allt djupare ner i landets populärkulturella träsk. Och jag har hittat några riktiga guldklimpar. Luigi Bazzonis Footprints är en sådan film. Den har jag redan skrivit om och om jag hade skapat den här kategorin (Il Maestro/favoritfilmer) tidigare så hade den absolut platsat. Både Argento, Fulci, Avati och Martino har fått hedervärda omnämnanden som mästare här på bloggen (Bava kommer också dyka upp i den här kategorin snart). Men en av de allra bästa och mest originella italienska skräckfilmerna genom tiderna kommer inte från något av dessa kända namn. Francesco Barilli har bara regisserat två långfilmer (sedan har han gjort dokumentärer och tv-serier). The Perfume of the Lady in Black var hans första film. Hur kan han då platsa som en maestro?

Barilli låter sig tydligt influeras av andra regissörer, men inverterar de lånande idéerna till oigenkännlighet. Hans andra film, Pensione Paura från 1977, har tex tagit formen från giallo-genren. Barillis vision spelar på våra genreförväntningar och krossar dom fullständigt. På det planet är hans filmer nästan meta. I The Perfume of the Lady in Black lånar Barelli uppenbarligen inramningen från Roman Polanskis lägenhetssräckfilmer (Repulsion, Rosemary`s Baby och The Tenant), men där Polanski vill göra ockult ambivalenta psykologiska porträtt så använder Barelli premissen för att skapa övernaturlig konst. Själva historien är inte så relevant, utan istället vad händelserna i filmen säger om huvudpersonen. Och så använder Barelli sig av våld för att chockera. Detta kan tyckas vara ett klassiskt knep, men väldigt få har gjort det så konsekvent som han. Det finns bara EN riktigt grafisk scen i filmen och effekten är enorm. När jag ser The Perfume of the Lady in Black så undrar jag varför inte fler italienska regissörer gav sig in på det spännande fältet som vi kan definiera som ockulta thrillers. På rak arm så kommer jag bara på Aldo Lados Short Night of Glass Dolls (också en mycket bra film), Pupi Avatis Zeder, Sergio Martinos All the Colors of the Dark och (eventuellt) Dario Argentos Suspiria och Inferno (fast de är mer spektakel på thrilleraspekternas bekostnad). Men nu kanske ni undrar vad  The Perfume of the Lady in Black handlar om?

Den italienska genrefavoriten Mimsy Farmer (från bla 4 Flies on Grey Velvet och Autopsy) spelar Silvia Hatcherman, en ung industriell forskare som bor i ett vackert, barockt hyreshus. Hon rör sig i akademikerkretsar tillsammans med sin pojkvän Roberto (Maurizio Bonuglia) och världsvana som de är umgås paret med några exil-afrikaner. Silvias och Robertos rationalism ställs mot deras spiritualism. Vi förstår snart att den unga kvinnan har enorma emotionella problem som verkar vara relaterade till familjesituationen under hennes uppväxt och hennes mors (eventuella) självmord. Snart börjar Silvia plågas av märkliga drömmar och en liten flicka börjar dyka upp i hennes närhet. Barnet följs snart av en svartklädd kvinna. Samtidigt börjar vi ifrågasätta om Silvias märkliga grannar verkligen finns eller om de är en produkt av hennes brutna psyke. Silvia drömmer även att grannarna börjar mördas. Händer detta verkligen? Paranoian stegras med visionerna och slutligen befinner sig Silvia i ett surrealistiskt limbo. Hon börjar dock misstänka att ockulta krafter kan vara verksamma. Allt leder fram till filmens chockerande final där allt avslöjas. Eller inget…

Som ni kanske märker så är det ganska svårt att beskriva handlingen i The Perfume of the Lady in Black på ett vettigt sätt. En recensent på imdb skrev att filmen är som ett pussel som inte passar. Det är en väldigt talande beskrivning av Barillis märkliga vision. Filmen känns inte alls som en italiensk genreprodukt från 70-talet, utan överskrider genrens begränsningar. Det är helt enkelt den felande länken mellan de italienska genreregissörernas extravaganta stil och ren konstfilm. Men The Perfume of the Lady in Black har mer som talar talar till dess fördel. Skådespeleriet är långt över genomsnittet för den här typen av filmer. Farmer gör sin överlägset bästa insats någonsin och går runt som i ett avskärmat trans i de märkliga miljöerna (något som passar filmen fantastiskt bra). Scenografin är helt häpnadsväckande och Barilli är nästan bättre än självaste Argento i sitt användande av färger för dramatisk effekt. Nicola Piovanis fantastiska musik måste också nämnas. Den är obehaglig och vacker om vart annat och fullkomligt i tjänst hos Barillis vision. Egentligen är det inte så konstigt att Barilli bara regisserade två långfilmer. Han är alldeles för egen och konstnärlig för den miljö som han verkade inom (nämligen 70-talets exploitationscen). Sorgligt nog ledde detta även till att han aldrig fick den den uppmärksamhet som han förtjänar. Kommer ni ihåg min recension av Mariano Bainos Dark Waters? The Perfume of the Lady in Black är den filmen som Baino ville göra. Men han misstog avsaknad av våld och ett långsamt tempo för en historia, medan Barilli endast väljer den formen för att just berätta en historia. En ovanligt komplex sådan.

The Perfume of the Lady in Black är ingen lättsmält film. Den förtjänar att ses många gånger. Tycker du det är jobbigt att tolka symbolik så ska du nog hoppa över den här. Den som är beredd att investera tid i Barillis märkliga drömvärld kommer dock att bli rikligt belönad…

Några scener från filmen ackompanjerade av Nicola Piovanis musik. Jag glömde säga att det finns EN jumpscare i hela filmen och den är extremt smakfullt utförd. Du ser den absolut inte komma!

Annonser

2 svar to “Il Maestro: Francesco Barillis The Perfume of the Lady in Black (1974)”

  1. Sofia said

    Tror du att en anledning till att Barilli inte blivit lika känd som Argento, Fulci och Bava är att han helt enkelt inte varit lika produktiv? Eller hänger det på lättillgänglighet (vad gäller narrativ alltså)?

  2. Det är nog en kombination.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: