Il Maestro: Harry Kumels Daughters of Darkness (1971)

december 20, 2010

Vampyrer har aldrig fått min motor running. När det kommer till Universals klassiker så har jag alltid föredragit James Whales Frankenstein före Tod Brownings Dracula. Jag går inte igång på Hammers Dracula-rullar med Christopher Lee. Jag är inget fan av Francis Ford Coppolas Bram Stokers Dracula. Tony Scotts The Hunger är överskattad. Om jag ska räkna upp de vampyrfilmer som jag gillar så ryms de på en enstaka hand; Kathryn Bigelows Near Dark är bra, likt Abel Ferraras The Addiction och tv-filmen The Night Stalker (som jag tjatar om hela tiden numera). Även Guillermo del Toros Cronos är väldigt bra. Fright Night och From Dusk Till Dawn är underhållande. Även vissa av Jean Rollins (RIP) vampyrfilmer kan vara ganska sevärda (dock långt ifrån alla!). Jag är även ett fan av True Blood, fast det beror nog främst på allt annat freaky de kastar in i den serien och inte nödvändigtvis för att den innehåller vampyrer. Det stora problemet med subgenren är att vampyren ska vara en symbol för förbjuden sexualitet. Detta var provokativt typ 1930 och har ingen giltighet idag. När denna aspekt av mytologin ska utforskas i moderna vampyrfilmer stannar regissörerna ofta vid skitnödiga metaforer och utvecklar temat väldigt sällan bortom dessa. Eller så fläskar de på med naket och knullande så det kommer ut ur öronen på en. Visst hade det varit kul att se en vampyrrulle som verkligen tar tag i det här med förbjudet sex på ett seriöst, psykologiskt sätt?

Kommer ni ihåg i min recension av Calvaire där jag frågade mig vad fan belgisk skräckfilm var för något? Jag skäms verkligen eftersom jag helt glömde bort att en av min favoritfilmer faktiskt är från Belgien och att den med all rätta kan kallas för skräck. Den är regisserad av Harry Kumel som är en märklig man. Han blev först känd som surrealist och gjorde en hel mängd kortfilmer och dokumentärer. Sedan gjorde han ett fåtal långfilmer. En av dessa var Malpertuis. Denna bisarra filmatisering av Jean Rays roman, har inte bara Orson Welles i en roll utan vissa hävdar även att det är en av de bästa belgiska filmerna genom tiderna. Hur som helst floppade den rejält när den kom och Kumel började istället jobba för tv och som lärare på den holländska filmhögskolan. Detta är jävligt synd eftersom Kumel inte bara är en fantastisk historieberättare med en utpräglad visuell stil. Han är även jävligt duktig på att skildra sina karaktärers psyken med ganska enkla medel och därmed göra dom jävligt mångsidiga. En annan förmåga Kumel besitter är att få ganska vardagliga situationer att kännas fantastiska och tvärt om; att få det fantastiska att kännas vardagligt. Båda dessa förmågor drar han fram och maxar i Daughters of Darkness (originaltitel: Les lévres rouges vilket betyder ”de röda läpparna”), en vampyrfilm som inte alls nödvändigtvis handlar om vampyrer.

Stefan (John Karlen) och Valerie (Danielle Ouimet) är ett ungt, snyggt nygift par som anländer till den belgiska kuststaden Ostend. Det är vinter och turistorten är är väldigt tom på folk. Paret ska fortsätta till England för att berätta för Stefans mor att de gift sig, men Stefan är nervös. Tidigt förstår vi att han har en makaber och pervers sida. När paret vandrar runt mellan kanalerna i Ostend ser de polis bära bort en död ung flicka. Stefan vill få en glimt av liket och när Valerie vägrar misshandlar han henne. Paret tar in på ett vackert gammalt hotell vid stranden och när de framåt kvällen ska ha sex så tar Stefan fram sitt skärp. Valerie intalar sig dock att hon är lycklig. Det visar sig snart att det unga paret inte är ensamma på hotellet. En attraktiv medelålders grevinna (den fantastiska Delphine Seyrig från bla. Borgarklassens diskreta charm) och hennes vackra unga assistent Ilona (Andrea Rau) har också checkat in.

Grevinnan är ungrare och heter Elizabeth Báthory. Receptionisten hävdar att hon varit på semester i Ostend 40 år tidigare (när han var en liten pojke) och noterar att hon knappt åldrats alls. Stefan menar att han måste blanda ihop hennes med någon annan. Báthory dras till det unga paret, men dyker bara upp i hotellbaren nattetid. Särskilt Valerie verkar falla henne i smaken. Detta gör Ilona svart av avundsjuka och hon försöker förföra Stefan. Han tacklas dock med sina egna problem; nämligen ”modern” i England som säger att ”hon” saknar honom så mycket. Vad som följer är sexualiserat våld, en märklig relations rektangel och slutligen död. Men vad kommer hända när solen går upp?

Låter beskrivningen ovan kryptisk? Det är inte så konstigt eftersom handlingen i Daughters of Darkness är ett ganska komplicerat nät av relationer. Det är skitsvårt att göra filmen rättvisa utan att skriva för mycket och gräva ner sig över huvudet i den mångbottnade historien. När jag såg filmen för första gången tänkte jag; shit, detta är den vampyrfilm jag alltid velat se! Men är det verkligen en vampyrfilm? Det är nog upp till betraktaren. Kumel har den väldigt goda smaken att lämna den frågan väldigt öppen. En av karaktärerna dör tex genom att spetsas genom hjärtat. Men var hon verkligen en vampyr? Vem vet? Förvänta er inte några huggtänder alltså.

Vad Kumel istället lägger fokus på är att skildra relationerna mellan tre väldigt sköra individer. Över dessa ställer sig grevinnan som en nästan övermäktig patriark som spelar ut dom mot varandra. Det tåls att sägas igen att Seyrig är helt jävla fantastisk i den här filmen! Kumel instruerade henne att hon skulle spela Báthory som om hon vore Marlene Dietrich och hon lyckas. Karaktären uppvisar ett förföriskt och graciöst lugn värdigt den tyska skådespelerskan. Men det är inte bara skådespelarinsatserna som är imponerande. Kumel briljerar även på det estetiska planet. Filmen är förföriskt vacker och det är fascinerande hur han leker med vampyrmytens symboler. Jag trodde aldrig någonsin jag skulle säga detta, men Daughters of Darkness är en jävligt sexig film.

Jag är medveten om att många säkert hade kallt Daughters of Darkness för långsam, pretentiös och anmärkt på att den främst är ett stört relationsdrama. Men för mig spelar det ingen roll. Detta är den bästa vampyrfilm jag någonsin sätt!

Filmens musik är gjord av François de Roubaix och är väldigt bra. Istället för trailern så kommer här istället en låt från soundtracket..


Annonser

8 svar to “Il Maestro: Harry Kumels Daughters of Darkness (1971)”

  1. I och med att jag nästan listade samtliga relevanta vampyrfilmer genom tiderna så glömde jag nämna två som jag verkligen gillar; Nosferatu (F.W. Murnaus inte Herzogs) och (såklart) Låt den rätte komma in.

  2. Sofia said

    Fin text om en film som uppenbarligen slår an många toner hos dig men jag måste erkänna att jag inte vet om jag blev så sugen på att se den 🙂 Däremot känns det som om potentialen hos Elizabeth Báthory är sorgligt underutnyttjad i vampyrgenren — damn you Bram Stoker!

    Och så kan jag ju inte låta bli att fråga: någon särskild anledning till att du kallar Bathory för patriark eller var det bara en slip of the tongue? 😉

  3. Nä, det är inget slip of the tongue. Tänkte länge vilket ord jag skulle använda. Det finns ju ingen feminin form av patriark. Patriarkata? Matriark? Matriarkata?

    Poängen är iaf att Báthory ser de andra karaktärerna som sin egendom och styr deras liv så de ska tillfredsställa hennes behov.

    Joseph Sheridan Le Fanus ”Carmilla” kom ju ut före Stokers roman (och influerade antagligen den), men pga den senares framgångar så ser alla Vlad III som inspirationskällan till vampyrmyten, vilket jag håller med känns jävligt orättvist.

    Har du förresten sett Hammers ”The Vampire Lovers”? Det är en mindre arty och mindre tungsint återgivning av Báthory-myten.

  4. Sofia said

    När det gäller feministisk (och jag använder den termen MYCKET brett) vampirism har jag inte kommit så värst mycket längre än Carmilla för närvarande.

    http://bilderord.wordpress.com/2010/07/06/carmilla-1872/

    Charmen med Bathory är ju att hon likt Vlad har en viss grund i historien, så där skulle man ju kunna göra en hel del manusmässigt sett.

    Och visst finns det en feminin form av patriark — matriark och matriarkat. Men de används sällan i den mycket negativa dager som patriarkat kommit att hamna i…

  5. Skojade lite. Jag valde patriark framför matriark eftersom jag tänkte att folk kanske inte känner till termen.

    Vad jag känner till så finns det ingen film som behandlar Bathory-myten på ett intressant sätt (förutom Daughters of Darkness då). Däremot ser det bättre ut på den ”feministiska” vampyrfronten. Även i The Addiction blir Lili Taylors karaktär gjord till vampyr av en äldre kvinna (fast i den filmen generellt så är vampyren en symbol för drogmissbrukare).

  6. Sofia said

    Aha, då är jag med 😀 Det kanske skulle vara något, ett feministiskt vampyrtema? Finns ju åtminstone en varulvsfilm (Ginger Snaps), däremot kan jag inte på rak arm komma på en zombierulle med uttalat tema åt det hållet (om man nu tänker ”de tre stora”)…

  7. Yuznas Return of the living Dead 3 är tex grymt intressant ur ett genusperspektiv. Så det finns tom inom den genren! 😉

  8. […] anledning från Trash is King! där det förekom en kort diskussion om Elizabeth Báthorys underutnyttjade potential i […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: