The Reincarnation of Peter Proud (1975)

november 30, 2010

Nu var det dags för en ny amerikansk skräckfilm från 70-talet. Denna hör mer till mainstreamfållan än tex Let`s Scare Jessica to Death eller Messiah of Evil. The Reincarnation of Peter Proud är regisserad av J. Lee Thompson som gjort en av mina absoluta favoritfilmer när jag var liten; Kanonerna på Navarone. Han har även regisserat några av uppföljarna till Apornas Planet och Cape Fear (originalet så klart). Den sista filmen visar att Thompson kan det där med skräck. Att The Reincarnation hade en helt okej budget bekräftas också av att Jerry Goldsmith blev anlitad att skriva musiken. Exorcisten blev startskottet för en hel rad storbudget skräckrullar med ockulta/religiösa förtecken; som tex Omen eller Audrey Rose. Thompsons film tillhör också den här kategorin. Fast den försöker mer vara en ockult thriller än en renodlad skräckfilm. Denna subgenre är grymt intressant, men det har gjorts väldigt få bra filmer inom den (Angel Heart, The Ninth Gate) och flera inte lika lyckade (Djävulens Advokat). Hur lyckas då The Reincarnation of Peter Proud?

Peter Proud (Michael Sarrazin) är en universitetsprofessor som plågas av återkommande mardrömmar där en man blir mördad när han simmar i en sjö. Förövaren är en kvinna som heter Marcia (Margot Kidder) och det verkar som om mannen i drömmen och hon har en relation. Peter skrämmer sin flickvän genom att prata med en främmande röst i sömnen (som eventuellt kan tillhöra den döda mannen). Han tror att han håller på att bli knäpp. Snart kommer Peter i kontakt med en paranormal utredare och börjar misstänka att han är en reinkarnation av den mannen han ser dödas i sina drömmar. Han bestämmer sig för att försöka hitta den sjö och den stad som han ser när sover. Detta visar sig inte vara så svårt och han träffar snart en ung snygg tjej vid namn Ann (Jennifer O’Neill). Ganska snart förstår Peter att hon är dotter till Marcia (som är i 50-års åldern nu). Han använder sig av Ann för att komma närmare Marcia, men allt kompliceras när Peter förälskar sig i dottern till sitt forna jag plus att Marcia hör honom prata med sin döda makes röst…

Det intressanta med ockulta thrillers är att de ofta är ganska tvetydiga om övernaturligheterna verkligen sker eller inte. I The Reincarnation så är det ingen större tvekan om hur det förhåller sig på den fronten. Fast egentligen så är filmen mer ett ockult drama än en thriller. Själva mysteriet är drivkraften, men det bjuds inte på några större överraskningar utan manuset lägger istället stort fokus på Peters relation till Ann och Marcia. Tyvärr har Thompson inget intressant att berätta där. Filmen innehåller inget blod överhuvudtaget, utan försöker istället vara edgy genom att visa lite naket och det faktum att Peter har sex med sin dotter från ett tidigare liv. Den sista aspekten hade kunnat bli intressant om Thompson utnyttjat den mer, men allt blir direkt gulligull mellan Peter och Ann och hela affären glöms bort. Sedan så är Margot Kidder inte det minsta trovärdig som en 50-årig kvinna. Hon är inte det minsta nedsminkad utan har bara färgat håret grått! Jag måste dock ge filmen ett litet plus för slutet som är förutsägbart, men ganska mörkt och deprimerande.

The Reincarnation of Peter Proud känns ofta mer som en daytime tv-film på Hallmark Channel än Exorcisten. Framför allt är den klyschig, tråkig och verken de relationer filmen skildrar eller de övernaturliga aspekterna utnyttjas på något intressant sätt. Det ryktas att David Fincher snart ska göra en remake. Varför då?

Några smått meningslösa scener ur filmen. I slutet hör Marcia Peter snacka med sin döda mans röst. Ser spännande ut eller hur?

Annonser

6 svar to “The Reincarnation of Peter Proud (1975)”

  1. Sofia said

    Den här skulle jag kunna tänka mig att se bara för Kanonerna…, uj vad bra jag tyckte den var när jag såg den första gången 🙂 Och så dåligt är väl ändå inte Devil’s Advocate?

    Hm, om Fincher får sätta tänderna i den kanske det blir ett ovanligt fall av ett halvdant original som blir en bättre uppföljare?

  2. Sofia: Gillade upplägget i Djävulens Advokat, men tyckte den var väldigt förutsägbar. Plus att jag tycker Keanu Reeves är riktigt dålig i den och Al Pacino spelar över så det skriker om det.

    Visst kommer det att bli intressant att se vad Fincher gör med den här historien (om ryktet stämmer). Han kan inte göra en sämre film. Det är i princip omöjligt.

  3. Sofia said

    Ja, den är förutsägbar, KR är ingen särskilt bra skådis och Pacino spelar verkligen över. Av någon anledning gillar jag den i alla fall 😉 Fast det är klart, den når ju inte riktigt upp till Angel Heart/Ninth Gate-kvalitet

  4. Pladd said

    Pacino spelar över? Va? Jag förstår inte. 😉


    I love it! Total inlevelse, vilket ju inte kan sägas om Keanus (ingen smickrande böjning) tomma ansiktsuttryck.

    När det gäller Reincarnation så låter den verkligen trist. Bättre att dra Exorcisten eller The Omen några vändor till. 🙂

  5. Pladd: Det var precis den scenen jag tänkte på!

    Se hellre Exorcisten 2 än den här filmen… 🙂

  6. […] inte så länge sedan recenserade jag The Reincarnation of Peter Proud och skrev då att den var som en tattig tv-film. Vilket bättre tillfälle än nu att recensera en […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: