The Doom Generation (1995)

november 26, 2010

A heterosexual movie by Gregg Araki står det i förtexterna till The Doom Generation. Detta kan kanske diskuteras. När jag tänker på Araki tänker jag inte precis på heterosexualitet. Tillsammans med John Waters känns han lite som det svarta fåret i den amerikanska independent-svängen. Vissa hatar hans filmer medan andra höjer honom till skyarna. Araki är dock mycket mer pretentiös än Waters. Han började som musikskribent och hans populärkulturella medvetenhet lyser starkt igenom i hans filmer. Detta hörs inte bara i hans val av musik, utan syns även i hur moderiktigt karaktärerna klär sig och i det faktum att han alltid väljer unga och snygga skådespelare till sina filmer. Samtidigt känns det ibland som om Araki försöker göra samma ironiska generationsfilm gång på gång. Denna fyller han med en stor skopa provokation, svart humor och märkligt styltig dialog. Undantaget skulle vara Mysterious Skin; hans (med all rättvisa) mest hyllade film. Jag måste erkänna att jag inte är överförtjust i hans filmer. De känns ofta överlastade och anstränger sig galet mycket för att vara balla. The Doom Generation är ett väldigt talande exempel på detta.

Amy (en 22-årig Rose McGowan; på tal om det här med snygga människor) och Jordan (Araki-favoriten James Duval) är ett smått nihilistiskt grundgepar. Hon är hård och arg. Han är dum och lost. En kväll när de knullar i en bil på parkeringen till en drive in-biograf  blir de vittne till hur en kille vevar på några angripare med en kniv. Han flyr snart in i deras bil och tvingar dom att köra därifrån. Snubben kallas för X (Johnathon Schaech) och han och Amy hamnar på kant direkt. Hon kastar ut honom ur bilen, men X följer efter dom på avstånd. Paret sticker till en affär för att handla käk, men den aggressiva Amy börjar snart bråka med affärsinnehavaren. När denna (helt oprovocerat) drar fram en hagelbössa dyker X upp och lyckas i stridens hetta skjuta huvudet av affärsinnehavaren (som hamnar i kyldisken och fortsätter att prata och spy). Trion flyr från brottsplatsen och nu inleds en smått trippad road movie. Amy och Jordan fattar snart att X är värsta psykopaten som dödar folk i varje konflikt han hamnar i. Samtidigt stöter Amy konstant på människor som tror sig känna igen henne (eller faktiskt gör det?) och när hon avvisar dom försöker de döda henne. Trion inleder även en märklig trekantsrelation där Amy först blir attraherad av X (efter att hon ser honom runka av och äta sin sperma) och sedan joinar även Jordan in. Problem dyker dock upp när trion träffar ett gäng homosexuella nazister (???).

Does this make any sense? Inte riktigt. Det är mycket yta, stil och poser. The Doom Generation ser ofta jävligt cool ut, men när man skrapar på ytan finner man bara tomhet under. Allt ska se så himla speciellt ut. Alla ska snacka ball och konstigt. Alltid när karaktärerna ska köpa något får de betala 6.66 dollar. Våldet ska vara blodigt och komiskt och det ska knullas hela tiden. Rose McGowan springer runt och flashar tuttarna hela filmen igenom samtidigt som hon försöker att se hård och cool ut (vilket hon i och för sig lyckas med). Det blir i alla fall för mycket. The Doom Generation fick den högsta åldersgränsen för film på bio i USA (NC-17). Jag tycker att amerikanerna är jävligt känsliga. Det finns ingen enskild aspekt av den här filmen som är chockerande. Kanske var det helheten av sex, våld, splatter, svordomar, homosexualitet och omoral som den amerikanska granskningsnämnden störde sig på. För någon från Sverige ter det sig nog tämligen lamt. Och det är det största problemet med The Doom Generation. Dess främsta syfte är att provocera, vilket är något Araki inte riktigt lyckas med. Själv hade han nog sagt att det är en film om den moderna ungdomens alienation och nedbrutna moral. Jag vet i fan om han lyckas med det heller. Larry Clark utklassar honom på den fronten.

Jag förstår varför folk gillar The Doom Generation. Den ser ofta fantastiskt cool ut. Många repliker är faktiskt jävligt roliga i all sin absurditet. Den blir absolut inte tråkig. Trots att den är så sprängfylld med knäppheter tröttnar jag ändå. Det är helt enkelt en jävligt tom film…

Trailern, som nästan får filmen att se ut som ett tonårsdrama om upptäckt sexualitet (vilket i och för sig stämmer till viss del)

Annonser

5 svar to “The Doom Generation (1995)”

  1. Sofia said

    Låter bra, då kan jag nöja mig med att ha sett Mysterious Skin och verkligen gillat den 😉

  2. Sofia: Det är den enda Araki-filmen folk verkligen behöver se.

  3. […] På förekommen anledning från både Filmmedia.se där Mysterious Skin finns med på listan över 00-talets amerikanska indiefilmer och Trash is king! text om Gregg Arakis film The Doom Generation. […]

  4. norwood said

    Omslaget till filmen: Är jag ensam om att komma tänka på omslaget till Pulp Fiction?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: