Music for the Masses: Viva Italia! del 5

januari 27, 2011

Tidigare ikväll drack jag whiskey och hade en LÅNG utläggning om Dario Argento. Under mitt föredrag prisade jag Inferno som den logiska slutpunkten på hans konstnärskap. När folk kritiserar Argentos senare filmer så borde de ställa sig frågan; vart kunde han gå efter det här? Jag tycker det är helt logiskt att Argento gick tillbaka och började gräva i det förflutna eftersom det i princip är omöjligt att göra en så visionär film som Inferno igen. Det som också är intressant är att Argento dissade Goblin den här gången (efter deras två extremt framgångsrika samarbeten i Deep Red och Susperia). Istället valde han (otippat nog) Keith Emerson att skriva soundtracket och Emerson gjorde ett helt fantastiskt jobb. Detta bidrar bara till varför Inferno känns så konstig, så utflippad, så fel…….men ändå så jävla rätt!

Emersons vackra pianointro som prefekt sätter tonen till den märkliga värld som Inferno är…

Den helt fantastiska klagosången/hymen till Lacrimarum; den andra modern…


Annonser

8 svar to “Music for the Masses: Viva Italia! del 5”

  1. Jag hade tänkt vänta tills den nya DVD-utgåvan av Inferno går ner i pris lite till (även om den redan är billig) men det blir allt svårare att stå emot…

  2. Har du sett den innan?

  3. Nej, det är ju det jag inte har! 🙂

  4. Fan vad avundsjuk jag blir! Lätt Argentos mest säregna film. Personligen så tycker jag att den är mer intressant än Suspiria.

  5. Sofia said

    Väldigt intressant! Jag tror att jag har sett Inferno, men det var så himla länge sedan så det nästan inte gills. Men mina Argento får nog vänta ett tag till i hyllan, det känns inte så filmer man river av när man får en kvart över 😉

  6. Oj jäklar, nu bygger du upp mina förväntningar. Suspiria gick direkt in i kategorin ”favoritfilmer” för mig.

  7. […] om vilka idoler Baino har. Han lyckas referera Dario Argento flera gånger om (både Suspiria och Inferno) och varvar detta med referenser till flera andra stora italienska klassiker; Pupi Avatis The House […]

  8. […] Den andra filmen i Argentos Three Mothers-trilogi har ofta kritiserats för att den knappt har en handling och är flummig. Men jag älskar den här filmen! Argento bryter skräckgenrens ramar och skapar en väldigt märklig konstfilm. Jag tror att det är så man ska se den här filmen. Det är en resa som du inte növändigtvis behöver förstå, utan endast åker med på. Musiken är även fantastisk. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: