Don’t Look in the Basement (1973)

Under 70-talet (fram till början av 80-talet) så var skräckfilmer med Don`t i titeln väldigt populära i USA; Don`t Answer the Phone, Don`t be Afraid of the Dark, Don`t Go In the Woods, Don`t Go Near the Park, Don`t Go In the House, Don`t Open the Door, Don`t Open the Window osv. Det är lite oklart hur den här lite märkliga trenden började, eftersom filmerna självklart inte har någonting med varandra att göra. Konceptet parodierades av Edgar Wright i hans hysteriskt lustiga fejktrailer Don`t till Tarantinos och Rodriguez Grindhouse. Vilken film var då den första Don`t-rullen? Ingen aning, men det kan eventuellt vara SF Brownriggs mentalsjukhusskräckis från 1973. Don`t Look in the Basement är även känd som The Forgotten och (lustigt nog) Don`t Go In the Basement. Texas-födda Brownrigg hade jobbat ett tag i olika ljudteam på en massa lokala lågbudgetproduktioner innan han regisserade den här debuten. Filmen blev en drive in-hit, men Brownrigg gjorde bara en handfull filmer till (bla ovan nämnda Don`t Open the Door) fram tills sin död 1996. Don`t Look in the Basement måste nog räknas som hans mest kända film och några få därute vill tillskriva den statusen som klassiker. Är den någonting att ha, då?

Don`t Look in the Basement utspelar sig helt och hållet på ett isolerat mentalsjukhus ute på landsbygden. Vi får skifta bekantskap med de intagna patienterna som alla är ganska slitna stereotyper. Vi har den knäppa gamla tanten som talar i gåtor, den krigsskadade soldaten, den unga attraktiva tjejen som är nymfoman, domaren som tog sitt jobb på för stort allvar och nu dömer alla, den stora, dumma killen som inte känner sin egen styrka och en handfull till. Dr. Stephens (Michael Harvey), klinikens överhuvud, driver ett alternativt terapeutiskt program som går ut på att vanföreställningarna ska uppmuntras till den gräns att patienten tvingas ta itu med dom. Denna fullständiga idioti leder till att Dr. Stephens redan i filmens början hetsar domaren (Gene Ross) så långt att han blir nedhuggen med en yxa. Snart anländer den unga sjuksköterskan Charlotte (väldigt söta Playboy-modellen Rosie Holotik) för att börja arbeta på kliniken. Hon möter Dr. Masters (Annabelle Weenick) som nu tagit över efter Dr. Stephens olycka. Masters förklarar att personalen inte bara bor på kliniken utan även inte låser sina dörrar eftersom igen hierarki ska uppstå mellan personal och patienter. Snart börjar lik dyka upp lite överallt…

Det första man märker är vilken jävla ful film Brownrigg knåpat ihop. Don`t Look in the Basement ser inte bara väldigt billig ut utan klippningen är också lat och ganska inkompetent. Detta hade inte behövt vara ett hinder om det fanns någon originalitet eller en intressant historia. Det finns det inte. Samtliga skådespelare spelar över å det grövsta och deras karaktärer är sinnessjukt (ursäkta lustigheten) endimensionella. Hela handlingen byggs upp mot en plottwist i slutet som kan vara den mest förutsägbara någonsin. Jag såg den komma bara en kvart in i filmen och jag är övertygad om att bara genom att läsa min beskrivning av handlingen ovan så kan ni också luska ut den. När väl det stora avslöjandet ska komma så drar Brownrigg ut på det alldeles för länge. Det verkar som om att han försöker skapa spänning, men det blir riktigt pinsamt eftersom alla som är över fem år redan för LÄNGE SEDAN lagt alla pusselbitarna på plats. Allt kryddas också (såklart) med lite tuttar och litervis med blod…

Don`t Look in the Basement är en ful, tråkig, förutsägbar och fullständigt meningslös film. Att den blev en stor hit i drive-in biografer visar bara hur jävla dumma amerikaner är… 😉

Bolaget marknadsförde filmen genom att hävda att det fanns en koppling till Last House On the Left (som de tom visar klipp ur i början av trailern!). Det finns ingen sådan koppling…