The H-Man (1958)

november 23, 2010

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av gamla japanska monsterfilmer. Visst är jag medveten om att de har ganska många fans därute, men själv har jag aldrig riktigt förstått charmen. När jag var liten såg jag två Godzilla-rullar och tycke de var småkul. När jag sedan blev äldre försökte jag mig på att se några till och det var inte så där jätteball. Nu gör jag ett nytt försök genom att kolla på The H-Man. Den har ju trots allt vissa aspekter som talar till dess fördel. Den är regisserad av Ishiro Honda som gjorde den allra första Godzilla-filmen 1954 och flera av dess uppföljare. Den handlar inte om en ”jättestor” snubbe i en gummidräkt som slår sönder en kartong-modell av Tokyo. Det finns bra en typ av monster i den här filmen och de är inte på människornas sida. Glömde jag säga att den även är producerad av Toho (om ni nu skulle kunna tänka er något annat)? Men det finns även helt andra intressanta (och generella) aspekter med de japanska monsterfilmerna som går bortom deras omedelbara underhållningsvärde. De är ett talande uttryck för den fixering vid apokalyps och världens undergång som finns så starkt i den japanska otaku-subkulturen. Takashi Murakami har spårat detta till ett aldrig läkande sår hos japanerna som ständigt visar sig i populärkulturen. Rötterna hittar vi i USAs bombning av Hiroshima och Nagasaki och det enorma trauma detta orsakade landet. Och vad är ett bättre exempel på detta uttryck än The H-Man?

Titeln betyder inte att japanerna inte kan stava till He-man utan ”H” är (som bekant) den kemiska beteckningen för väte. Filmen börjar med en enorm vätebombsexplosion på japanskt vatten. Sedan får vi följa en knarkaffär som går fel och som leder till att en av kurirerna bokstavligt talat smälter i regnet. Polisinspektör Tominaga (Akihiko Hirata från Godzilla) tror självklart inte att busen gått upp i rök, utan att han slängt sina kläder på gatan (av någon okänd anledning) och smitit. Han söker därför upp den försvunne mannens flickvän Chikako (Yumi Shirakawa från Radon; en annan av Hondas monsterrullar), som jobbar som sångerska på en nattklubb kontrollerad av yakuzan. Hon har såklart inte sett sin snubbe. Snart hamnar hon själv i trubbel eftersom hennes arbetsgivare vill komma åt det heroin som den försvunne pojkvännen flummat bort. Samtidigt kontaktas Tominaga av den unge Dr. Masada (Kenji Sahara, som typ varit med i samtliga av Hondas monsterfilmer). Han hävdar att provsprängningen skapade märkliga mutationer; levande vätskor som kan smälta allt dessa rör vid och anta mänskliga gestalter (någon koppling till filmens titel må tro?). Masada tar även med Tominaga till ett sjukhus där två överlevare återfinns som lyckades undkomma varelserna ute till havs efter att dessa förintat en hel båtbesättning. Tominaga tror fortfarande inte på historien om väte-männen. Det gör dock Chikako som ser sin pojkväns kumpan försvinna i tomma intet. Filmen kulminerar i att varelserna angriper centrala Tokyo inklusive den nattklubb Chikako jobbar på…

Förstår ni nu vad jag menar med att The H-Man är ett bra exempel på japanernas oläkta sår efter atombomberna? Precis som alla liknande filmer är den väldigt kritisk mot atomkraft, men den visar även ett scenario där japanerna faktiskt klarar av att avvärja hotet från atombomben. Detta måste ha haft ett enormt terapeutiskt värde för en civilbefolkning som fick två sådana bomber släppta i skallen. Hur är The H-Man som film då? Förvånansvärt brutal för sin tid faktiskt. Honda visar hur flera människor smälter efter sin kontakt med väte-männen. Detta sker med ganska snabba klipp, men måste ändå ha ansetts som vågat 1958. Utöver detta så har filmen ett bra tempo och det mest intressanta är att huvudpersonerna inte stöter på monstren förrän efter 45 min (i en film som är under 90 min)! Innan har vi bara fått se dom i en flashback. När de väl dyker upp trycker Honda gasen i botten och filmens sista del är riktigt intensiv. Även specialeffekterna är helt ok för sin tid och speciellt trickfilmningen med vätskor som rinner uppför väggar och i tak är tillfredsställande. Det finns dock ett stort jävla problem med den versionen jag såg; den engelska dubbningen. Herregud, det låter ju som ett gäng amerikaner som på rasistiskt manér försöker härma japaner som snackar engelska! Det blir ren och skär camp och det är faktiskt lite svårt att bedöma filmen rättvist eftersom de fäller skämt ibland när de japanska skådespelarna ser helt seriösa ut. Och sen så är ju även hela historien lite tramsig, eller hur?

The H-Man är faktiskt en av de bättre japanska monsterfilmer jag sett (vilket inte säger mycket i och för sig). Den är absolut inte tråkig och har ett högt tempo. Att historien är väldigt simpel och ganska löjlig är väl något man får ta. Men om du vill se den, hitta den för guds skull med japanskt tal!

Det enda klippet från filmen jag hittade (som inte var en tattig fan-trailer) var detta lite halvt meningslösa. Ingen H-Man här inte. Istället får vi se när Tominaga och resten av polisen slår till mot nattklubben där Chikako jobbar för att gripa yakuzan. Det enda jag känner när jag ser klippet är; fan, varför är inte min utgåva så här snyggt restaurerad?

Annonser

11 svar to “The H-Man (1958)”

  1. filmitch said

    Som alltid en bra och informativ text, har inte heller sett speciellt många japanska monsterfilmer mest en Godzilla eller två. Den här filmen verkar dock vara lite småintressant.

  2. Låter som en film helt i min smak – eftersom vi ännu en gång är oöverrens och jag fullkomligen ALSKAR japanska monmsterfilmer! – som jag dessutom lyckats missa, så stort tack för köptipset!

  3. filmitch: Den är som sagt smått underhållande.

    Psykotronisk: Va, vad menar du? Vi är väl aldrig oöverrens??? Eller vänta; kanske när det kommer till amerikanska hippie-zombies och vuxna japaner i 10 kg gummi… 🙂

  4. Sofia said

    Intressant, inte minst ur atombombsvinkeln(är väl kanske svårt att se den ur någon annan vinkel). Vad som är imponerande är att man kan göra en ”lowbrow”-film så snart efter Hiroshima och Nagasaki. Mitt intryck är att exempelvis USA tar (tog?) betydligt längre tid på sig innan man kan bearbeta nationella trauman på ett sådant här förhållandevis lättsamt sätt.

  5. Den första Godzilla-filmen kom ju redan 1954 och har liknande tema. Kanske så var behovet av att bearbeta traumat i Japan starkare än i USA. Amerikanerna fick ju inga atombomber kastade på sig. Det kan förklara varför det endast dröjde några år innan monsterfilmerna började ta upp temat.

    Tänk även på att United 93 bara kom 5 år efter 11 september-krascherna. Kanske är det så att ju större trauma desto snabbare finns det ett behov av att behandla detta i populärkulturen.

    Lättsamheten är dock svårare att förklara. Kanske är den kulturell?

  6. Sofia said

    Jo men det är ju lite det som är min fundering — United 93 (och även tex Stones World Trade Center) är ju ”seriös” film, så jag betvivlar inte att amerikanerna tar möjligheten att bearbeta trauman i film, utan snarare i vilken typ av film.

  7. Jag läste fel. Klart du inte menar att amerikanerna inte bearbetar sina trauman genom populärkultur.

    Men som sagt, jag vet inte varför japanerna började göra just monsterfilmer om atombombstraumat.

    • Hmm. Frågan är om det inte handlar om att läsa in lite för mycket i ett stycke underhållande celluloid. Skaparen av Godzilla har själv sagt han bara ville göra en japansk version av King Kong, som han fullkomligt älskade sedan första gången han såg den. Och när USA själva hade fullt upp med att producera monsterfilmer där de var resultatet av just atombombsexplosioner och radioaktivitet var ju Godzillas födsel rätt given.

  8. Psykotronisk: Visst håller jag med om att Godzilla inte är det mest talande exemplet på ett trauma, men med The H-Man är det lite svårare att förneka. Jag tror inte film skapas i ett historiskt vakuum utan påverkas av sin samtid och av historien. Även japanerna själva hävdar att det finns en koppling (medvetet eller omedvetet), som tex Takashi Murakami som jag nämnde ovan.

    Men i grund och botten handlar det om att jag tycker det är jävligt kul att analysera film! 🙂

  9. […] som sådan blev dock lite extra intressant eftersom Trash is King i en text om den japanska filmen The H-Man diskuterade japanernas terapeutiska filmskapande kring atombomsfällningarna över Hiroshima och […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: