Count Dracula (1970)

mars 7, 2011

Det fanns en ganska lång period i filmhistorien när varenda jävel ville göra sin egen version av Dracula (eller i alla fall exploatera vampyrkaraktärens namn). Det började med F.W. Murnaus icke-auktoriserade filmatisering av Bram Stokers roman 1922 (Nosferatu), gick via Tod Brownings Universalklassiker Dracula från 1931 (och dess informella uppföljare), till Hammers Dracula-svit med Christopher Lee som greven och Dan Curtis TV-film med Jack Palance som Dracula. Det fortsatte sedan med en Paul Morrisseys Andy Warhol-producerade Blood for Dracula, Werner Herzogs remake av Murnaus film och John Badhams Dracula (med Frank Langella som vampyren). Man hade hoppats på att det skulle sluta med Francis Ford Coppolas Bram Stokers Dracula, men så är nog inte fallet. Stokers vampyrförbannelse verkar inte vara så lätt att bli av med. Och då har jag inte ens gått in på alla lågbudgetinkarnationer (från världens alla hörn) av greven; Blacula, Dracula’s Dog, Dracula vs Frankenstein, Billy the Kid vs Dracula osv. Jag hade i princip kunnat fortsätta hur länge som helst.

Den spanska trashkungen Jess Franco kunde ju självklart inte vara sämre, utan ville också skapa sin egna version av den legendariska greven. Runt 1970 var en lite märklig övergångsperiod i Francos regikarriär. Han hade börjat som en sann auteur i början av 60-talet. Hans filmer var kanske inte alltid bra, men Franco hade åtminstone en väldigt utpräglad visuell stil och starka drag av surrealism i sitt berättande som gjorde hans tidiga filmer ganska unika. Om man först ser The Awful Dr. Orlof och sedan något av hans halvpornografiska alster från början av 80-talet så är det skitsvårt att förstå hur samma man kan ligga bakom båda dessa filmer. Franco slutade helt enkelt att bry sig om sina visioner och ersatte dessa med att istället bry sig om pengar. Samtidigt är jag helt övertygad om att han blev lite knäpp där någonstans på vägen. Slutet av 60-talet och början av 70-talet var en period när Franco fortfarande kunde spotta ur sig ganska märkliga och fascinerande filmer och blanda upp dessa med galet billigt trash. Count Dracula (aka Nachts, wenn Dracula erwacht) är ett märkligt möte mellan dessa två sidor hos Franco. Det är en film som lyckades attrahera en ganska imponerande rollista; Christopher Lee som vampyren, Klaus Kinski som Renfield, Herbert Lom som Van Helsing och det var andra gången Franco arbetade tillsammans med den vackra och karismatiska Miranda Soledad. Filmen var en spansk/västtysk/italiensk samproduktion, men spelades in på engelska. Det förklarar dock varför Count Dracula är klippt av självaste Bruno Mattei! Är det ett dåligt omen, eller…?

Den unge advokaten Jonathan Harker (Franco-favoriten Fred Williams) reser från London till Transsylvanien för att genomföra försäljningen av en fastighet. Byborna han träffar avråder honom självklart från att åka och möta den greve som vill köpa hus i London. Harker lyssnar såklart inte utan beger sig till greve Draculas slott. När han möter greven (Lee) så upptäcker den unge advokaten snart att den hövlige äldre mannen inte syns i speglar. Harker låter sig fortfarande inte avskräckas och hamnar då i grevens och hans tre vampyrkvinnors våld. Advokaten lyckas dock fly, men inte innan Dracula låtit sig transporteras i en kista till London. Harker visade honom nämligen ett foto på sin flickvän Lucy (Maria Rohm, ännu en Franco-favorit) och hennes vän Mina (Soledad). Ni kanske förstår min förvirring. Hur som helst så hittas Harker och transporteras till Professor Van Helsings (Loms) klinik. En annan av de intagna är Renfield (Kinski). Han har mött greven tidigare och känner nu hans närvaro i England. Snart börjar Mina försvinna och när hon dyker upp igen så beter hon sig inte bara märkligt, utan har även bitmärken på halsen!

Ni som läst Stokers roman inser nog att Francos filmatisering är förvånansvärd trogen förlagan, bortsett från på några få märkliga punkter. Varför har han bytt namn på karaktärerna Mina och Lucy tex? Även slutet skiljer sig rejält från romanen (till det sämre). Annars är det ganska tydligt vad Franco ville göra här. Uppenbarligen älskar han Hammers Dracula-filmer och ville skapa en sådan själv. Han har ju tom fått Lee att reprisera sin roll som greven. Dock så känns Francos film galet mycket billigare än Hammers alster. Miljöer och kostymer fungerar bra, men de få specialeffekter som förekommer får Hammer att framstå som Industrial Light and Magic. Musiken är dock mycket effektiv, men så är den skriven av duktige Bruno Nicolai (Caligula bla). Skådespelarna är genomgående mycket bra. Sämst i ensemblen är (lite förvånande) Klaus Kinski. Rollen som Renfield borde ju passa honom som handen i handsken, men han ser mest uttråkad ut (alternativt bakfull). Dålig regi, kanske? Filmen lider även av fruktansvärda ”natt för dag”-effekter som blir riktigt irriterande i längden. Överhuvudtaget så är Count Dracula förvånansvärt lam. Franco drar inte nytta av historiens makabra (och sexuella) moment till fullo. Detta är lite förvånande och medför att filmen faktiskt är jävligt tråkig.

Jag vet inte riktigt vad som hände här. Franco; kungen av perversion och sadism har gjort en filmatisering av Bram Strokers historia som är lamare än romanen! Ni kan med all rätt hoppa över den här filmen och om ni vill se en trogen filmatisering (som är mycket mer underhållande) se Bram Stokers Dracula istället.

Hittade bara en tysk trailer, men det är väl okej eftersom filmen faktiskt är en tredjedel tysk…

Annonser

6 svar to “Count Dracula (1970)”

  1. filmitch said

    Vapyrfilmer har jag lite svårt för det är sällan de är speciellt spännande eller skrämmande. 30 days of night är väl den bästa på senare år trots sina brister. Coppolas Dracula har jag blandade känslor inför ömson kanon ( Oldman ) ömsom kalkon ( Hopkins ).jag hade även svårt för den påklistarde kärlekshistorien. Boken Dracula är däremot bra.

  2. Sofia said

    Informativt som vanligt! Allt som låter en sålla i inte bara vampyr-, utan det specifika Dracula-träsket, mottages tacksamt. Boken är charmig men jag är liksom filmitch något ambivalent inför Coppolas version. Hopkins är väl en västanfläkt jämfört med Keeanu…

  3. Var inte alls förtjust i 30 Days of Night. Tyckte faktiskt den var ganska intetsägande. Men håller med dig annars, filmitch; vampyrer är inte så jävla spännande. Jag tyckte Coppolas filmatisering var kul, men så var det också sjukt många år sedan jag såg den. Boken är väl okej, lite överskattad, men som sagt okej. Hur som helst så sabbar Coppola det inte lika mycket som Franco.

    Håller förövrigt med att Reeves som Harker var en ren katastrof (Reeves i allt i och för sig). Det störde mig i ärlighetens namn mer än kärlekshistorien (ALLA har ju tagit sig friheter med romanen och jag har sett värre saker klistras på).

  4. Plox said

    Haha, gillade den tyska voiceovern i trailern. Klass!

    På tal om intressant vampyr-film, Shadow of the Vampire kanske kan vara något? Tycker själv den verkar klart intressant.

  5. filmitch said

    Jo den är inte helt ointressant men det är inte direkt ngn skräckfilm.

  6. Plox: Gillar oxå Shadow of the Vampire (den tredje remaken av Nosferatu, typ?), men visst kan man diskutera om det verkligen är en skräckfilm. I och med att allt är fiktion så tycker jag att den är det (New Nightmare al 1922!).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: