Ghost Story (1981)

januari 18, 2011

Jag har tidigare skrivit om Peter Straubs roman med samma namn. Den höjs ofta till skyarna som en modern skräckklassiker, men jag var inte jätteimponerad. Boken är snårig, har alldeles för många sidohistorier och karaktärer och det känns som om Straub överhuvudtaget vill för mycket. Trots det så blev Ghost Story en bestseller när den kom 1979. När boken skulle filmatiseras två år senare tog man in Lawrence D. Cohen för att skriva manus utifrån Straubs roman. Cohen hade tidigare skrivit manuset baserat på Stephen Kings Carrie åt Brian De Palma och skulle sedan flera gånger om föra King till tv-rutan (bla. i Det och Knackarna). Regissör blev den ointressanta John Irvin. Mest resurser lades dock på den imponerande skådespelarensemblen. Eftersom historiens huvudpersoner är ett gäng pensionärer, så lyckades man få ett gäng Hollywoodlegender att porträttera karaktärerna; Fred Astaire (i sin sista filmroll), Melvyn Douglas, Douglas Fairbanks Jr. och Patricia Neal (för att nämna några). Den effekttunga historien krävde även en duktigt makeup-artist. Här fick man självaste Dick Smith (Exorcisten) med på tåget. Hela projektet finansierades av Universal Pictures. Men hur blev då själva filmen?

Jag har redan skrivit om historien i min recension av romanen, men drar den nu i korthet igen. I den lilla staden Milburn samlas ett gäng äldre män regelbundet för att berätta spökhistorier för varandra. Sällskapet kallas för The Chowder Society och döljer en mörk hemlighet. Samtidigt återvänder Don (Craig Wasson) till Milburn efter sin brors mystiska död. Han är son till Edward (Fairbanks) som är med i sällskapet (till skillnad från boken där Don är Edwards brorson). Don inser snart att de äldre männen drabbas av fruktansvärda mardrömmar och hemsökelser nattetid. När Edward dör genom att hoppa från en bro, börjar Don efterforska vad det är som händer. Han hittar ett foto i sin fars källare på sällskapet som unga. Problemet är att den kvinna som The Chowder Society är med på bilden är samma kvinna som han själv nyligen haft en affär med…

Ghost Story har ofta kallats för en besvikelse. Jag tror att de som huvudsakligen blev besvikna är fans av Straubs roman. Cohens manus har nämligen i princip skurit bort samtliga sidohistorier och fokuserar endast på den centrala ploten från boken (vilket betyder att väldigt många av Milburns invånare överhuvudtaget inte är med i filmen). Även vissa karaktärer och deras relationer har gjorts om för att undvika sidospåren. Jag är inget större fan av boken och måste erkänna att jag tycker detta fungerar ypperligt. När jag läste Ghost Story så glömde jag faktiskt bort att det finns en ganska läskig grundhistoria i alla distraktioner. Den kommer verkligen fram i filmen! Att Cohen även ändrat bokens löjliga slut ser jag som ett stort plus och filmens slut är istället både ganska skabbigt och smått obehagligt. En liten kritik av Cohens manus är att han fortfarande väljer att ha med Gregory och Fenny i historien. Problemet är att han inte alls förklarar var de kommer ifrån och de försvinner sedan spårlöst ur handlingen, vilket nog är väldigt förvirrande om du inte läst romanen.

Skådespeleriet från de åldrande Hollywoodstjärnorna är verkligen toppklass. Speciellt Astaire som Ricky Hawthorne var ett mycket bra val. Den gamla musikalstjärnan lyckas med mycket små medel att få honom att känns exakt lika sympatisk som i romanen. Även visuellt är Ghost Story imponerande. Eva Gallis hus ser verkligen riktigt bra ut. Det är inte alls som i romanen där det mer är förknippat med en känsla av skräck. Eftersom sådant är svårt att uttrycka i en film väljer Irvin istället att göra huset visuellt slående och extravagant, vilket fungerar perfekt. Även de snöklädda miljöerna används bra. Dick Smiths effekter är ofta både groteska och mycket välgjorda. Ett stort problem med filmen är dock att den alldeles för ofta förlitar sig på chockeffekter, vilket tyvärr fråntar lite av stämningen. Även musiken fungerar mindre bra och lyckas inte bidra till att höja den här annars ganska välgjorda filmen.

Trots brister, så är Ghost Story en sevärd skräckfilm. Den är mycket bättre än sitt rykte och faktiskt bättre än boken (vilket är lite ovanligt). Det är skönt att Irvin inte fegar ut på bokens mer makabra och sexualiserade sidor. Filmen är både ganska grotesk och sleazy. Överhuvudtaget är det sympatiskt att den ofta känns mer som en lågbudgetskräckfilm från det tidiga 70-talet, än en storbolagsrulle från 80-talet. Men i slutändan är det dock lite för många kamerapanoreringar som avslöjar ett ruttnande lik, vilket blir ett lite sorgligt bevis på att Irvin inte riktigt behärskar det här med skräckfilm till fullo.              

Man ser att det är en storbolagsfilm på trailern, som är mycket välgjord.

Annonser

8 svar to “Ghost Story (1981)”

  1. filmitch said

    Jag gillar boken och tycker att filmen är helt ok synd bara att Craig Wasson är med har svårt för den skådisen.
    Däremot håller jag med dig att Straubs romaner och även noveller kan vara lite väl snåriga och spretiga, sitter nu och kämpar mig igenom ”Drakens dag” och har även Shadowlands på lut.

  2. Tycker Wasson är helt okej som Don Wanderley. Dock är karaktären mindre tokig i filmen (fast kanske inte mer ointressant), men det är inte hans fel.

    Jag har bara läst Ghost Story av Straub. Har du några andra tips?

  3. filmitch said

    Om det är Straub du efterfrågar så har jag inte läst speciellt mycket av honom då jag finner hans böcker onödigt snåriga men hans bästa är nog faktiskt Ghost Story. Floating dragon (Drakens dag) som jag läser nu verkar utveckla sig till en salig röra och Shadowlands som var länge sedan jag läste, var nog för ung, var flummig med jag ska ge den en omläsning.
    Hans novellsamling Houses Without Doors är ok. Den första historien i den samlingen är en obehaglig berättelse men det finns bättre författare att sätta tänderna i.

  4. Det lät som om du hade koll på Straub, så jag tänkte att du läst fler av hans böcker. Misstänkte att jag läst hans bästa (som inte var speciellt bra) och precis som du säger så finns det mycket bättre skräckförfattare där ute än han.

  5. Sofia said

    Åhå, och jag som hållit mig undan den här för att jag tyckte precis som du om boken (har en vag känsla av att jag inte ens läste klart den). Det kändes hela tiden som om King plockat upp stafettpinnen och gjorde historien mycket bättre i It. Men filmen kändes helt plötsligt väldigt intressant (inte It alltså, den är rätt sunkig ;)).

  6. Sofia: Filmen är klart bättre än boken! Som sagt så skär Cohen bort alla 200 sidohistorier (och karaktärer) vilket gör historien mer tight. Plus att slutet i filmen är galet mycket bättre!

    Inget mästerverk, men klart sevärd.

  7. filmitch said

    När vi ändå är inne på skräckförfattare och böcker vill jag slå ett slag för Dan Simmons ”Summer of night” en bra rysare kanske lite smörig mot slutet.
    Clive Barker hör även till mina favoriter i genren speciellt Books of blood och The damnation game.

  8. filmitch: Barker gillar jag mycket och av Dan Simmons så har jag bara läst (och recenserat) Song of Kali.
    Se här:
    https://trashisking.wordpress.com/2010/03/12/song-of-kali-av-dan-simmons/

    Tack för tipset!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: