Il Maestro: Don Coscarellis Phantasm (1979)

januari 25, 2011

Visst kan man diskutera hur mycket en ”mästare” Don Coscarelli egentligen är. Förutom Phantasm-serien och (den i och för sig underhållande) b-films hyllningen BubbaHo-Tep, så är inte hans repertoar så mycket att hänga i julgranen. The Beastmaster? Survival Quest? Ni förstår min poäng. Samtidigt så har Coscarellis Phantasm-filmer byggt upp ett fanatiskt kultfölje och det kan inte ignoreras att de varit väldigt inflytelserika på amerikansk skräckfilm. Scarecrows (som jag skrev om för inte så länge sedan) känns tex verkligen som en film i Phantasms anda. Samtidigt så måste jag erkänna att när jag för första gången såg de fyra filmerna (Phantasm, Phantasm II, Phantasm III: Lord of the Dead och Phantasm IV: Oblivion), så var jag inte jätteimponerad. Visst tyckte jag att de var underhållande och visst anser jag att de är väldigt konsekventa uppföljare (att de börjar direkt efter den förra filmen och att skådespelarna återkommer i sina roller), men samtidigt så tyckte jag att Coscarelli komplicerade sin historia allt mer och mer vilket medförde att den i slutet var fullständigt oförståelig. Serien som helhet makes no fucking sense. Men ju fler av uppföljarna jag såg desto mer började jag längta tillbaka till den första filmen. När jag slutligen såg om den så började jag plötsligt känna att jag uppskattade den mer. När jag såg den tredje gången så växte den ytterligare. Idag tycker jag att Phantasm är en av de bästa amerikanska skräckfilmer som gjorts under 70-talet. Och då måste vi komma ihåg att den har hård konkurrens…

Innan vi fortsätter så måste jag dra filmens handling i korthet. Mike (A. Michael Baldwin) och Jody (Bill Thornbury) är två föräldralösa syskon som bor i en sömnig amerikansk småstad. Lillebrorsan Mike är livrädd att förlora Jody (precis som de båda förlorade sina föräldrar). Samtidigt plågas han av märkliga mardrömmar. När Jody ska besöka en väns begravning (som vi ser bli dödad i filmens början), följer Mike efter. Han stannar kvar på kyrkogården (kallad Morningside) efter ceremonin och blir vittne till en märklig incident. Begravningsentreprenören (den legendariska Angus Scrimm i en helt fantastisk roll) plockar upp kistan som om den vore gjord av papper och kastar den i en likbil. Detta blir början på en märklig historia som omfattar resor mellan dimensioner, reanimerade lik som återvänder som dvärgar i kåpor, mordiska robotsfärer (som borrar sig in i folks huvuden) och allt kan knytas till den bisarre begravningsentreprenören; kort och gott kallad The Tall Man. Mike och Jody hamnar i livsfara när de lyckas avslöja de märkliga händelserna i och runt Morningside. Tillsammans med sin vän Reggie (karismatiska Reggie Bannister) så måste de nu stoppa The Tall Man innan han kommer åt dom. Men händer verkligen allt det här på riktigt?

I motsats till de senare filmerna i serien (som är mer actionfyllda), så är Phantasm en ganska långsam historia. Den förlitar sig mer på snygga bilder och en drömsk stämning än den faktiska handlingen. Detta är verkligen filmens styrka. Historien är så lekfull, och full av märkliga infall, att Phantasm verkligen känns som en dröm. Jag skiter i vad Coscarelli säger; jag är helt övertygad om att den här filmen aldrig hade någon påtänkt uppföljare (det tog ju trots allt nio år innan Phantasm II kom ut). Det är just så jag tror man ska se den; som en helt fristående film som slutar där med The Tall Man i spegeln. Om du ser den på detta sätt framkommer filmens styrkor mycket tydligare. Den är faktiskt helt unik i sin atmosfär och gränsar nästan ibland till konstfilm. En konstfilm som körts genom en grindhouse-kvarn. Det är även en märkligt vacker film, där relationen mellan de två bröderna får mycket kött på benen genom väldigt enkla medel. Av någon anledning så är scenen där Mike springer efter Jody (när han åker iväg på sin moped) både minnesvärd och stark. Det är en kombination av bilder, musik och bra skådespeleri som gör scenen drabbande (och att man vet att Mikes rädslor att brodern ska lämna honom inte är obefogade). Phantasm är (lite märkligt nog) fylld av sådana här emotionella scener som fungerar. Lika mycket som det är en surrealistisk skräckfilm influerad av sci-fi, så är det en film om rädslan att bli lämnad ensam och hur man hanterar denna rädsla. Det blir en väldigt konstig och unik kompott.

Jag tycker gott du kan skippa uppföljarna, men den första Phantasm är en så pass unik film att den verkligen borde ses. Och har du redan sett den så tycker jag att den förtjänar att ses om. Om det är någon film som växer för varje gång man ser om den så är det den här. Don Coscarelli lyckades (endast 25 år gammal) att skapa en sällsam och känslomässigt drabbande liten lågbudgetskräckfilm; full av fantastiska bilder, unika infall och otrolig stämning.

Filmens trailer är faktiskt ganska bra och fokuserar mycket både på känslan av dröm och på mystiken…

Annonser

11 svar to “Il Maestro: Don Coscarellis Phantasm (1979)”

  1. Som vi konstaterade första gången du tog upp ämnet: den är ett stycke unik film som även om jag inte håller med är sjuttiotalets bästa, åtminstone lätt hamnar bland årtiondets Topp 5! Klart sevärd och en genuint egen historia!

  2. Psykotronisk: Jag skrev faktiskt ”Phantasm är en av de bästa amerikanska skräckfilmer som gjorts under 70-talet” (notera ”en av de bästa”).

    Vi är överens! 🙂

  3. filmitch said

    Satt igår och svor över Voddler som jag inte fick igång. just denna film var den jag tänkt mig se. Efter din recension får jag försöka på nytt.
    Har nu fixat Terror train och Scarecrows som jag oxå ska se. Den här bloggen har en tendens att öka på min månste se lista 😉

  4. filmitch: Det är inte så konstigt, eftersom Voddler alltid kraschar. Jag fick slutligen spel och kastade ut skiten.

    Se Phantasm innan du ser Scarecrows!

  5. Månne om jag inte sett den första filmen? Det känns så bekant, så bekant men ändå inte… Under det glada 90-talet tryckte jag i mig mängder med film och TV 4 visade ju allt möjligt på nätterna. Tja, kanske en omtitt krävs i sådana fall.

  6. Jag minns när TV4 visade alla Fredagen den 13de mitt i natten. Det var grymma tider för sömnlösa! 🙂

    Se absolut om den här om du är det minsta osäker, Blue Rose Case.

  7. Sofia said

    Huh, jag borde alltså se den här minst två gånger till? Det vete fasen… Funkade inte alls för min del, bara skum och inte alls skrämmande. Av förklarliga skäl tog jag mig aldrig ens fram till uppföljarna. Men en väldigt bra text!

  8. Jag håller med psykotronisk att den här filmen verkligen vinner på originalitet. Och The Tall Man är fan jävligt creepy. Men smaken är som…. 🙂

  9. […] setts till i någon annan film överhuvudtaget. Bortsett från en. Angus Scrimm (The Tall Man från Phantasm) är med i en liten, tidig roll som läkare. Tyvärr mördas han efter typ en […]

  10. […] sig på skräck, exploitation och kult. Var tidiga med schyssta utgåvor av tex Dario Argento, Phantasm, Blood on Satans Claw och mycket annat. Ger även ut andra typer av udda filmer och animation. Ägs […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: