Scarecrows (1988)

januari 20, 2011

På rak hand så kommer jag inte på så många skräckfilmer om mordiska fågelskrämmor. Förutom Night of the Scarecrow från 1994, så är den här lilla lågbudgetfilm den enda andra jag kommer att tänka på. Scarecrows var William Wesleys första film. Efter den har han tyvärr knappt gjort något annat alls. Detta är lite märkligt. Scarecrows har nämligen på senare år byggt upp ett ganska ordentligt kultfölje och många kallar den för en av 80-tals skräckens bäst bevarade skatter. Intresset för filmen blev så stort att självaste MGM för några år sedan gav ut den på DVD. Självklart blev jag nyfiken på what all the fuzz was about. Handlingen finns det inte mycket att orda om eftersom filmen endast har 7 karaktärer. Fem ex-militärer utför ett rån på en flygplats och kidnappar en pilot och hans tonårsdotter för att flyga dom till Mexico. Någonstans över södra USA bestämmer sig en av rånarna (B.J. Turner) att blåsa de andra och hoppar ut ur planet med en fallskärm och pengarna. De andra följer efter. Snart hittar gruppen ett övergivet hus omgett av kors och VÄLDIGT MÅNGA fågelskrämmor. Medlemmarna i gruppen börjar att dödas en och en.

Som ni hör så är Scarecrows tunn på handling. Den utspelar sig i princip bara på en plats; i det övergivna huset och skogspartiet runt omkring. Om vi börjar med det som är dåligt med filmen så är skådespelarna verkligen inget vidare. Dialogen mellan karaktärerna är inte heller någon stjärna i den här showen, så allt kanske inte kan skyllas på de stackare som faktiskt måste rabbla klichéerna. Men skadad av euroskräck som jag är, så kan jag faktiskt ha överseende med båda dessa aspekter så länge som det kompenseras upp av något annat. Jag pratar såklart om musik, stil, stämning och kanske framför allt det mest grundläggande faktum som gör att vi kollar på skräck från första början; nämligen att det vi ser är skrämmande. På alla dessa punkter måste jag erkänna att Scarecrows överaskar. För att ha en sådan ärkeamerikansk build up (och så ärkeamerikanska karaktärer) så känns den inte speciellt amerikansk överhuvudtaget. Trots filmens korta längd (lite över 80 min) så lägger Wesley ner förvånansvärt lång tid på att bygga upp stämning. Nästan halva filmen är ett långsamt intro till det som vi vet är oundvikligt (att fågelskrämmorna börjar leva) och det blir aldrig tråkigt utan spänningen ökar konstant.

En annan styrka hos filmen är dess ganska originella blandning av genrer. I grund och botten så är Scarecrows en heist-film (där vi i och för sig inte får se själva rånet utan endast dess efterverkningar), men slår sedan över till att både låta sig influeras av zombiefilm och övernaturlig skräck. Denna lekfullhet är väldigt befriande och känns helt naturlig i sammanhanget. Miljöerna skildras ganska mörkt, men med ett säreget öga för detaljer. När själva fågelskrämmorna väl kommer fram så är kostymerna mycket effektiva och de ser faktiskt rejält obehagliga ut. Kombinationen av musik, slowmotion, de naturalistiska miljöskildringarna och fågelskrämmornas utseende får mig faktiskt att tänka lite på Amando de Ossorios Tombs of the Blind Dead. Det är inget dåligt betyg. Men Scarecrows absolut största styrka är något helt annat. Något som är galet oamerikanskt. Filmen förklarar inte alls varför fågelskrämmorna börjar leva och var de kommer ifrån. Dock lägger Wesley in små pusselbitar som du som tittare känner kan vara byggstenar i det större mysteriet. Även karaktärerna har sina egna teorier. Just den här känslan av mysterium är stark genom hela filmen och trots att det aldrig blir löst så vet ju alla att det som påverkar oss mest inte är vad vi faktiskt får se utan vad vi själva kan knåpa ihop i vårt huvud. På denna front briljerar Scarecrows och blir något mer än vad den faktiskt är.

Om du inte går in i denna film med inställningen att du ska se en ny skräckklassiker (vilket många på nätet försöker lura i dig), så kommer du att mötas av en fascinerande, stämningsfull och faktiskt ganska obehaglig liten skräckfilm. Den här förtjänar verkligen att ses!

Den enda trailer jag hittade med bra kvalité är tyvärr på tyska. Det får ni leva med…

Filmens intro-musik. Notera även MGM:s grymt löjliga tagline på DVD-omslaget som verkligen inte gör filmen rättvisa!

Annonser

7 svar to “Scarecrows (1988)”

  1. norwood said

    Dark Night of the Scarecrow från -81 platsar väl under den här rubriken. Var ett tag sen jag såg den. Sen finns det nått med Patrick McGoohan (of The Prisoner och Danger Man fame) som jag inte hittar just nu (utlånad?) och inte kommer ihåg namnet på.

  2. ”Dark Night of the Scarecrow” har jag aldrig hört talas om. Läste om den på imdb precis och den verkar mycket lovande. Tack för tipset!

    Angående Patrick McGoohan; menar du ”Dr. Syn, Alias the Scarecrow” från 63? Verkar inte vara en skräckfilm dock… 😦

  3. norwood said

    Ja,ja, den var det ju: The Scarecrow of Romney Marsh heter den också. Skaffade den enbart för att McGoohan är med.

  4. Sofia said

    Den här lät riktigt rolig, tack för tipset! Och jag har en känsla av att det här med eviga förklaringar till varför saker och ting händer har kommit mer på senare år?

  5. Sofia: Varsågod! Du kanske har rätt. Det kanske var mindre så under 80-talet (kommer dock inte på några andra exempel så där direkt).

  6. […] och det kan inte ignoreras att de varit väldigt inflytelserika på amerikansk skräckfilm. Scarecrows (som jag skrev om för inte så länge sedan) känns tex verkligen som en film i Phantasms anda. […]

  7. […] att ha läst om filmen Scarecrows hos Trash is King kände jag att borde se filmen då den verkade både orginell och spännande. TiK tycker nog […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: