Dark Waters (1993)

februari 15, 2011

Den här filmen ska inte blandas ihop med Hideo Nakatas fantastiska spökfilm från 2002. Dark Waters är en rysk/italiensk/engelsk samproduktion. Titeln är en ordagrann översättning av den ryska originaltiteln; Temnye Vody. Antagligen för att undvika förvirring med Nakatas film (eller dess amerikanska remake) så kallas den här filmen ofta också för Dead Waters. Förvirrade? Värre ska det bli. Regissören Mariano Baino är italienare, men majoriteten av skådespelarna och filmteamet är britter och ryssar. Filmen är även inspelad på engelska. Varför har den då rysk originaltitel? Eftersom den är inspelad i Ukraina med mestadels ukrainska pengar (verkar det som). Den här filmens kosmopolitiska karaktär påminner om de italienska skräckfilmerna från 60- och 70-talet (när italienska studios spelade in sina filmer över hela Europa tom i Köpenhamn!). Och det är precis så Dark Waters känns; inte som en produkt från 90-talet utan som en gammal italiensk skräckfilm från dess gyllene era.

Michele Soavis Dellamorte Dellamore kallas ofta för den sista stora italienska skräckfilmen. Om det stämmer, så kan Dark Waters vara den näst sista. Det är ingen tvekan om vilka idoler Baino har. Han lyckas referera Dario Argento flera gånger om (både Suspiria och Inferno) och varvar detta med referenser till flera andra stora italienska klassiker; Pupi Avatis The House with Laughing Windows, Francesco Barillis The Perfume of the Lady in Black och det finns tom vibbar av Luigi Bazzonis Footprints här. Men tro inte att Dark Waters blir ett lapptäcke av idéer som inte riktigt går ihop med varandra. Baino lyckas göra stölderna till sina egna. Det centrala som han lärt sig från sina läromästare är att bilder, musik och stämning går före en logisk historia. Effektivt har han lyckats återskapa den känsla av surrealism som medförde att nackhåren reste sig när jag såg Inferno för första gången. Men samtidigt så har inte Baino fått till allt. Mer om det sedan. Ni kanske undrar vad Dark Waters handlar om?

Elizabeth (attraktiva Louise Salter) bor i London och får på sin fars dödsbädd reda på att han under tjugo års tid skickat pengar till en församling som ligger på en rysk ö. Det visar sig även att Elizabeth föddes på ön, en födsel som ledde till hennes mors död. Hon minns dock ingenting från de sju första åren av sitt liv. Elizabeth börjar brevväxla med en ung aspirerande nunna i församlingen, Theresa (Anna Rose Phipps), som övertalar henne att komma till klostret. Medan Elizabeth beger sig ut på den ryska landsbygden så upptäcker Theresa att nunnorna genomför någon typ av ritual i katakomberna under klostret. Denna upptäckt leder till att hon mördas. Samtidigt anländer Elizabeth i en by vid kusten. Det är storm och hon behöver hitta någon som kan föra henne till ön, men ingen är villig. Folk verkar vara rädda. Till slut hittar Elizabeth en kapten som är beredd att ta henne i sin båt för en ansenlig summa pengar. När Elizabeth väl anländer i klostret så bestämmer hon sig för att stanna ett tag och ta reda på vad som döljer sig i hennes förflutna. Hon blir tilldelad en ung nunna vid namn Sarah (Venera Simmons) som ska visa henne runt under hennes vistelse. Elizabeth börjar nu plågas av fruktansvärda mardrömmar. Hon märker även snart att flera av öns invånare är blinda. När hon hittar ett foto på sin mor (där hon håller Elizabeth som liten) förstår hon att hennes far ljugit för henne. Upptäckten leder till att hon nu svävar i livsfara. Men Sarah har en egen hemlighet som måste avslöjas. Detta händer i filmens ockulta final.

Förvänta er inte att ni kommer att förstå hur allting hänger ihop i slutet av Dark Waters. Filmen är tung på symbolik och inte villig att förklara speciellt mycket. Överhuvudtaget så innehåller manuset ganska lite dialog. Detta är dock inget större problem eftersom Baino skickligt ersätter plot med stämning. Det är en visuellt mycket attraktiv film han knåpat ihop, som använder sig av sin stämning och sina bilder för att föra in dig i en mardrömsliknande värld. Dock så måste jag ta upp filmens två stora brister. För det första är inte musiken tillräckligt bra för att göra de makabra bilderna rättvisa. Min andra stora kritik är att filmen, förvånansvärt nog, nästan saknar gore. Här visar Baino att han inte förstått sina läromästare till fullo. Styrkan med Dario Argentos två första Mother-filmer (och de andra filmerna jag nämnt) är att det brutala och makabra våldet är en del av den surrealistiska helheten. Det får de italienska filmerna från 70-talet att nästan framstå som ockult opera. Avsaknaden av extravagant gore får Dark Waters istället att verka lite pretentiös och långsam. Missförstå mig inte. Det finns några riktigt våldsamma scener i den här filmen. Dock är det lite för glest mellan dom. Denna avsaknad borde ersatts av en bättre uppbyggd handling, men nu känns det istället nästan som att kolla på en censurklippt svensk VHS-utgåva av Suspiria från 80-talet. Det är coolt, men inte helt tillfredsställande…

Dark Waters är en klart sevärd skräckfilm. Har du abstinens och saknar Argentos ockulta period så är den här filmen nog något av det närmsta du kan komma i fråga om stil, bilder och stämning. Det som dock stör mig är att Dark Waters lätt hade kunnat bli helt fantastisk, i stället för den helt okej film som den nu är…

Filmens trailers var i helt katastrofal kvalité, så jag lägger upp den här scenen istället. Hitta Argento-referensen! 🙂

Annonser

6 svar to “Dark Waters (1993)”

  1. Sofia said

    Lite nyfiken blir jag allt trots att referenser till Dellamorte gör mig mer tveksam 😉 Utan gore, skulle man möjligen kunna lika den vid The Wicker Man?

  2. Sofia: Inte riktigt. The Wicker Man är fyndigare (eller i alla fall manustyngre). Dark Waters är nog mest lik Suspiria och Inferno.

    Jag gillar Dellamorte Dellamore väldigt mycket, men jag jämför faktiskt inte Dark Waters med den. Skrev bara att det ofta hävdas att Soavis film ”är den sista stora italienska skräckfilmen”. Visst kan man ifrågasätta om Dellamorte… verkligen är en skräckfilm (kanske mer dark fantasy/komedi). Bainos film däremot har ingen humor alls…

  3. Sofia said

    Nej, jag förstod att den egentligen inte hade något direkt gemensamt med Dellmorte innehållsmässigt, men jag blir alltid lite tveksam när den filmen nämns, oavsett sammanhang 🙂

    http://bilderord.wordpress.com/2010/08/26/dellamorte-dellamore-1994/

  4. Fy fan vad hård du är, men det verkar vara en film som folk antingen älskar eller ogillar väldigt mycket. Jag tillhör den första kategorin. Tycker att Dellamorte är en galet fantasifull och originell film. Humorn är dess stora svaghet (den är lite hit or miss). Men det kompenseras upp av intressanta frågor om identitet och sexualitet och ett jävligt coolt slut.

  5. Sofia said

    Haha, de frågorna måste jag har missat totalt. Men jag kan hålla med om att de hade tagit slutet något bortom ”Hur fasen slutför vi det här då?”

  6. […] Sorgligt nog ledde detta även till att han aldrig fick den den uppmärksamhet som han förtjänar. Kommer ni ihåg min recension av  Mariano Bainos Dark Waters? The Perfume of the Lady in Black är den filmen som Baino ville göra. Men han misstog avsaknad av […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: